Att läsa, uppleva, känna, att jag inte är ensam – någon har satt ord på det jag känner.
Det gör Jenny Wrangborgs diktbok ”Kallskänken” så bra, och det är varför det som ibland kategoriseras som arbetarlitteratur är så stark och behövs.
Jenny Wrangborg läste upp några av sina dikter på ett seminiarium i Almedalen på måndagsmorgonen.
Den här frasen ur en dikt fastnade hos mig, den är talande i all sin enkelhet:
Det är lätt att tro
för vi åker inte samma buss
Ni åker inte buss
Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande var med på seminariet och berättade hur dikterna hade slagit henne med sin stora närvaro:
– Det är skrivna av någon som själv upplevt det hon skriver om. Många upplever idag det Jenny Wrangborg beskriver.
Det är brist på sådan litteratur och kultur idag, menade menade Wanja Lundby-Wedin.
– När medier skriver om människor som är i kläm mellan olika krav är det alltid över medelklassen och tjänstemäns villkor som beskrivs. När det tas upp tips om hur du ska löneförhandla med din chef är det inte heller ur en arbetares synvinkel, tog Lundby-Wedin upp som exempel.
Jenny Wrangborg skriver inte bara om usla villkor och orättvisor, hon beskriver livet i diktform och ger hopp.
– Ibland kan jag höra att det jag beskriver är skrämmande. Men jag tycker inte att det är hopplöst. Är vi många kan vi förändra, det kommer fram i dikterna, sade Wanja Lundby-Wedin.
– Ja när vi samarbetar och blir många, då kan vi förändra, sade Jenny Wrangborg.
Poesi kan vara en kraft för att förändra, men det är också något som kan beröra varje enskild. Jenny Wrangborg berättade att en vanlig reaktion hon fått är att läsare genom hennes dikter upptäckt poesi.
– Poesi kan handla om något som är nära oss, sade Jenny Wrangborg.
Jenny Wrangborg har en blogg, också.
Flera som skrivit om Jenny Wrangborgs diktbok:
Brockman, Aftonbladet, Göteborgsposten, Sveriges Radio.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturpolitik, Almedalen, poesi, litteratur
