Rakt igenom fascinerande – igen. Skriver Christer Paulstrup i Ystads Allehanda om Laurie Andersons nya album ”Homeland” som släpptes nu i mitten av juni.
Laurie Anderson, gift med Lou Reed, är en av de mest personliga säregna musikerna som alltid gått sin egen väg och vars poprockmusik är mer än musik, det är konst och politik och filosofi samtidigt och talar till många sinnen och väcker tankar inom en som få andra musiker kan.
Popmatters gav albumet mycket högt betyg och skrev bland annat:
However, the true centerpiece of this audio version of Homeland is “Another Day In America”, an 11-minute Kierkegaardian state-of-the-union featuring backing vocals by longtime associate Antony Hegarty and containing a string of vignettes detailing the complacency of everyday Americans in the context of our modern society, punctuated by the unforgettable passage: “Some say our empire is passing. As all empires do. / And others haven’t a clue what time it is or where it goes or even where the clock is.”
Jag har lyssnat på hennes musik i många, många år och efter att ha lyssnat på nya albumet om och om igen kan jag konstatera att hon vd 63 års ålder har samma integritetsfulla och kreativa driv som alltid. Håller helt med Ystads Allehands recensent.
Albumet växer dessutom med lyssningarna. Jag var helt klart att det här är ett album som kommer att göra mig sällskap mycket i sommar.
Här är hennes hemsida där du kan läsa mer om henne och nya albumet.
Anna Höglund berättar i Expressen om en konsert med Laurie Anderson i Göteborg för några år sedan:
Laurie Anderson är av tradition svår att klassificera. Ena stunden spelar hon fiol, den andra rappar hon, den tredje blir det videoprojektioner och den fjärde är hon en Annie Lennox-look alike med Pet shop boys-glasögon och attityd.
Det förvånar mig att varken DN.se eller SVD.se har någon recension av det här fantastiska albumet.
Psykakuten
Ett album som däremot båda tidningarna recenserat och hyllat är Psykakutens debutalbum ”Psykakuten”.
Det är ett debutalbum, men Karolina Stenström är ju bekant från bandet Steso Songs. I Psykakuten bildar hon en popduo tillsammans med Henrik Svensson, som också är trummis i Doktor Kosmos.
Det finns mycket spännande att berätta om det här projektet:
Ulf Lundell har gjort omslaget, som föreställer en stor båt som sjunker. Låtarna är inspelade i flera av världens alla hörn, bland annat Buenos Aires, San Francisco och München, men samtliga låtar är insjungna i ett badkar i Årsta. Engelsmannen James Aparicio, som tidigare jobbat med till exempel Depeche Mode och Mogwai, har varit med och mixat singeln ”If I could love I would”, som nu spelas på P3 och i studentradio. På Psykakutens allra första spelning bestod bandet av 36 av landets finaste elgitarrister. Skivan ges ut på CD och kassett på Karolinas egen label Lyckan.
Dagens Nyheters Johanna Paulsson har fallit pladask och ger albumet betyg 4:
Men Psykakuten gör också musikalisk psykofarmaka för en pillertrillande indiegeneration, där låtarna spänner snyggt från Lushluftig shoegazemelankoli till drömsk och distad Manchesterpop.
Svenska Dagbladet föll lika pladask och gav också betyg 4:
Skivan är inspelad spontant och snabbt. Musiken kom naturligt utan att duon behövde prata om sound eller texter.
– Vi tänkte inte så mycket, det var väldigt kort mellan känslan i kroppen och inspelningen. Jag hade precis gjort klart min första skiva med Steso Songs som tog 500 år att göra så det var skönt att det här bara blev som det blev.
Bandet har onekligen ett namn som inte fungerar på bra på webben. Googla på Psykakuten och det är rätt mycket annat som kommer upp.
Men albumet är ett riktigt indiepopalbum och det kommer också att följa mig i sommar.
Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, indie, recension, musik, Psykakuten, Laurie Anderson
