Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension: Nisse Hellberg: ”En modern man”

by

nissehellberg
Nisse Hellberg står med sina fötter myllan och det stadigt. Han står stabilt förankrad i den skånska rockkulturens mylla med Peps, Kal P. Dal och inte minst hans eget Wilmer X. Det är livsbejakande rock med rock-a-billy influens, brittisk pub-rock och inte minst en rejäl dos av americana.

Jag var oerhört svag för Wilmer X, jag älskade Duck Deluxe och är allvarligt biten av americana och återvänder gång på gång till den traditionella rock-a-billy med sin bondläpps musikspråk. Det känns som om salige Doug Sahm har funnit en fristad i Hellbergs kropp.

Hellberg nya platta ”En modern man” är i titeln redan en ironi. Här luktar det av sydstatsamericana och det här skulle fungera på Austin City Limits. I låt efter låt så struttar livsglädjen fram, texterna funkar utmärkt i relation till den skuttande rytmen. Det är faktiskt svårt att låta bli att stampa takten när man lyssnar.

Hellberg har en förmåga att skriva låtar som är enkla men talar direkt till den som gillar just den enkla men äkta rockmusiken. Och då menar rock-musik som inte har sin hemstad på stora arenor och 200 decibel. Lågmäld men samtidigt tillräckligt högljudd för den skall kännas så där ljuvligt i mage och kropp.

Nisse Hellbergs nya ”En modern man” har alla chanser att bli en riktig hit – den är värd det. Trots att Nisse Hellberg varit med sen Eldkvarn brann så känns och hörs att Hellberg har förbaskat kul. Jag måste också ge producenten Chips Kiesby en guldstjärna för den täta produktionen och bandet är lika täta som ett kassavalv en söndagseftermiddag.

”Livet någonsin bli bättre än så här” sjunger Nisse Hellberg. Om Hellberg kan bli bättre än så här vet jag inte men ”En modern man” räcker långt!

Ingemar E. L. Göransson
Bloggar också på Ingemars nya blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Age of stupid – filmen som visar att vi har åtta år på oss att rädda världen

by

age_of_stupid
Året är 2055. En gammal man i en ödelagd värld tittar tillbaka på en arkivfilm från 2008 och ställer frågan: Varför gjorde människorna inte något då, när de fortfarande hade chansen att stoppa klimatförändringarna som kom att förstöra jorden?
”The Age of Stupid” är en provokativ och tankeväckande film, en slags blandning av science fiction och dokumentärfilm. Enligt filmmakarna har vi, mänskligheten, nu cirka åtta år på oss att göra de förändringar som kan rädda kvar jorden. Hoten som tas upp är klimatförändringen, oljan, krig och människors dumhet.

Vissa delar är ruggigt skrämmande. Som de fakta som visar att om hela världens befolkning skulle leva på samma nivå som amerikanarna och använda olja i lika hög grad skulle vi behöva tolv planeter som jorden för att försörja oss.

Människor från olika delar av världen berättar om sina liv, i Irak, Indien, Nigeria, USA, Storbritannien, Jordanien och från Alperna. Det var inte roligt att se hur mycket av glaciärerna som smält undan i Alperna.

Exemplen som visar hur lastbilar kör med grönsaker från norr om Schweiz till södra Europa för att bearbeta grönsakerna och sedan köra tillbaka dem i burkar, det är så man undrar hur dumma vi människor är.

Det är svåra frågor. Svaret kan ju inte heller vara att stoppa utvecklingen av välfärden.

Från Storbritannien skildras hur en man kämpar i området kring Bedford, några mil från London, för att anlägga ett vindkraftverk, men övriga invånare i området motarbetar det.

I rollen som den gamle mannen ser vi Peter Postlethwaite som bland annat spelat i ”De misstänkta” och i ”Brassed off”. Jag har sägas att Steven Spielberg har hävdat att Pete Postlethwaite är ”världens bästa skådespelare”. Men själv säger Postlethwaite att han är ganska säker på att vad Steven Spielberg egentligen sa var ”Grejen med Pete är att han tror att han är världens bästa skådespelare.”

Jag tycker det borde ingå i allas allmänbildning att se filmen. Visst den tar ut svängarna. Men många av de uppgifter som radas upp i filmen är faktiskt fakta – och ju fler som blir medvetna om problemen ju större blir chansen att vi kan hindra katastrofen.

Filmen har premiär i 45 länder samtidigt och kopplas till en sajt med massor av information och slagord. Frågestunder och paneldebatter arrangeras på många platser i samband med filmen.

Filmen och dess vidhängande kommer vältajmat inför det viktiga klimatmötet i Köpenhamn i slutet av året.

DN:s recensent gav betyg 3 och skrev:

Armstrong är en effektiv slugger, fast hennes film har ett bästföre­datum. Ska ett verk i sig, utan i förväg planerade frukostmöten, ha bestående effekt krävs bättre grepp om formen. Utan den mer metodiska ”En obekväm sanning” (2006) som vägbanare hade nog aldrig ”Stupid”-kampanjen kommit till.

Fler recensioner:
Sydsvenskan och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Allt för min syster

by

posterEn film av John Cassavetes efter en roman av Jodi Picoult. IMBD

Vad händer med en familj där ett barn drabbas av en katastrof. Familjedramer är en Hollywood-genre, visst, och en här skiljer sig inte så mycket från mallen. Det är också det enda filmen har emot sig.

Frågorna som tas upp är relevanta. Hur långt får man gå för att kämpa för sitt barn?

Lillasyster är ett provrörsbarn och föds för att kunna vara donator till sin storasyster som är sjuk i leukemi. När systern behöver en njure säger hon nej och vänder sig till en advokat. Alec Baldwin är inte med så mycket med han gör stort intryck i filmen. Eller så är det hunden…  🙂

Cameron Diaz spelar mamman och det gör hon riktigt bra. Hon kämpar på och lyssnar inte, ser inte. Precis som en riktig förälder som skall lösa ett problem. Vem kan inte känna igen sig i henne?

Behållningen är barnen, deras lojalitet och kärlek gentemot varandra är det jag tror mest på i den här filmen. Efter en del års arbete som familjeterapeut vet jag att barnen vet mer varandra än vad föräldrarna vet. Det blir tydligt i filmen.

En snyftare, visst, men det finns ett budskap här. Vilket inte riktigt framgår av andra recensenter. Visst får man tycka vad man vill det är inte sentimentalitet som har överhanden i den här filmen och Cameron Diaz är bra i rollen som mamman. Bara så ni vet.

DNs recension

Aftonbladet

Svenska Dagbladets recensent önskar att något väsentligt sagts om organdonation men säger inte vad. Här handlar det ju om att designa ett syskon för att vara donator. Lillasyster föds för att ge storasyster liv. Den frågan tas ju upp och filmen säger nej! Är inte det väsentligt?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

John Grisham: Utpressningen

by

utpressning
”Utpressningen” av John Grisham är den senaste av hans detektivromaner som översatts och getts ut på svenska, den kom i våras. Som ofta med Grishams romaner ger den en inblick i lviet bland jurister i USA. Den här gången är den en ung man som går sista året på den fina universitetet Yale som rekryteras till en av de förnämsta och största juristfirmorna på Wall Street i New York.

Boken ger en intressant inblick i livet på de finaste juristbyråerna, fast det känns att boken skrevs av Grisham innan finanskrisen bröt ut som värst. Juristerna på byrån jobbar stenhårt och ska framför allt fakturera, fakturera. Om de inte fakturerar tillräckligt mycket kommer ju deras uppdragsgivare att tro att de inte får valuta för sina pengar. Så juristerna fakturerar tiden när de käkar lyxiga luncher och middag på de fina krogarna i New York. Jag misstänker att en del förändrats sedan den finansiella krisen slagit till.

Yale, huvudpersonen i romanen, var i början av sina studieår ganska vild och tillsammans med sina rumskamrater var han med på en våt fest där en ung tjej hade sex med eller utnyttjades av några unga män. Fem år senare dyker en videoinspelning därifrån upp och med hot om att lägga ut den på Internet och med hot om att dra igång ett åtal om våldtäkt blir Yale utpressad.

Ett tag är boken spännande, även om jag egentligen inte köper förutsättningarna. De som ligger bakom utpressningen är inte trovärdiga. De har tillgång till för mycket information och väl avancerad utrustning för att jag ska tro på det.

Historien om tjejen som antingen utnyttjats sexuellt eller våldtagits blir lite väl ytlig.

Som alltid är det flyt och fart i Grishams bok, så jag läste vidare och bestämde mig för att strunta i de delar som var lite för överdrivna för att vara trovärdiga.

Jag tror inte Grisham själv är så stolt över just den här kriminalromanen. Han fick inte till det riktigt i slutet, det blev lite abrupt, för att inte säga för mycket.

Grisham kan definitivt bättre än så här.

John Grisham som föddes 1955 har sedan genombrottet med ”Firman” 1992 gett ut 22 så kallande spänningsromaner. Så med den farten är det väl förlåtet att en och annan mer skrivs på rutin än på inspiration.

Men, smaken liksom baken är delad. SvD gav romanen betyg 4:

Medan inte så mycket händer droppar John Grisham också giftiga formuleringar om affärsbyråerna. De är alltid skurkarna i hans värld. Han skapar som vanligt en innebördsladdad kontrast mellan faktureringsfetischisterna och de riktiga advokaterna, alltså de som arbetar med riktiga människors riktiga problem. Där är John Grisham en principfast populist i samma anda som Woody Guthrie, Frank Capra och countrysångaren Merle Haggard.

Därför är det alltid ett nöje att läsa Grishams romaner, även när han slarvar med intrigen och låter den populistiska hållningen komma till uttryck i berättarkommentarer istället för att integrera den i skeendet.

Ty den fördröjandets estetik en välvillig läsare ser i John Grishams nya bok är kanske mer en förströddhetens estetik.

Utpressningen
Författare: John Grisham
ISBN: 978-91-0-012277-5

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension: Desirada av Maryse Condé

by

desidara
”Desirada” handlar om tre generationer kvinnor med ursprunget från den tidigare franska kolonin Guadelope.
Huvudhandlingen utgår från Marie-Noelle som alltid undrar vem som är hennes far. Hennes mamma var bara femton när hon födde henne och övergav henne. Hon växte upp i den barnlösa Ranelises vård och var älskad. När hon fyllt tio kom ett brev från hennes mamma Reynalda som nu bor i Paris som vill ha ha sin dotter.
Marie-Noelle tvingas lämna sin fostermamma och all kärlek på Guadeloupe för att komma till en mamma som inte alls bryr sig om henne.
I sitt sökande efter vem som är hennes pappa får Marie-Noelle svar på vad som gjort hennes mamma kärlekslös mot sina barn.

Visserligen utspelar sig en stor del av handlingen i Guadeloupe och för mig främmande miljöer. Även om det är fascinerande att känna vindarna och dofterna därifrån känns boken inte alls som om den handlar om några exotiska människor. Det är eviga frågor som berör oss alla som tas upp, om kvinnors förhållande till män, om valet mellan karriär eller familjeliv.

I DN:s lista över höstens tio bästa böcker ligger ”Desorada” som tvåa den här veckan. Ja Marysde Condés bok är engagerande. Den är välskriven och fängslande och handlar väl om att kunna leva utan att låta det förflutna göra en människa bitter.

DN:s Maria Schottenius skriver i sin recension:

Den största skammen. Våldtäkter som leder till oönskade graviditeter och kyliga moderskap – i ”Desirada” skildrar Maryse Condé en av vår tids största skamlig­heter, kolonialismens övergrepp. Men bokens hetta och energi känns ändå hoppfull.Maryse Condé: ”Desirada”

Det är väl ungefär vad jag ville säga fast jag började från andra hållet, att trots att boken är spännande och exotisk för att den utspelar sig i miljöer som inte så ofta beskrivs i nutida litteratur i västvärlden är det eviga frågor som tas upp, om oönskade graviditeter, om att satsa på karriär, om hur familjeliv kan ta frihet från människor, om bristen på solidaritet mellan de utslagna.

Författarinnan Maryse Condé är född i Karibien och har nämnts många gånger i spekulationerna om vem soms ka få Nobelpriset i litteratur. Ja, hon vore en värdig mottagare. Hennes berättelse är välskriven men den flyter på, är lättläst men har samtidigt många bottnar och undertoner.
Hon ger i sin litteratur röst i väst åt människor från kulturer som inte så ofta kommer till tals i vårt mediebrus.

Relaterat: Göteborgsposten har en recension.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,