Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith – mycket intressant att läsa den sextio år gamla deckaren idag

by

highsmith_framlingar_pa_ett_tag_omslag

Främlingar på ett tåg
Författare: Patricia Highsmith
Förlag: Modernista
ISBN: 978-91-86021-83-2 [inb]
978-91-7499-806-1 [e-bok]

Modernista ska ha en stor eloge för sitt idoga arbete med att regelbundet ge ut klassiker. Modernista är ett av de förlag som märks allra mest inom återutgivningens område, utan att för den delen tumma på utgivning av ny litteratur. Patricia Highsmiths ”Främlingar på ett tåg” var unik i sitt slag när den kom 1950 och snappades snabbt upp av Alfred Hitchcock och blev en film med som hade premiär 1951 och är producerad av Warner Bros. Filmen regisserades av Alfred Hitchcock. Skådespelare är bland andra Farley Granger, Ruth Roman, Robert Walker, Leo G. Carroll, Kasey Rogers och Patricia Hitchcock, dotter till filmens regissör.

”Främlingar på ett tåg” är en av den amerikanska litteraturens mest klassiska debutromaner. Guy Haines är på väg med tåg för att skilja sig från sin otrogna fru. Där möter han Bruno Anthony – som föreslår att de ”utbyter mord” med varandra. Bruno Anthony hatar sig far och Guy Haines fru är ständigt otrogen mot honom och väntar barn med en annan, men ändå skjuter hon upp deras skilsmässa hela tiden. Nu har Guy träffat en annan kvinna som är mycket snällare, älskvärdare och som han vill bygga ett nytt liv med. Om Bruno mördar hans fru och Guy i gengäld mördar Guys far är det ju perfekt, menar Bruno. Ingen kommer att upptäcka det, eftersom ingen vet att de två någonsin träffat varandra.

När den kom var den rätt unik i sitt slag. Den skiljde sig från många deckare genom att brottet inte görs i början och vi vet hela tiden vilka som är mördare. Spänningen ligger i det psykiska, hur de drivs till att begå morden och hur denna handling påverkar med själsligt, andligt, psykiskt och till och med fysiskt. Den har flera nivåer den kan läsas på. Det finns också homoerotiska inslag, under ytan. Författaren fick brottas med den tidens fördomar mot hennes homosexualitet.

Jag tycker det var spännande att läsa den utifrån hur samhället ser ut idag, mer än sextio år senare. Övervakningen över västvärldens medborgare är idag så mycket större att brotten inte alls hade kunnat utföra lika lätt. De pratar med varandra i telefon vid några tillfällen, det skulle ha synts direkt på telefonlistor idag. Att de varit på samma tåg och suttit i samma kupé hade också funnits registrerat, via deras betalkort. De flesta betalar ändå en tågbiljett med sitt kort, speciellt den första tågresan där de träffas, då morden inte var påtänkta ännu.

Det jag hade svårt med i boken var karaktärerna. Det var svårt att känna någon sympati med någon av de två huvudkaraktärerna, Bruno och Guy. De bryts båda sakta ned av sitt brott, också Bruno som låtsas inför allt och alla och sig själv att han är känslokall och utan samvete plågas ändå undermedvetet av vad han gjort. Han är ändå svår att känna sympati för, han är så alkoholiserad att det är äckligt att läsa om honom. Det är också svårt att se att han blivit så väldigt illa behandlad av sin far som han menar.

Inte heller Guy kan jag känna någon särskilt sympati för. Samhället idag är också väldigt annorlunda, en skilsmässa går så mycket smidigare att få igenom idag. Hans fru är väldigt barnslig och egoistisk. Det är lätt att förstå att han inte vill vara tillsammans med henne. Men att han inte kan stå emot Bruno är lite svårt att tro på.

Berättelser kan dock läsas på flera sätt, den har flera bottnar och det ska bli intressant att se hur den förvaltas när den förmodligen kommer upp på biografer i en ny version. Regissören David Fincher, skådespelaren Ben Affleck och författaren Gillian Flynn arbetar just nu på en ny storfilm baserad på boken, uppger Modernista..

Dagens bok har också recenserat ”Främlingar på ett tåg”.

Bära barnet hem – Vacker skildring av adoptivmammas våndor

by

barabarnethem

Bära barnet hem
Författare: Cilla Naumann
Förlag: Natur & Kultur, 2015
Omslag: Johan Petterson
ISBN 978-91-27-14475-0

En del av handlingen i romanen är självbiografisk, författaren beskriver sina tankar och känslor inför återresan tillsammans med sin vuxne son till det land, Colombia, varifrån hon hämtat sitt nyfödda barn för 22 år sedan. Hon skriver om sina kval inför mötet med sonens biologiska mor, Magda, som hon funderat mycket över under alla år och även haft skuldkänslor gentemot. Kommer sonen nu att känslomässigt välja henne i första hand?

En annan del av romanen är fiktiv, en kvinna, Ana, har varken föräldrar eller barn, hon hittades som spädbarn av nunnor, inlindad i en grön filt och med en lapp från mamman. Denna lapp blev sedan det enda minnet av modern och det var kring den hon spann sina fantasier om hurdan hon var. Ana arbetar som hembiträde i Bogota och engagerar sig mycket i familjens yngsta barn, en pojke vid namn Mateo. Det är nästan så hon känns mer som mamma än den verkliga modern, hon till och med ammar pojken i smyg. Familjen bor mitt emot barnhemmet med den blå dörren där barn både lämnas av sina mödrar och hämtas av nya föräldrar. Ana står i fönstret och iakttar och fantiserar kring vad som händer därinne, en del får hon veta genom sin bästa vän som arbetar på barnhemmet.

Romanen undersöker vad en mamma är, utifrån moderns perspektiv. Det görs på ett sant och uppriktigt vis och det är lätt att leva sig in i de kluvna känslorna hos adoptivmodern, som både vill vara den viktigaste personen för sitt barn och att kontakten med den biologiska mamman ska få finnas. Skildringen känns äkta och sanningsenlig och är mycket rörande. I boken finns också avsnitt med författarens gamla mamma, som håller på att glida in i demensens förvirrade värld.

Jag läser boken med stor behållning och den ger mig mycket att fundera över.

Bokrecension: Bli som folk av Stina Stoor – en djupdykning in i en västerbottnisk by

by

blisomfolk

Bli som folk
Författare Stina Stoor
Förlag: Norstedts
Dimensioner: 200 x 130 x 20 mm
ISBN: 9789113066547

I Stina Stoor har Sverige fått en kommande stor författare. Hon är ung, född 1982, och har redan blivit Augustpris-nominerad. Novellsamlingen ”Bli som folk” är en av de som nominerats till det prestige-fyllda litteraturpriset i år.

Hon bor och verkar i sin västerbottniska barndomsby, Balåliden, utanför Bjurholm. Hon tilldelades Umeå novellpris 2012 och publicerade den uppmärksammade novellen Ojura året därefter. För novellen Gåvan mottog hon Sveriges Radios novellpris. Bli som folk är hennes första novellsamling.

”Bli som folk” består av nio noveller som alla utspelar sig i gränstrakterna mellan samtid och dåtid, barndom och vuxenlandskap. Som förlaget beskriver det:
Flickor försöker bli fulländade, pojkar måste bli män. Och så beskaffenhetens alla gåtor.
Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?

Den hyllade novellen Gåvan ingår bland de nio i samlingen. Stina Stoor skriver på ett unikt sätt, hon förmedlar rytm och känslor, hon skriver poetiskt och västerbottniskt. Det sätt hon skriver gör att jag som läsare känner det som att jag kommer under huden på de människor som skildras, jag ser livet och byn och människorna med berättarens ögon, jag hör, luktar och känner som de. Fast samtidigt kan jag känna en trötthet när det är på västerbottniska i varenda novell. Jag är lite kluven till novellsamlingen därför och hoppas väl att Stina Stoor utvecklas och kan skriva inte bara på detta sätt utan kan kombinera med andra sätt att uttrycka sig på.

Författaren berättar om sig själv på sin hemsida:
Född 1982 i Västerbottens län och Sápmi. Kolonin kallad Norrland. I rikets till invånarantalet sett minsta kommun, där Lappland och Ångermanland ligger ska’fot.
N’Stålis-jänta, hon växte till sig vid kanten av kalhyggena där blåbärsriset blomma. Flyttade söderut sen, som det lätt blir. Jodå, till både Skåne och västkusten for hon och var borta i flera år, men utan att fastna.
 Och långt norrut drog kärleken sedan. Utrikes. Höll sig där älvarna rinner mot polstjärnan. Buorre beaivi!

Johan Werkmäster i Göteborgsposten skriver i sin recension av novellsamlingen:
Alla de nio novellerna i samlingen utspelas i trakterna kring författarens barndomsby utanför Bjurholm. Inte minst genom de rikhaltiga, märgfulla västerbottniska uttrycken förankras texterna där. Men hade det inte varit för dialektala inslag kunde nog händelserna ha ägt rum i vilken svensk avkroksmiljö som helst. Det finns något allmängiltigt i dessa tonsäkra skildringar ur barns (oftast flickors) perspektiv. Inte sällan kommer de från sargade familjer och har svårt att anpassa sig till en obegriplig vuxenvärld.

Jonas Thente i Dagens Nyheter:
Så det är en stillsamt vacker debut som doftar av pors och skvattram, uthållighet och ursinnigt spott i nävarna.

De vackraste av Karin Slaughter – en thriller jag inte kunde slita mig ifrån och bara måste läsa, läsa, läsa

by

devackraste

De vackraste
Författare: Karin Slaughter
Utgiven: 2015-09
Översättare: Villemo Linngård Oksanen
ISBN: 9789164098863
Förlag: HarperCollins Nordic

Ibland händer det. Jag råkar få en bok i händerna, jag börjar läsa och läsa och läsa … Jag kan inte slita mig. Boken tar tag i mig. De vackraste av Karin Slaughter är en sådan bok. Böcker som griper tag i mig kan vara poetiska, de kan vara deckare, de kan vara science fiction, de kan vara romaner som tar upp de stora existentiella frågorna, de kan vara komiska romaner – de kan vara böcker av hög litterär kvalitet eller mer bra berättelser.

Karin Slaughter är en av de bästa amerikanska thrillerförfattarna, har amerikanska The Washington Post skrivit. Efter att ha läst ”De vackraste” kan jag hålla med. Jag tänker absolut läsa fler av hennes verk.

”De vackraste” är en thriller, en psykologisk thriller som skildrar en familj som drabbats av en tragedi. Handlingen kretsar framför allt kring de två systrarna Claire och Lydia. Deras äldsta syster Julia försvann när hon var nitton år och hittades aldrig. Familjen var en lycklig familj med föräldrar som fram till tragedin fortfarande var förälskade i varandra och visade det öppet. När den äldsta dottern försvann förstördes allt. Pappan försökte på egen hand hitta vad som hänt dottern som försvunnit när polisen misslyckades, han följer alla spår och glömmer sin kvarvarande familj, mellandottern Lydia söker glömska i droger och sex och yngsta dottern blir tyst och gömmer sig och mamman förtärs av sorg. Familjen splittras och de två kvarvarande systrarna säger upp bekantskapen med varandra.

Tiden går och Claire, den yngsta dottern, gifter sig med en man som har enorm framåtanda och blir omätligt rik. Handlingen i thrillern börjar där. Staden plågas ännu en gång av att en ung kvinna försvunnit spårlöst. Varje gång detta händer kommer alla minnen och känslor, sorg och ilska, Claire och Lydia och övriga i familjen, som blir påminda om den försvunna Julia.

Claire och hennes man Paul blir överfallna efter att ha varit på en restaurang och inför Claires ögon dör Paul. Därefter vänds det mesta i livet upp och ned för Claire. När hon kommer hem med alla gäster efter begravningen för att bjuda på förtäring möts hon av både den lokala polisen och FBI efter att några gjort inbrott i deras lyxvilla under begravningen. Sakta börjar sanningen nystas upp för Claire och hon inser att hennes man inte alls varit den beskedliga helyllemannen hon trott.

Karin Slaughter skriver på flera plan. Vi får följa dagboksanteckningar i form av brev som pappan skrivit till sin försvunna dotter några år tidigare samtidigt som vi får följa händelserna efter överfallet på Claire och Paul.

Thrillerna är spännande på flera sätt. Vi kommer väldigt nära Claire och Lydia och jag kan riktigt känna med dem och jag bara måste läsa vidare för att se hur det går – och jag får flera överraskningar. Romanen skildrar också på ett starkt och trovärdigt sätt hur en familj drabbas av tragedier när en ung människor försvinner eller dör. Under handlingens gång får vi också följa hur flera av huvudkaraktärerna utvecklas på ett sätt som jag upplever trovärdigt och engagerande.

”Kriminalromaner när de är som bäst!” har den berömda deckarförfattaren Michael Connelly sagt om Karin Slaughters böcker – och det stämmer i alla fall in på ”De vackraste”.

Jag som inte läst något av henne tidigare måste förstås ta reda på mer om henne och i Wikipedia berättas:
Karin Slaughter, född 6 januari 1971 i Georgia, är en bästsäljande amerikansk deckarförfattare. Hennes första roman, Blindbock (2001), blev en stor internationell framgång och översattes till nästan 30 olika språk, och nominerades till Crime Writer’s Association Dagger Award, för bästa thrillerdebut 2001. Fraktur, andra boken i serien om Will Trent, var en bästsäljare i bland annat Storbritannien, Holland och Australien. Totalt har Karin Slaughter sålt mer än 16 miljon böcker världen över.

Den omättliga vägen av Ben Okri – Magisk realism i afrikansk version

by

denomattligavagen

Den omättliga vägen
Författare: Ben Okri
Förlag: Modernista, 2015
Översättning: Jan Ristarp
ISBN 978-91-7645-009-3

Den omättliga vägen är den första boken i en trilogi om barnanden Azaro i Nigeria. Boken fick Bookerpriset 1991.
Författaren Ben Okri är född Nigeria 1959 men numera bosatt i England. Han räknas som en av de viktigaste författarna i den postkoloniala traditionen och är den främsta företrädaren för den magiska realismen i nigeriansk romankonst.
Jag kommer att tänka på författare som Gabriel Garcia Marquez och Haruki Murakami när jag läser boken. Det är en djupt existensiell berättelse, men med starka realistiska inslag, magisk realism i afrikansk tappning.

Pojken Azaro, berättaren, har intagits av en barnande, som enligt yorubamyten måste återvända till dödsriket och återfödas om och om igen. Men han beslutar sig för att hålla sig kvar i de levandes värld, mest för sin mammas skull.
Handlingen tilldrar sig i en liten, fattig by i utkanten av en större stad i Nigeria. Där finns Madam Kotos bar, som har en central betydelse i Azaros liv och där han tillbringar mycket av sin tid. Byn befolkas av olika nästan mytiska arketyper, hyresvärlden, fotografen, fordringsägarna, botarna, gangstrarna, politikerna och den blinde mannen. Alla hamnar de emellanåt i de mest våldsamma slagsmål och uppgörelser, ofta efter fester med mycket alkohol. Och politikerna är lika korrupta vare sig de är från de rikas eller de fattigas parti.
Men det finns hopp, människornas nyfikenhet och engagemang leder mot ljusare tider. Det är det moderna och det traditionella i samspråk.

Okri manar skickligt fram miljöer och stämningar, jag känner riktigt att jag befinner mig där i Madam Kotos bar bland bråkiga gäster och demoner. Allt som oftast dyker det upp de mest bisarra och absurda varelser bland människorna. Magin infinner sig utan förvarning i vardagen, ofta när berättaren Azaro av olika anledningar hamnar i hallucinatoriska tillstånd, som efter brutal prygel av sin pappa, svält eller febersjukdomar. Då rymmer han längst olika vägar, på flykt från en outhärdlig verklighet, och hamnar i den parallella andevärlden, där vålnaderna ständigt försöker få över honom till sin sida.

Boken är tjock, 624 sidor, men det var fascinerande läsning och jag levde mig in i handlingen väldigt starkt. Många stycken är njutbart poetiska och när jag slår igen boken längtar jag efter att få läsa vidare om Azaro och hans brokiga omgivning.