Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Way Out West

Way Out West: Neutral Milk Hotel når inte upp till förväntningarna

by

neutralmilkhotel

Neutral Milk Hotel, Azalea
Way Out West 9 augusti 2014
Betyg: 2

”It’s very fun to be wet with you” säger multi-instrumentalisten Julian Koster ett par låtar in i den timmeslånga spelningen, efter en inledning då Jeff Magnum ensam med akustisk gitarr framfört Two Headed Boy. Regnet öste ner när den excentriska orkestern — i likhet med andra återförenade 90-talsband såsom Slowdive, Slint och OutKast — spelade på årets upplaga av Way Out West. Kanske sökte folk skydd från regnet för det var långtifrån trångt framför Azalea-scenen, vilket får en att undra om det inte hade passat bättre inne i Linnétältet istället.

Regnet är inte det enda problemet. De spelar sina klassiskerstämplade låtar i relativt trogen tappning, vilket borde vara tillräckligt i sig, men den där sista pushen saknas. Det låter söligare och surare än på skiva. Låtarna passerar förvånansvärt anonymt förbi. Under Holland, 1945 låter Jeff Magnum bara andfådd och inte ens under In the Aeroplane Over the Sea lever Neutral Milk Hotel upp till förväntningarna.

Följande låtar spelades:

Two-Headed Boy
The Fool
Holland, 1945
A Baby for Pree
Gardenhead / Leave Me Alone
The King of Carrot Flowers Part one
The King of Carrot Flowers, Parts Two & Three
In the Aeroplane Over the Sea
Oh Comely
Song Against Sex
Ruby Bulbs/Snow Song Part 1
Ghost
[untitled]
Two-Headed Boy, Part Two
Engine

Way Out West: Mos Def är som OutKasts motsats på scen

by

mosdef1

Mos Def, Azalea
Way Out West 9 augusti 2014
Betyg: 3

Inte ens Mos Def vill lyssna på Mos Def längre. Han har numera bytt namn till Yasiin Bey. Och det är som om han själv läst recensionerna, jag menar sågningarna, av OutKasts show på Flamingo igår. För istället för sexistisk smörja på en backdrop kommer Yasiin Bey in och strör rosenblad över hela scenen, talar om Palestina, berättar historier från sin bakgrund och om kärlek. Det behövs inte mycket mer för att få med publiken på noterna.

Han känns hemtam men ändå oförutsägbar och är jämnbra utan några särskilda lyft och bjuder även på mash-ups med bland annat Marvin Gaye, Notorious Big och Naz.

Foto: Emma Andersson

Way Out West: Slowdive gav en lektion i hur shoegaze ska låta

by

slowdive1

Slowdive, Linné
Way Out West 8 augusti 2014
Betyg: 4

För min del är höjdpunkten den episka finalen med Golden Hair; Syd Barrett-tolkningen som slutar med att Rachel Goswell går av scenen och låter de två andra gitarristerna Neil Halstead och Christian Savill mangla på i ett himmelskt crescendo. En perfekt avslutning på den timmeslånga spelningen. En lektion i hur shoegaze ska låta.

Jämfört med spelningen på Roskildefestivalen för några veckor sedan har volymen förvisso dragits ner en aning, det känns bitvis som att det saknas lite spets vilket kan bero på att originalbasisten Nick Chaplin till följd av en njurinfektion precis ersatts av den yngre förmågan Kevin Hendrick. Men dessa små faktorer till trots går det inte att undgå att imponeras av hur väl detta återförenade Slowdives musik har bevarats. Pottfrsyerna från tidiga bandbilder må vara borta sedan länge, men deras shoegaze är tidlös och fortsätter ständigt att upptäckas av nya generationer indiekids.

Jämfört med andra shoegaze-band från 90-talet lutar Slowdive åt det mer eteriska hållet, oftast med Rachel Goswell i rampljuset, men det är i synnerhet under When the Sun Hits och Alison — två låtar där Neil Halstead står för sånginsatsen — som publiken tänder till. För övrigt var det första jag kände när jag läste att Slowdive skulle spela i Linnétältet en viss skepticism, men då Way Out West i år satsat på att göra scenen större passar det faktiskt riktigt bra. Det blir en välavvägd mix av intimiteten från en tältscen och den känsla som kan uppstå på en stor scen, vilket passar dem utmärkt.

Följande låtar spelades:

Slowdive
Avalyn
Catch the Breeze
Crazy for You
Machine Gun
Souvlaki Space Station
When the Sun Hits
Alison
She Calls
Golden Hair

slowdive2

slowdive3

Way Out West: Mapei lika perfekt som en stänkare i krysset

by

mapei1

Mapei, Linné
Way Out West 8 augusti 2014
Betyg: 5

I sommar har en kritikerdebatt rasat i kvällspressen, vars bakgrund är att Kjell Häglund reagerade på vad han ansåg vara oberättigat höga betyg till nyproducerad svensk populärmusik. Trots att jag kan instämma i hans huvudtes, går jag på instinkt och delar ut en fullpoängare till en förmåga vars karrär ännu är i sin knoppning. Inför ett fullsmockat ljublande tält bjöd Mapei — med två otroligt duktiga musiker samt två expressiva dansare — på en fulländad intensiv orgie. Fick vara med om ett soulparty som golvade mig som är född på 50-talet och älskar genuin svart musik.

Mapei föddes i USA av mamma från Liberia och med Stockholm som bas står hon sig väl i den internationella konkurrensen. Kan inget mer om 28-åringens biografi eller varför hon inte blivit mer uppmärksammad hos en större krets. Faktum kvarstår: Hon var enastående på att blanda rap med smäktande soul, ibland skiftade hon till att göra funkigare sånger. Kvinnan är utrustad med skimrande mäktiga röstresurser och hon känns äkta helt igenom. Hon behöver inte liknas vid eventuella förebilder. Utgår från att hon är kapabel till fler mästerverk i paritet med hennes megahit Don´t wait.

I introt till showen får vi trumsmatter, cymbaler och klockljud. Sedan brakar det loss och stämningen blev elektrisk. Undrar om hon har åstadkommigt något motsvarande tidigare eller om samspelet på scen och det omedelbara gensvaret i tältet helt enkelt var livekänslan när den är på topp. I en låt där refrängen löd I´ve been here before avrundade basisten på ett mycket elegant sätt. För en gångs skull var ljudet ypperligt balanserat och de för mig okända musikerna kunde blomma ut, fäste mig vid hur sammansvetsade de var. Blir nästan rörd av att minnas hur raffinerade de var, hur smarta de var som undvek att fläska på på fel ställen. Basisten spelade förresten också keyboarrds emellanåt. Extranumret var ett sanslöst hiphop-fyrverkeri. Mapai i hatt och med färgglad dräkt sa sig vara supernöjd med WOW, minst lika nöjda var vi som fick ynnesten att uppleva en sällsynt livsbejakande konsert.

Text: Mats Hallberg