Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Animerat

Filmrecension: Stora stygga räven

by

Stora stygga räven
Betyg 5
Svensk biopremiär 14 december 2018
Av Benjamin Renner och Patrick Imbert

Den allra finaste julfilm man kan tänka sig. Tre berättelser som framförs av djuren på deras teaterscen och som alla familjefilmer med hög kvalitet talar den både till barnen och de vuxna.

Bakom denna animerade julfilm för hela filmen ligger skaparna av Oscarsnominerade Victor & Josefine. Den är så fint animerad att jag blir helt förälskad i karaktärerna, de är djur och de är väldigt mänskliga.

Filmbolaget skriver om filmen: Landsbygden är inte alltid så lugn och fridfull som man kan tro och djuren på den här gården är särskilt underliga: En räv som tar hand om en hel kycklingfamilj, en kanin som spelar stork och en anka som vill vara jultomten.

Historien om Stora stygga räven har funnits i Benjamin Renners fantasi ända sedan han var liten. På ett besök på en bondgård fanns en äggkläckningsmaskin och snart skulle äggen kläckas. Benjamin ville stanna och se när de kläcktes men hans pappa hade inte tid. För att få med sig Benjamin därifrån sade pappan att om Benjamin var den första personen kycklingarna såg skulle de tro att han var deras mamma och han skulle bli tvungen att ta hand om dem. Sexårige Benjamin kände sig inte mogen att bli en ensamstående förälder och följde med pappa hem.

Men historien stannade kvar tillsammans med den brännande frågan: Om man skulle stå inför att behöva uppfostra ett gäng kycklingar, skulle man uppfostra dem som människor eller kycklingar?

Filmen har tre berättelser som alla utspelar sig på samma bondgård och det hålls dessutom samman av att de tre berättelserna är tre teaterpjäser. Låter rörigt kanske, men det fungerar alldeles utmärkt och ger filmen flera nivåer.

Denna julfilm har stor hjärta och ger oss flera saker vi kan prata med varandra om. Vem är förälder till ett barn? Måste rävar vara stygga, det vill säga måste vi följa människors fördomar eller kan vi vara med än den bild omgivningen har av oss?

Stora stygga räven är den bästa julfilm jag sett på många, många år.

Filmrecension: Superhjältarna 2

by

Superhjältarna 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 augusti 2018

Superhjältarna 2 är som väntat mycket snyggt gjord, med välgjorda animeringar och med komedi, spänning och drama och en del oväntade scener. Och ett stort plus: den som är filmens bov är inte född alltigenom ond utan det går att begripa personen, utan att vi för den delen håller med eller sympatiserar med vad hen gör.

Ok, filmer om superhjältar måste ha mycket action i sig och de måste ha en lång rad av slagsmåls-scener. Det hör till genren, men jag kan bli lite trött på att konflikter mellan de goda och de onda alltid i Disneys/Pixars actionfilmer (nästan alltid i alla fall) måste lösas genom att den goda sidan slåss bättre. Är det vad som rankas som bäst underhållning för hela familjen och barn i synnerhet?

För den som fastnade för den första Superhjälte-filmen är uppföljaren en kär och välkommen återkomst. Superhjältarna kom 2004 och var regisserad av Brad Bird som regisserat också denna uppföljare.

Handlingen utspelar sig tre månader efter att superhjältarna besegrade skurken Syndrome. Vi får återse superhjälte-familjen Parr i full action när de försöker ingripa mot den nya skurken Undergrävaren som lyckats råna stadens bank. Ingripandet från superhjältarna går inte helt perfekt men med hjälp av sin vän Fryzo lyckas de i alla fall rädda stadshuset från att förstöras av Undergrävarens skenande borr.

Men landets styrande politiker är trötta på alla skador efter att superhjältarna varit i farten och omplacerings-programmet för superhjältarna stängs och de är totalt förbjudna att vara superhjältar. De måste söka vanliga jobb för att försörja sig. Det är ett dråpslag för pappa Bob, känd som Mr Incredible. Det strider mot hela hans inre. Då dyker en räddare upp, Winston Deaver, en stenrik ägare av telekommunikationsföretaget DevTech och hängiven beundrare av superhjältar. Han har en idé.

Superhjältarna ska få kameror inplacerade på sig. När de ingriper mot skurkar kan människor via tv-kanaler och streaming-tjänster se vad de ser och då kan de förstå hur viktiga superhjältarna är och de kan se att det är skurkarna som står för förödelsen. Tillsammans med sin syster, en framstående forskar, har Winston Deaver beslutat att först ut att rädda världen med en kamera på sig blir Elastaflickan, alltså mamman i superhjälte-familjen.

Familjens roligaste del är när mamma superhjälte är sysselsatt med att bli superhjälte-idol och pappa superhjälte ska ta hand om hushåll och barn. Tonårsdottern Violet gör uppror. Att vara superhjälte visar sig kunna förstöra hennes chanser hon den kille hon blivit förälskad i. Sonen Dash läxor, i synnerhet matte-läxorna, är inte världens lättaste uppdrag visar det sig. Ovanpå detta får pappa superhjälte inte många timmar sömn då lillkillen Jack-Jack vaknar stup i kvarten och måste få en ny godnattssaga. Mitt i all denna röra upptäcker pappan att också babyn har superkrafter och inte lite heller.

Som bra Disneyfilmer kan den ses av hela familjen. En hel del av skämten tror jag går barnen förbi men de vuxna kan skratta. Filmen går upp på biograferna i två versioner: en med svenskt tal och en med engelskt tal och svenska undertexter. Så jag förmodar att det här är höstens första familjefilm.

Filmrecension: Show Dogs – för mycket uppfostrande sensmoral

by

Show Dogs
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 augusti 2018
Regi: Raja Gosnell

En hund (en rottweiler) är den ena av två huvudpersoner i denna polisfilm där hundar spelar en lång rad roller, med support av skådespelares röster. Det kunde blivit jätteroligt och lagom spännande för de minsta men det är för sockersöt, alldeles för många scener som vi sett i otaliga och bättre versioner i andra filmer.

Max (rösten görs av Chris ”Ludacris” Bridges) är en rottweiler som är en polishund och han blir ofrivilligt partner med FBI-agenten Frank (spelas av Will Arnett). Tillsammans ska de rädda en pandaunge som kidnappats för att sälja på en olaglig marknad med djur. Vi har sett detta uppslag i många filmer: två poliser som inte gillar varandra alls och som tvingas samarbeta. Tja, det finns en och annan scen som får mig att le men i stort sett är det oändligt förutsägbart. Tyvärr. För det är kul att så många hundar är med i filmen.

Däremot syns det lite för väl att både pandan och tigern är digitaliserade karaktärer och jag är rätt säker på att duvorna är till stor del skapade digitalt.

Det är en mängd snusförnuftig sensmoral. Tanken är väl att filmen ska vara en familjefilm, men vilka småbarn hinner läsa texterna? Jag har inte sett att filmen går upp med svenskt tal någonstans? Måste filmer som vänder sig till familjer med småbarn ha sådan uppfostrande ton som bas.

Max tvingas agera under täckmantel på världens mest exklusiva hundutställning och han är förstås fylld av förakt i början gentemot utställningshundar som han anser vara riktigt fjantiga. Att han ska lära sig uppskatta deras jobb är väl lite för förutsägbart.

Hundutställningen är framställd så löjlig. Det är förstås för att de ska vara kul och komiskt men det blir ändå så amerikanskt. Hundutställningar går inte alls till så där fjompigt. Filmen är förstås inte menad att vara en seriös beskrivning av hundutställningar eller hundliv, men det lite för innehållslöst och substanslöst

Den som älskar hundar får väl en del av sitt lystmäte tillgodosett. Det är en mängd fina hundar med. Att en rottweiler har huvudrollen är inte konstigt. Rottweilrar som får bra träning och har det bra kan lära sig oerhört mycket. Jag själv har en fantastisk hund, en shiba, och jag gillar många hundar och djur överhuvudtaget och jag hade rätt höga förväntningar på filmen, som tyvärr inte riktigt infriades. Jag kan ha gett filmen ett steg för högt betyg just för de charmiga och söta hundarna.

Den som upptäckt duktiga skådespelerskan Natasha Lyonne som har en av de större rollerna i kultserien Orange is the new black kan ju njuta av hennes charm. Hon spelar hundexperten Mattie som har en hel del glimt i ögat. Mattie och rottweilern Max är nog filmens två plus.

I rollerna: Will Arnett, Chris ”Ludacris” Bridges, Natasha Lyonne, Jordin Sparks, Gabriel Iglesias, Shaquille O’Neal, Alan Cumming, och Stanley Tucci.

Filmrecension: Mary och häxans blomma

by

Mary och häxans blomma
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 augusti 2018

En söt, rolig, gullig japansk animerad berättelse om en rödhårig liten flicka som så gärna vill hjälpa till men nästan alltid misslyckas. Filmens skapare har tidigare släppt två fantastiska filmer, ”Lånaren Arrietty” (2010) och ”När Marnie var där” (2014). Mary och häxans blomma är inte dålig, men den kommer inte upp i samma underbara mästerliga nivå som de två tidigare filmerna.

Det som stör filmens helhet mest är att det är för mycket full fart emellanåt, för lite av det filosofiska och lugnet som litar på publiken som finns i Lånaren Arrietty.

Mary och häxans blomma är Baserad på Mary Stewarts klassiska barnbok ”The Little Broomstick” och filmens skapare har tagit sin inspiration från många håll. Där finns Harry Potter-influenser och där finns tydliga spår av att Yonebayashi är fostrad på Studio Ghibli. Den som kan Studio Ghiblis produktion kan roa sig med de många referenserna från dessa filmer som filmen gödslar friskt med.

Mary tillbringar sommarlovets sista dagar på landet hos en äldre släkting och hon är uttråkad. När hon äntligen möter ett annat barn, pojken Peter, missuppfattar hon honom och tror att han retar henne. En dag hittar hon en blå liten blomma. Vad varken hon eller trädgårdsmästaren hon visar den för vet att det är en magisk blomma. Men ingen som hittar en magisk blomma kan undgå att utsättas för dessa mystiska kraft. När Mary struntar i allas varningar om att gå ut i skogen när det är dimmigt sätter magin igång. Hon hittar en kvast som kan flyta och som tar med henne till en skola för häxor och trollkarlar.

I den magiska skolan blir Mary mottagen med öppna armar. Skolans rektor är imponerad av både hennes magiska krafter och att hon har detta underbara röda vildvuxna hår som bara de främsta häxorna har. Kan Mary ha hittat en plats i livet där hon äntligen duger och till och med kan vara vara en av de främsta? Fullt så enkelspårig är berättelsen dock inte. Som tur är. Det händer många oväntade vändningar.

Egentligen är det lite orättvist kanske att jämföra filmen med mästerverket Lånaren Arrietty (som jag gav betyg 5 av 5 i min recension). Alla filmer kan inte vara mästerverk. Mary och häxans blomma är en bra film och framför allt är animationerna underbara och jag njuter av alla bilder. Däremot är den inte lika berörande, karaktärerna lite ytliga och det är lite för yvigt och för mycket action.

Filmen kommer finnas tillgänglig både dubbad på svenska och på originalspråk (japanska) med svenska undertexter.

Filmrecension: Varghunden – helt underbar film som går rakt in i hjärtat

by

Varghunden
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regi Alexandre Espigares
Svenska röster: Johan Hedenberg, Björn Bengtsson, Marie Robertson, Claes Ljungmark m fl.

Varghunden är en helt underbar film som går rakt in i hjärtat. Det är en snyggt animerad film som bygger på Jack Londons starka berättelse om hunden Vittand (i en del översättningar har varghunden namnet Vitkäft), en liten vargunge som blir adopterad, omhändertagen och uppfostrad av en hund i vildmarken i 1890-talet i Alaska. I boken är hunden en blandning av varg och hund.

Vittand råkar ut för många äventyr och får uppleva människans usla, grymma sidor såväl som de bättre. Han får leva som draghund i en indianstam och han blir slagen och utnyttjad av en vidrig man som tjänar pengar på att låta hundar slåss.

Jack Londons roman Varghunden (originaltitel: White Fang) gavs ut 1906 av Jack London. Jag minns den sommaren när jag elvaåring slukade allt jag kunde hitta i biblioteket som Jack London skrivit. Jag kan fortfarande känna hur starkt denna berättelse grep mig då. Att åter möta Vittand, nu i en animerad version blev en berörande återförening. Den känns lika viktig nu som då och lika berörande.

Djur, natur och människor och hur den som har makt ofta missbrukar den för att trycka ned andra var viktiga frågor på Jack Londons tid och är fortfarande.

John Griffith ”Jack” London, ursprungligen Chaney, föddes 12 januari 1876 i San Francisco, Kalifornien, och dog som 40-åring, den 22 november 1916. Jack London prövade i sin ungdom på ett flertal yrken, bland annat tidningspojke, hamnarbetare, cowboy och guldgrävare. Under rysk-japanska kriget 1904–1905 var han korrespondent för Hearstpressen. Han vandrade på sin fritid runt i USA och Kanada och vistades också mycket på Hawaii.

Han var en samhällsengagerad författare och han skildrar orättvisor i samhället i sina romaner. Många av hans böcker utspelar sig i vildmarken eller på havet. Hans mest kända roman är Skriet från vildmarken (The Call of the Wild, 1903), som handlar om en hund som mot sin vilja blir tagen från det soliga Santa Clara Valley i Kalifornien och blir draghund i ett hundspann i Klondike.

Hans samhällsengagemang och kamp mot orättvisor uppskattades inte av Nazityskland där tre av hans romaner,
Martin Eden, Tvångströjan och Järnhälen, brändes under bokbålen 1933.

För alla som har en hund, eller ett djur, är filmen väldigt om möjligt ännu mer berörande. Själv har jag en hund, en urhund som därför har mycket av vargens karaktär i sig och jag kan känna igenom min hund i Vittand.

Animationen är gjord på ett sätt som känns lite ålderdomligt, vilket passar perfekt till den här berättelsen som utspelar sig i karg vildmark och i en tid då vi inte hade vare sig mobiltelefoner, Internet eller tv-spel.

Den går upp på svenska biografer dubbad med svenska röster. Det är förstås bra för barnfamiljer med barn som inte kan läsa eller inte kan läsa tillräckligt snabbt för att hinna med svenska texter. Men jag hade föredragit att ursprungsrösterna hördes även om de svenska rösterna fungerar bra. På animerade filmer blir det inte lika störande med dubbning. Fast eftersom filmen har sitt ursprung i Frankrike och Luxemburg misstänker jag att dess originalspråk är franska, vilket inte lika många kan i Sverige som engelska.

Filmdistributören skriver om filmen:
Berättelsen är gripande om överlevnad och vänskap. Filmens fyrbente hjälte och dess mänskliga karaktärer är intressanta och älskvärda. Filmen förvaltar Jack Londons arv med värdighet och historien är lika hänförande idag som den berättades för över hundra år sedan.

Och det är bara att hålla med. Den är helt underbar och berörande.