Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Wovenhand på Berns

by

Woven Hand och deras mytiske frontfigur David Eugene Edwards spelade på Berns på fredagskvällen.

Mytiskt … Ja det är nog ordet. Redan när jag stod i kön, först för att garanterat få en perfekt plats, fick jag frågor av andra i kön om hur jag ville beskriva Woven Hand.

Redan hur bandnamnet ska stavas råder det olika uppfattningar om. Stavningen Woven Hand eller lika spridd som Wovenhand.

På Wikipedia står det:

Woven Hand (also spelled as Wovenhand) is a band from Denver, Colorado led by former 16 Horsepower lead singer David Eugene Edwards. Woven Hand’s music combines elements of neofolk, alternative country, post-rock, punk, industrial music, folk rock, old-time music and native American music, among other influences.

Det är så helt omöjligt att beskriva, måste upplevas. Starkt och mörkt och på fredagskvällens spelning var bandet uppenbarligen på ett mer rockigt dansant humör – för många låtar flög iväg rytmiskt så publiken skakade i takt. Skakade är ett bättre ord än att dansa. För till Wovenhand dansar man inte. Wovenhand handlar om djupare saker än dans.

Bandet är nu på turné med ett purfärsk album i ryggen. I början av maj släpptes ”The Threshingfloor” i Sverige. Det är bandets åttonde album:
* Woven Hand (2002)
* Blush Music (2003)
* Blush (Original Score) (2003)
* Consider the Birds (2004)
* Mosaic (2006)
* Puur (2006)
* Ten Stones (2008)
* The Threshingfloor (2010)

Jag tycker det känns lite konstigt att bandet släppte sitt första album 2002. De känns på något sätt väldigt uråldriga, i positiv bemärkelse, som ett rutinerat band med alla fötterna på jorden och med alla himlens ljud och helvetets vrål till sitt förfogande.

David Eugene Edwards är mycket speciell. Han satt på scen, långt fram, så nära att de som stod längst fram kunde röra honom. Han satt ner och hade en stor vid svart hatt på sig. Hans stripa raka halvlånga hår spretade åt olika håll och hans ansikte såg fårat och härjat ut. Han ser ut som Tom Waits blandat med Mick Jagger och Steve Buscemi.

Spelningen var överväldigande med både mörker och David Eugene Edwards speciella stämma som rymmer så mycket känsla och med starka trummor, basljud och små väna pling och tamburiner. JHelt omöjligt att kategorisera, det var bara att kapitulera och vara ett med musiken.

Här är en som också var där och som spelat in en låt. Ljudkvaliteten är inte den allra bästa men det är bra bilder och filmaren har kommit nära David Eugene Edwards.

Förband var förresten Rasmus Kellerman (som tidigare kallade sig Tiger Lou). Han spelade halvakustiskt och ensam utan något band. Det är starkt att ge sig på det. Speciellt nya sången ”The 24:th” är stark när han gör den så. De mer balladlika sångerna var nog rätt svårt att göra rättvisa i en så stökig lokal som Berns.
Här har Kulturbloggen förresten intervjuat Rasmus då han släppte nya skivan nyligen.

En av Wovenhands bästa låtar:

Rasmus Kellerman

Relaterat:
Recension av Wovenhands nya album i Expressen.

Wovenhand finns förstås på MySpace och bandet har en bra hemsida också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Katie Melua har släppt sitt fjärde album: "The House"

by


Katie Melua har släppt sitt fjärde album: ”The House”.

Jag gillar inte jazzinfluerad pop särskilt mycket, men det finns två stora undantag: Norah Jones och Katie Melua.

Nu, detta fjärde albumet, är lite annorlunda för att komma från Katie Melua. Det är lite popigare. Hon har bland annat anlitat William Orbit (Madonnas ”Ray of light”) som producent och samarbetat med låtskrivaren Guy Chambers (som medverkat till Robbie Williams fem första soloalbum).

Hon har en enorm röst och slog igenom som 20-åring. Två av mina favoritlåtar på nya albumet är ”I’d love to kill you” och ”God on drums, devil on the bass” . En anledning till att de etsar sig fast i mig är att de är fyllda av svärta och viss bitterhet. Precis så som livet kan kännas periodvis. Jag ser att Expressens recensent, som gav albumet betyg 3 tycker tvärtemot mig när det gäller just dessa två spår på albumet:

Katie Melua sjunger behagligt, med en dramatik som är fängslande i sina bästa stunder. Men när svärtan blir övertydlig, som i ”God on drums, devil on the bass” och ”I’d love to kill you” känns hon mest som en posör.

Där ser man hur annorlunda man kan uppfatta musik.

En kompis till mig har köpt albumet idag och har lyssnat ett par gånger och har hittat två spår hon gillar mycket: ”No Fear Of Heights” och ”Plague of Love”.

Det verkar som flera recensenter uppfattar det här albumet som något av ett mellanalbum, eller mer medelmåttigt. Dan Backman i SVD ger betyg 3 och skriver:

Till det fjärde albumet har producenten William Orbit inkallats. Orbit, som bland annat jobbat med Madonna, har gett den 25-åriga Meluas sånger en något mer varierad musikalisk inramning än tidigare men knappast en modern och relevant produktion. Det är synd då Melua fortfarande har en röst och ett egensinne som borde tas till vara på ett mycket bättre sätt.

För mig fastnade framför allt första spåret ”I’d love to kill you” direkt när jag lyssnade första gången. Sedan är jag ju ett fan av Katie Melua så jag gillar ju i stort sett allt hon gör och därmed har jag lyssnat på skivan väldigt många gånger och då har flera av spåren växt. Det är som sagt en något annorlunda skiva för att vara hennes och det kan ta lite tid att vänja sig.

Jag har skivan som CD och det är vissa skivor jag absolut vill ha som CD. Omslaget är snyggt och drömskt och väver ihop flera av sångernas texter. Lite av den känslan som omslaget ger finns också på hennes hemsida.

Albumet fick förresten betyg 3 också av brittiska Independent:

On the other, hints of a repressed oddity bubble beneath the surface, breaking through in the sci-fi escapism of ”A Happy Place” and ”Tiny Alien”, and the apocalyptic vision of ”The Flood”, which reflects Melua’s desire for change: ”Broken people get recycled,” she exults dubiously, ”and I hope that I will”.

Katie Melua på MySpace.

HBT-Sossen har också recenserat den nya skivan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tre böcker jag inte kunde slita mig ifrån: De sex misstänkta, Mirakelmannen och Just Kids

by


Just Kids, biografin om Patti Smith av Patti Smith, De sex misstänkta av Vikas Swarup, författaren till Slumdog Millionaire och Mirakelmannen, en deckare av Jonas Moström.
Tre böcker som kommit ut i vår och som alla tre varit sådana berättelsen att jag inte kunde slita mig från boken när jag börjat läsa.

De sex misstänkta
Vikas Swarups debutroman Slumdog Millionaire blev filmatiserad och vann en hel rad Oscarstatyetter och också den finaste för bästa film. Uppföljaren – ”De sex misstänkta” är en hel annan slags bok. Den utspelar sig också i dagens Indien men är mer en deckarhistoria. En rik korrumperad ung man som med hjälp av inflytelserika vänner inom rättsväsendet friats från flera grova brott, bland annat mord och vållande till andras död, blir själv mördad,ihjälskjuten, på en stor fest. Sex personer grips av polisen, alla sex har ett skjutvapen på sig. Berättelsen rullas upp genom dessa sex personers berättelser.
Det är ett svårt sätt att berätta en historia på, men Swarup har koll på berättelsen och den var så fängslande att jag inte ville lägga ifrån mig boken.

Jag hade till och med förmånen att få träffa författaren i fredags och intervjua honom. Han är indier och arbetar som diplomat och är placerad i Kobe i Japan. Hans arbete kräver långa arbetsdagar, ofta kommer han hem sent på kvällen. Ingen chans att han då orkar skriva, berättade han.
– Jag vill ju träffa familjen också, sade Vikas Swarup.
Han ägnar istället helgerna åt att skriva.

Han är inte den typen som skriver om och skriver om.
– När jag väl börjat skriva har jag klart för mig väldigt mycket av vad som ska hända, berättade han.
Och så sade han att han ser sig själv mer som historieberättare än författare.

Nå, i vilket fall som helst fungerar hans böcker som spännande berättelser för mig.
Lite från bokförlagets hemsida om boken ”De sex misstänkta”

Vikas Swarups hett efterlängtade andra roman har inspirerats av verkliga händelser och är både en rafflande bladvändare och en insiktsfull skildring av dagens Indien. Hans fantasifulla och mångfasetterade berättelse kommer att tillfredsställa alla läsare som uppskattade den hyllade debuten Vem vill bli miljardär? (Slumdog Millionaire). Den djärvt och knipslugt hopfogade romanen De sex misstänkta är ett verk av en mästerlig historieberättare

.
Chang Weng har också bloggat om boken.
.

Just Kids av Patti Smith
Robert Mapplethorpe var en amerikansk fotograf som dog i aids 1989, 42 år gammal. Han var pojkvän och sedan nära vän till Patti Smith, speciellt när de båda var i tjugoårsåldern och levde tillsammans i konstnärskvarteren i New York, fattiga och sökande efter genombrott som konstnärer.
När Robert dog lovade Patti Smith honom att hon skulle skriva ner deras historia. Nu, mer än tjugo år senare, har hon förmått sig till att skriva berättelsen.
Så egentligen är det inte en biografi över Patti Smith utan lika mycket om Robert och framför allt är det en fantastisk skildring av New York och konstnärsgrupperna i utkanten av samhället under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet.
Det var också en sådan bok jag inte kunde slita mig ifrån och när jag nu läst den har jag bestämt mig för att jag ska läsa fler biografier om människor i vår tid och framför allt om rock- och popmusiker.
Jag tror att de flesta som recenserat ”Just Kids” är lika fångade av boken. Göran Greider recenserade den i DN:

Det är underligt att läsa om New York dessa år. Känslan är så stark av att klubbarna, konstnärerna, artisterna, poeterna hör till en lika svunnen värld som Apollinaires och Picassos Paris i början av förra seklet.

Skildringen av livet på Chelsea Hotel, där man får möta hälften av alla hjältar som folk i min ålder i det avlägsna Skandinavien någonsin kan ha haft, är som en dagbok från drömmens insida: Janis Joplin, Allen Ginsberg, Sam Shepard. I lobbyn står Patti med en uppstoppad kråka som hon köpt och in genom dörren kliver Salvador Dalí och ser sig nervöst omkring tills han får syn på den där kråkan och leende säger till henne att också hon är som en kråka. ”Tja, bara en helt vanlig dag på Chelsea”, konstaterar Patti Smith. I trappan upp till en fest sitter den blyge Patti och möter där en ännu blygare Jimi Hendrix.

Fler recensioner av Just Kids: Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Mirakelmannen
Jonas Moström är en intressant författare som jag upptäckt på senare tid. Det här är en deckare i en serie om flera med bland annat kriminalkommissarie Johan Axberg som en av de två huvudkaraktärna.

Om du är nyfiken på Jonas Moström såg jag att han ska vara med och inviga Sture Bibliotek, som är ett bibliotek i tunnelbanan i Stockholm. Invigningen är på tisdag 18 maj från 18.30 vid Östermalmstorgs tunnelbana.

Författaren presenterar sig själv på sin hemsida:

Jag är född 1973 och uppvuxen i Bräcke, Jämtland. Nu bor jag sedan några år med min familj i Stockholm där jag arbetar som husläkare på en vårdcentral. Romanen som jag skrivit, Dödens pendel, utspelar sig till stora delar på sjukhuset i Sundsvall, där jag gjorde min AT-tjänstgöring i två år innan jag fick min läkarlegitimation.
Min berättelse har två huvudpersoner; kriminalkommissarie Johan Axberg och hjärtläkare Erik Jensen. Båda blir indragna i jakten på en seriemördare som härjar i staden, och handlingen rör sig mellan polishuset, stadens nyöppnade kasino och lasarettet.
Att jag valde sjukhusmiljön som utgångspunkt för min berättelse var självklart. Ingenstans är den sköra tråden mellan liv och död så påtaglig som här. Dramatiska och rörande människoöden utspelar sig varje dag inom sjukhusets väggar. Dessutom finns här en ständig ström av olika människor i de till synes ändlösa korridorerna.

Han har en blogg också där han berättar om sina böcker. Här berättar han om ”Mirakelmannen”:

Första dagen på sin påtvingade tjänstledighet blir kriminalkommissarie Johan Axberg kontaktad av en barndomsvän, Mattias Molin, som han inte haft kontakt med sedan han flyttade från den lilla byn Bråsjö i Medelpad vid elva års ålder.

Mattias vädjar till Johan att han ska besöka honom. Han har något viktigt att berätta om olyckan då en annan barndomsvän, den så kallade mirakelmannen Chris Wirén, drunknade under en fisketur.

Wirén var chef för Symfonikliniken – ett hälsocenter som ger alternativ vård till obotligt sjuka personer för skyhöga belopp. Wirén skapade sig ett världsrykte när han botade en Hollywoodstjärna från skelettcancer trots att alla läkare sa att det var omöjligt. Nu vallfärdar rika personer från jordens alla hörn till Symfoniklinken för att bli friska från sjukdomar som läkarvetenskapen inte klarar av.

Jag har som sagt läst en bok tidigare i serien och med båda böckerna var det likadant: berättelsen grep tag i mig och jag försökte få chans att sjunka ner ensam med boken så fort tillfälle gavs. Moström har ett trovärdigt sätt att skildra människorna och det känns som om jag kommer dem nära och begriper mig på dem, fast jag blir arg på dem ibland för att de inte gör som jag skulle gjort. Men det är ju just därför det kan bli en berättelse, för att människor far iväg och inte beter sig så klokt alla gånger.

De sex misstänkta
Swarup, Vikas
Originalets titel: Six suspects
Översättning: Helena Sjöstrand Svenn & Gösta Svenn
ISBN 978-91-7002-791-8

Just Kids
Författare: Patti Smith
ISBN 10: 9185251879
Förlag: Brombergs
Utgivningsdatum: 2010
Originaltitel: Just Kids
Översättare: Ulla Danielsson

Mirakelmannen
Författare: Jonas Moström
ISBN 9185801941
ISBN-13 9789185801947

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Lady Gaga – recensionen

by


Efter en konsert med ”Lady Gaga” så känner man sig lite lätt upprymd.

Min medföljande vän och jag började intressera oss för musik på
1970-talet då vi gick på högstadiet. Vi kunde konstatera att musiken
inte kändes ny, utan takten och tonen kändes igen från förr. Fast det
spelade ingen roll ”Lady Gaga” var ändå bra, till och med riktigt bra
och kanske är det just igenkänningen som gör att jag njuter av
framträdandet hela konserten igenom.

Hon skriver text och musik själv, hon spelar på ett antal olika instrument, (varav en del har minst sagt en ovanlig design) hon är ett musikaliskt geni och till det en enorm kreativitet när det gäller kläder, scen och koreografi mm.

Det är mycket lättklätt i läder, men det showen känns ändå inte
kletigt sexig utan mer spektakulär och underhållande. Den roligaste
kreationen var när hon i en av monsterlåtarna kommer in och ser ut som
en lampa av den moderna sorten. Snören som hänger ner och med ett
litet hål för ansiktet. Då undrar man, hur tänkte hon här? Även när en
typ av ”angle fish” kravlar fram som ett gigantisk monster kan man
inte låta bli att skratta, vad får ”Lady Gaga” alltifrån.

Hon har många klädbyten, den ena kreationen mer fantastisk än den andra, några av dräkterna levde dessutom ett eget liv med ett antal rörliga detaljer.

Hon älskar ”Sweden” hon älskar sina fans och jag tror henne. Hon och
de övriga ger av sig själv under hela konsterten och även om det inte
känns nytt, så känns det ändå så otroligt bra. Nästan så jag hade
önskat jag en biljett till den andra föreställningen ikväll.

Text:Lena Dahlström

Här har vi samlat några filmklipp från Lady Gaga i Globen.

Här har Expressens TV följt Lady Gaga efter konserten:

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Aftonbladet minut för minut, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3, Aftonbladet 2


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension: Gengångare med Helena Bergström på Stockholm Stadsteater

by


För att dölja en mörk familjehemlighet skickade fru Alving iväg sin sjuårige son Osvald för att han inte skulle växa upp med sin drog- och sexmissbrukande far. Tio år efter att fadern dött och återävänder sonen till sin mamma och barndomshemmet efter att ha försökt etablera sig som konstnär i Paris

Men modern är inte den enda som bär på mörka hemligheter.

Det blir, förstås, en krock och Fru Alving bestämmer sig för att berätta sanningen.Ja det blir inte bara en krock utan flera och flera sanningar kommer fram.

Pjäsen har många bottnar. Delar av den, som kritiken mot kyrkans och statens predikan om lag och ordning och om äktenskapets välsignelser kanske inte känns aktuella för dagens publik. Fast kanske ändå. Dagens makthavares hyllning av arbetslinjen har vissa likheter med den pliktmoral som gällde för hundra år sedan. En kvinnas plikt var att stå vid sin mans sida och en man som var otrogen var inte en fallen man, medan en kvinna som hade sex före äktenskapet var en fallen kvinna.

När Ibsen skrev den 1882 väckte den stor uppmärksamhet för att den tog upp tabubelagda ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp. Dramat tar även upp komplikationer inom fadersgestalten, 1800-talets manlighetsideal och kvinnans rättigheter.

Pjäsen kan dock ses på flera sätt. För mig handlar uppsättningen på Stadsteatern ännu mer om att vi lever med livslögner som förgiftar våra liv är en del. Söners makt över sina mödrar är en av de aspekter som lyfts fram med smärtsam tydlighet för oss som är mödrar till vuxna eller nästan vuxna söner.

Osvald spelas av Kalle Malmberg. Han spelar på mammans kärlek till honom och utnyttjar sitt övertag över henne som bara söner kan. En kvinna kan lämna sin man, men sin son är hon bunden till hela livet. Kalle Malmberg är imponerande: först charmig som en pojkvasker och sedan förrädiskt manipulativ och galen.

Det finns också en klassaspekt. Hushållerskans dotter Regine får växa upp i huset och trots att hon har samma pappa som Osvald behandlas hon hela tiden som tjänstehjon. Osvald vill ha henne, inte för att han älskar henne utan för att han vill att hon ska ställa upp på honom. Han vill ha henne för sin egen skull. Klass- och könsförtryck i ett.

Det var premiären jag såg och det var mycket tydligt att det var premiär. Helena Bergström kom av sig två gånger. Men det gör ingenting i den här slags pjäs, eftersom den bygger på dialoger mellan människor. I livet är dialoger hackiga ibland. Det är inget som förstör känslan, tycker jag.

Däremot tror jag att när föreställningen haft några omgångar på sig kommer den att sitta ännu mer och då kan det bli tio minuter kortare och något rappare. Det kommer föreställningen att växa av.

Framför allt var det de två yngre skådespelarna som imponerade mest i sina roller i premiärföreställningenh: Kalle Malmberg i rollen som Osvald var förföriskt farlig. Katharina Cohen som Regine Engstrand: flirtig och självsäker som bara en ung kvinna kan vara.

Gerhard Hoberstorfer som pastor Manders var lite stel och Christer Fant som Snickare Engstrand kanske lite på gränsen till revybuskis. Helena Bergström som fru Alving var inte helt trovärdig i slutscenerna. Men allt det är sådant som kan sätta sig efter ett par föreställningar. Det är en av de fascinerade saker med teater, att ingen föreställning är en annan föreställning lik. En uppsättning är något organiskt som växer och sker just då, just där på scen.

Regissören Sofia Jupither gör sin tredje Ibsen-uppsättning. Tidigare har hon satt upp Vildanden på Rogaland Teater i Stavanger och Ett Dockhem på Dramaten. Sofia Jupither har bland annat tilldelats ”Heddaprisen” i kategorin bästa regi för sin uppsättning av ”Svevn” på Nationaltheatret i Oslo. Hennes senaste uppsättning på Stockholms stadsteater var publik- och kritikersuccén Vem är rädd för Virginia Woolf? hösten 2008.

Gengångare har satts upp många gånger och kan tolkas på olika sätt. 2002 sattes den upp av Ingmar Bergman med Jonas Malmsjö i rollen som Osvald.
Jag har inte sett den föreställningen, men om jag ska tolka vad Ingegärd Waaranperä på DN skrev om den hade den delvis ett helt annat fokus:

Det har kanske med ålder och erfarenhet och närhet till döden att göra, här hade jag hursomhelst i Osvalds roll önskat en mognare skådespelare som inte bara förmått uppfatta och ge röst åt ångesten och desperationen, utan också vågat närma sig den resignation och ro inför döden som resten av föreställningen med sin försoningsstämning förebådar.

Uppsättningen på Stadsteatern handlar mer om livslögnerna, som jag uppfattar det. Och om manipulativa människor och söners makt över sina mödrar. Fast å andra sidan finns det mycket att hämta hos Ibsen och föreställningen sker också i betraktarens öga.

Eftersom det var premiär var det förstås en hel del kändisar i publiken. Jag såg till exempel Helena Bergströms man, regissören Colin Nutley, som satt på raden bakom. Två rader framför oss satt kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och skådespelaren Rolf Lassgård. Raden framför oss satt Olle Wästberg.

Mer om Ibsen i Wikipedia.
Mer om föreställningen på Stadsteaterns hemsida.

Jag blev nyfiken på skådespelaren Kalle Malmberg och hittade en intervju med honom i Hallandsposten.

Medverkande på scen
Fru Helene Alving Helena Bergström
Osvald Kalle Malmberg
Pastor Manders Gerhard Hoberstorfer
Snickare Engstrand Christer Fant
Regine Engstrand Katharina Cohen

Fotograf: Petra Hellberg


Fler recensioner.
Dagens Nyheter, Kulturnytt, Svenska Dagbladet, Scenbloggen Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,