Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Joker – fascinerande, kryper under huden, stark

by

Joker
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 oktober 2019
Regi Todd Phillips

Filmbolaget skrev om Joker så här:
JOKER är höstens mest omtalade och emotsedda film och belönades med Guldlejonet för Bästa film vid årets filmfestival i Venedig.

Jag har inte sett konkurrenterna på filmfestivalen i Venedig, men Joker lär vara en mycket välförtjänt vinnare. Det skulle förvåna mig mycket om inte Joaquin Phoenix blir nominerad till både en Oscar och andra filmpriser för sin roll som Arthur Fleck, Joker. Joaquin Phoenix som Oscarnominerats tre gånger bör vara en stark kandidat för att få en Oscar denna rolltolkning.

Filmen Joker är snygg och välgjord på alla plan, en stark berättelse. Musiken, ljudet, de murriga Gotham-miljöerna, en berättelse utan en död sekund och med en mängd överraskande vändningar. Allt är perfekt och dessutom har filmen en lång rad duktiga skådespelare. Joaquin Phoenix gör kanske sitt livs bästa roll. Robert de Niro är överraskande perfekt i rollen som komikern Murray. Givetvis finns det en hel del symbolik i att det är just Robert de Niro i rollen som Murray, med tanke på de Niros roll i Taxidriver, som helt säkert måste ha varit en inspirationskälla för regissören.

Vi får möta Arthur Fleck, en fattig man som bor med sin mamma i en risig lägenhet i ett nedslitet, sopigt område. Han försörjer dem genom att arbeta som clown medan har på kvällar försöker lyckas som standup-komiker. Det går inte så bra för honom, han möts av grymhet, förakt, hån och våld tills det en exploderar. Allt utspelas i Gotham med Bruce Wayne, som en dag ska bli Batman, är en liten pojke.

Det är en fascinerande berättelse som kryper under huden. Handlingen kan ses och tolkas på flera sätt och har en mängd paralleller till vår tid, eller till mänsklighetens historia. Klassklyftorna är stora i Gotham och de rika och välbesuttna har bara förakt för de fattiga och utslagna. Den stenrike affärsmannen Thomas Wayne, den man som var far till Bruce Wayne, sprider samma budskap som sprids än idag från de välbärgade: är du fattig, sjuk och utslagen – ta dig i kragen – kunde jag så kan du.

Handlingen utspelas i ett Gotham City där sopbergen och råttorna växer eftersom soparbetarna strejkar. De nedtryckta och fattiga höjer sina röster och demonstrerar. Våldet ökar. Eliten med makten släpper inte ifrån sig sin position och sitt överflöd i första taget, det blir en våldsspiral med upplopp och våldsamheter, något vi känner igen från mänsklighetens historia. I princip är väl de flesta emot våld, men om människor lever under ett förtryck som inte går att bli av med på annat sätt än uppror med våld? Givetvis finns det ingen ursäkt för våld, men förtryck av människor kan få den effekten.

Filmens regissör Todd Phillips som också varit med och utformat manus låter oss se historien om hur Batmans ärkefiende Jokern blir den han blir och han gör det begripligt, så vi känner med honom. Han är en symbol för alla de som har mental ohälsa. Det går att känna raseri och hopplöshet inför hans och många andras situation. I de flesta superhjälte-filmer och berättelser är bovarna bara onda rakt av. Hjältarna däremot kan skildras med fler skikt och som mänskliga med båda svagheter och styrkor, men bovarna är alltid nattsvarta. Det är så befriande med Joker som vänder på begreppen och låter oss se saker ur en mer komplicerad synvinkel, där allt inte är svart eller vitt.

För mig kommer Joker att räknas bland de bästa filmerna inom Batman-kategorin.

Teaterkritik: Fedra/Hippolytos på Scenkonstmuseet – en modig uppsättning

by

Fedra/Hippolytos
Av Jean Racine, Seneca och Euripides
Bearbetning Tora von Platen
Översättning Göran O. Eriksson, Magnus Florin, Hjalmar Gullberg
Regi Tatu Hämäläinen
Scenografi Anastasia Ax
Kostym Jenny Nordberg
Ljus Susanna Hedin
Musik Maria W Horn
Musiker Magdalena Meitzner
Peruk och mask Thea Holmberg
Premiär på Dramaten, Scenkonstmuseet 28 september 2019
Föreställning som recenseras: 29 september 2019

Fedra/Hippolytos på Scenkonstmuseet är en modig uppsättning. Detta drama som först skrevs av den grekiske dramatikern Euripides 400 fKr och sedan kommit i flera versioner sedan dess handlar om drottning Fedra som blir galet passionerat förälskad i det mest förbjudna, sin unge styvson Hippolytos. Vad jag menar med modig är framför allt att scenlösningen gör att skådespelarna är nära publiken, den sitter nästan i knät på publiken, vilket kräver en hel del av skådespelarna.

Föreställningarna spelas i Scenkonstmuseet, i en hall som inte i första hand är tänkt som teaterscen utan snarare för performance eller en installation. Publiken sitter runt om scenen som ser ut som ruiner som bombats med några stora gipspelare som fortfarande står kvar. Det innebär att skådespelarna hela tiden är oerhört nära publiken som ofta kan se dem, bra när inte någon skådespelare är gömd bakom någon av gipspelarna. Akustiken fungerar inte helt perfek ti detta rum. Är skådespelaren bakom en pelare, dold från där jag sitter hörs det inte alltid vad han eller hon säger. Dessutom spelas föreställningen med mer ljus i rummet än föreställningar oftast har i traditionella teatersalonger. Luften är fylld av damm och små partiklar och marken är täckt av flisor och lös sand.

Kanske var det ljuset som gjorde att flera ur publiken satt och pillade med sina mobiltelefoner av och till och också fotade under föreställningen, något som annars aldrig brukar vara tillåtet under en teaterföreställning. Jag har ingen aning ifall det är tillåtet i den här föreställningen men det gjordes i alla fall.

Myten om Fedra har berättats på många sätt under olika tider. I denna uppsättning har manusförfattaren Tora von Platen utgått från klassiska pjäser av Jean Racine, Seneca och Euripides. Fedra är vansinnigt förälskad i sin styvson. Att en äldre kvinna är kär i en mycket yngre man ses väl fortfarande inte med blida ögon. Om det varit ombytta könsroller, att drottningen varit bortrest och kungen förfört sin styvdotter hade det inte varit samma skandal.

Om du läst någon av de tre versionerna av Fedra som omarbetats till denna föreställning kommer du att se att allt inte följer det du läst. Tora von Platen har satt sin prägel på texten och den får en mer nutida tolkning, i skuggan av #metoo. Regissören, Tatu Hämäläinen, har strukit under detta genom att rollbesätta delvis med queer-ögon. Iwar Wiklander i rullstol spelar Fedras amma och förtrogna medan kung Theseus spelas av Mia Benson. Jag minns att när jag läste Fedra första gången som drama önskade jag få se en version där Theseus, kungen som reser iväg på egna äventyr där han slåss med monster och har älskarinnor, ifrågasätts eller åtminstone inte skildras som en god kung. Hans eskapader är en av orsakerna till tragedin, tycker jag. Detta har manusförfattare och regissör också tagit fasta på. Theseus skildras som både auktoritär och våldsam.

Musiken vill jag ge ett stort plus. Den är oerhört fascinerande med gonggong, shamantrummor och glas fyllda med vatten. Det var något konstigt med ljudet dock som gjorde att ljudet ibland skar sig, jag är osäker på om det var medvetet för att ge obehag-känslor eller om det var något fel på ljudet?

Ett minus får manuset på grund av att när upplösningarna närmar sig har Hippolytos en käresta, visar det sig. Något som inte på något sätt visats under föreställningens lopp.

I helhet är det svårt att vare sig göra tummen upp eller tummen ned. Det är en intressant uppsättning, en modig föreställning, som jag går och tänker på efteråt länge. Samtidigt var den rätt övertydlig och ganska seg av och till.

Medverkande
Ingela Olsson
Rasmus Luthander
Iwar Wiklander
Mia Benson
Maia Hansson Bergqvist
Omid Khansari


Teaterkritik: Pennskaftet – lättsam och underhållande hyllning till kvinnorna som kämpade för rösträtten

by

Pennskaftet
Av Elin Wägner
Dramatisering: Johanna Emanuelsson
Regi: Maria Löfgren
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Matilda Hyttsten
Kompositör: Fredrik Söderberg
Koreografiskt arbete: Dorte Olesen
Dramaturg: Marie Persson Hedenius, Jonas Bernander
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Sigrid Nathorst-Windahl
I rollerna: Jennifer Amaka Pettersson, Emil Brulin, Vivian Cardinal, Daniel Engman, Arman Fanni, Åsa Forsblad Morisse, Harry Friedländer, Livia Göttfert, Tytte Johnsson, Linda Kunze, Malin Persson, Peshang Rad, Gloria Tapia
Premiär Uppsala stadsteater 28 september 2019

En hyllning till de kvinnor som kämpade för att kvinnor skulle få rösträtt och lika politiska rättigheter som männen. 100 år efter införandet av den kvinnliga rösträtten år 1919 firar Uppsala stadsteater kampen för kvinnors rösträtt med en pjäs som bygger på Elin Wägner och hennes roman Pennskaft.

Det märktes att publiken uppskattade föreställningen, det blev stående ovationer och många skratt och applåder under föreställningen också. Det är en rolig, lättsam föreställning med mycket musik och dans.

I centrum för handlingen står främst den unga kvinnan Barbro, som kallas för ”Pennskaftet”. Hon är en ung journalist, en av få kvinnliga journalister på den tiden i en mansdominerad redaktionell miljö. Hon är en självförsörjande bildad kvinna som strider för den allmänna rösträtten. En dag möter hon arkitekten Dick och blir förälskad. Barbro ”Pennskaftet” och Dick har ett förhållande men han måste hålla det hemligt för sin familj eftersom de inte har gift sig. Det är Pennskaftet som inte vill gifta sig. Ett skäl till att hon inte vill gifta sig är att den dag hon gifter sig blir hon omyndig. I äktenskap för hundra år sedan bestämde männen för fruarna, rent juridiskt.

Nog finns det många skäl till att hylla de kvinnor som för hundra år sedan kämpade både för kvinnors rösträtt och kvinnors lika värde med män. TV-serien Fröken Frimans Krig handlar också om samma tid och om samma frågeställningar. I tv-serien finns mycket mer nyanser och problematik. Jag föredrar film, teater och litteratur där inte allt delas in i svart eller vitt, där det finns många nivåer i vad som förmedlas och där allt inte är övertydligt, där det finns saker jag måste tänka efter lite för att tolka.

Det jag inte riktigt tycker om med föreställningen Pennskaftet är att det blir för lustigt och karaktärerna oftast är karikatyrer. Visserligen är det svårt att se någon försonande över de högermän som på fullt allvar trodde att samhället skulle falla i bitar om kvinnor fick rösträtt.

En sak som skrämmer mig oerhört är att än idag, runt om i världen, finns det länder och samhällen där kvinnor fortfarande inte har samma rättigheter som män och där kvinnor i stort sett är rättslösa. Det är snarare så att kvinnorna dessa samhället idag är ännu mer nedtryckta än vad kvinnorna var i Sverige för hundra år sedan. Kvinnor i länder som Iran får inte resa utomlands utan att ha tillåtelse av sin make, de får inte ta ett jobb utan makens tillåtelse. Det finns så mycket kvar att göra för att få en värld där kvinnor har samma rättigheter som män.

Jag kan inte hitta några paralleller till nutidens kvinnoförtryck i föreställningen. Föreställningen fungerar som en hyllning till de kvinnor som kämpade då och tar på ett lättsamt underhållande upp några frågor som kvinnorna hade att kämpa om. Det är en snygg föreställningen koreografiskt och scenografiskt där hela scenen utnyttjas med djup i scenbilden. Skickligt och imponerande. Musik, ljud och många duktiga skådespelare. På djupet går föreställningen däremot inte och det är alldeles uppenbart och tydligt vem som har hundra procent rätt och vem som har fel.

Filmrecension: Let Me Fall

by

Let Me Fall
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi Baldvin Zophoníasson
Manus Birgir Örn Steinarsson, Baldvin Zophoníasson
I rollerna Elín Sif Halldórsdóttir, Eyrún Björk Jakobsdóttir, Lára Jóhanna Jónsdóttir

En film som gör mig oerhört sorgsen. Den skildrar det helvete som droger är, hur droger förstör allt i sin väg.

Denna isländska film bygger på verkliga händelser står det på filmens affisch. Ja det hade inte behövts sägas. Droger skövlar människors liv runt om i världen dagligen. Drogerna inte bara förstör de människor som fastnar i drog-helvetet, drogerna förstör livet för alla i omgivningen och alla som tycker om den människa som fastnat i missbruk.

I centrum för berättelsen står den isländska flickan Magnea. I filmens början är hon en söt, 15-årig duktig skolflicka med ljus hår som precis hoppat av från gymnastikträning och fått nya vänner, speciellt Stella som drar in Magnea i droger, prostitution och kriminalitet.

Det är skrämmande att se hur snabbt allt rasar för Magnea och med vilken fart hon förgör sig själva. Så sorgligt och berörande är att se hur hennes föräldrar kämpar för att vara förstående. Det tar lång tid innan de ens begriper att Magnea missbrukar droger. Föräldrarna, som är skilda och har nya sambor, ställer upp på alla sätt och vis för att ge stöd åt Magnea, som alltid om och om igen sviker dem, ljuger för dem, lurar dem och missbrukar.

Magnea och Stella missbrukar inte på någon låg nivå, de injicerar starka droger och för att få tag på dem drar de sig varken för att prostituera sig eller lura torskar och stjäla.

Det är en mycket sorglig, deprimerande berättelse där alla som någon gång haft någon missbrukare i sin vänkrets eller familj känner igen otroligt mycket i. Magnea som var duktig i skolan, vältränad, pigg och söt blir snabbt körd i botten. Hon missköter sitt utseende och ändrar hårfärg och ser ut som en uteliggare ganska snabbt.

Filmen har två stora svagheter, tyvärr. Berättelsen pendlar friskt mellan flera olika tidpunkter, det är svårt ibland att hänga med i vilken ålder Magnea är i de enskilda filmsekvenserna. Den andra svagheten är att vi aldrig riktigt kommer varken henne eller Stella nära på riktigt. De förblir missbrukande utflippade unga tjejer och sedan lite äldre förstörda kvinnor. Bakom varje missbrukare finns en människa som en gång var älskad av någon. Bakom varje missbrukare finns en människa som en gång var ett barn som drömde om framtiden. Ingen missbrukare föds förstörd, ingen föds som lögnaktig kriminell.

Bakom filmen ligger BALDVIN Z, som tidigare skapat Life in a fishbowl. Kanske förlorade Let Me Fall på att det betonas för mycket att den är baserad på en sann historia. Den hade förmodligen vunnit på att släppa greppet om den sanna historier och blivit mer dramatiserad, eftersom unga som faller för droger är alldeles för vanligt. Människor dör i överdoser varje dag.

Jag vet inte riktigt vad filmen vill säga, vart den vill komma. Det är bara så fruktansvärt hemskt att dessa liv som Magnea och Stella har är inte unika, alldeles för många får sina liv förstörda av droger.

Filmen har vunnit fyra Edda Awards (isländska Oscars).

Filmrecension: Inte den du tror – om åldersnoja och virtuell låtsaskärlek

by

Inte den du tror
Betyg 3
Svensk biopremiär den 4 oktober 2019
Regi Safy Nebbou

En medelålders kvinna, Claire, (spelad av Juliette Binoche) låtsas vara 25 år yngre och raggar upp en ung man via sociala medier och Facebook i synnerhet. Filmen drar paralleller med hur stor skillnad det är mellan hur omgivningen ser på en medelålders man som skaffar en ung älskarinna och när kvinnan är 25 år äldre än en ung man. I filmen nämns också Ibsens Norakaraktär, en kvinna som lämnar de murar som omger en kvinna.

Handlingen börjar med att hon sitter hos en psykiatriker och ska berätta vad som hänt och då börjar hon sin berättelse med att hon blev övergiven av en ung älskare. För att spionera på honom skapar hon sig ett falsk facebook-konto där hon kallar sig Clara och är 24 år. Hon blir vän med sin ex-älskares vän Alex. Ju mer hon chattar med Alex desto mer vansinnigt förälskad blir hon i Alex.

Claire har publicerat foton på sitt facebookkonto på en 25-årig ung kvinna och låtsas det är bilder på henne själv.

Filmen ställer en hel del intressanta frågor. Alex och Clara/Claire blir mer och mer fascinerade av varandra. Förälskade? Nyfikna? Alex försöker få till en träff i verkligheten. Men vad är verklighet?
Claire vet att de inte kan träffas på riktigt. Den kvinna Alex tror sig vara förälskad i finns ju inte. Eller är han förblindad av ytan och kan inte se den fantastiska kvinna Claire är?

Claire vägrar acceptera att åldrande ska betyda att en kvinna inte får njuta av passionerat sex. Hon vill vara vacker hela sitt liv. På så sätt kan hon ses som en kämpa för kvinnors rättigheter. Men samtidigt blir hon så passionerat förälskad i den unge mannen att hon struntar totalt i sina barn. Hon beter sig som en drogmissbrukare gör beträffande sin kärlek till droger.

Dramaturgiskt gillar jag filmens upplägg. Den presenterar på sätt och vis tre olika slut. Filmskaparen leker lite kurragömma med oss. Juliette Binoche är en väldigt duktig skådespelare. Men det finns delar i filmen som gör att den inte får ännu högre betyg. Den får betyg 3 vilket är en godkänd film. Absolut. Men det är svårt att sympatisera med Claire, det är svårt att se det som ett ideal att vara så fixerad vid ungdom då livets förutsättningar är att vi alla åldras – om vi inte dör unga. Filmen spretar lite för mycket åt olika håll. Samtidigt är den fascinerande, för frågan är: vad är verkligheten? Vad händer egentligen i deras virtuella förälskelse? Vad händer och vad är Claires fantasier och önskningar? Filmen sätter onekligen igång många tankar.