• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Hultsfred

Hultsfred: Jagwar Ma är en av festivalens piggaste bokningar

15 juni, 2013 by Jonatan Södergren

jagwar

Jagwar Ma, White Stage
Hultsfredsfestivalen 14 juni 2013
Betyg: 4

Trots att både ledsångaren Gabriel Winterfield och basisten Jono Ma, kärnan i Sydney-duon Jagwar Ma, är födda på fel ände av världen och egentligen är alldeles för unga för att ha upplevt Madchester-vågen när det begav sig känns det som att de har band som Primal Scream och The Stone Roses inristade i sitt DNA. På sitt debutalbumet Howlin’ – som gavs ut bara några dagar innan spelningen på Hultsfred – möts dans och rockestetik på ett sätt som inte gjorts sedan tidiga 90-talets trippigaste ögonblick, släng också in en gnutta 60-tal och stämsång á la Beach Boys så hamnar du nog någonstans i närheten av Jagwar Mas futuristiska retropop.

Tjugo minuter efter utsatt tid träder en DJ, tillsammans med basisten Jono Ma, fram i mörkret och börjar på ett intro som inte riktigt övergår i What Love förrän sångaren Gabriel Winterfield minuten senare även han ansluter sig på scen. Därefter spelas en förlängd version av Man I Need som med sitt bakvända reverb och sin grooviga basgång lätt skulle kunna placera sig bland årets starkaste singlar, men det är i The Throw som White Stage på riktigt förvandlas till Hacienda och bland festivalens alla imponerande bokningar känns Jagwar Ma – åtminstone där och då – som ett av de piggaste.

Här kan du se musikvideon till Man I Need:

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hultsfred, Jagwar Ma

Hultsfred: My Bloody Valentine överröstar det mesta i sin väg

15 juni, 2013 by Jonatan Södergren

mbv3

My Bloody Valentine, Blue Stage
Hultsfredsfestivalen 14 juni 2013
Betyg: 4

Att låta My Bloody Valentine spela i dagsljus borde vara olagligt, att dessutom placera dem samtidigt som ett av årets mest intressanta akter, Savages, är rent av katastrofalt – men dessa nackdelar till trots gjorde den legendariska shoegaze-gruppen helt klart en minnesvärd spelning, och till skillnad från när Kevin Shields och c/o spelade på Way Out West för fyra år sedan hade de dessutom sitt första album på över två decennier i bagaget vilket ingav en känsla av relevans.

Trots att My Bloody Valentine redan i december förra året lät meddela att uppföljaren till 1991 års mästerverk Loveless var i görningen var det knappast någon som trodde sina ögon när albumet, som kort och gott heter m b v, i början av februari faktiskt dök upp på internet. Av de nya låtarna är det bara New You – albumets kanske mest konventionella poplåt – samt Only Tomorrow som framförs. Sett i efterhand skulle det vara kul om My Bloody Valentine återvände till – säg Cirkus – under hösten och framförde fler låtar från det nya albumet. Även en del äldre låtar, såsom Sometimes och Blown a Wish – eller varför inte något gammalt EP-spår, skulle vara mer än välkomna i setlisten.

I duggande regn inleddes konserten med I Only Said och When You Sleep – två lika fartfyllda som sinnesförvrängande nummer vilka båda tillhör Loveless mest melodistakra ögonblick – men jämfört med de spelningar jag hunnit se med My Bloody Valentine tidigare i år kändes låtlistan överlag något svagare, däremot var ljudet betydligt tydligare på bekostnad av ljudnivån – det gick till och med att urskilja vad Bilinda Butcher sjung, vilket inte brukar tillhöra vanligheterna.

Men de i särklass mest framträdande instrumenten var som vanligt de manglande gitarrerna vars vackra distortion överröstar det mesta i sin väg – sånginsatserna känns för det mesta sekundära. Bortsett från ett par-tre låtar i mitten känns spelningen förhållandevis jämnstark, men om jag ska peka ut någon särskild höjdpunkt måste jag nog välja avslutningen med You Made Me Realise som ju alltid går alltid hem, trots att det manglande partiet i slutet kändes på tok för kort. Eller förresten, ska jag säga Soon? Eller varför inte det så ambienta framförandet av To Here Knows When?

Följande låtar spelades:

I Only Said
When You Sleep
New You
You Never Should
Honey Power
Only Tomorrow
Come in Alone
Only Shallow
To Here Knows When
Soon
Feed Me With Your Kiss
You Made Me Realise

Här kan du se ytterligare två bilder från konserten:

mbv1

mbv2

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hultsfred, My Bloody Valentine

Hultsfred: Melody’s Echo Chamber övertygar live

14 juni, 2013 by Jonatan Södergren

melody3

Melody’s Echo Chamber, Yellow Stage
Hultsfredsfestivalen 13 juni 2013
Betyg: 4

Efter att tidigare ha spelat i betydligt mindre band som My Bee’s Garden och Narcoleptic Dancers flyttade den klassiskt skolade fransyskan Melody Prochet jorden runt, till Perth, för att tillsammans med Tame Impalas frontman Kevin Parker spela in det som blev starten för Melody’s Echo Chamber. Det som på skiva, med sin psykedeliska produktion, låter som ett studioprojekt återskapas förvånansvärt kraftfullt live. Redan i inledningen, med kärlekstörstande I Follow You och ångerfulla Endless Shore, står det klart att hennes nyuppsatta band lyckats anamma Kevin Parkers unika groove. Yellow Stage har dessutom en tivoli-liknande inramning som passar utmärkt till den drömska, psykedeliska och något romantiska ådran som genomsyrar hela hennes musik. Ljudmässigt förs – på grund av de effektdränkta gitarrerna- tankarna tillbaka till 90-talets shoegaze, medan Melody själv har något av en mystisk artrock-aura över sig.

I publiken står dessutom landsmännen i Phoenix vilka hon – i sitt kanske enda mellansnak – berättar att hon ser fram emot att se senare på kvällen. Konserten varar knappa timmen och bortsett från Je Me Perds de Vue kretsar det uteslutande kring det självbetitlade debutalbumet som gavs ut ifjol, men ett nytt album verkar vara på ingång och förhoppningsvis innebär det fler trollbindande låtar och ytterligare Sverige-besök.

Följande låtar spelades:

I Follow You
Endless Shore
Bisou Magique
Some Time Alone, Alone
You Won’t Be Missing That Part of Me
Quand Vas Tu Rentrer?
Crystallized
Je Me Perds de Vue
Be Proud of Your Kids

Här kan du se ytterligare två bilder från spelningen:

melody

melody2

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hultsfred, Melody's Echo Chamber

Hultsfred: Phoenix överträffade sig själva – och bjöd på en magisk spelning

14 juni, 2013 by Jonatan Södergren

phoenix1

Phoenix, Green Stage
Hultsfredsfestivalen 13 juni 2013
Betyg: 5

Bara för några år sedan var det svårt att tänka sig att de – åtminstone för de breda massorna – ändå rätt okända fransmännen i Phoenix skulle kunna agera huvudakt på festivalgiganter som Coachella och Lollapalooza, eller ens Hultsfred för den delen, men 2009 hände något; då släpptes Wolfgang Amadeus Phoenix. Versailles-bandets fjärde album vilket, innehållandes låtar som 1901 och Lisztomania, blev deras stora genombrott. Tidigare i år kom den efterlängtade uppföljaren – Bankrupt! – vars fartfyllda ledsingel Entertainment de effektfullt öppnade underhållande spelningen på Hultsfredsfestivalen med. Redan från första stund rycktes vi med av deras lika smittsamma som bekymmerslösa pop. Att de därefter spelade ytterligare två välbekanta låtar, i form av Lasso och Lisztomania från redan nämnda Wolfgang Amadeus Phoenix, var nog ett smart drag då det kändes som att det på något sätt vävde ihop de två senaste albumen.

Även om det finns utrymme för en del äldre låtar, såsom Long Distance Call och Too Young, är det – på gott och ont – just de två senaste skivorna som ligger i fokus. För varje album sedan 2006 års It’s Never Been Like That känns det ju lite som att Phoenix har hittat en formel som de hållit sig till.

Men när If I Ever Feel Better övergår i en alldeles ypperligt Daft Punk-osande version av Funky Squaredance exploderar det. Då får vi ta del av den där så charmigt genreöverskridande spontaniteten som präglade den tretton år gamla debuten United. En kontrast som blir extra tydlig då de precis innan framfört Sunskrupt! – den atmosfäriska sammansmältningen av Bankrupt och Love Like a Sunset.

Få band kan få det att verka lika okomplicerat som Phoenix. Avslutningen blir dessutom en riktig publikfest när sångaren, Thomas Mars, under Armistice hoppar ned från scenen för att sedan – fortfarande nere i publikhavet – framföra 1901 och en avskalad akustisk version av Countdown. Efter att han återvänt till scen under Rome avslutas slutligen spelningen där den började – med Entertainment – men den här gången med Mars springandes genom hela publikhavet för att klättra upp i mixerbordet. Då har Phoenix redan överträffat sig själva, för om den senaste skivan bitvis kan kännas aningen bombastisk i sitt anslag bjuder de live på en helt annan direkthet och energi.

Här kan du se ytterligare två bilder från spelningen:

phoenix3

phoenix 2

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hultsfred, Phoenix

Kulturbloggen möter Two Door Cinema Club

12 juni, 2013 by Jonatan Södergren

two

Den nordirländska indierock-trion Two Door Cinema Club bildades redan 2007. Snabbt fick de ett rykte om sig för sina intensiva liveshower, men det var först när debutalbumet Tourist History 2010 gavs ut via den franska Kitsuné-etiketten som genombrottet kom. Idag tillhör de Storbritanniens mest hyllade liveakter med spelningar på såväl Glastonbury som Coachella i bagaget. Kulturbloggen mötte upp bandets gitarrist Sam Halliday, samt basisten Kevin Baird, i samband med spelningen på Debaser Medis i början av maj.

Ifjol såg er andra fullängdare Beacon dagens ljus. Var det något särskilt ni ville göra annorlunda från debuten två år tidigare?

Kevin: Vi ville nog att det här albumet skulle kännas mer som ett album. Första albumet var ju en samling låtar vi hade skrivit från det att bandet bildades. Det enkla med att släppa sitt första album är just att man kan välja mellan ett större urval av låtar. Med Beacon ville vi även ha med några nedtonade ögonblick, så att känslan förändras genom albumets gång.

Känner ni fortfarande samma entusiasm som när ni släppte första albumet? Är det till exempel fortfarande lika kul att turnera världen runt?

Sam: När det kommer till att spela live känner vi oss definitivt med erfarna, det är inte alls samma blinda entusiasm som när vi turnerade i USA och såg New Yorks gula taxibilar för första gången – men det konstiga med vårt andra album är att det på förhand kändes som att vi visste vad vi höll på bara för att sedan inse att vi fortfarande inte har någon aning. Det finns ingen färdig formel, vi har till exempel aldrig tidigare tvingats handskas med att ha förväntningar på oss. Vi har heller aldrig arbetat med en känd producent och vi har aldrig haft möjligheten att spendera mer än tre veckor i en inspelningsstudio, så det var massa nya erfarenheter och det är nog därför bandet fortfarande finns kvar – eftersom vi fortfarande blir uppspelta och känner motivation till att prova på nya saker. När man inte längre känner så, då blir det som ett jobb och det är då det är dags att lägga av.

Vilka låtar på nya albumet tycker ni själva hade passat sämst in på Tourist History?

Kevin: En låt som Spring hade antagligen inte passat så bra på första albumet. Den är för atmosfärisk, mindre rakt på sak och inte lika gitarrdriven. Den innehåller några vackra ögonblick som absolut inte hade passat på förra albumet.

Sam: Man skulle kunna säga att första albumet var vår födelse som låtskrivare, den innehåller några av de första låtarna vi skrev. Bristen på experimentation när det kommer till ljudbilder och låtstrukturer, det var något vi ville göra annorlunda den här gången. Så själva känslan som genomsyrar låtarna på Beacon skiljer sig medvetet från det vi gjort tidigare. Titelspåret, som kommer sist på skivan, hade definitivt inte passat in på Tourist History.

Inspelningsprocessen, var den annorlunda den här gången?

Sam: Låtskrivandet var den enda punkten vi försökte upprepa oss själva på. När vi skrev första albumet hängde vi på Alex vind och gjorde musik enbart för vårt eget nöjes skull, inte för någon annan. Det försökte vi återskapa. Så vi flyttade från London till Glasgow tillsammans. Vi hade vår utrustning med oss, så vi kunde spela när vi kände för det. Vi försökte ha roligt och inte forcera fram något. I London måste du hyra studiotid – och eftersom det är så dyrt med studiotid måste du tvinga fram något när du väl är där. Nu kunde allting komma naturligt. Men inspelningsprocessen var väldigt annorlunda, vi packade våra väskor och drog till Los Angeles. Där var vi i två månader tillsammans med Jacknife Lee som är en av världens bästa producenter, så det var väldigt annorlunda.

Kevin: Frestelsen för många band som ska göra sitt andra album och inte har en genomtänkt idé av vad de vill åstadkomma – som glömmer bort var som fungerade i början – är att försöka dölja det genom att gå in i en exklusiv studio. Vi behöver inte vara i en löjligt dyr studio, vi skulle ändå inte förstå hur någonting fungerade. Vi behövde bara sitta i ett rum med våra gitarrer. Det viktigaste för oss var att behålla enkelheten från första albumet.

Tyckte ni Glasgow var en inspirerande stad?

Kevin: Nej, snarare i Los Angeles i så fall, där vi konsumerade och diskuterade extremt mycket musik – inte bara vår egen – tillsammans med Jacknife Lee. Det och att vi bodde såpass nära stranden bidrog till den positiva stämningen som albumet behövde. Innan vi drog till Los Angeles var musiken inte lika munter.

Vilka ämnen inspirerade er till att skriva låtarna?

Sam: När vi åkte till Glasgow hade vi egentligen ingenting att gå på, vi hade olika småbitar som pusslades ihop vilket skapade någon slags struktur. Väl i Glasgow spelade vi in tretton demos och bortsett från låtarna vi redan hade skrivit – Sleep Alone och Handshake – var det instrumentala spår. De flesta texterna skrevs sedan under de där två månaderna i Los Angeles, så som tur var fanns alltid solen nära till hands när texterna kom till.

På vilket sätt bidrog Jacknife Lee till hur albumet blev i slutändan?

Sam: Han är extremt duktig på att skapa atmosfärer inom en låt, tidigare spelade vi liksom bara våra delar rakt av – sedan lämnade vi det – men han hjälte oss komma fram till hur de olika låtarna borde låta. Om en låt började gå mot ett visst håll eller en viss känsla så motiverade han oss till att gå ännu mer extremt åt det hållet.

Vilka är era styrkor som liveband? Vad kan folk förvänta sig när de går på en av era konserter?

Kevin: Eftersom vi växte upp med lite tyngre rockmusik – typ Biffy Clyro, At the Drive-In och Idlewild – försöker vi nog vara lika energiska som dem på scen. Det framgår ganska tydligt att vi gillar att stå på scen. Vi är definitivt inte ett sådant där band som försöker se coola ut på scen, som att vi inte skulle bry oss om att vara där – utan vi försöker bara ha så roligt som möjligt.

—

Den 13 juni spelar Two Door Cinema Club på Hultsfredsfestivalen i Stockholm.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Beacon, Debaser, Hultsfred, Two Door Cinema Club

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in