Vad glad jag är att jag såg Woody Allens nya film ”Whatever Works” innan jag läste DN:s Mårten Blomkvists recension.
”Whatever works” är en sådan där film jag går ut glad efter att ha sett, stegen sviktar för att jag fått mig många goda skratt. Visst är den förutsägbar i vissa delar, men det tror jag är medvetet av Woody Allen.
Om jag hade sett DN:s sura kritik som bara gav betyg 2 kanske jag inte hade pallrat iväg till biografen. Inser kritiker hur mycket de kan förstöra?
DN-Blomkvist skriver att filmen är en nostalgitripp som inte fungerar. Jag håller inte med ett enda dugg. Dels fungerar filmen. Själv var jag på gott humör i flera dagar efteråt och jag var inte ensam om den känslan. Många recensenter har gett filmen bra betyg, som SVD som gav betyg 5. Så visst fungerar filmen. Och nostalgitripp? Nej, det är ingen nostalgi i filmen, den handlar om idag. Jag blir inte ett dugg nostalgisk av att se den.
Filmen handlar om egentligen samma ska som flera tidigare filmer av Woody Allen.
Aftonbladet beskriver det rätt lustigt:
Woody har inte ens orkat skriva ett nytt manus, utan bara fräschat upp en 30 år gammal historia. Han berättar för femtioelfte gången om en intellektuell äldre judisk man (Larry David) i New York vars smarthet gör att en ung, vrålsnygg korkad blondin (Evan Rachel Wood) inte kan motstå honom.
Det är inte historien i sig utan hur det berättas som gör filmen till en av de bästa av Allen – och en av årets bästa ”feel-good”-filmer.
Woody Allen spelar inte själv med, men han är ändå så påtagligt med. Hans sätt att tala genomsyrar dialogerna och för min del är det bara att kapitulera och förföras och skratta.
En extra knorr är filmens huvudpersons tal direkt till och lek med oss tittare.
Filmen är också, som Göteborgspostens recensent påpekar, ovanligt ljus för att vara av Woody Allen:
Jag vet inte om pessimisten Woody Allen knaprat i sig Prozac av industristyrka eller om han helt enkelt, efter utflykter till London och Barcelona, blivit på ett sprudlande gott humör av att filma i välbekanta miljöer hemma i New York, men Whatever works är Woodys roligaste film sedan Alla säger I love you från 1996.
Trailer:
Relaterat:
En intervju med Woody Allen i SVD och fler recensioner: Expressen, Sydsvenskan, Kommunalarbetaren, TV4.
Läs även andra bloggares åsikter om humor, film, recension, trailer, Woody Allen, Whatever works
Tack! Den skall inköpas snarast. Noterar i förbifarten att det är 10 år sedan ”Everyone says I love you” – vidrigt vad tiden går.
En fråga: I trailern som du länkar till finns möjligheten att ladda ner och/eller köpa ”lagligt.” Kan man lita på det? Jag visste inte att det fanns sådan distributionskanaler. (I motsats till dig 😉 är jag en förbittrad motståndare till alla former av illegal fildelning…)
Jag vet att Voddler är på gång. Där ska man lagligt kunna se nya filmer.
Usch nej, håller verkligen inte med. Såg den igår och skulle ge den en svag 3:a. Visst blir man glad, men det blir man ju av mycket! Det betyder inte att det är bra (fast nu tror jag säkert inte att du menade att sätta likhetstecken mellan glad och bra, förstås). Tycker det är en av Woodys sämsta.
Men det är bara min åsikt, och åsikterna går visst isär! Jag undvek medvetet alla recensioner innan jag köpte biljett för att inte få upplevelsen förstörd. Hade jag läst SvD recension hade jag nog blivit än mer besviken och hade jag läst DN’s hade jag inte ens gått och sett den!
Jag håller med dig! Även jag blev förvånad över den rätt så ljumma (ibland dåliga) kritik som filmen fått och liksom du är jag glad att jag såg filmen före det att jag läste recensionerna. Dock kände jag mig lite dum efter att ha lyssnat på Kulturnytts recension (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=2958897) som pekade ut att det egentligen är en ganska gubbsjuk film med alla unga, vackra och lättklädda kvinnor. Detta var inget jag tänkte på när jag såg filmen som jag tyckte var rolig och ganska finurlig. Lite krystat var det med han som kom ut som homosexuell, men filmen löstes ändå upp på ett sätt värdigt en film av Woody Allen.
Ja, kanske är Woody Allen gubbsjuk men jag kan ändå inte hjälpa att känna att detta nog trots allt är en av hans bättre filmer.