Ingenting är fixerat och stelnat, allt rör sig mellan form och formlöst, tillblivelse och upplösning: landskap, kroppar, ögon, huvudet, submarin vegatation, oändlighet.
Det skrev Peter Cornell i Expressen i september 2009 och är ett sätt att försöka beskriva Balroynigress musik.
Bakom Balryonigress ligger musikskaparen Erik Jeor. Hans medproducent och vän Joachim Ekermann har skrivit om honom:
I princip varje kreativ impuls måste prövas hela vägen ut. Och om han vid något tillfälle under processen finns att en sång behöver justeras, om än en liten smula, börjar han ofta om på ett nytt vitt ark. Men inte på ett modfällt sätt, utan med förnyad entusiasm.
Att lyssna på Balroynigress album Dress the Ship in Black är som att vara med på en slags resa i ett mystiskt landskap. Musiken är indie, men också klassisk och också delvis pop. Den går inte att greppa riktigt, men är mycket vacker och det är musik jag vill lyssna på hundra procent. Det är inte skvalmusik och ingen hissmusik utan just musik som bär sig själv som en berättelse.
Erik Jeor är inte bara musiker utan också bildkonstnär, vilket helt klart märks i musiken som bär starka bilder.
Hade Erik Jeors Balroynigress kommit från andra sidan Atlanten hade musikreportrarna på kvällstidningarna kissat på sig av hänförelse.
Orsaken är att detta är ett svenskt Midlake, fast förankrat i en mörk, murrig amerikansk tradition parat med skörheten hos Will Oldham och med några stänk av Fleet Foxes här och där. Sämre referenser kan man ha.
Det har nog sina sidor att släppa ett album i mitten av december. Hur stor chans har ett album med release 15 december att komma med i redaktioners urval av årets bästa album? Det är synd, för Balroynigress album ”Dress the Ship in Black” borde ha stora chanser att kvala in bland årets bästa skivor.
Tyvärr hittade jag inte klipp på Youtube med spår från nya albumet. De spår som finns på Youtube med Balroynigress gör inte riktigt rättvisa åt det nya albumet, som inte är lika jazzigt som dessa klipp. Nya albumet är mycket, mycket bättre än dessa klipp berättar.
Relaterat:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.
Läs även andra bloggares åsikter om Balroynigress, recension, skivnytt
