Recension

Factory Records Communications 1978-92

16 juli, 2009 by Redaktionen

factory_records
Factory Records Communications 1978-92 är en av de mer intressanta samlingarna på länge, det är en samling där stora delar av Factory Records mest kända band finns med, band som: New Order, Northside, Happy Mondays och förstås Joy Division.

När vi ser tillbaka på den musikaliska perioden 1978-1992 och hur den har påverkat musiken i dag, förstår man att det var en speciell period där kreativa och egensinniga musiker lyckades förändra mycket hur vi ser på musik. Det är även en påverkan som står sig ännu idag.

Intressant nog sammanfaller denna period med Margaret Thatchers tid vid makten. Att premiärminister Margaret Thatchers period i makten kom att påverka även det musikaliska klimatet i hela Storbritannien var kanske inte så konstigt. Om inget annat kunde många musiker samlas kring sitt hat mot Tories och Maggie.

Factory Records, där namnet enligt grundaren Anthony H. Wilson hämtades från Andy Warhols konstkollektiv, placerade huvudkontoret i Manchester. Staden som under 1970-talet inte direkt var det mest positiva stället i England kom att bli startpunkten för så många band, och förvånansvärt många från just Factory Records.

Factory Records historia visar även att även om man kommer från en liten håla går det att lyckas med det som man själv har bestämt sig att göra.

I boken som kommer med i boxen finns det kortare kommentarer till alla spår som finns med i de fyra skivorna. Texterna är många gånger både intressanta och läsvärda.

Det är en snygg samlingsbox med många av de bästa banden från Factory Records från den första inspelningen med Joy Division till den allra sista med Happy Mondays.

Vill man förstå en liten del av musikundret från Manchester är den här samlingen ett måste.

New order . World in motion video (best quality)

Läs även andra bloggares åsikter om indie, skivnytt, recension, musik, New Order, musikvideo

Lars Kepler: Hypnotisören – ger en bild av ett mörkt, skrämmande Stockholm

12 juli, 2009 by Rosemari Södergren

”Hypnotisören” som gavs ut i sommar av Bonnier var omtalad redan före lanseringen – författaren är en pseudonym ocn redan före utgivningen i Sverige hade deckarromanen sålt till flera länder utomlands.
Det gör att boken är oerhört hajpad och
På baksidan av den tjocka boken står: Aldrig tidigare har en svensk roman sålts till utlandet med en sådan framgång redan innan den publicerats i Sverige.

Jo, det gör att boken i sig är en gåta som många av oss triggas igång på. Hur kan Bonnierförlaget lyckas sälja en deckare utomlands av en tidigare outgiven författare? Hmm, eller, outgiven? Det vet vi ju inte. Vem är Lars Kepler.
Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det är min man som skrivit Hypnotisören. För den utspelar sig nämligen på en mängd platsen där min man varit och skulle kunna beskriva. Fast att skriva en deckare som är drygt 570 sidor i den första inbundna upplagan låter sig inte göras utan att någon i familjen märkt det.

Hypnotisören är en deckarhistoria som utspelar sig i ett kallt, snömoddigt, läskigt Stockholm där det inte bara är kallt för att det är veckorna före jul utan för att det är kallt mellan människorna. Och allra värst drabbas barnen som på olika sätt överges av sina närmaste och sviks av samhället.

Hypnotisören är en mörk, hemsk berättelse där det efter några kapitel verkade vända upp och ner på hur en deckare ska skrivas. Det såg ut som om vi redan då visste svaret på vem som var mördaren. Jag vill inte vara en spoiler, så jag tänker inte vidareutveckla om det är så eller inte.

En deckare ska vara spännande och det är ”Hypnotisören”. Jag kunde inte slita mig utan sträckläste den nu under helgen.

Bitvis är det välskriven och för att vara en bestseller i den svenska deckargenren är dialogerna hyggligt trovärdiga, i alla fall om man jämför med hur människorna i Liza Marklunds deckare som talar som om de läste innantill. Men jag saknar mer djup bakom huvudpersonernas agerande. Jag har lite svårt att tro på en del. Jag blir dessutom rätt arg på läkaren Erik som får driva hypnosterapi med svårt psykiskt och socialt skadade människor. Kan det verkligen gå till på detta sätt inom svensk sjukvård, att krigsförbrytare får hypnotiseras i grupp tillsammans med människor som utsatts för sexuella övergrepp som barn? Om det är så: är boken ett förtäckt angrepp på svensk psykvård. Men samtidigt: det är inte litteratur av högsta klass hela tiden. Det är en hel del där det berättas med adjektiv hurdan någon är istället för att det skildras. Som han log stort och liknande.

Det är mycket som är mörkt och nästan utan hopp i deckaren. Det är väl den största behållning, själva skildringen av Stockholm och det svenska samhället idag. Om än lite väl mörkt.

En del av hajpen kring deckaren är förstås frågan: vem är författaren. Den som skrivit boken verkar veta en del om hypnos. Ska vi leta bland de registrerade svenska hypnotisörerna?

En annan sida berättar om en del av spekulationerna kring boken:

Vem är denna Lars Kepler då? Det spekuleras i om det är Mankell som ligger bakom, eller till och med Stieg Larsson själv. Återigen tror man att Stieg Larssons död är icensatt.

Igår läste jag första kapitlet i boken och låt mig säga så här; jag blev hypnotiserad och fast efter första sidan. Det här kommer slå stort. Det här är framgångar i Stieg Larsson- eller kanske Dan Brown-klass.

Vem är Lars Kepler? Sydsvenskan har låtit Per Svensson spekulera:

Lars Kepler
Genre: Kriminalromaner med CSI/Hjärnstorms-stuk.
Utgivning: Debuterar i sommar med ”Hypnotisören”, den första titeln i en svit som enligt Albert Bonniers förlag redan är en världssuccé.
Huvudmisstänkt: Manusfabrik.
Alternativ: Henning Mankell (har dementerat, kraftfullt och trovärdigt), Arne Dahl/Jan Arnald, Kajsa Ingemarsson.

En annan bloggarek, På ett högt berg, spekulerar och gissar på Mark Levengood:

Vem Lars Kepler är har inte avslöjats. Jag tycker att det i språket och formuleringarna finns en ton som visar att författaren språkmässigt har finlandssvenskt påbrå. Och då gissar jag att Lars Kepler skulle kunna vara pseudonym för Mark Levengood till exempel. Minns var ni läste det först om det visar sig vara så!

Bokhora har ett annat alternativ de tror på:

Kristoffer Leandoer, författare och förläggare på Bonniers.
Förklara varför vi tror på det namnet, JoÖ!

JoÖ: Jo alltså, vi tänker såhär – och det blir kanske tydligare när man läst boken – att det definitivt måste vara någon som är van att skriva. Dessutom som är van att redigera eftersom boken krävde mycket lite efterarbete och kunde komma ut väldigt snabbt hos förlaget.

Och där är ju en annan sak – det är vanligtvis lång väntetid på Bonnier. Men Leandoer har ju en direktväg in till Bonnier redan.

Bjäre Bokhandels blogg har också skrivit om boken.

Fler recensioner:

Hypnotisören
Författare: Lars Kepler
Antal sidor: 572
Utgivningsår: 2009
ISBN: 9789100124045
ISBN-10: 9100124044
Inbunden

Läs även andra bloggares åsikter om författare, recension, böcker, deckare, kriminalroman, samhälle, Stockholm, psykvård, hypnos

Chris Auster: Again and again – Woody Guthrie möter Springsteen möter Mando Diao

12 juli, 2009 by Rosemari Södergren

Again and again – är titeln på Chris Austers debutalbum Och det är precis som titeln säger: jag vill bara höra skivan igen och igen. Den växer också efter flera lyssningar. Vid första spelningen fastnade jag direkt för första spåret, det munspel-dominerade folkrockiga spåret ”Riverboat Gambler”.
Den tar tag i mig och jag gillar den och det gör att jag lyssnar på hela albumet. Flera spår har samma folkrockiga munspelsstil – och det är dessa låtar jag gillar mest med honom.

På ett pressutskick om Chris Auster står det:

Allt började med punk. Med hjälp av punkens rebelliska tänkande var steget inte så långt till den amerikanska folkmusikens protestsånger. Inspirerad av folksångare som Woody Guthire och Townes Van Zandt samt arbetarhjälten Joe Hill och ut hans texter föddes det6 som skulle komma att bli den musik Chris Auster gör idag.

Jo, det är ett blandat album. Elva spår med punk, med soul, med folkmusik, med rock av Springsteenstil, med dalapop a la Mando Diao.

Hans egentliga namn är Christopher Östman och han kommer från Dalarna, precis som Mando Diao. Kanske kan spår av influenser från dalabandet anas. Men alla musiker inspireras och influeras av andra.

Recensenten Mathilda Dahlgren i Groove gav betyg 3 för skivan och tycker att soulrösten förlorar något på att skrida över genregränserna:

Auster vill mycket, rösten kan tänkas ha punkvrålats sönder under målbrottstiden. Landskapsbröderna Mando Diaos skivor har säkert snurrat sig heta i hemmet. Kombinationen av inlevelse och vibrerande utlevelse känns igen. Även stilmässigt hamnar de nära varandra. Men den här killens stämma är ibland farligt nära att spricka, den håller inte riktigt för att bära soulen över genregränserna.

För att vara ett debutalbum har Chris Auster gjort mycket bra ifrån sig. Jag tycker om att rösten är punkig, opolerad och garagig på en del spår. Men allra bäst tycker jag han är när munspelet plockas fram.

Duetten med Amanda ”Hajen” Bergman, i den lugnare ”Hopeless” är också ett av de bästa spåren.

Här kan du lyssna på Chris Auster på MySpace.

Fler recensioner:
Betyg 4 i Dalaranas Tidning
Norran
DalaDemokraten
Barometern

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, recension, folkrock, proff, protestsånger, garage, soul, musik, Chris Auster

Whatever Works – förmodligen Woody Allens bästa film

10 juli, 2009 by Rosemari Södergren

Vad glad jag är att jag såg Woody Allens nya film ”Whatever Works” innan jag läste DN:s Mårten Blomkvists recension.
”Whatever works” är en sådan där film jag går ut glad efter att ha sett, stegen sviktar för att jag fått mig många goda skratt. Visst är den förutsägbar i vissa delar, men det tror jag är medvetet av Woody Allen.
Om jag hade sett DN:s sura kritik som bara gav betyg 2 kanske jag inte hade pallrat iväg till biografen. Inser kritiker hur mycket de kan förstöra?

DN-Blomkvist skriver att filmen är en nostalgitripp som inte fungerar. Jag håller inte med ett enda dugg. Dels fungerar filmen. Själv var jag på gott humör i flera dagar efteråt och jag var inte ensam om den känslan. Många recensenter har gett filmen bra betyg, som SVD som gav betyg 5. Så visst fungerar filmen. Och nostalgitripp? Nej, det är ingen nostalgi i filmen, den handlar om idag. Jag blir inte ett dugg nostalgisk av att se den.

Filmen handlar om egentligen samma ska som flera tidigare filmer av Woody Allen.
Aftonbladet beskriver det rätt lustigt:

Woody har inte ens orkat skriva ett nytt manus, utan bara fräschat upp en 30 år gammal historia. Han berättar för femtioelfte gången om en intellektuell äldre judisk man (Larry David) i New York vars smarthet gör att en ung, vrålsnygg korkad blondin (Evan Rachel Wood) inte kan motstå honom.

Det är inte historien i sig utan hur det berättas som gör filmen till en av de bästa av Allen – och en av årets bästa ”feel-good”-filmer.

Woody Allen spelar inte själv med, men han är ändå så påtagligt med. Hans sätt att tala genomsyrar dialogerna och för min del är det bara att kapitulera och förföras och skratta.
En extra knorr är filmens huvudpersons tal direkt till och lek med oss tittare.

Filmen är också, som Göteborgspostens recensent påpekar, ovanligt ljus för att vara av Woody Allen:

Jag vet inte om pessimisten Woody Allen knaprat i sig Prozac av industristyrka eller om han helt enkelt, efter utflykter till London och Barcelona, blivit på ett sprudlande gott humör av att filma i välbekanta miljöer hemma i New York, men Whatever works är Woodys roligaste film sedan Alla säger I love you från 1996.

Trailer:

Relaterat:
En intervju med Woody Allen i SVD och fler recensioner: Expressen, Sydsvenskan, Kommunalarbetaren, TV4.

Läs även andra bloggares åsikter om humor, film, recension, trailer, Woody Allen, Whatever works

Broder Daniel Forever – publiken applåderade, helt tagna

3 juli, 2009 by Jonatan Södergren

En sak som kritikerna verkar vara eniga om är att Broder Daniel Forever är en film för de redan frälsta. Enligt mig däremot borde alla som är intresserade av musik se den. Utöver intervjuer så är det en del livematerial från avskedskonserten på Way Out West förra året.

Henrik Berggren, sångare och frontfigur i Broder Daniel, får ganska stort utrymme i filmen och berättar om sina tankar om vad som drev bandet.

Han funderar bland annat över varför så många band låter så lika varandra.

– De flesta band låter ungefär som de band som de inspireras av, ibland kanske bara som ett annat band.

För honom var det oerhört viktigt att Broder Daniel hellre än att de spelade musikaliskt bra hade en egen själ i vad de skapade och stod för.

Jo, Broder Daniel var säregna, speciella och stack ut. Fast ändå: lät de inte ibland som något mellan ”Jesus and Mary chain” och ”U2”? Fast det kan ju bero mer på deras producent?
Och det är förresten ingen dålig kombination. Tillsammans med Henrik Berggrens sätt att uppträda och agera blev det ändå en mycket egen stil.

Det fanns ett samtal mellan Henrik Berggren och bandets trummis och basist som ger små löften om att Broder Daniel kanske inte lagt av för gott. Kanske … Vem vet?
Om några år kanske suget efter att spela tillsammans är så stort att de inte kan motstå? Med tanke på hur publiken applåderade efter filmen finns det en stor publik som väntar på dem i så fall.

Men alla som älskar Broder Daniel ska förstås se filmen: men också alla som gillar svensk alternativ musik bör ta sig till biografen i sommar för att se denna underbara dokumentär.

Broder Daniel – Way Out West – No Time For Us

Så här har några tidningar skrivit: Aftonbladet, Expressen, SVD och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, dokumentär, indie, alternativ, Broder Daniel

Recension

Footer

Om oss