• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Regina Spektor och Kent på Arvikafestivalen

16 juli, 2010 by Jonatan Södergren


Regina Spektor var självklar på Vintergatan, Arvikas största scen, men jag föredrog intimiteten på Cirkus-konserterna i vintras.
Kent hade ett mycket tyngre sound än vad jag kunde minnas från när jag såg dem för några år sedan.
De styrde publiken som marionettdockor – så fort de spelade ett välkäntriff hamnade publiken i eufori.
Avslutningen var som en explosion.

Relaterat:
Kulturbloggen om Regina Spektors första spelning på Cirkus
Regina Spektor på Cirkus dag 2

Aftonbladet recenserar Regina Spektors spelning på Arvikafestivalen.
Expressen om att Regina Spektor spelade på Arvika några dagar efter att hennes vän och bandmedlem dog i en drunkningsolycka.

Mer från Arvikafestivalen av Kulturbloggen
[ingenting] på Arvikafestivalen

Johnossi
Yeasayer

Kent på Arvika festivalen (från Expressens tv, så du får stå ut med lite reklam före musiken)

Regina Spektor på Arvika (från Expressens tv, så du får stå ut med lite reklam före musiken)

Mer relaterat:
DN om Arvika dag 1

Läs även andra bloggares åsikter om musik, musikfestivaler, recension, Kent, Regina Spektor, Arvika

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Musik, Recension

[ingenting] på Arvikafestivalen

15 juli, 2010 by Jonatan Södergren

[ingenting] har med albumet ”Tomhet, idel tomhet” blivit hela Sveriges indiehjältar.
Det faktum att Christopher Sander sjunger som Dylan, men kanske framför allt han spelar på en likadant Jaguar-modell som jag, har fått mig att ge vika för deras storhet.
Även om ljudet på kvällens livemix i Arvika 2010 inte är lika kristallklart som på deras spelning på Dramaten tidigare i år har de på grund av deras känsla melodier en viss charm som festivalband. Bland många höjdpunkter är allsången i ”Hallelujah” mäktigast.

Här är [ingenting]:s hemsida.

[ingenting] på Myspace.

Mer från Kulturbloggen från Arvika 2010:
Johnossi
Yeasayer

Läs även andra bloggares åsikter om musik, indie, Arvika, musikfestivaler, recension, ingenting, hallelujah, indiehjältar

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Arvika, indie, Musik, Recension

Johnossi på scen på Arvikafestivalen

15 juli, 2010 by Jonatan Södergren

Är det något band som kan det där med publikkontakt så är det Johnossi. De vet verkligen vad det handlar om.
Redan innan den svenska duon går på scenen är publiken i full gång.
Dessutom lyckas de skapa en förvånansvärt maffig ljudbild med tanke på att de bara är två musiker.

Uppgifter om Johnossi från Wikipedia:

Johnossi är en svensk duo bestående av John Engelbert född 1982 på sång och gitarr och Oskar ”Ossi” Bonde född 1979 på trummor/slagverk.
Johnossi bildades i Saltsjöbaden, Stockholm 2004. Johnossi har sedan debutskivan släpptes 2006 haft stora framgångar runtom i världen, dock i synnerhet Tyskland, där gruppen bland annat har gjort framträdanden på festivaler som Southside och Hurricane. De har även varit förband åt Mando Diao på deras Tysklandsturné 2007 och för Green Day den 5 juni 2010 på Ullevi.
Bandet är kända och omtalade[källa behövs] för sina explosiva och intensiva liveshower. Den 17 januari 2009 tog duon emot priset för Årets grupp på P3 Guld-galan som gick av stapeln i Scandinavium, Göteborg.


Intervju med duon i Expressen inför spelningen i Arvika:

Johnossi är sommarens hetaste rockband.
För Expressen berättar duon hur det är att turnera sig genom de soliga månaderna – och hur de kombinerar det med livet som småbarnsföräldrar.
– Det finns inget roligare sätt att spendera en sommar. Lite resande, lite upplevelser och så får man bara hänga på landet när man är hemma, säger Oskar ”Ossi” Bonde.

Johnossi på Myspace.

Mer från Arvikafestivalen i Kulturbloggen: Yeasayers spelning.

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, popmusik, musik, recension, Johnossi

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Musik, Popmusik, Recension

Fallen ängel av Becca Fitpatrick – kanske något för dig som vill gå vidare från vampyrer till svarta änglar

15 juli, 2010 by Redaktionen


Har du tröttnat på vampyrer och varulvar, eller vill du vidga dina läsvanor och lära känna ännu en förbjuden kärlek? Då kan ”Fallen ängel” av Becca Fitzpatrick vara något för dig.

Nora bor i USA och hennes lärare i biologi får idén att alla ska byta bänkkamrater. Hon hamnar då bredvid Patch, en ny ung man i skolan.
Patch är skrämmande, men snygg och sexig.
Nora känner direkt att det är något som inte är som det brukar.

Så javisst, ”Fallen ängel” är en slags variant på Twilight. En ung kvinna får en kärleksrelation med något som är förbjudet.

Patch, en fallen ängel, blir förälskad i en människa. Det är förbjuden kärlek och de båda hamnar i en uråldrig kamp mellan det onda och det goda. Vad som är den goda sidan är inte helt glasklar heller.

De fallna änglarna blev bortdrivna från himlen när de gjort något som strider mot Guds vilja. Det går att se vem som är en fallen ängel, de har stora ärr efter de vingar som blivit borttagna från ryggen.

”Fallen ängel” är Becca Fitzpatricks debutroman. Hon läste medicin på universitetet när hon bytte spår och slog in på författarbanan. Här är författarens hemsida.

I november släpps uppföljaren – ”Crescendo” – i USA.

Okey, det är inte litteratur av Nobelpris-klass. Det är samma koncept som med Twilight-böckerna. Anledningen att jag tycker bättre om ”Fallen ängel” är nog mest att jag tycker det är mycket mer spännande med änglar av olika slag än kalla vampyrer.

Bokhora har också skrivit om boken och är kluven: bokhorabloggaren köper konceptet med fallna änglar men har svårt att tro på Noras kompis Vee, som är lite för snabb i käften:

Fast om jag ska tänka utanför min lilla tant-hörna med höga krav på normalitet? Det är spännande. Lite sexuell dragning. Lite kärlek. Jag kan definitivt se en marknad för Becca Fitzpatricks bok.
Men.
Det känns påhittat. Vees fel. Även ängeln Patch. Skippa Jerry-stuket och jag hade varit där. Nu är jag bara en åskådare. Hela grejen handlar ju om att inget någonsin är 100% perfekt. Det är det elementet jag behöver i såna här historier. För att köpa det onormala måste det alltid finnas en rätt hög grad av normalitet. Hade Vee och Patch bara varit en femtedel så snabbkäftade och snygga hade jag säkert jublat. Det är min teori iallafall.

Bokfakta:
Fallen ängel
Författare: Becca Fitzpatrick
Originaltitel: Hush hush
Översättare: Carina Jansson
ISBN 9789132159008

Läs även andra bloggares åsikter om änglar, böcker, litteratur, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: änglar, Böcker, Bok, Recension

Kärlek på italienska – tankar efter förhandsvisning

15 juli, 2010 by Redaktionen


Kärlek på italienska är en film med italienska skådespelare och Tilda Swinton. Tilda Swinton spelar Emma, en medelålders kvinna och mamma i en mycket rik italiensk familj. Händelserna utspelar sig i Milano kring milleniumskiftet, det märks genom den totala frånvaron av Internet i karaktärernas liv.

Tilda Swinton är bland de duktigaste på att spela onda karaktärer – nu får vi äntligen se henne spela en människa med både gott och ont.
Hennes karaktär, Emma, är ursprungligen ryska, men som ung kvinna träffade hon en rik ung italiensk afffärsman som gifte sig med henne och tog med henne till Italien. De har tre barn, två söner och en dotter. Sonen Edoardo tycks stå henne lite närmare.

I filmens början får vi följa hur den stora släkten träffas i familjen enorma hus och tjänstefolket dukar upp för fin middag. Emmas makes pappa, industriledaren, fyller år. Under middagen deklarerar han att han tänker dra sig tillbaka och han ger ansvaret för att sköta familjeföretaget både åt sin son men också åt sin sonson Edoardo.

Allt är filmat med en distans som gör att det är svårt att ta till sig människorna. Som tittare känner jag en kyla från dem – och det är också vad jag tror är meningen.

Cinezine berättar om filmens bakgrund:

Tillsammans med Luca Guadagnino har det tagit Tilda Swinton hela 11 år att planera och producera denna italienska film där hon också innehar huvudrollen. Detta innebär förstås att det borde finnas lite utrymme för misstag vilket stämmer väldigt bra rent filmiskt. Allt ifrån musiken till kamerarörelserna och färgerna är justerade till perfektion. Man blir riktigt imponerad av att det görs filmer som denna idag, där flera scener påminner bland annat om den bortgångne Ingmar Bergman i sin stil.

Mat har en stor betydelse i filmen, närbilder på maträtter och täta bilder när Tilda Swinton långsamt låter maten fylla munnen och vi ser hur hon njuter av och upptäcker varenda smakdetalj. Bilderna på mat är otroligt sexiga.

Tilda Swintons karaktär lever ett ytligt men oerhört välbärgat liv med vackra klänningar, lugnt och tryggt och ett gigantiskt ståtligt italienskt hus. Givetvis mullrar det under den polerade ytan. Hennes make har gett henne namnet Emma. Hennes riktiga namn är ryskt och det var så länge sedan någon såg henne som den hon är att hon glömt vad hon egentligen heter.

Att filmen handlar om kärlek rådet inget tvivel om. Det är både Emma som möter en stark kärlek som får henne att omvärdera livet, får henne att njuta av varje ögonblick, gör att hon ser livet med nya ögon – och hennes dotter som möter kärleken. Båda möter en kärlek som inte passar in i gängse mallen. Båda ger sig hän och bejakar kärleken, fast med lite olika resultat. Och där diskuterade vi som såg den här filmen en hel del kring.

Är filmen svart och menar att det är för sent att ge sig hän åt kärlek för den som är medelålders? Måste stark kärlek sluta med katastrof? Eller gör de det? Är kärleken värd mer än allt annat, värd alla offer?

Filmen har många bottnar och det är flera saker som bara berörs lätt som de klassskillnaderna: Tjänstekvinnan som inte på något sätt kan tänka sitt att äta mat tillsammans med Emma fast de efter så många år tillsammans har en tät relation.

Vi var två som såg den här förhandsvisningen tillsammans. Vi var överens om att filmen är stark och vi tyckte båda om att den inte är entydig, den har flera bottnar. Men vi upplevde båda att den var lite seg i början, det tog lite för lång tid för berättelsen att komma igång, lite för mycket som skulle förklaras för oss tittare.
Som betyg ger vi den en stark 3 på en skala 1-5.

Svenska Dagbladet gav filmen betyg 5

TT:s filmrecensent gav betyg 4.

SVD har skrivit lite om filmen också.
Intervju med Tilda Swinton i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, recension, film, Italien, mat, sex, Tilda Swinton

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Italien, Kärlek, mat, Recension, Scen, sex

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 204
  • Sida 205
  • Sida 206
  • Sida 207
  • Sida 208
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in