Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Göteborg

Skäggrockarnas urfäder ZZ Top till Sverige i oktober

by


Kings of Leon må vara de stora skäggrockarna i dagens poprockvärld, men de finns skäggrockiga urfäder. De som kanske är urbilden för skäggrockare, ZZ Top, still going strong. Bandet kommer till Sverige i höst, till Skandinavium i oktober.
Här ett pressmeddelande:
Skägg och rock, en kombination som aldrig går ur tiden. Lägg lite legendarisk boogie till detta och höstens konsertafton är spikad. Den 22 oktober intar ZZ Top med very special guests The Doobie Brothers Scandinavium i Göteborg. Biljetterna släpps den 8 juli.

ZZ Top bildades i Houston, Texas 1970, inspirerade av blues och boogie woogie-influenser. Medlemmar är, och har alltid varit, Billy Gibbons på gitarr, Dusty Hill på elbas, och Frank Beard på trummor. Gruppen började som ett traditionellt blues- och boogierockband men på 80-talet började de använda sig mer av syntar och musiken blev både poppigare och mer kommersiellt gångbar än tidigare. På senare år har de återvänt till sina rötter.

ZZ Top var tidiga med att utnyttja musikvideor och nådde en bred publik med videotrilogin ”Legs”, ”Gimme All Your Lovin'” och ”Sharp Dressed Man” från albumet ”Eliminator” (1983), som slog an en mer trallvänlig ton än deras tidigare produktioner. Plattan fick sitt namn och omslag från bilen Eliminator, en Hot Rod som ZZ Top låtit Boyd Coddington bygga utifrån en Ford av årsmodell 1933. Temat för de tre videorna var Eliminator-bilen och tuffa tjejer som hjälpte tafatta killar. Dessa nominerades i ett flertal kategorier i MTV Video Music Awards år 1984. ”Legs” vann t ex priset för bästa gruppvideo och ”Sharp Dressed Man” vann priset för bästa regi.

Till ”Afterburner” (1985) utnyttjade man i ännu större grad syntar för att skapa ljudet, en teknik som man därefter började gå ifrån. Även ”Afterburner” begåvades med några intressanta videor, framför allt till ”Rough Boy” som nominerades i sex kategorier till MTV Video Music Awards år 1986 och där vann priset för bästa art direction. Även ”Sleeping Bag” nominerades i två kategorier. I båda nämnda videor ingår bilen Eliminator; i ”Sleeping Bag” förstörs den av stora traktorer för att sedan återuppstå som rymdfärja, vars färd man senare får följa i ”Rough Boy”. Eliminator sågs för sista gången i ”Rough Boy”, men ZZ Tops intresse för bilar bestod. I slutet av 1980-talet lät de samme Boyd Coddington bygga CadZilla baserat på en Cadillac från 1949. Denna kan ses i videon till ”My Head’s in Mississippi” från albumet Recycler.

ZZ Top släppte senast en studioskiva 2003 och fortsätter med att turnera jorden runt. Den 15 mars 2004 blev de välförtjänt invalda i Rock and Roll Hall of Fame med sina 14 studioalbum och 6 samlingsskivor i ryggen.

– Hitsen ”Gimme all your lovin”, ”Sharp dressed man” och ”Legs” håller hög klass. Det är svårt att hitta tuffare raggarlåtar om brudar, bilar, öl och långa ben på den här sidan av AC/DC. För att inte tala om ”La Grange” och ”Tush” – två klassiska boogiesmällare – Markus Larsson, Aftonbladet om konserten på Hovet 2003

The Doobie Brothers bildades i början av 70-talet i San José och med skivan Black Water fick de 1975 sin första Billboardetta. Redan innan dess hade låtar som ”Listen to the Music”, (1972), ”China Grove”, och ”Long Train Runnin'” (1973) gjort The Doobie Brothers till ett välbekant namn i genren boogie/coutry, ett sound som genom årens gång allt mer gick åt hållet jazz och soul. 1978 fick bandet sin andra Billboard etta, den här gången med albumet What a Fool Believs. 1982 splittrades gruppen, för att 1989 återförenas igen. Sedan dess har bandet spelat in nytt material och turnerat. Under sommaren turnerar de med Chicago, till hösten är det ZZ Tops tur att bjuda in dem som very special guests.

För mer information besök www.zztop.com och www.doobiebros.com/

Biljettinformation:

22.10 Scandinavium, Göteborg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

John Hiatt till Sverige i höst

by


Jag såg John Hiatt tillsammans med Lyle Lovett på Cirkus i Stockholm i vintras. Nu är John Hiatt på väg tillbaka till Sverige, den här gången för tre spelningar, i Stockholm på Nalen, i Göteborg på Trägår’n och iMalmö på Kulturbolaget, alla tre i november:
9. 11 Stockholm, Nalen
10.11 Göteborg, Trägår’n
11.11 Malmö, Kulturbolaget

Här pressmeddelandet:
John Hiatt & The Combi kommer till Sverige i höst för tre konserter, den 9 november Stockholm (Nalen), den 10 november Göteborg (Trägår’n) och 11 november Malmö (Kulturbolaget). Biljetterna släpps den 2 juli.

John Hiatt visar att han är en mästare på både lågmälda stillsamma spår som det rockigt elektriska. Som en entusiastisk låtskrivare och artist har hans kreativitet, intelligens och öppna attityd lett till sprudlande konstnärlig framgång. Hans gitarrspel präglas av glöd och passion och i många fall är texterna både vackra och anmärkningsvärda och dräpande ironiska på samma gång.

Efter att ha haft en hel rad av framgångsrika och kritikerrosade album under 70- och 80-talet så klev Hiatt ner från scen några år för att reda ut en del privata intressen. Hans definitiva comeback kom med albumet ”Bring the family” som släpptes 1987 där bl a Ryland ”Ry” Peter Cooder och Nick Lowe medverkar som blev en stor hit hos både kritiker och fans. Sedan dess har han släppt album med jämna mellanrum, turnerat och åter igen byggt upp en trogen publik och fanskara.

I mars i år släppte den legendariske låtskrivaren sitt 19:e album ”The open road”. Uppbackad av hans turnerande band The Combo, som består av Kenny Blevins på trummor, Patrick O’Hearn på bas och Doug Lancio på gitarr innehåller skivan låtar inspirerade av vägen genom livet och i november ger de tre konserter i Sverige.

Senast John Hiatt var i Sverige uppträdde han tillsammans med Lyle Lovett i en unik och stämningsfull konsert på Cirkus i februari tidigare i år. Konserten fick genomgående mycket bra recensioner – bl.a. 4 getingar i Expressen och 4 plus i Aftonbladet!

Relaterat:
Recension i SVD av spelningen på Cirkus och recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Way Out Wests hemliga bokning: Håkan Hellström

by


Way Out West har släppt en av de sista bokningarna inför festivalen i Slottskogen i Göteborg i augusti: Håkan Hellström.
– Jag skulle ju ändå vara där och digga banden, säger göteborgaren Håkan Hellström i ett pressmeddelande.

Här är press/bloggutskicket från arrangörerna:
Håkan Hellström klar för en unik och exklusiv spelning på Way Out West.

Göteborgs nya gamla kung Håkan Hellström är klar för Slottsskogen. Det med en världsexklusiv sommarspelning och en once-in-a-lifetime låtlista.

” Grymt att få spela på Way Out West! Jag skulle ju ändå vart där o diggat banden. Jag och bandet kommer att göra nåt helt unikt och framföra första plattan från början till slut, jag är enormt peppad! Jag skulle vilja gå upp på scen redan ikväll men jag måste tyvärr vänta i en och en halv månad. Men satan va kul det kommer att bli! ” – Håkan Hellström

…Och skriker ni tillräckligt högt spelar han säkert någon ny låt.

Way Out West 2010 närmar sig nu med stormsteg och med 45 soliga dagar kvar ansluter sig århundradets Göteborgare Håkan Hellström till line-upen. Det börjar ta form. Bokade artister sen innan är bl.a. M.I.A. , Iggy & The Stooges , The Chemical Brothers , Lykke Li , LCD Soundsystem , Paul Weller , The National , The xx och många fler. (och vi är inte färdigbokade)

Håkan kommer att framföra sitt numera klassiska debutalbum ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” i sin helhet. Från start till slut. Från ”En vän med en bil” och ”Ramlar” via ”Vi två, 17 år” och ”Atombomb” till ”Dom dimmiga dagarna”. En kavalkad i popdängor från Frölundasonen och ett unikt framträdande från en stor svensk musiker. Att det kommer bli sjukt bra är en ordentlig underdrift.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Pier Pressure: The Sounds, Takida, Pendulum, 30 seconds to Mars och HIM

by

Medan stockholmarna har roat sig med att trängas framför slottet för att se en skymt av kronprinsessan har landets andrastad, Göteborg, haft tre musikfestivaler: först punkfestivalen West Coast Riot, sedan hårdrockfestivalen Metaltown i dagarna två och sedan EMO-festivalen Pier Pressure.

För mig var Pier Pressure allra mest lockade, förstås. Festivalens program hade en skön blandning av lite mer elektronisk emo som austaliska Pendulum och mer meltal som finländska HIM och mer kommersiella storband som Paramore, 30 Seconds to Mars och The Sounds.

Självklart var det kul att få se The Sounds live. Det svenska bandet som slått så stort i USA är inte fullt lika stora i sitt hemland. The Sounds var festivalens popigaste bidrag.

GP:s kritiker menar att The Sounds är ett typiskt one-hit-wonder.
Man drar i sin formel åt alla håll – rockanthems, syntrockrökare, pianoballader – men utan att hamna lika rätt igen.

Jag tycker att bandet till stor del lutar sig på frontkvinnan Maja Ivarsson som showare. Hon uppträder säkert i högklackat och kortkorta åtsittande shorts och skinnjacka med bild på Modesty Blaise på baksinda.
Mörkblå sjömansmilitärmössa som hänger käckt för det fladdrande ljusblonda håret. Hon är utan tvekan både vacker, snygg och sexig och tuff.

Publiken längst fram tände till och viftade i takt med upplyft arm, men längre bak var det mer svalt lyssnakde, kanske i symbios med vädret som också blev svalare. Klockan var 17.00 när bandet började spela och det var en typisk svensk småkall sommarkväll.

The Sounds behöver nog bestämma sig vilket håll de ska gå, de behöver fler kända låtar för att bli ett riktigt bra liveband, det räcker inte med en jättetuff frontkvinna.

Ett band vars frontfigur däremot tände hela publiken, utom en och annan musikkritiker, är Jared Leto i 30 seconds to Mars. Visst märks det att han har ett förflutet som skådespelare. Det är minst lika mycket show som musik.
Han kommer in på scenen i lysande rosa mohikanfrissa, klädd Clark Kent-trechcoat, illröda plastiga sneakers och illröda handskar. Med de stora solglasögonen såg han ut som Leonardo di Caprio utklädd till Stålmannens alter ego Clark Kent, och man undrade: ska han slita av sig det där och blotta sitt superman-märke och flyga upp i luften?
Just det gjorde han inte: men för övrigt gjorde han väl det mesta: hoppade och sprang omkring, klev ner på området för fotografer framför scen och försökte ta sig ut till publiken (fast då fick han vakter efter sig) och plockade upp ett trettiotal personer ur publiken till avslutningslåten.

Eftersom jag dessutom gillar bandets musik var det en av de bästa spelningarna på Pier Pressure.

Två band jag var lite mer besviken på är Takida och Dead by April.
Takida har jag hört ska vara kul att se live, men den spelningen lyfte aldrig riktigt. Göteborgspostens recensent var ännu mer missnöjd

Takida är som England i Fotbolls-VM. Menlösa. Orkeslösa. Helt utan spets. Som om dom överhuvudtaget inte har en aning om vad de är här för att göra.

Dead by April spelade playback – och jag går inte på festival för att se playback. Det är live som gäller på en festival.

För mig var höjdpunkten Pendulum som gjorde sin första spelning i Sverige.

Till skillnad från många andra elektroniska band, som snarare består av musikproducenter än rockstjärnor, så låter Pendulum lika bra live som på skiva trots att de helt och hållet undviker playback

HIM var också en av höjdpunkterna. Det findlänska Lovemetal-bandet spelade tyvärr sist på stora scenen och det verkar som om många tömt sina krafter så det var lite tomt. Största publiken var det på Paramore och 30 Seconds to Mars.

Men de som var kvar på HIM var nog många av bandets fans. Och visst fick bandets magre sångare Ville Valo publiken att sjunga med i många sånger.

HIM har sålt mer än 4,5 miljoner album världen över, har turnerat med Metallica och är säkert större runt om i världen än i grannlandet Sverige. Deras speciella hårdrock som de själva kallar Lovemetal fungerar bra live.

Och ja: de gjorde två covers också. En på Billy Idol och en på Chris Isaac. HIM gör gärna covers – och de gör det ofta bra. De började trots allt sin karriär en gång i tiden i början av 1990-talet som ett coverband, specialiserade på band som KISS, Type O Negative, Danzig, Black Sabbath och Depeche Mode.

Här skrev Kulturbloggen lite om West Coast Riot.

Jag funderar lite på varför de traditionella medierna mest fokuserat på att rapportera från och bevaka Metaltown och punkfestivalen West Coast Riot än från Pier Pressure.
När det gäller redaktioner som Aftonbladet är det väl enbart kommersiella skäl som ligger bakom deras beslut. Hårdrock har en stor publik och genom att fokusera på Metaltown säljer tidningen lösnnummer och lockar klick till sajten.

OBS Missa inte: Kulturbloggen intervjuar Paramore på Pier Pressure

Inte så bra ljudkvalitet, men ni ser lite hur det såg ut då The Sounds spelade på Pier Pressure 20 juni 2010:

Relaterat: Dagens Nyheter om Metaltown och om West Coast Riot.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

West Coast Riot – uppvärmning inför Pier Pressure?

by

Torsdagen den 17 juni arrangerades punkfestivalen West Coast Riot på Frihamnen i Göteborg, där bland annat Bad Religion, The Specials och Dropkick Murphys spelade.

Vad som är bra med festivaler i Göteborg är delvis närheten till en stad som är tillräckligt stor för att det ska bli folkfest men inte så stor att festivalen ska gå obemärkt förbi. Nackdelen med typ Hultsfredsfestivalen tycker jag är avståndet till närmaste ”storstad” och är man i Stockholm när något händer märker man inte alls av det på samma sätt. Göteborg är helt enkelt Sveriges bästa festivalstad och nu har man ju chansen att välja festival efter musiksmak. West Coast Riot följs nämligen av tvådagarsfestivalen Metaltown som gästas av Rammstein samt Pier Pressure som inriktar sig lite mer på pop och emo.

Här kan du läsa vad Göteborgsposten tyckte om The Hives och The Specials.

Och här är ett youtube-klipp från Dropkick Muphys spelning: