Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Disney

Filmrecension: Dumbo

by

Dumbo
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2019

Ännu en i mängden utav nya filmatiseringar utav Disneys älskade klassiker. Tidigare släpptes en live-action av Askungen år 2015, Djungelboken år 2016 och Skönheten & Odjuret år 2017. Dumbo är bara till och med den första utav de tre som kommer i år. De andra klassikerna är kommande Aladdin med biopremiär i maj och Lejonkungen med premiär i sommar. Filmerna skiljer sig från de gamla tecknade för att de nya blandar animerade element med vanlig film.

Den förra tecknade filmen om elefanten Dumbo kom redan år 1941. Handlar simpelt om en elefant med för stora öron som kan flyga och växer upp under miljön på en cirkus i USA.

Denna film regisserad av Tim Burton ser vi Danny DeVito som cirkusdirektören Max Medici som tillsammans med driver cirkusen med artister och sina medarbetare spelade av Roshan Seth, DeObia Oparei, Sharon Rooney och Colin Farrell.

Danny DeVitos karaktär är som klippt och skuren för honom. Han passar perfekt som den direktör som försöker livnära sig på sin cirkus. Det är desperata tider i USA under denna period och han investerar i den dräktiga elefanten som sedan mera föder den annorlunda elefantungen som tillslut får namnet Dumbo. Colin Farrell spelar den forna ridstjärnan Holt Farrier som återvänder till cirkusen efter deltagit i det första världskriget. Det blir sedan mera hans barn Milly (Nico Parker) och Joe (Finley Hobbins) som finner Dumbos hemliga förmåga.

När succén är ett faktum och biljettförsäljningen rusar i skyarna så kommer ägaren av det framtids inspirerande nöjesfältet Dreamland till den mindre cirkusen. Ägaren V. A. Vandevere (Michael Keaton) och hans franska flickvän Colette (Eva Green) köper Dumbo och cirkusen för att slå dem samman med hans tivoli.

I Dreamland blir Dumbo huvudnumret men de andra ser vad Keatons karaktär egentligen vill.
Problemet med filmen är inte iden eller historian. Den är fin och visar mod, spänning och ett äventyr. Eller ja ett försökt likt det. Som i 2015 års box-office bomb Tomorrowland så saknar denna karaktär! Den vill så mycket men faller platt. Denna är till och med plattare än 2012 års John Carter.

Skådespelarnas insats är tråkiga och ger inte något. Med glimten i ögat så är det miljöerna som lyfter filmen, den är inte mörk som Tim Burtons tidigare filmer utan detta är ett familjeäventyr med en tunnare story. Den visas till och med dubbad till svenska.

I den nya filmen då som nu finns låten Baby Mine med. I 1941 års film framförs den av sångerskan Betty Noyey och i den nya filmen är den istället framförd av det kanadensiska bandet Arcade Fire.

Filmrecension: Mary Poppins kommer tillbaka

by

Mary Poppins kommer tillbaka
Betyg 4
Svensk biopremiär på 25 december 2018 i både originalversionen samt en dubbad version
Regi: Rob Marshall
I rollerna: Emily Blunt, Lin-Manuel Miranda, Ben Whishaw, Emily Mortimer, Julie Walters, Colin Firth och Meryl Streep.

Mary Poppins kommer tillbaka heter filmen – och det kan vi verkligen säga att Mary Poppins gör. Denna fantasifulla barnsköterska kommer i en ny berättelse som säkert blir en av julens storfilmer för barnfamiljer. Filmen om Mary Poppins med Julie Andrews och Dick Van Dyke i huvudrollerna kom på bio 1964 så det är en kär återkomst säkert för många i den generation som nu blivit mor- och farföräldrar.

Den nya filmen, Mary Poppins kommer tillbaka, har nominerats till fyra Golden Globe för Bästa Musikal/Komedi, Bästa kvinnliga huvudroll i en musikal/komedi, Bästa manliga huvudroll i en musikal/komedi samt Bästa originalmusik.

Mary Poppins är väl en dröm som  praktiskt barnsköterska med sitt smittande goda humor och sina magiska färdigheter. Hon kan förvandla den tråkigaste uppgift till ett oförglömligt, fantastiskt äventyr, något vi kanske alla drömmer om att kunna. I denna nya uppföljaren kommer Mary Poppins tillbaka för att hjälpa nästa generation i Banks-familjen hitta den glädje som saknas i deras liv. Den gåtfulla barnsköterskan får hjälp av sin vän Jack, en optimist som har till yrke att tända lamporna på Londons gator, och som sprider både ljus och glädje.

Filmen är fint animerad och har blandat animerat med spelfilm precis som i original filmen och det fungerar mycket bra. Allra mest gillade jag scenen i soppskålen. Det kändes som att musikalscenen var där framför mig på riktigt och inte var inspelad, trots de tecknade elementen som passade in fantastiskt bra. Badkarsscenen däremot tyckte jag inte höll lika bra utan den kändes mer flamsig.

Lin-Manuel Miranda har följt i Van Dykes spår med en överdriven dialekt, på vissa ställen blir den löjlig men vid andra tillfällen märks den inte.

I filmen få vi möta de självständiga barnen Banks, ett år efter att deras mamma Kate har gått bort. Deras pappa Michael gör allt han kan för att få vardagen att funka, men efter att ha tagit ut ett lån på huset så hotar banken med att ta huset om han inte lyckas hitta pappret som visar att hans far ägde aktier i banken. Den nya bankdirektören verkar först göra allt han kan för att hjälpa familjen men han har andra motiv märker vi efter ett tag.

Vi får även möta Berts skyddsling, Jack, som tar över Berts roll. Jack spelas av Lin-Manuel Miranda. Mary Poppins frågar vad Bert håller på med nu för tiden och Jack svara ”åh, han reser runt världen”,  en fin vinkning till originalfilmen.

Familjen Banks känner vi också från förra filmen. Då var det barnens pappa Michael och hans syster Jane som fick uppleva äventyr med Mary Poppins.

En annan fin vinkning till originalfilmen är draken som Michael och Jane flög tillsammans med familjen i parken efter att Mary Poppins hade lämnat dem. Draken får en viktig betydelse i denna film och hjälper till att knyta ihop de båda filmerna på ett fint sätt.

Filmrecension: Christoffer Robin & Nalle Puh – en kärleksförklaring till fantasin och lekfullheten

by

Christoffer Robin & Nalle Puh
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 oktober 2018
Regi Marc Forster

När en av världens mest älskade gosedjur kommer tillbaka på bio i ”Christoffer Robin & Nalle Puh” med Ewan McGregor i rollen som den vuxne Christoffer Robin är det en kärleksförklaring till fantasin och lekfullheten.

En vacker film. Fotot och miljöerna, skådespelarna – allt är så välgjort. Ewan McGregor i rollen som den vuxne Christoffer Robin är helt rätt man för den karaktären.

På svenska biografer kommer filmen att gå upp både i en svensk-dubbad version och i originalversionen. Om barnen som följer med inte kan läsa det textade tillräckligt snabbt är den svenskdubbade versionen att rekommendera, förstås. Den fungerar bra, ovanligt bra faktiskt. När engelsktalande skådespelare dubbas till svensk blir det alltid lite konstig läppsynkroniseringen men i den här versionen är dubbningen väl genomförd. Även om vi som vuxna hade uppskattat originalskådespelarnas röster.

Christoffer Robin tvingas som pojke att lämna sina vänner i Sjumilaskogen då han skickas på internatskola. Han lovar sina vänner, Nalle Puh, Nasse, Ior, Tiger, Kängu, Ruh och de andra att han aldrig kommer att glömma dem. Tiden rusar iväg och små pojkar blir vuxna män som skickas ut till krig, gifter sig, blir pappor och måste försörja sin familj. Christoffer Robin liksom de flesta vuxna glider allt längre bort från den pojke han en gång var.

Innerst inne känner han sig vilsen i vuxenvärlden och då är det något som drar iväg Nalle Puh som kliver in i öppningen i det träd där Christoffer Robin brukade komma till Sjumilaskogen. På något vis förs Nalle Puh till en parkbänk i London där han träffar Christoffer Robin.

Denna vackra, lågmälda film pekar på vad som är viktigast i livet. Javisst, ibland på typiskt snusförnuftigt vis men ändå, den som inte smälter för den här filmen må ha ett hjärta av sten.

För regin står Marc Forster som stått bakom en lång rad succéer som Oscarsbelönade dramerna ”Monster’s ball” och ”Finding Neverland”. Han har också gjort en Bond-film, ”Quantum of solace” och zombiefilmen ”World war z”.

Det är klart att vissa delar av filmen är förutsägbar, vi förstår vad som ska hända. Men det finns också en hel del överraskande vändningar. Vissa berättelser gör inget att vi vet vad som ska hända. Tänk bara på hur Shakespeares dramer som Hamlet och Romeo och Julia sätts upp om och om igen världen över och drar en publik. Ibland är det hur något berättas och framförs som är vad som gör dess storhet.

Jag kan tänka mig att för de minsta barnen kan den första halvtimmen vara lite seg. Efter en inledning med pojken Christoffer Robin kommer hans vuxna liv och vi får se hur han jobbar på ett kontor på ett stort företag som tillverkar och säljer reseväskor åt de rikaste människorna i samhället. Företaget har problem med ekonomin och den snälla halvchefen Christoffer Robin tvingas lägga fram ett besparingspaket som kan göra några av hans personal arbetslös. Han våndas över detta och har aldrig tid att vara med sin fru och sin dotter. Den här delen av filmen är nog inte så lätt för de minsta barnen att ta till sig men sedan blir det full fart med fantasi och underbar lekfullhet.

Filmrecension: Superhjältarna 2

by

Superhjältarna 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 augusti 2018

Superhjältarna 2 är som väntat mycket snyggt gjord, med välgjorda animeringar och med komedi, spänning och drama och en del oväntade scener. Och ett stort plus: den som är filmens bov är inte född alltigenom ond utan det går att begripa personen, utan att vi för den delen håller med eller sympatiserar med vad hen gör.

Ok, filmer om superhjältar måste ha mycket action i sig och de måste ha en lång rad av slagsmåls-scener. Det hör till genren, men jag kan bli lite trött på att konflikter mellan de goda och de onda alltid i Disneys/Pixars actionfilmer (nästan alltid i alla fall) måste lösas genom att den goda sidan slåss bättre. Är det vad som rankas som bäst underhållning för hela familjen och barn i synnerhet?

För den som fastnade för den första Superhjälte-filmen är uppföljaren en kär och välkommen återkomst. Superhjältarna kom 2004 och var regisserad av Brad Bird som regisserat också denna uppföljare.

Handlingen utspelar sig tre månader efter att superhjältarna besegrade skurken Syndrome. Vi får återse superhjälte-familjen Parr i full action när de försöker ingripa mot den nya skurken Undergrävaren som lyckats råna stadens bank. Ingripandet från superhjältarna går inte helt perfekt men med hjälp av sin vän Fryzo lyckas de i alla fall rädda stadshuset från att förstöras av Undergrävarens skenande borr.

Men landets styrande politiker är trötta på alla skador efter att superhjältarna varit i farten och omplacerings-programmet för superhjältarna stängs och de är totalt förbjudna att vara superhjältar. De måste söka vanliga jobb för att försörja sig. Det är ett dråpslag för pappa Bob, känd som Mr Incredible. Det strider mot hela hans inre. Då dyker en räddare upp, Winston Deaver, en stenrik ägare av telekommunikationsföretaget DevTech och hängiven beundrare av superhjältar. Han har en idé.

Superhjältarna ska få kameror inplacerade på sig. När de ingriper mot skurkar kan människor via tv-kanaler och streaming-tjänster se vad de ser och då kan de förstå hur viktiga superhjältarna är och de kan se att det är skurkarna som står för förödelsen. Tillsammans med sin syster, en framstående forskar, har Winston Deaver beslutat att först ut att rädda världen med en kamera på sig blir Elastaflickan, alltså mamman i superhjälte-familjen.

Familjens roligaste del är när mamma superhjälte är sysselsatt med att bli superhjälte-idol och pappa superhjälte ska ta hand om hushåll och barn. Tonårsdottern Violet gör uppror. Att vara superhjälte visar sig kunna förstöra hennes chanser hon den kille hon blivit förälskad i. Sonen Dash läxor, i synnerhet matte-läxorna, är inte världens lättaste uppdrag visar det sig. Ovanpå detta får pappa superhjälte inte många timmar sömn då lillkillen Jack-Jack vaknar stup i kvarten och måste få en ny godnattssaga. Mitt i all denna röra upptäcker pappan att också babyn har superkrafter och inte lite heller.

Som bra Disneyfilmer kan den ses av hela familjen. En hel del av skämten tror jag går barnen förbi men de vuxna kan skratta. Filmen går upp på biograferna i två versioner: en med svenskt tal och en med engelskt tal och svenska undertexter. Så jag förmodar att det här är höstens första familjefilm.

Filmrecension: Ett veck i tiden – alltför ytlig och ojämnt animerad berättelse

by

Ett veck i tiden
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 april 2018

Kanske hade jag för höga förväntningar på den här filmen. Det är i grunden en fantastisk berättelse, en varm historia med flera intressanta skådespelare som Reese Witherspoon, Chris Pine, Gugu Mbatha-Raw, Oprah Winfrey och Zach Galifianakis. Filmen bygger på Madeliene L´Engles klassiska science fiction-roman Ett veck i tiden [A Wrinkle in Time] son publicerades 1962. Boken vann det prestigefyllda Newbery-priset för Årets bästa amerikanska barnbok och blev en enorm succé internationellt, inte minst också för att den hade något för tiden och genren så ovanligt som en kvinnlig huvudperson. Romanen har nu alltså filmatiseras nu av Disney, med manus av Jennifer Lee som bland annat ligger bakom megasuccén Frost.

Tyvärr blev det en alltför ytlig berättelse med ojämn kvalitet på animationerna. Det känns som om filmskaparna haft mer fokus på att visa upp dataanimationer är att låta karaktärerna fördjupas. I vissa scener är data-animationerna riktigt bra, några världar i denna egentligen vidunderliga berättelse är välgjorda men i andra scener ser de väldigt billiga ut. Sämst fungerar animationerna för Reese Witherspoons karaktär.

Handlingen i korthet: Efter att hennes pappa, som är vetenskapsman, har försvunnit, skickar tre underliga varelser ut Meg Murry, hennes bror Charles Wallace och deras vän Calvin i rymden för att finna honom.
Visst, det är en klassiskt gullig berättelse, en familjefilm som fungerar hyggligt. Därför får den trots allt betyg 3. Men det är en svag trea.

Det saknar djup i berättelsen och vi lär inte känna karaktärerna tillräckligt för att leva oss in i handlingen. Det är för ytligt, helt enkelt. Jag får ingen wow-känsla.