Teater

Teaterrecension: Krapps sista band

14 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Krapps sista band
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér
Ljus Hans Åke Sjöquist
Peruk och mask Kjell Gustavsson
Premiär: 13 oktober 2017, Målarsalen, Dramaten
Speltid: cirka 1 timme och 5 minuter, utan paus

En föreställning som bara tar lite drygt en timme – men där varje ord är vägd på guldvåg och varje scenbild är minutiöst fram-mejslad. Krapps sista band (från 1958) är ett av Samuel Beckets flera korta draman. Det är en monolog framförd av en skådespelare som samtidigt med hjälp av inspelade band samtalar med sig själv från tidigare perioder i sitt liv.

Jan Malmsjö fick stående ovationer på premiären för sin roll som den 69:årige Krapp som varje år på sin födelsedag spelar in ett band där han summerar året som gått. Han värmer upp sig genom att lyssna på ett band med en inspelning han gjorde trettio år tidigare. I det bandet, då han var 39 år, funderar han på om han då står på krönet av sitt liv. Och han har tydligen precis lyssnat på ett band han spelade in tolv år tidigare, då han som 27-åring brutit upp med en kvinna han tycks ha älskat. Han blev chockad och ställd då han kaxigt hade sagt till henne att det var bäst att de skildes åt – och hon höll med. Han hade tydligen inte väntat sig det.

Genom 69-åringen får vi perspektiv på mannens olika åldrar och det sätter förstås igång en mängd tankar och känslor hos oss betraktare. Hur skulle det vara att tala med sig själv från tidigare i livet? Intressant. Spännande. Hisnande.

Regissören Karl Dunér är också föreställningens scenograf och sam alltid är hans regi starkt visuellt. Scenbilderna talar till oss minst lika mycket som det som sägs och görs. Allt bildar en enhet som kommunicerar på flera plan. Karl Dunér har tidigare på Dramaten bland annat regisserat Becketts pjäser I väntan på Godot (1990), Lyckliga dagar (1998) och Ur ett övergivet arbete (2009). Karl Dunérs senaste uppsättning på Dramaten var Den fjättrade Prometheus av Aischylos, som belönades med Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris 2015.

Jan Malmsjö är en av nutida svensk scenkonsts stora legendarer. Han är en mångsidig artist och har gjort närmare 70-talet roller på Dramaten sedan sin debut där och dessutom har han en karriär som sångare och musikal-, opera- och operett-sångare och han har haft stora roller i tv och på film. Han går in i en fin tradition av stora skådespelare när han nu gör Krapp. Tidigare har Krapp gestaltats på svensk scen av bland andra Erland Josephson 2004 i regi av Katie Mitchell.

Magnus Hedlund, som gjort översättningen, berättar i programbladet att det berättas att pjäsen Krapps sista band kom till efter det att Samuel Becker som bodde i Paris inte kunde få in BBC på sin radio när de sände en av hans radiopjäser. Mottagningen var lite för dålig med oupphörliga störningar. När BBC i England fick reda på detta skickade de Becket en bandkopia. Så Becket fick köpa sig en bandspelare. Och upptäckte snart dess dramatiska möjligheter. Någon kunde till exempel föra en dialog med sitt (eller sina) tidigare jag.

Pjäsen lär varit skriven för att vara en monolog som skulle framföras av den irländske skådespelaren Patrick Magee vars röst och spel Becket var mycket förtjust i. Pjäsen gick därför länge under arbetsnamnet The Magee Monologue.

Becket är en av mina absoluta dramatiker-favoriter. Hans pjäser kan på ytan verka absurda eller nästan obegripligt innehållslösa men har samtidigt så mycket djup och så många lager och nivåer av hur jag tolkar eller upplever det som sägs eller inte sägs. Krapps sista band är mycket sparsmakad, dess styrka ligger nästan mer i vad som inte sägs än vad som sägs. Karaktären heter Krapp, vilket på engelska blir crap, ett ord som kan betyda skräp, strunt, skitsnack. Ja kanske är allt Krapp säger bara skitsnack, kanske är allt vi säger skitsnack där vi lurar oss själva. En sak är säker: vartenda ord är vägd på guldvåg och noga utvalt. Den kvinnan som Krapp som 27-åring gjorde slut med heter Bianca från Kedar Street. Bianca betyder vit på italienska och kedar är ett anagram på dark eller darke som det stavades förr och betyder mörk. Alltså en kvinna av ljus och mörker, som vi alla. Hon och Krapp är båda människor med ljusa och mörka sidor. Varje detalj har så många betydelser och samtidigt kanske allt bara är struntsnack. Krapps sista band är en oemotståndlig underbar struntsak som jag gärna vill se fler gånger. Den är bara lite drygt en timme och det kändes väldigt kort. Fast det är också en styrka, att den går så fort förbi. Kanske som livet …

Dock är det en rolig detalj jag reagerade på. Jan Malmsjö är född 29 maj 1932 och är alltså 85 år. Han spelar en n 69-årig man som ska föreställa gammal och skröplig, darrig och vinglig och med dålig syn. Det är bara det att i dagens Sverige är många 69-åringar inte alls särskilt skröpliga och när Jan Malmsjö tagit av sig rollen som Krapp och står och tar emot publikens ovationer rör han sig smidigare än den 69-årige Krapp. Det är en bild av hur mycket som förändrats i samhället sedan 1958. En sextioåring är inte längre lika gammal som en sextioåring var då.

Reine Brynolfsson och Sanna Sundqvist i Oidipus/Antigone på Dramaten

12 oktober, 2017 by Redaktionen

Dramatens teaterchef Eirik Stubø regisserar Sofokles dramer om Oidipus och Antigone i en och samma uppsättning med premiär den 3 november på Stora scenen. Samtidigt inbjuder Dramaten till en rad arrangemang om den grekiska teatern och antiken – samtal, introduktioner, föreläsningar, bokcirklar och radioprogram.

Ett pressmeddelande:
– Det är en stor gåta hur det vi kallar teater plötsligt uppstår under den grekiska antiken – och sedan försvinner. Vi får fyra stora dramatiker som ännu spelas på världens scener: Aischylos, Sofokles, Euripides och Aristofanes. En storhetstid på ungefär åtta decennier, mer är det inte. Och sedan slocknar det och blir ganska länge mörkt igen. Det är intressant att det hastiga uppblossandet så klart sammanfaller med demokratins födelse, säger Eirik Stubø, regissör och teaterchef.

I Oidipus inleder kung Oidipus sökandet efter förövaren till mordet på hans företrädare på tronen. Snart läggs ledtrådarna ihop och pekar mot honom själv. Den fruktansvärda spådomen om att Oidipus skall döda sin far och äkta sin mor har besannats. Tragedin får sin fortsättning i Antigone, skådespelet om dottern som konfronterar makten för att få ge sin bror en värdig begravning.

Eirik Stubø har sedan tillträdet som teaterchef på Dramaten regisserat Och ge oss skuggorna av Lars Norén och Den goda viljan av Ingmar Bergman. Hans uppsättning av Oidipus/Antigone spelas i en version av Marie Lundquist efter Emil Zilliacus och Hjalmar Gullbergs översättningar.

Oidipus Reine Brynolfsson
Iokaste/Eurydike Stina Ekblad
Antigone Sanna Sundqvist
Kreon Hannes Meidal
Körledaren Johan Ulveson
Haimon Rasmus Luthander
Ismene Ellen Jelinek
En väktare David Book
En budbärare Pontus Gustafsson
Kör Per Mattsson
Kör Kicki Bramberg
Teiresias Gunnel Lindblom
En herde Hans Klinga
En tjänare Maria Salomaa

En version av Marie Lundquist
efter Emil Zilliacus och Hjalmar Gullbergs översättningar

Regi Eirik Stubø
Bearbetning Eirik Stubø och Cecilia Ölveczky
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Peter Westerberg och Lena Bouic-Wrange

MER OM ANTIKEN PÅ DRAMATEN I HÖST:
Människan – störst av alla underverk
Ett samtal om den grekiska tragedin. Vad gör man med 2400-åriga pjäser? Jo, man sätter upp dem på Dramaten. Är detta så självklart? Vad gör den grekiska tragedin relevant för en svensk publik år 2017?
Lyssna på ett samtal mellan regissören bakom uppsättningen av Sofokles Oidipus/Antigone, skådespelare, universitetsforskare och författare.
Medverkande: Eirik Stubø (regissör och teaterchef), Stina Ekblad (skådespelare), Hannes Meidal (skådespelare), Tomas Lappalainen (journalist och författare, aktuell med Världens första medborgare: om statens uppkomst i det antika Grekland), Björn Sundberg (litteraturvetare, Uppsala, författare till Oidipus öga: nedtecknat om litteratur och teater) och Johan Tralau (statsvetare, Uppsala, författare till Draksådd: Den grekiska tragedin som politiskt tänkande). Moderatorer: Eva-Carin Gerö (professor i grekiska vid Stockholms universitet) och Denis Searby (professor i antik grekiska vid Stockholms universitet).
I samarbete med Stockholms universitet.
Fredag 20 oktober, kl. 18.00, Neondämon. Fri entré i mån av plats

Antigone – En varg söker sin pod
Var med på inspelningen av den populära podden! Dramatikern/serietecknaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli pratar om Antigone som symbol för individen/staten.
Den 9 november, kl 18.00–19.00, Neondämon

Världens första medborgare – ett samtal med Tomas Lappalainen
Tomas Lappalainen är i höst aktuell med boken Världens första medborgare – om statens uppkomst i det antika Grekland. Han skildrar där hur en gammal klanstyrd hämnd- och hederskultur omvandlas till något helt nytt: stadsstater byggda på lag och demokrati. Ett skifte från släktklanernas hierarki till ett styre av jämlika medborgare i förening. En central tanke i boken är att denna nya jämlikhet var uppfanns som en sorts nödlösning på problemen med alltmer sönderslitande inbördesstrider. Tomas Lappalainen menar att denna omvälvande politiska utveckling avspeglas i de grekiska tragedierna av Aischylos, Sofokles och Euripides, inte minst i Oidipus och Antigone. I samtalet berättar han på vilket sätt det sker – med fokus på konflikten mellan klan och stat och mellan hämnd och lag.
Tomas Lappalainen är författare och har bland annat skrivit flera böcker om Italien och fragmentsamlingarna Mellan 55 och 60 och Livet som sådant.
I samtal med Magnus Florin, chefdramaturg.
Den 9 december, ca kl 14.45 (efter föreställning), Stora scenen

Filosofiska rummet om Antigone
Var med på inspelningen av P1 Filosofiska rummet på temat Antigone. Filosofiska rummet är ett reflekterande samtalsprogram där gästerna ges tid att utveckla sina resonemang.
Programmet diskuterar klassiskt filosofiska ämnen såväl som vår tids mest brännande etiska, moraliska och politiska dilemman.
Gäster: Hans Ruin med flera. Skådespelare från Dramaten läser ur Antigone.
Den 14 november, kl. 17.30-18.45, Neondämon

Oidipus/Antigone – Introduktion
Kom en stund före föreställningen och få en introduktion till Oidipus / Antigone.
Chefdramaturg Magnus Florin berättar om de båda pjäserna, om Sofokles och om Dramatens uppsättning.
15 och 23 november kl. 18.00, Marmorfoajén.

Tragedins lärdom – Begär och vetande hos Kung Oidipus
Föreläsning av Hans Ruin
Kom en stund före föreställningen och få en introduktion. Denna gång i form av en föreläsning av Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han berättar om den grekiska tragedin, med fokus på Sofokles och Oidipus. Olika tolkningar av dramat presenteras, bland annat Sigmund Freuds och Friedrich Nietzsches perspektiv. Presentatör: chefdramaturg Magnus Florin. Medverkan av skådespelare från Dramatens ensemble.
Föreläsningen kan ses som en längre introduktion till föreställningen som följer, men kan även följas separat. Fri entré, biljetter delas ut av publikvärd 45 minuter innan. I samarbete med Södertörns Högskola.
17 november kl. 17.30, Marmorfoajén

Antigone – Samtal med Eirik Stubø och författaren Marie Lundquist
Stanna kvar en stund efter föreställning och ta del av ett samtal om Antigone med föreställningens regissör Eirik Stubø och författaren Marie Lundquist, som svarar för Dramatens spelversion av Sofokles drama. Även skådespelare från ensemblen deltar. Samtalsledare Magnus Florin, chefdramaturg.
25 november kl. 21.00, Stora scenen.

Den gränslösa Antigone – föreläsning av Cecilia Sjöholm
Kom en stund före föreställningen och få en introduktion till Antigone. Denna gång i form av en föreläsning av Cecilia Sjöholm, professor i estetik vid Södertörns högskola. Antigone har blivit symbol både för feministisk kamp och fascistisk kyla, för politisk handlingskraft och oresonlig kompromisslöshet; var tid finner sin Antigone. Hon väcker både beundran och rädsla. Det finns något djuriskt och gränslöst över gestalten som fortsätter att väcka vår fascination. Hur ser vi denna gränslöshet idag?
Föreläsningen kan ses som en längre introduktion till föreställningen som följer, men kan även följas separat. Fri entré, biljetter delas ut av publikvärd 45 minuter innan. Föreläsningen är en timme lång. Presentatör: chefdramaturg Magnus Florin. Medverkan av skådespelare från Dramatens ensemble. I samarbete med Södertörns Högskola.
29 november kl. 17.30, Marmorfoajén

Psykologer går på teater: Oidipus
Hör psykologer diskutera verket som gav oss Oidipuskomplexet! Psykologen Jonas Mosskin och psykologen och författaren Jenny Jägerfeld diskuterar Oidipus, och bjuder även in publiken till samtal.I fokus står frågor om vad som driver karaktärerna. Vilka är de? Vad vill regissören framkalla för känslor hos oss som publik? Och vad säger det om oss?
8 december, kl. 21.00 (efter föreställningen av Oidipus), Stora scenen

Teaterrecension: Skillnadernas Stockholm – I trygghetens namn tjänar vi alla på mer jämlikhet

7 oktober, 2017 by Lotta Altner

Skillnadernas Stockholm
Bygger på Stockholm stads rapport skillnadernas Stockholm från 2015
Av Ellen Lamm och Eric Ericson
Regi Ellen Lamm
Scenografi, kostym och Ljus Lars Östbergh
Konstnärlig idé animationer Lars Arrhenius
Animationer Karl Sandzén
Musik Lars Arrhenius
Mask Sara Englund
Dramaturg Sofia Fredén
Urpremiär fredagen den 6 oktober 2017, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholmsrummet våning Plattan

Att läsa statistisk eller rapporter från stadsledningskontor, är inget som de flesta av oss gör varje dag. Hårda fakta kan bevisa vad som helst, men samtidigt att uppleva att vår påverkan är allt för litet i alla fall. Dessutom skulle jag som kulturvetare ljuga om jag sa att siffror är mitt starkaste kort när jag vill bli övertygad om en viktigt ståndpunkt. Därför var kvällens föreställning unik i sitt slag. Utan att tveka kunde jag gå med på en del konstateranden, utan att egentligen fått veta hur man kommit fram till siffrorna som gavs. För vad säger det egentligen att Stockholmare är hos tandläkaren 0,7 minuter per dag och genomför 0,2 samlag per dag? Ingen har frågat mig om hur det går för mig.

Manuset är dock enastående inspirerat av kommissionens fyra utvecklingsområden: Arbete och försörjning, uppväxt och utbildning, boende och stadsmiljö samt demokrati och trygghet. Livsvillkoren i Stockholm är därmed enormt varierande och allt kretsar kring din inkomst, vad du har för jobb, vad du pluggat och var du bor. ”Staden är som en prinsesstårta bakad på sociala variabler. Grädden är betong, infrastrukturen och asbest. Kakbotten och fyllningen är olika samhällsklasser. Allt är omgivet av grön marsipan. Att byta plats på två kakplan är komplicerat”.

Jag skulle önska att alla politiska debatter eller samhällsredovisningar var upplagda på liknande sätt som kvällens föreställning. Det är med glimten i ögonen som skådespelarna, som konferencier i värdkläder kommer in på scen. De känns som man är en del av ett teveprogram, där reklampauserna kommer att ge scenfolket möjlighet till att bli pudrade på näsan. Aktörerna talar lugnt och självklart med en metodik som ska få den lätt enfaldiga att ändå förstå några samband av s.k. självklarheter. Det förekommer inga åh ena eller andra sidan och åsikterna och lösningarna är av politiskt röd karaktär. Men varken statistik eller teater kan vara opolitisk eller omtolkad. Man ska dock vara medveten om att så är fallet.

Scenen är tvådelad och efter en fjärdedel av föreställningen genomgår publiken en statistisk undersökning som gör att man faktiskt måste ta ställning. Även om det inte är tufft att erkänna att man tycker om hundar, så behöver jag också medge att jag faktiskt tror på kärnkraft, vilket är lika syndfullt och vidrig som att vilja äta kolhydrater om jag förstått samhällsdebatten korrekt. Det är väldigt osvenskt och härligt att få visa sin åsikt öppet. Jag skulle gärna vilja ha mer av det.

Scenografin i uppsättningen är mycket behjälplig och beskrivande i förklaringarna kring stadens segregation och validering. Även om man vet att bostadsrättspriserna i centrum är 3-4 gånger högre än 9 tunnelbanestationer bort, blir det skrämmande tydligt när man inser att det inte är många kilometer emellan dem. De bildliga språken hjälper en att inse kalla fakta.

Vi i publiken applåderar och ler när skådespelarna med inlevelse och kärlek rabblar alla Stockholms 133 stadsdelar och jag kan erkänna att en vi-känsla över min födelsestad infinner sig. Det var länge sedan jag kände att det är unikt härligt att faktiskt bo och vara född här. Stockholm är unikt med sina invånare och med sina olikheter. Det borde finnas en enorm kraft i alla oss som bor här. Men jag känner också hur viktigt det är att vi kan sysselsätta, engagera, entusiasmera och ta hand om människor som nu är invånare i vår huvudstad. Alla måste få lov att dra sitt strå till stacken. Gemenskap, trygghet och ett drägligt liv är inte en självklarhet. Stockholm klarar inte av vad som helst. ”Trygghetens ojämna fördelning innebär att vardagens livskvalitet i olika delar av Stockholm inskränks på ett högt påtagligt sätt och begränsar människors möjligheter att leva sina liv på det sätt de önskar”.

Avslutningen på föreställningen är tydligt inkluderande i det faktum att plattan precis utanför lokalen är en av de få platser i huvudstaden där människor från alla hörn av Stockholm faktiskt möts. Integrationen och konflikter mellan människor är inte mer tydlig än just där. Så där sitter vi ett stenkast från den verkligheten och jag konstaterar att finanskontor och heroinmissbruk ligger vägg i vägg. Båda droger för folket.

Skådespelare Zardasht Rad, Annika Hallin, Allan Svensson, Johanna Lazcano

Teaterrecension: Personer, platser och saker – ett berörande och viktigt drama

1 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Personer, platser och saker
Av Duncan MacMillan
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Andrés Lima
Scenografi Alex Tarragüel Rubio
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Åsa Holtz
Musik Nick Powell
Premiär på Kulturhuset Stadsteater, Stockholm, Lilla scenen 30 september 2017

Ett berörande och viktigt drama om att vara missbrukare. Handlingen kretsar kring Emma, en ung skådespelerska som bröt ihop på scen framför publiken i rollen som Nina i slutscenen av en uppsättning av Tjechovs Måsen. Hennes sammanbrott beror på droger och alkohol och hon tvingas ta itu med sitt liv och sitt missbruk på en rehabiliteringsklinik.

Är det någon vits med att leva nykter i en värld som denna, som är fylld av våld, terror och växande rasism? Emma har många argument och försvar för att motivera att hon ska fortsätta med droger och alkohol. Som missbrukare ofta har. Det finns stunder då en missbrukare inser vidden av vad hen hamnat i, men om och om igen hittar de ursäkter för att fortsätta. Det finns människor som kan hantera alkohol, som kan ta ett glas vin ibland. Men så fungerar det inte för den som är missbrukare. Den som missbrukar gör det med livet som insats. Så är det. Emma har varit nära att dö på grund av sitt blandmissbruk men kan ändå inte ta till sig att hon har problem.

Missbruk är ett svårt problem i samhället, hundratals unga människor dör varje år i Sverige på grund av missbruk. Ändå talas det väldigt lite om detta och det är inte många draman eller filmer som tar upp detta och alltför ofta skildras det på ett förenklat sätt. Missbruk är ingen enkel fråga med en glasklar lösning.

Föreställningen är mycket, mycket bra för den gör ingen parodi av missbrukare även om det ibland kan vara skruvat, föreställningen visar också att det är komplicerat och de många olika aspekterna av missbruk och dess följder tas upp.

Kliniken som Emma hamnar på drivs efter 12-stegs-programmet, ett av de mer kända metoderna för att hjälpa människor ut ur missbruk. En del människor blir hjälpta av den metoden, jag har några bekanta som den metoden fungerade perfekt för. Jag vet också de som den metoden inte var rätt för.

Dramat är skrivet av den brittiske dramatikern Duncan Macmillan. Pjäsen gjorde stor succé vid urpremiären på National Theatre i London och som snabbt flyttades upp till West End. Den 19 oktober har den premiär på Broadway.

Regissören Andrés Lima, spansk teater- och filmregissör, har skapat en välgjord föreställning där ljud och det visuella samverkar på ett starkt sätt och en del scener kryper under huden på mig, jag kan inte värja mig. Som scenen när Emma ligger i sin säng i sitt rum under första steget av avgiftning och musik, ljud och fladdrande ljus förstärker scenbilden där flera kopior av Emma kravlar och tar sig runt i ångest. Sandra Huldt som spelar Emma är enastående i rollen. Jag vill ge en eloge till hela skådespelartruppen, de tolv skådespelare som gestaltar ett trettiotal karaktärer är alla så bra.

Jag hoppas att föreställningen kan få många att ta sig till Kulturhuset Stadsteatern och att missbruksproblemet i samhället skulle komma upp till diskussion mycket, mycket mer. Att så många dör på grund av missbruk är ett stort misslyckande för vårt samhällssystem. Och det finns inga enkla svar och inga enkla lösningar. Alltför ofta sägs det att den som växer upp i fattiga förhållanden med föräldrar med missbruk är det som hamnar i missbruk. Det är inte sanningen. Vem som blir missbrukare kan inte förutsägas. Det vi vet däremot är att missbruk är livsfarligt.

I rollerna:
Emma Sandra Huldt
Paul Per Sandberg
Foster Leonard Terfelt
Doktorn mf.l Gunilla Röör
Mark Fredrik Lycke
Meredith Ann-Sofie Rase
Laura Alma Pöysti
Sean Pablo Leiva Wenger
Jodi Lotti Törnros
T Daniel Nyström
Sjuksköterska 1 Hanna Hurtig, Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö
Sjuksköterska 2 Emelie Florén, Praktikant från Skådespelarutbild HSM Göteborg

Ensam på Dramaten – skärskådar hur mycket en förälder ska offra för sitt barn

3 september, 2017 by Rosemari Södergren

Ensam
Av Alfhild Agrell
Regi Jenny Andreasson
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Peruk och mask Linda Hyllengren
Ljud Tina Paulson
Ljus Anna Wemmert Clausen
Premiär på Dramatens lilla scen 2 september 2017

Hur mycket ska en förälder offra för sitt barn? Hur mycket av egna principer får en förälder hålla på när principerna kan skada barnets lycka i livet? Hur mycket ska en människa offra för sin ideologi, sin vision om samhället? För mig är det dessa frågor som Dramatens uppsättning av Dramatikerns drama ”Ensam” ställer.

Handlingen är placerad på Kungsholmen i Stockholm på 1880-talet. Thora är en ogift medelålders sömmerska som bor med Yngva, sin giftasvuxa dotter.

Omgivningen ser inte på Thora och hennes dotter med blida ögon. Thora är mamsell och inte någon fru och därför är hennes dotter en illegitim, en oäkting. Den som drabbats värst av situationen är dottern.

Thora drivs av en stark övertygelse om sin rätt att respekteras som fullvärdig medborgare i samhället oavsett om hon är gift eller inte. Thoras och Yngvas relation och hela deras liv vänds upp och ned och Thora möter sitt livs utmaning då Yngva träffar en ung löjtnant och blir djupt förälskad och vill gifta sig. Problemet är att den unge löjtnantens far är en man med konservativa principer om familjeliv. Fadern kan inte ge sonen tillåtelse att gifta sig med Yngva så länge hon är dotter till en ogift kvinna. Thora måste gifta sig.

Kvinnors rättigheter oavsett om de är gifta eller inte är väl dramats egentliga tema, men eftersom frågan i dagens Sverige måste anses vara en icke-fråga blir föreställningens viktigaste tema hur mycket en förälder och i synnerhet en mor förväntas offra för sitt barn: när är det bättre att skiljas från sitt barn än att offra sin egen övertygelse? Det är en levande fråga också för dagens människor. Ett bitema är hur tät en relation mellan en förälder och ett barn ska vara för att vara sund.

Dramatikern Alfhild Agrells karriär på Dramaten blev kort men intensiv. Av de sammanlagt nio pjäser hon skrev på 1880-talet blev inte mindre än sex antagna på nationalscenen, under åren 1881–1886. Det kan jämföras med hennes väninna och kollega Anne Charlotte Leffler, som under samma decennium fick upp två pjäser, och August Strindberg, som fick upp en enda. På teatern var Alfhild Agrell tidens stora stjärna.

Idag sätts inte hennes draman upp alls lika oftq som exempelvis Strindbergs. Jag tror att det till en stor del beror på att Strindbergs draman rymmer betydligt fler lager av betydelser. I uppsättningen av Ensam på Dramaten är det mycket som är väldigt förutsägbart. Som publik förstår jag nästan hela tiden vad som ska hända, trots att jag aldrig läst dramat eller sett det uppföras. Det påminner om allt för mycket annat i samma genre.

En stor del av premiärpubliken gav föreställningen stående ovationer. Jag tror att föreställningen av många uppfattas som lätt att se på, lätt att ta till sig och emellanåt ganska rolig. För den som inte ser mycket på teater kan det vara ett bra val att gå på den. Däremot tror jag att fär den som ser mycket teater är den nog för ytligt berättad.

Koreografin var mycket snygg och smart. Handlingen utspelar sig i ett enda rum som rymmer hela scenen, sparsamt möblerad med rustika trästolar av god kvalitet och en symaskin från den tidsepoken. I inledningen såg allt oskarpt ut, som i en dröm, då ett plastskynke låg framför och som sakta flyttades och skärpan på Thora som sitter och syr blir skarpare.

Karin Franz Körlof, som spelar dottern Yngva, debuterar på Dramaten. Hon blev nominerad till en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll som Lydia i Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken och blev utvald till Shooting Star under filmfestivalen i Berlin 2017. Hennes spel imponerade på mig, jag vill gärna se mer av henne på Dramaten.

Regissören Jenny Andreasson har återkommande arbetat med bortglömda kvinnliga dramatiker. På Dramaten har hon tidigare bland annat satt upp Slott i Sverige av Françoise Sagan, Chéri av Colette och De oskyldiga av Lillian Hellman.

Medverkande
Thora – Thérése Brunnander
Doktor Sandén – Peter Engman
Yngva – Karin Franz Körlof
Allan – David Fukamachi Regnfors
Eksköld – Magnus Ehrner
Fru Rask – Mia Benson

Teater

Footer

Om oss