Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Sofi Oksanen: Utrensning – verkligen en litterär sensation

by

I baksidestexten på Sofi Oksanens roman ”Utrensning” står att den är en litterär sensation. Liknande har sagts i sammanhanget så många gånger att det förlorat sin kraft. Men nu stämmer det. Boken har välförtjänt belönats med både Runebergspriset och Finlandiapriset som första finska roman någonsin.

”Utrensning” berättar med en oerhörd kraft både om ett kollektivt och djupt personligt trauma i Estland under 1900-talet, spänner över självständighet under förkrigsåren till tillståndet i skuggan av det sönderfallande Sovjetimperiet.

Romanens förgrundsgestalters, den åldrande Aliide Truu och den unga Zaras, privata öde är sammanvävt med de så kallade stora, historiska händelserna på ett oupplösligt och grymt vis. Men det stora i berättelsen ligger också i gestaltningen av ett möjligt liv i vardagen, inte bara överlevnad under olika former av övervåld och terror.

Aliide var en helt ung kvinna då hennes hemland ockuperades av Sovjet. Hennes förbjudna kärlek till systerns man leder till det som eftervärlden stämplar som förräderi. Hon lyckas dock gå vidare, resa sig efter övergrepp och finna vägar för att hantera både det hon gjort och det hon utsatts för. Tills en ung kvinna bokstavligen faller ner på hennes jordlott, en främling på flykt undan sin hallick.

I lager på lager avtäcker Sofi Oksanen hemligheter i det förflutna, visar hur det hör ihop. Gestaltningen av Aliides handlingar och tankar är mästerlig, gör det möjligt att förstå det oerhörda: namnteckningen på ett papper som leder till systerns deportation, hur hennes stora kärlek blir inlåst i ett lönnrum.

Just möjligheten till identifikation med den enskilda människan bidrar också till förståelsen av historien på ett sätt långt mer effektivt sätt än de närmast mallade och psykologiserande förklaringarna på frågan ”Hur kunde det ske?”.

Miljöerna i boken är skildrade så övertygande att de aldrig känns som litterära konstruktioner utan genomgående realistiska beskrivningar, självklara och inte en skapad fond mot vilket dramat utspelar sig. Tvärtom är de en del av dramat. Det gäller så väl den lilla byn i västra Estland som 1990-talets sexhandel i det gamla östblockets storstäder.

Hur storpolitik och yttre händelser påverkar den enskilda människan är mycket olika. Även mellan människor som genomlevt samma yttre händelseförlopp kan uppfattningen skilja sig starkt då det gäller hur det påverkat det egna livet. Sofi Oksanens roman om två kvinnor är så gripande för att de är alltigenom trovärdiga människor, inga exempel på karaktärer utplacerade i tiden.

Jag tror att de flesta människor vet var de ska söka hemligheter, vilka byrålådor de ska dra i och vilka lådor på vinden de ska börja leta i efter dokument och fotografier. Där finns för många säkert också sådant som kan sättas i större sammanhang, folkomflyttningar under förra seklet, övergrepp, svek på både personliga och kollektiva plan. Jag vet däremot inte om alla har behov av sådana utgrävningar för egen del. Men Sofi Oksanens roman är bland det bästa jag läst.

/Lilly Hallberg

Titel: Utrensning
Författare: Sofi Oksanen
Översättning: Janina Orlov
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN-nummer: 978-91-0-012395-6

Relaterat:
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
Expressen
Intervju med Sofi Oksanen i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kulturbloggen rapporterar från premiären av Jerusalem 2010 på Dramaten

by


USA.s utrikesminister Hillary Clinton kommer till Jerusalem, hon måste avbryta ett besök i Kina. En robot är avfyrad på väg mot Iran och det äventyrar fredssamtal som pågår mellan Israel och palestinierna.
Föreställningen bygger på nyheter från olika medier. Scener, bilder, impressioner blandas och flyter in i varandra. På Dramatens hemsida berättas också att föreställningen kommer att påverkas och förändras i relation till den pågående händelseutvecklingen i världen.
Det blir en ovanlig föreställning som hjälpligt hålls ihop med en ramberättelse om en ung kvinna, Sara Goldblum, som med kort varsel fått hoppa in som pressassistent till Hillary Clinton.
Sara uppges ha judiska rötter, men är uppväxt i USA och vill inte på något sätt ställas till svars för vad Israel gör.

Den andra ramberättelsen är jakten på vem som avfyrat den robot som var på väg till Iran men var fel inställd och kraschade på en annan plats. Vem har fyrat av den och varför?

Hillary Clinton slår sig ner på ett hotell i den arabiska delen av Jerusalem och väntar på att få svar och väntar på att Iran ska sända någon framstående talesperson.
Samtidigt flockas andra stora ledare för olika folk liksom representanter för vapenindustrin och väntar på att få träffa Clinton.
Alla väntar och är instängda i hotellet av säkerhets skäl.

Det märks att föreställningen inte har ett färdigt manus utan att föreställningen kan ändras om något händer i världen. Det tror jag är en anledning till att uppsättningen inte känns klar. Den är ingen helhet för att den vill vara redo för vad som händer i omvärlden, framför allt i Mellanöstern.

Jag undrar om det inte hade varit mer intressant att arbeta mer med collage och arbeta med filmklipp och annat också.

Det brukar sägas att en bra författare inte skriver hur saker är utan målar det med ord. Som att inte skriva att en person är glad utan beskriva det så glädjen känns, att säga det utan att använda ordet glad. Det gäller samma för teater. Bra teater skildrar något genom att spela scener där karaktärer agerar. I ”jerusalem 2010” är det lite väl mycket som inte spelas upp utan sägs i tal och monologer. Som att berätta hur palestinier lider, istället för att skapa en scen där vi kan känna förtrycket.

Kulturbloggen var på premiärvisningen och då var det som alltid vid sådana tillfällen en del intressanta personer i publiken. I pausen såg jag Aftonbladets krönikör Helle Klein.
Två rader framför oss satt Henning Mankell och på raden framför honom satt Jan Guillou. De två deckarkungarna sågs lutande mot varandra, samtalande. Det är klart jag är nyfiken: vad kan de ha diskuterat?
Henning Mankell har skrivit inledningstexten i föreställningen program. Texten har rubriken ”Varför angår det oss vad som händer i Mellanöstern?”

Jag är inte säker på att föreställningen drog dessa paralleller och fick oss att känna varför det som händer i Mellanöstern angår oss. Det var för mycket som sades i tal och för lite som hände med människorna, karaktärerna.
Tusen politiska tal kan aldrig få oss att känna lika mycket medkänsla som en liten människas öde. Mer människor och färre politiska tal, det får åtminstone mig att känna mer förståelse.

Om jag nu ändå ska vara på det gnälliga humöret så tycker jag att föreställningen bygger lite för mycket på klichéer. Hillary Clinton framställdes lite för mycket så som politiker på högsta maktnivån alltid presenteras och Per Mattsson som Irans president Mahmoud Ahmadinejad var komisk mest för att det var roligt att se Mattsson så sminkad.

Fast det är klart, Dramaten är vår nationalscen och både skådespelarna och regissörerna är bland landets bästa, så det är alltid roligt att se en föreställning där – och för den som är intresserad av politik och internationella frågor är föreställningen högintressant.

Och:
om du går på föreställningen: håll ögonen öppna för Omid Khansari som spelar den hotellanställde och Judas. Omid spelar med i ”Slott i Sverige”  också. Det är en skådespelare vi kommer att få se mer av i framtiden. Han har en hemsida förresten,

Fakta:
I rollerna Lil Terselius, Melinda Kinnaman, Per Graffman, Björn Granath, Nina Fex, Nadja Weiss, Magnus Ehrner, Peter Perski, Per Burell, Per Mattsson, Omid Khansari m fl
Regi Eva Bergman
Scenografi Sören Brunes
Kostym Ann-Margret Fyregård
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Lena Bouic Wrange

Information på Dramatens hemsida om föreställningen ”Jerusalem 2010”.

På bilden nedan: Melinda Kinnaman, Peter Perski, Per Graffman, Lil Terselius och Magnus Ehrner

Fotograf: Sören Vilks

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från premiären av "Födelsedagskalaset" på Stockholms stadsteater

by


En rum i bruna färger med ett bord och trästolar. På bordet en transistorradio som spelar en Abba-låt. Längre bort en stor lucka, som i engelska små pensionat eller caféer.
Scenografin, inredning, är så realistisk. Det känns so
m om vi flyttats till ett mindre fik eller pensionat i en mindre engelska stad, eller i en London-förort.
En äldre man, Pete, kommer lätt haltande in (spelad av Ingvar Hirdwall). Han lägger en morgontidning på bordet. En äldre kvinna, Meg (spelad av Gunilla Nyroos), kommer in. De småpratar, en enkel dialog, som ett samtal, vilket som helst.
Stämningen och det realistiska är förrädiskt. Det äldre paret driver ett pensionat med en enda gäst: en yngre man Stanley (Shanti Roney). Han ligger kvar i sängen halva dagarna, håller sig inomhus, kedjeröker och har solglasögon på nästan jämt. Är han deprimerad? Alkoholiserad? Neddrogad? Eller bara elak?
Bortklemad av Meg som ställer upp på allt?

Ganska snabbt har den realistiska, naturalistiska framställningen fått en vibrerande ton av mystik, av absurdism och Becket-anda.

Två svartklädda kostymklädda män (spelade av Peter Andersson och en rundhyllt Reine Brynolfsson anländer och vill ha ett rum. Den större av de två männen, Mr Goldberg (Peter Andersson), är bossen. Han bestämmer och styr över Brynolfssons rollfigur. De har ett uppdrag, ett mystiskt uppdrag. De knackar på dörren och de får snabbt Meg att arrangera ett födelsedagskalas för Stanley.

Stanley nekar dock till att han fyller år, men kalaset arrangeras ändå.

”Födelsedagskalaset” är en kuslig föreställning om människans förmåga att ljuga för både sig själv och andra. En föreställning om övergrepp och en föreställning om vår förmåga att blunda för övergrepp.
Eller så är det en föreställning om två människors liv tillsammans.

Vad föreställningen handlar om, vilken betydelse du sätter in i händelserna och karaktärerna är upp till dig själv. Pinter som skrivit pjäsen var alltid mycket politisk, men låt dig inte lura av det på ytan naturalistiska. I programmet om föreställningen berättas om ett brev han mottog när pjäsen sattes upp i slutet av 1950-talet:

Bästa Mr Pinter, jag skulle vara mycket tacksam om ni ville vara vänlig och förklara för mig innebörden av er pjäs Födelsedagskalaset. Det här är de punkter jag inte förstås: 1. Vilka är de bägge männen? 2. Varifrån kommer Stanle? 3. Antas samtliga vara fullt normala? Ni inser nog att utan att ha fått svar på mina frågor, kan jag inte helt och håller förstå er pjäs.

Pinter sägs ha svarat:

Kära ni, jag skulle vara tacksam om ni ville vara vänlig och förklara för mig innebörden av ert brev. Det här är de punkter jag inte förstår: 1. Vem är ni? 2. Varifrån kommer ni? 3. Antas ni vara fullt normal? Ni inser nog att utan att ha fått svar på mina frågor kan jag inte helt och hållet förstå ert brev.

Pinters pjäser lämnar utrymme för var och en att lägga in egna betydelser.
Nå hur lyckades då den här uppsättningen? Den var regisserad av Thommy Berggren som har regisserat åtminstone två andra pjäser av Harold Pinter tidigare: Fastighetsskötaren på Klarascenen 2001 och Hemkomsten på Stora scenen på Stockholms stadsteater 2006.

Det var en sak som störde mig emellanåt. Även om jag satt på tionde raden, vilket är långt fram, hade jag rätt ofta svårt att höra vad skådespelarna sade. Ljudet var inte bra inställt. Det kan inte ha varit tanken att en del av samtalen mer ska uppfattas som brus. Men sådant måste ju kunna rättas till och kanske bara berodde på premiärnerver.

Föreställningen är både skrämmande men rolig. Mörk men samtidigt ljus, även om människorna ljuger och lurar framför allt sig själva känner man en slags värme för dem ändå. Kanske. Det är förstås upp till mig som betraktare, var och en sätter in sina egna betydelser.

Men ett tag kröp det i mig. Jag vet inte om det var för utdraget ett tag, att jag kände att en katastrof var på gång men att det dröjde för länge eller om det var premiärnerver som gjorde att skådespelarna inte fått riktigt fart på en del av dialogerna.

En högtidsstund var det dock att för mig få se några av mina favoritskådespelare live på en teaterscen istället för på filmduken: Shanti Roney och Ingvar Hirdwall.

Och som ofta är det en extra krydda att gå på en premiär. På raden bakom oss satt Mikael Persbrandt, för kvällen iförd en elegant mörkblå kostym. Två rader längre fram satt Sven Wollter, iklädd enklare kavaj. Han rökte förresten i pausen – då stod han därute och pausrökte tillsammans med mitt sällskap för kvällen.
Mikael Nyqvist såg jag också där, vi gick ut ur salongen samtidigt. Han var iklädd enklare mörk.manchesterkavaj.

Relaterade artiklar:
Thommy Berggren intervjuas i DN då Harold Pinter dog 2008.
En intervju med Thommy Berggren då han satte upp en Pinter-pjäs 2006.

Fotograf till samtliga pressbilder: Petra Hellberg
Bildtext till biildenovan: Reine Brynolfsson, Shanti Roney och Peter Andersson i Födelsedagskalaset.

Bilderna här nedan:
Shanti Roney och Gunilla Nyroos i Födelsesdagskalaset.

Reine Brynolfsson, Shanti Roney och Peter Andersson i Födelsedagskalaset.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Förhandstitt: Valhalla Rising

by

En film av Nicolas Winding Refn med Mads Mikkelsen i huvudrollen.

En långsam historia om den mystiske kämpen Enöga, spelad av Mads Mikkelsen. Han hålls fånge av en hövding och används som kämpe i något slags gladiatorspel tills han lyckas rymma.

Det är inledningen på en resa som för deltagarna till vars och en öde på en främmande kontinent.

Filmen är suggestiv och interpunkteras av Enögas syner och visioner. Berättelsen förs långsamt framåt med hopp fram och tillbaka. Lite för långsamt för min smak men det är en spännande skapelse.

När det gäller filmtekniken tänker jag ibland på japanska och ibland på ryska filmskapare. Förmodligen är det bara min hjärna som försöker hitta något igenkännande för filmen känns inte som någon kopia eller plagiat.

Vem är Enöga? Ja, det kan vi gissa med tydliga ledtrådar men vetskap får vi inte. Det vi får veta är att även han går ett öde till mötes.

Det här är en film som måste ligga till sig lite hos mig. Inte så lätt att ta till sig och budskapet tror jag får bli vars och ens egen sak att förstå. För mig var det inte tydligt men det fanns så mycket annat som gör den här filmen sevärd. Inte minst Mads Mikkelsen som gör en enastående roll.

En film för den som har tid att sitta ner en stund och fundera. Filmen har premiär den 31 mars.

Filmens hemsida

Svenska Dagbladet

Göteborgs Posten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kent, Lisebergshallen Göteborg

by


Kent, Lisebergshallen Göteborg 20 mars 2010 (En av fyra fullsatta kvällar)

Kent 2010 – som ett discolarm över stan

Kent årsmodell 2010 är tajta. Snortajta discodomptörer som hör hemma på en klubbscen, inte på en arena. Låtarna på skiva är som alltid direkta och tvingande, men när de belägrar Lisebergshallen fyra dagar på raken når nerven ärligt talat knappt ut över scenkanten. Det är dags för Kent att äntra Klubbland.

Jag har följt Kents väg på skiva och scen sedan debuten ”Kent” 1995. Och alla tecknen är tydliga.

Viljan att vara Sveriges Folkligaste Band har funnits där i många år. Men där Världens Folkligaste Artist (Bruce Springsteen) inte tar något förgivet, arbetar hårt och alltid presenterar bandet – även om alla redan vet vem som är vem – är det inte bara en gimmick. Men Jocke Bergs Kent tar det förgivet. De ställer bara ut sina discosneakers och festar loss i ett hav av lagom coola ljuseffekter. Och kärleken är givetvis besvarad. Kent är Sveriges Folkligaste Band.

De älskvärda egon som är Kent gör saker som trots allt funkar även om det är inte så lite storhetsvansinne. De får hela publiken att klä sig i vitt, de låter en kyrkokör göra inledningsspåret 18:29-4. De spelar för fullsatta arenor där hela publikhavet givetvis sjunger med i alla låtar. Lika självklart coola indiefavoriter som vi stampade takten till 1995, lika självklart är Kent hela Sveriges lördagsdisco 2010. Det är därför Lisebergshallen, ja hela formatet, känns fel.

Efter fyra fullsatta kvällar i Lisebergshallen kan det vara lätt att snegla på Scandinavium, men jag tänker att helt om vore den rätta takten. Trots att Kent är så stora, borde de snarast söka sig till det mindre formatet. Nästa turné borde Kent enbart boka svettiga klubbar. Det kräver mod, svett och tårar. Men jag tror att 2010 års Kent har det i sig. Inte fega nu!

Text: Anders Örtegren