De oroliga
Bygger på roman av Linn Ullman
Dramatisering Karen-Maria Bille
Regi Pernilla August
Scenografi Magdalena Åberg
Ljusdesign Mira Svanberg
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Urpremiär: 1 november 2018, Lilla scenen, Dramaten
En helt underbar föreställning om minnen, om längtan, om att vara barn till två stora konstnärer, att vara mamma och samtidigt längta till scenen, om kärlekens många former. Pernilla Augusti gör debut om teaterregissör med dramatiseringen av Linn Ullmans roman De oroliga där hon berättar om sin uppväxt med sina två ikoniska föräldrar, Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Premiären fick stående ovationer och det var alla medverkande, både på scen och regissör, scenograf med flera väl värda. Föreställningen tar knappt två timmar och är tack och lov utan paus (en paus hade varit ett störande avbrott) och tiden bara flög iväg. Scenen och skådespelarna sög in mig, det var som att jag var med där. Där fanns inte en sekund då jag tänkte på att jag satt i en stol i en salong.
Pernilla August är en briljant, fokuserad och skicklig skådespelare. När hon nu debuterar som teaterregissör litar hon på sina skådespelare och väljer att göra en uppsättning som är totalt beroende av att skådespelarna är rätt för sina roller. Och det har hon lyckats med. De tre på scen är helt enastående. Rebecka Hemse, Ingela Olsson och Anita Ekström. De går ut och in i olika karaktärer och när Anta Ekström är den gamla fadern, Ingmar Bergman som en gammal man över åttio år är hon denna åldrade man i hela kroppen, i hela utstrålningen. Jag tror detta aldrig hade fungerat lika bra om regissören valt att ha en man i den rollen. Det är något som gör att dessa scener talar till mitt undermedvetna, till olika nivåer inom mig och de handlar både om dessa speciella personligheter men är samtidigt något vi alla kan känna igen från våra liv, om barndom, om att längta efter sin mamma, om att åldras, om att växa upp med föräldrar på olika håll, om föräldrar som är fullt sysselsatta med sina karriärer, pappan som mäter upp en bildruta mellan sina händer när han har samtal med sin yngsta dottern för han måste alltid se på världen som en möjlig film att skapa.
Scenen är uppbyggd som en stor vit byrå med en mängd byrålådor. Tre skådespelare ligger och vilar på varsin platå, iklädd pyjamas. För det är under natten timmar, under sömnlösheten, som minnena kan tala som starkast. När minnena också möter drömmarna och de befruktar varandra.
De minnen Linn Ullmans roman berättar om är självbiografiska men också förändrade, påhittade. I programbladet till föreställningen skriver hon:
– Jag har alltid haft ett motstånd i mig mot att tala om mina föräldrar. Men nu har jag alltså skrivit en bok om dem. Det är nog mer självbiografiskt än något jag har skrivit tidigare. Men vad är det självbiografiska, och vad är vara romanförfattare? Även om jag berättar min historia insisterar jag på att det är en roman.
Åren innan Ingmar Bergman gick ur tiden träffades han och hans nionde och yngsta barn, Linn Ullmann mycket då de skulle göra en bok tillsammans om åldrande. Banden från dessa samtal låg länge utan att Linn Ullmann tog tag i dess innehåll. De är en del av romanen och också en del i teateruppsättningen.
Jag erkänner att jag inte läst romanen. Men en vän som var med på premiären hade nyligen läst den och han sade att han tyckte teateruppsättningen är till och med bättre än boken.
De oroliga är vacker, vemodig, sorglig, stark, berörande och förmodligen det vackraste på en svensk teaterscen på flera år. Om minnen, om livet, om åldrandet. Med tre helt suveräna skådespelare som får utrymme att bära föreställningen.
När nu Lassemaja också intar den svenska teaterns nationalscen är förväntningarna höga. Särskilt hos den yngre publiken. Jag går på premiären, på Dramatens stora scen, med två förväntansfulla flickor i den förväntade målgruppen.
Det realistiska har ingen betydelse i en bra absurd pjäs. Den handlar om annat än realism. Regissören Tobias Theorell säger om pjäsen: Pjäsen är ju helt skoningslös. När den skrevs 1952 var den ju också formmässigt radikal, idag slåss vi mer med att arbeta emot den formen. Som text är den helt illusionslös. den visar inte världen som den borde vra, utan som den i värsta fall är. Som vår värsta mardröm i våra svartaste stunder.
Dörrklockan ringer. Till Gubben och Gummans glädje och förvåning börjar de imaginära gästerna att komma. Stolar plockas fram. Dörren ringer igen. Och igen. I takt med att de osynliga gästerna ramlar in plockas stolarna fram. Alla är här och nu väntar de bara på vältalaren som ska förmedla Gubbens budskap. För en lite mer professionell touch.