Recension

Uppflugen på en av innergårdens bänkar presenterade igår Röhsska museets chef Ted Hesselbom, tillsammans med representanter för HDK och Steneby, en av årets examensutställningar – Design och konsthantverk på avancerad nivå – för press och vip. HDK och Steneby har som vanligt en stor bredd i sitt utbud, från mjukt till hårt, från humor till allvar. Performancekonst, att utforska mellanrum, att göra fantasin verklig och handvävda linnelakan var bara några av de verk som visades upp. Detta år är det dock Steneby som främst visar framfötterna. Här kommer några exempel:

En trappa upp möttes vi av Alexander Brandts ”Väktaren”, en 250 kilo tung skulptur som består av runt 400 små, sammansvetsade metallbitar. Som konstnären själv uttrycker det: ”Jag hoppas att min skulptur hos någon kan framkalla en gnista av magisk fantasi och så ett frö till dennes egen berättelse.” Vad som är Alexanders egen berättelse får jag inte ur honom. ”Jag vill inte tolka verket för betraktaren”, säger han. Och jag kan hålla med, även om jag är nyfiken. ”Väktaren” får mig att tänka på fågel Fenix störtandes mot marken med vingarna tätt intill kroppen, om eld och förgängelse, om styrka, stål och Hollywood-rekvisita. Det finns en inneboende kraft i verket som accentueras av de avgasrörsliknande cylindrarna på en sidan, och den skarpa huggtand – eller näbb i min tolkning – som markerar hugget, rörelsen nedåt, mot slutet/döden.

Längre bort i  lokalen, i passagen mellan de två huvudbyggnaderna, träffar jag Mikael Oom och fastnar i ett samtal om hans klot i metall, hantverksskicklighet, och amerikanska bilar kontra samurajernas masker. Verket, som saknar namn, består av fem metallklot; olika i struktur och tillagda former. Olja möter metall, putsad yta möter rostiga bultar och någonstans flyter mina tankar till dykarhjälmar från förr, metallskrot och gigantiska skrotupplag i en kanske inte alltför avlägsen framtid. Postapokalyptiska vibbar möter maskinernas skönhet, renheten i formerna kontrasteras mot dess funktion och sierskans kristallkula ger dig en aning om vad som ligger längre fram i tiden. Dessutom var det fascinerande att få reda på svårigheterna att ta fram det perfekta klotet. Det ligger många beräkningar bakom.

I det tredje rummet bryts tydligt utställningens hitills relativt hårda materialval av, och papper, tyg, flyktiga andefigurer och fantasifulla möbler fyller lokalen. Upphängda i ett av fönstren hänger Shadi Bokharaies ”Love, loss and loneliness”. Först reagerar jag på mönstren, sedan ser jag konturerna av människor. Ljuset från fönstret går igenom skulpturerna och bidrar till det lätta, luftiga intrycket. Kontrasterna i vecken och de skarpa och samtidigt mjuka konturerna, förtydligas och lyfts fram genom upphängningen. Det går att känna draget från H.C. Andersens ”Den lilla sjöjungfrun” när hon slutligen blir en av luftandarna, en av de fria. Samtidigt finns smärtan där: tankfullt, tänkvärt och sorgset på en och samma gång.

Mitt besök på Röhsska avslutas denna gång med ett samtal med HDK-studenten Margit Brundin och hennes lekfulla, charmiga djur. När såg du ett lamm djupt i ögonen senast ? Eller en hare? Om ni har tvekat huruvida djur har en själ eller inte – ta en titt på Brundins verk. De tål att betraktas.

Utställningen pågår från och med 5 juni till och med 15 augusti 2010.