Feydeaus pjäs Un fil à la patte från 1894 har i Ellen Lamms bearbetning fått titeln Förlovningen. En klassisk fars som med svart humor och älskvärda karaktärer även fångar ett stort mänskligt allvar. Premiär på Lilla scenen den 10 januari 2019, berättar ett pressmeddelande:
Förlovningen utspelar sig i 30-talets Paris. Sångerskan Lucette har förälskat sig i den charmige, men fattiga Bois-d’Enghien. Lucette vet bara inte att Bois-d’Enghien i hemlighet friat till en annan kvinna, och att deras förlovningsfest närmar sig med rasande fart. Bland dagbäddar, cocktails och skvallrande tjänstefolk vävs karaktärernas lögner och snurriga relationer ihop i en allt mer ohållbar situation.
– Feydeau är en föregångare till den absurda teatern. Han ser oss alla som fångna i en mörk verklighet vi inte kan undfly. Jag blev nyfiken på hans sätt att skildra hur vi ljuger för oss själva och varandra. Det är en tragedi men situationerna är oerhört roliga, berättar Ellen Lamm om Förlovningen.
Originalpjäsen Un fil à la patte (på engelska Love on the Rack eller Cat Among the Pigeons) hade premiär på Théâtre du Palais-Royal i Paris 1894, och anses vara ett av Feydeaus mästerverk. Nu sätts den upp i regi av Ellen Lamm med Maia Hansson Berqqvist och Rasmus Luthander i rollerna som Lucette och hennes älskare Bois-d’Enghien. Nyskriven musik av Matti Bye som skapat både musik till teater och film och som bland annat tilldelades en Guldbagge för bästa filmmusik 2014.
Ellen Lamm har tidigare regisserat ett antal uppmärksammade föreställningar på Dramaten, senast Det blåser på månen 2017 och Vad är pengar? 2015.
Georges Feydeau var en fransk dramatiker verksam under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Han skrev komedier och farser som ofta handlade om borgare och adelsmäns som hamnade i diverse problem. Dramaten har av Feydeau tidigare satt upp; Fruns salig mor, Leva Loppan, Herrn går på jakt och I nöd och lust.
Medverkande: Danilo Bejarano, Magnus Ehrner, Gunnel Fred, Janna Granström, Electra Hallman, Maia Hansson Bergqvist, Omid Khansari, Rasmus Luthander, Tova Magnusson och Eric Stern.
Av: Georges Feydeau
Bearbetning: Ellen Lamm och Magnus Florin
Regi: Ellen Lamm
Scenografi och kostym: Rikke Juellund
Ljusdesign: Torben Lendorph
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen/Natalie Pujol
Musik: Matti Bye
Förlovningen, premiär 10 januari, Lilla scenen
När nu Lassemaja också intar den svenska teaterns nationalscen är förväntningarna höga. Särskilt hos den yngre publiken. Jag går på premiären, på Dramatens stora scen, med två förväntansfulla flickor i den förväntade målgruppen.
Det realistiska har ingen betydelse i en bra absurd pjäs. Den handlar om annat än realism. Regissören Tobias Theorell säger om pjäsen: Pjäsen är ju helt skoningslös. När den skrevs 1952 var den ju också formmässigt radikal, idag slåss vi mer med att arbeta emot den formen. Som text är den helt illusionslös. den visar inte världen som den borde vra, utan som den i värsta fall är. Som vår värsta mardröm i våra svartaste stunder.
Dörrklockan ringer. Till Gubben och Gummans glädje och förvåning börjar de imaginära gästerna att komma. Stolar plockas fram. Dörren ringer igen. Och igen. I takt med att de osynliga gästerna ramlar in plockas stolarna fram. Alla är här och nu väntar de bara på vältalaren som ska förmedla Gubbens budskap. För en lite mer professionell touch.
Ensemblen är uppenbart noga utvald, var och en är perfekt i sin roll. Erik Ehn som Tarkovskij, pojkaktigt charmig och samtidigt undflyende som en konstnär fokuserad på sitt skapande. Torkel Petersson som den mer yvige Victor vars tankar är upptagna av en roll som den nazistiske bödeln Eichmann. Victor ska spela Eichmann i en kommande teaterföreställning och har många olika känslor inför att gestalta en sådan massmördare. Nina Fex som tolken som blir en förlängning av Tarkovskij och Lena Endre är skådespelerskan som är kär i Tarkovskij men vill helst vara det på avstånd och som splittras mellan hurdan hon vill vara som kvinna. Tova Magnusson är en bitter producent som slits mellan de ekonomiska kraven som är hennes uppdrag att ansvara för och samtidigt har mer respekt för konstnärssjälen än hon vill erkänna.
