En film av John Cassavetes efter en roman av Jodi Picoult. IMBD
Vad händer med en familj där ett barn drabbas av en katastrof. Familjedramer är en Hollywood-genre, visst, och en här skiljer sig inte så mycket från mallen. Det är också det enda filmen har emot sig.
Frågorna som tas upp är relevanta. Hur långt får man gå för att kämpa för sitt barn?
Lillasyster är ett provrörsbarn och föds för att kunna vara donator till sin storasyster som är sjuk i leukemi. När systern behöver en njure säger hon nej och vänder sig till en advokat. Alec Baldwin är inte med så mycket med han gör stort intryck i filmen. Eller så är det hunden… 🙂
Cameron Diaz spelar mamman och det gör hon riktigt bra. Hon kämpar på och lyssnar inte, ser inte. Precis som en riktig förälder som skall lösa ett problem. Vem kan inte känna igen sig i henne?
Behållningen är barnen, deras lojalitet och kärlek gentemot varandra är det jag tror mest på i den här filmen. Efter en del års arbete som familjeterapeut vet jag att barnen vet mer varandra än vad föräldrarna vet. Det blir tydligt i filmen.
En snyftare, visst, men det finns ett budskap här. Vilket inte riktigt framgår av andra recensenter. Visst får man tycka vad man vill det är inte sentimentalitet som har överhanden i den här filmen och Cameron Diaz är bra i rollen som mamman. Bara så ni vet.
Svenska Dagbladets recensent önskar att något väsentligt sagts om organdonation men säger inte vad. Här handlar det ju om att designa ett syskon för att vara donator. Lillasyster föds för att ge storasyster liv. Den frågan tas ju upp och filmen säger nej! Är inte det väsentligt?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Allt för min syster, film, familjedrama, snyftare, recension