• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Festival för ny Dramatik – Just nu på Dramlabbet i Stockholm

30 maj, 2010 by Redaktionen

Festival för Ny Dramatik är Dramalabbets årligen återkommande bidrag till festivalyran. Årets festival har temat NY TEXT, ett projekt initierat av Riksteatern. NY TEXT är en nationell manustävling som sker i samarbete med Riksteatern och en rad fria teatergrupper. Av 500 inskickade bidrag har 10 valts ut att ingå i årets antologi. Årets NY TEXT släpps 11 juni i samband med Dramalabbets Festival för Ny Dramatik.

I Fredags var det alltså premiär för årets festival. Tre enaktare framfördes tillsammans med alla festivaltillbehör man kan önska sig.

Gapa! av AnnaLina Hertzberg med Inga Onn och Thérèse Svensson. Nästan den klassiska dansen runt relationen men med mörka inslag.

Tillbakagång av Helene Granström med Erik Magnusson är en pjäs som utforskar en persons perspektiv på sitt liv. Fram och tillbaka mellan nu och då tills bilden är klar. Varje människa kämpar ju med att förstå sitt liv och sina handlingar. Det var en monolog som talade till mig. Och tilltalade.

Kusiner av och med Louise Löwenborg och Eva Johansson.

Anton och Alexander är kusiner och träffas en gång i månaden. Pjäsen handlar om sex och ambivalens. De är unga och sökande men med helt olika mål, som det verkar…

En extra knorr är att det är kvinnor i båda rollerna och jag måste påminna mig själv om detta. Det är nämligen inte uppenbart.

Dramalabbet har återigen befäst sin position som enda scenen för ny dramatik. Det är andra gången jag besöker scenen och blev som vanligt imponerad av vad som görs med små medel och stor professionalism.

Det som är roligt med Dramalabbet är att vi får se teater som har är passionerad och inovativ. Lite som det vi får se på en modevisning. Djärvt och gränsöverskridande. Ingenting har klippts till och anpassats utan här gäller det att visa upp idén, linjen och formen.

Missa inte Festival för Ny Dramatik, i alla fall inte om du gillar teater.

Mer information om festivalen, speltider och pläserna hittar du på www.dramalabbet.com.

intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Dramalabbet, Festival för Ny Dramatik, NY TEXT, teater, recension

Arkiverad under: Scen Taggad som: Dramalabbet, Festival för Ny Dramatik, NY TEXT, Recension, Teater

Wovenhand på Berns

29 maj, 2010 by Rosemari Södergren

Woven Hand och deras mytiske frontfigur David Eugene Edwards spelade på Berns på fredagskvällen.

Mytiskt … Ja det är nog ordet. Redan när jag stod i kön, först för att garanterat få en perfekt plats, fick jag frågor av andra i kön om hur jag ville beskriva Woven Hand.

Redan hur bandnamnet ska stavas råder det olika uppfattningar om. Stavningen Woven Hand eller lika spridd som Wovenhand.

På Wikipedia står det:

Woven Hand (also spelled as Wovenhand) is a band from Denver, Colorado led by former 16 Horsepower lead singer David Eugene Edwards. Woven Hand’s music combines elements of neofolk, alternative country, post-rock, punk, industrial music, folk rock, old-time music and native American music, among other influences.

Det är så helt omöjligt att beskriva, måste upplevas. Starkt och mörkt och på fredagskvällens spelning var bandet uppenbarligen på ett mer rockigt dansant humör – för många låtar flög iväg rytmiskt så publiken skakade i takt. Skakade är ett bättre ord än att dansa. För till Wovenhand dansar man inte. Wovenhand handlar om djupare saker än dans.

Bandet är nu på turné med ett purfärsk album i ryggen. I början av maj släpptes ”The Threshingfloor” i Sverige. Det är bandets åttonde album:
* Woven Hand (2002)
* Blush Music (2003)
* Blush (Original Score) (2003)
* Consider the Birds (2004)
* Mosaic (2006)
* Puur (2006)
* Ten Stones (2008)
* The Threshingfloor (2010)

Jag tycker det känns lite konstigt att bandet släppte sitt första album 2002. De känns på något sätt väldigt uråldriga, i positiv bemärkelse, som ett rutinerat band med alla fötterna på jorden och med alla himlens ljud och helvetets vrål till sitt förfogande.

David Eugene Edwards är mycket speciell. Han satt på scen, långt fram, så nära att de som stod längst fram kunde röra honom. Han satt ner och hade en stor vid svart hatt på sig. Hans stripa raka halvlånga hår spretade åt olika håll och hans ansikte såg fårat och härjat ut. Han ser ut som Tom Waits blandat med Mick Jagger och Steve Buscemi.

Spelningen var överväldigande med både mörker och David Eugene Edwards speciella stämma som rymmer så mycket känsla och med starka trummor, basljud och små väna pling och tamburiner. JHelt omöjligt att kategorisera, det var bara att kapitulera och vara ett med musiken.

Här är en som också var där och som spelat in en låt. Ljudkvaliteten är inte den allra bästa men det är bra bilder och filmaren har kommit nära David Eugene Edwards.

Förband var förresten Rasmus Kellerman (som tidigare kallade sig Tiger Lou). Han spelade halvakustiskt och ensam utan något band. Det är starkt att ge sig på det. Speciellt nya sången ”The 24:th” är stark när han gör den så. De mer balladlika sångerna var nog rätt svårt att göra rättvisa i en så stökig lokal som Berns.
Här har Kulturbloggen förresten intervjuat Rasmus då han släppte nya skivan nyligen.

En av Wovenhands bästa låtar:

Rasmus Kellerman

Relaterat:
Recension av Wovenhands nya album i Expressen.

Wovenhand finns förstås på MySpace och bandet har en bra hemsida också.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, konserter, Berns, recension, Wovenhand

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Berns, Konserter, Musik, Recension

Katie Melua har släppt sitt fjärde album: "The House"

26 maj, 2010 by Rosemari Södergren


Katie Melua har släppt sitt fjärde album: ”The House”.

Jag gillar inte jazzinfluerad pop särskilt mycket, men det finns två stora undantag: Norah Jones och Katie Melua.

Nu, detta fjärde albumet, är lite annorlunda för att komma från Katie Melua. Det är lite popigare. Hon har bland annat anlitat William Orbit (Madonnas ”Ray of light”) som producent och samarbetat med låtskrivaren Guy Chambers (som medverkat till Robbie Williams fem första soloalbum).

Hon har en enorm röst och slog igenom som 20-åring. Två av mina favoritlåtar på nya albumet är ”I’d love to kill you” och ”God on drums, devil on the bass” . En anledning till att de etsar sig fast i mig är att de är fyllda av svärta och viss bitterhet. Precis så som livet kan kännas periodvis. Jag ser att Expressens recensent, som gav albumet betyg 3 tycker tvärtemot mig när det gäller just dessa två spår på albumet:

Katie Melua sjunger behagligt, med en dramatik som är fängslande i sina bästa stunder. Men när svärtan blir övertydlig, som i ”God on drums, devil on the bass” och ”I’d love to kill you” känns hon mest som en posör.

Där ser man hur annorlunda man kan uppfatta musik.

En kompis till mig har köpt albumet idag och har lyssnat ett par gånger och har hittat två spår hon gillar mycket: ”No Fear Of Heights” och ”Plague of Love”.

Det verkar som flera recensenter uppfattar det här albumet som något av ett mellanalbum, eller mer medelmåttigt. Dan Backman i SVD ger betyg 3 och skriver:

Till det fjärde albumet har producenten William Orbit inkallats. Orbit, som bland annat jobbat med Madonna, har gett den 25-åriga Meluas sånger en något mer varierad musikalisk inramning än tidigare men knappast en modern och relevant produktion. Det är synd då Melua fortfarande har en röst och ett egensinne som borde tas till vara på ett mycket bättre sätt.

För mig fastnade framför allt första spåret ”I’d love to kill you” direkt när jag lyssnade första gången. Sedan är jag ju ett fan av Katie Melua så jag gillar ju i stort sett allt hon gör och därmed har jag lyssnat på skivan väldigt många gånger och då har flera av spåren växt. Det är som sagt en något annorlunda skiva för att vara hennes och det kan ta lite tid att vänja sig.

Jag har skivan som CD och det är vissa skivor jag absolut vill ha som CD. Omslaget är snyggt och drömskt och väver ihop flera av sångernas texter. Lite av den känslan som omslaget ger finns också på hennes hemsida.

Albumet fick förresten betyg 3 också av brittiska Independent:

On the other, hints of a repressed oddity bubble beneath the surface, breaking through in the sci-fi escapism of ”A Happy Place” and ”Tiny Alien”, and the apocalyptic vision of ”The Flood”, which reflects Melua’s desire for change: ”Broken people get recycled,” she exults dubiously, ”and I hope that I will”.

Katie Melua på MySpace.

HBT-Sossen har också recenserat den nya skivan.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, recension, skivnytt, jazz, popmusik, Katie Melua

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Jazz, Musik, Popmusik, Recension, skivnytt

Tre böcker jag inte kunde slita mig ifrån: De sex misstänkta, Mirakelmannen och Just Kids

16 maj, 2010 by Rosemari Södergren


Just Kids, biografin om Patti Smith av Patti Smith, De sex misstänkta av Vikas Swarup, författaren till Slumdog Millionaire och Mirakelmannen, en deckare av Jonas Moström.
Tre böcker som kommit ut i vår och som alla tre varit sådana berättelsen att jag inte kunde slita mig från boken när jag börjat läsa.

De sex misstänkta
Vikas Swarups debutroman Slumdog Millionaire blev filmatiserad och vann en hel rad Oscarstatyetter och också den finaste för bästa film. Uppföljaren – ”De sex misstänkta” är en hel annan slags bok. Den utspelar sig också i dagens Indien men är mer en deckarhistoria. En rik korrumperad ung man som med hjälp av inflytelserika vänner inom rättsväsendet friats från flera grova brott, bland annat mord och vållande till andras död, blir själv mördad,ihjälskjuten, på en stor fest. Sex personer grips av polisen, alla sex har ett skjutvapen på sig. Berättelsen rullas upp genom dessa sex personers berättelser.
Det är ett svårt sätt att berätta en historia på, men Swarup har koll på berättelsen och den var så fängslande att jag inte ville lägga ifrån mig boken.

Jag hade till och med förmånen att få träffa författaren i fredags och intervjua honom. Han är indier och arbetar som diplomat och är placerad i Kobe i Japan. Hans arbete kräver långa arbetsdagar, ofta kommer han hem sent på kvällen. Ingen chans att han då orkar skriva, berättade han.
– Jag vill ju träffa familjen också, sade Vikas Swarup.
Han ägnar istället helgerna åt att skriva.

Han är inte den typen som skriver om och skriver om.
– När jag väl börjat skriva har jag klart för mig väldigt mycket av vad som ska hända, berättade han.
Och så sade han att han ser sig själv mer som historieberättare än författare.

Nå, i vilket fall som helst fungerar hans böcker som spännande berättelser för mig.
Lite från bokförlagets hemsida om boken ”De sex misstänkta”

Vikas Swarups hett efterlängtade andra roman har inspirerats av verkliga händelser och är både en rafflande bladvändare och en insiktsfull skildring av dagens Indien. Hans fantasifulla och mångfasetterade berättelse kommer att tillfredsställa alla läsare som uppskattade den hyllade debuten Vem vill bli miljardär? (Slumdog Millionaire). Den djärvt och knipslugt hopfogade romanen De sex misstänkta är ett verk av en mästerlig historieberättare

.
Chang Weng har också bloggat om boken.
.

Just Kids av Patti Smith
Robert Mapplethorpe var en amerikansk fotograf som dog i aids 1989, 42 år gammal. Han var pojkvän och sedan nära vän till Patti Smith, speciellt när de båda var i tjugoårsåldern och levde tillsammans i konstnärskvarteren i New York, fattiga och sökande efter genombrott som konstnärer.
När Robert dog lovade Patti Smith honom att hon skulle skriva ner deras historia. Nu, mer än tjugo år senare, har hon förmått sig till att skriva berättelsen.
Så egentligen är det inte en biografi över Patti Smith utan lika mycket om Robert och framför allt är det en fantastisk skildring av New York och konstnärsgrupperna i utkanten av samhället under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet.
Det var också en sådan bok jag inte kunde slita mig ifrån och när jag nu läst den har jag bestämt mig för att jag ska läsa fler biografier om människor i vår tid och framför allt om rock- och popmusiker.
Jag tror att de flesta som recenserat ”Just Kids” är lika fångade av boken. Göran Greider recenserade den i DN:

Det är underligt att läsa om New York dessa år. Känslan är så stark av att klubbarna, konstnärerna, artisterna, poeterna hör till en lika svunnen värld som Apollinaires och Picassos Paris i början av förra seklet.

Skildringen av livet på Chelsea Hotel, där man får möta hälften av alla hjältar som folk i min ålder i det avlägsna Skandinavien någonsin kan ha haft, är som en dagbok från drömmens insida: Janis Joplin, Allen Ginsberg, Sam Shepard. I lobbyn står Patti med en uppstoppad kråka som hon köpt och in genom dörren kliver Salvador Dalí och ser sig nervöst omkring tills han får syn på den där kråkan och leende säger till henne att också hon är som en kråka. ”Tja, bara en helt vanlig dag på Chelsea”, konstaterar Patti Smith. I trappan upp till en fest sitter den blyge Patti och möter där en ännu blygare Jimi Hendrix.

Fler recensioner av Just Kids: Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Mirakelmannen
Jonas Moström är en intressant författare som jag upptäckt på senare tid. Det här är en deckare i en serie om flera med bland annat kriminalkommissarie Johan Axberg som en av de två huvudkaraktärna.

Om du är nyfiken på Jonas Moström såg jag att han ska vara med och inviga Sture Bibliotek, som är ett bibliotek i tunnelbanan i Stockholm. Invigningen är på tisdag 18 maj från 18.30 vid Östermalmstorgs tunnelbana.

Författaren presenterar sig själv på sin hemsida:

Jag är född 1973 och uppvuxen i Bräcke, Jämtland. Nu bor jag sedan några år med min familj i Stockholm där jag arbetar som husläkare på en vårdcentral. Romanen som jag skrivit, Dödens pendel, utspelar sig till stora delar på sjukhuset i Sundsvall, där jag gjorde min AT-tjänstgöring i två år innan jag fick min läkarlegitimation.
Min berättelse har två huvudpersoner; kriminalkommissarie Johan Axberg och hjärtläkare Erik Jensen. Båda blir indragna i jakten på en seriemördare som härjar i staden, och handlingen rör sig mellan polishuset, stadens nyöppnade kasino och lasarettet.
Att jag valde sjukhusmiljön som utgångspunkt för min berättelse var självklart. Ingenstans är den sköra tråden mellan liv och död så påtaglig som här. Dramatiska och rörande människoöden utspelar sig varje dag inom sjukhusets väggar. Dessutom finns här en ständig ström av olika människor i de till synes ändlösa korridorerna.

Han har en blogg också där han berättar om sina böcker. Här berättar han om ”Mirakelmannen”:

Första dagen på sin påtvingade tjänstledighet blir kriminalkommissarie Johan Axberg kontaktad av en barndomsvän, Mattias Molin, som han inte haft kontakt med sedan han flyttade från den lilla byn Bråsjö i Medelpad vid elva års ålder.

Mattias vädjar till Johan att han ska besöka honom. Han har något viktigt att berätta om olyckan då en annan barndomsvän, den så kallade mirakelmannen Chris Wirén, drunknade under en fisketur.

Wirén var chef för Symfonikliniken – ett hälsocenter som ger alternativ vård till obotligt sjuka personer för skyhöga belopp. Wirén skapade sig ett världsrykte när han botade en Hollywoodstjärna från skelettcancer trots att alla läkare sa att det var omöjligt. Nu vallfärdar rika personer från jordens alla hörn till Symfoniklinken för att bli friska från sjukdomar som läkarvetenskapen inte klarar av.

Jag har som sagt läst en bok tidigare i serien och med båda böckerna var det likadant: berättelsen grep tag i mig och jag försökte få chans att sjunka ner ensam med boken så fort tillfälle gavs. Moström har ett trovärdigt sätt att skildra människorna och det känns som om jag kommer dem nära och begriper mig på dem, fast jag blir arg på dem ibland för att de inte gör som jag skulle gjort. Men det är ju just därför det kan bli en berättelse, för att människor far iväg och inte beter sig så klokt alla gånger.

De sex misstänkta
Swarup, Vikas
Originalets titel: Six suspects
Översättning: Helena Sjöstrand Svenn & Gösta Svenn
ISBN 978-91-7002-791-8

Just Kids
Författare: Patti Smith
ISBN 10: 9185251879
Förlag: Brombergs
Utgivningsdatum: 2010
Originaltitel: Just Kids
Översättare: Ulla Danielsson

Mirakelmannen
Författare: Jonas Moström
ISBN 9185801941
ISBN-13 9789185801947

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, deckare, recension, litteratur, biografi, Patti Smith, Jonas Moström, Vikas Swarup

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Deckare, Recension

Lady Gaga – recensionen

8 maj, 2010 by Redaktionen


Efter en konsert med ”Lady Gaga” så känner man sig lite lätt upprymd.

Min medföljande vän och jag började intressera oss för musik på
1970-talet då vi gick på högstadiet. Vi kunde konstatera att musiken
inte kändes ny, utan takten och tonen kändes igen från förr. Fast det
spelade ingen roll ”Lady Gaga” var ändå bra, till och med riktigt bra
och kanske är det just igenkänningen som gör att jag njuter av
framträdandet hela konserten igenom.

Hon skriver text och musik själv, hon spelar på ett antal olika instrument, (varav en del har minst sagt en ovanlig design) hon är ett musikaliskt geni och till det en enorm kreativitet när det gäller kläder, scen och koreografi mm.

Det är mycket lättklätt i läder, men det showen känns ändå inte
kletigt sexig utan mer spektakulär och underhållande. Den roligaste
kreationen var när hon i en av monsterlåtarna kommer in och ser ut som
en lampa av den moderna sorten. Snören som hänger ner och med ett
litet hål för ansiktet. Då undrar man, hur tänkte hon här? Även när en
typ av ”angle fish” kravlar fram som ett gigantisk monster kan man
inte låta bli att skratta, vad får ”Lady Gaga” alltifrån.

Hon har många klädbyten, den ena kreationen mer fantastisk än den andra, några av dräkterna levde dessutom ett eget liv med ett antal rörliga detaljer.

Hon älskar ”Sweden” hon älskar sina fans och jag tror henne. Hon och
de övriga ger av sig själv under hela konsterten och även om det inte
känns nytt, så känns det ändå så otroligt bra. Nästan så jag hade
önskat jag en biljett till den andra föreställningen ikväll.

Text:Lena Dahlström

Här har vi samlat några filmklipp från Lady Gaga i Globen.

Här har Expressens TV följt Lady Gaga efter konserten:

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Aftonbladet minut för minut, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3, Aftonbladet 2


Läs även andra bloggares åsikter om musik, recension, popmusik, Globen, Lady Gaga

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Globen, Musik, Popmusik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 206
  • Sida 207
  • Sida 208
  • Sida 209
  • Sida 210
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 241
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Marsupilami

Marsupilami Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Marsupilami

Filmrecension: The Dog Stars – ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm

The Dog Stars Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Dog Stars – ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm

Recension av tv-serie: Blodsoffer – en nagelbitare det inte går att slita sig ifrån

Peter Andersson as Alfred Berg and Jakob … Läs mer om Recension av tv-serie: Blodsoffer – en nagelbitare det inte går att slita sig ifrån

Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

Siri Hustvedt – Dance Around the … Läs mer om Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

Sväng och vemod när kraftfullt folkrockband återvänder till sitt ursprung – Lighthousekeeping med West of Eden

West of … Läs mer om Sväng och vemod när kraftfullt folkrockband återvänder till sitt ursprung – Lighthousekeeping med West of Eden

Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

One Night Only Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

En jazzig pärla värd att göra vågen för – The Yardhouse Session av per Tornberg

Per Tornberg The Yardhouse … Läs mer om En jazzig pärla värd att göra vågen för – The Yardhouse Session av per Tornberg

Sjung för mig ARJA! Sa Mikis – En helafton med Arja Saijonmaa, film och konsert

Hösten 2026 bjuder Arja Saijonmaa in … Läs mer om Sjung för mig ARJA! Sa Mikis – En helafton med Arja Saijonmaa, film och konsert

Bokförsäljningen fortsätter att öka

Under det andra kvartalet 2026 uppgick … Läs mer om Bokförsäljningen fortsätter att öka

Siw Malmkvist och barnbarnet Dahlia sjunger för framtiden – ”Min jord” får nytt liv efter 50 år

Den 11 september 2026 släpps en … Läs mer om Siw Malmkvist och barnbarnet Dahlia sjunger för framtiden – ”Min jord” får nytt liv efter 50 år

Filmrecension: Primavera – lysande skådespelare

Primavera Betyg 4 Svensk biopremiär 28 … Läs mer om Filmrecension: Primavera – lysande skådespelare

Framstående kreativitet realiserad likt ett dignande smörgåsbord – Last Dance av Hans Loelv

Hans Loelv Last … Läs mer om Framstående kreativitet realiserad likt ett dignande smörgåsbord – Last Dance av Hans Loelv

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in