Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Lust att se något dramatiskt, vackert och mörkt? Besök någon av Cabaret el Perros konserter i Göteborg i vår. Den 30 januari spelar de på Björkö hotell och den 28 mars på Jazzå. En kort beskrivning av bandet enligt undertecknad: ”Lars Demian korsat med tango och en nypa Vallgren, men med mer smärta och inlevelse = Cabaret el Perro”.
Och ja, Kulturbloggen kommer vara på plats på åtminstone på en av dessa konserter.
Det är något magiskt med musik och musik som förändrar. Förändrar så tillvida att våra sinnen öppnas, att vi känner oss besjälade av vad musiken kan bidra med.
Jag har en oöverstigerlig tro på att musik är det som kan förena människor, oberoende politiskt styrelseskick, kulturbakgrund. Viss musik vill heller aldrig dö och kommer att överleva oss alla och då tänker jag inte främst på den traditionellt klassiska.
Under juldagarna såg jag Tina Turners konsert från Amsterdam. Jag så en kvinna som ägde scenen, musiken och publiken. Men också att publiken ägde henne. Det var en ömsesidighet och värme som lyckades tränga igenom glasskivan på TV:n.
Tina Turner är the leading lady of blues & rock. Vi kommer att lyssna på Tina också om 20 år.
Ett annat fenomen som jag fastnat för är http://www.vimeo.com/playingforchange. Ett antal gatumusikanter från nästan hela världen som strålar samman på en och samma sajt och framför musik i syfte att förändra. Första gången jag lyssnade blev jag så gripen över att man kunde koppla ihop musiker från Indien, Israel, Afrika, USA etc i en och samma låt och med webteknik lägga in såväl musik och bilder som gav en känsla av just nu. Playing for Change är en universell satsning där man vill hjälpa ungdomar i fattiga länder att förverkliga sina musikdrömmar, genom att starta musikutbildningar, skolor etc. Med musikens hjälp vill Playing for Change bidra till att lyfta unga människor från fattigdom, kriminalitet till värdighet och möjlighet att utveckla sig själv och andra.
I Sverige verkar projektet relativt okänt, skrev till vår egen public service TV och frågade deras kulturansvariga om man kunde kanske göra något kring detta, mailet fick inte ens ett artigt tack.
Därmed kan vi se ett av de mer fruktbara mjligheterna med Internet, för utan Internet skulle vi inte kunna koppla upp världen i ett och samma nu i en gemensam händelse.
Playing for Change består av episoder allt från universella konserter till turneer med gatumusikanter mm. Kolla gärna länken http://www.playingforchange.com.
Lyssna gärna på eldsjälen bakom projektet Mark Johnson på länken här under, http://www.playingforchange.com/journey/introduction.
Jag skulle önska att Playing for Change fick en station också i Sverige, det närmaste jag sett projektet inom Europa är Madrid och Norge.
Nelson Mandelas födelsedag har blivit en gemensam manifestation världen över. Jag har sett en konsert i TV men resten har jag följt via vebben. Det är en storartad satsning med artister och kulturarbetare, politiker som tillsammans med Mandela samlar in pengar i kampen mot AIDS. http://www.nelsonmandela.org/index.php
Det är möjligt att alla stora kultur- och musikarrangemang är en del i artisternas PR och behov av Goodwill, men låt det i så fall vara det så länge det för världen närmare varandra.
För några år sedan besökte jag Orentdiscot på Södra Teatern, där några hundra dansade så svetten lackade till orientalisk musik, vi var en salig blandning av ungdomar, medelålders och människor från andra delar av jorden som oberoende religion, kultur och politik dansade tillsammans så att svetten lackade.
Runt om i Stockholm ordnas lokala festivaler, kulturarrangemang i de förorter som vi förknippar med invandrade svenskar, ge mer stöd och pengar på utveckla detta. Kulturen är inte språkbunden, kulturspråk är universellt.
När regeringen drar ner pengar till kulturarrangemang av olika slag (dock ej dem som gynnar huvudstaden i kommersiell mening) drar vi också ner pengar till att förändra och förena världen. Vi borde satsa mer av gemensamt samhällskapital i kulturen och låta den utvecklas i form av fri konst, teater, musik och litteratur. Kulturen är det som kan förena och det borde vara nummer ett om vi pratar om ett integrerat samhälle.
Tina Turner – We don’t need another hero (Live Amsterdam)
Läs även andra bloggares åsikter om musik, kultur, kulturpolitik, Tina Turner
[Läs mer…] om Om musikens magiska makt att påverka – och om Tina Turner
”Folk pratar med dig, tycker saker, lägger sig i och är i vägen. Kanske irriterar någon dig eller blir förälskad i dig. Döden är precis som livet faktiskt.”[1]
Det är fredagskväll. Platsen är Redbergsteatern i Göteborg. Vi som ska spela friformsscenariot Folk i förbifarten har just släppts in i salongen. På den främsta stolsraden ligger t-shirtar i olika färger. Tröjorna har alla ett budskap textat på bröstet. Texten är lika med den karaktär, den roll, som vi ska gestalta under spelets gång: ”Jag ville inte”, ”Jag avvek”, ”Jag offrade mig”… Jag sneglar mot den rosa. När jag vänder på den har den texten: ”Jag slog”.
– Ni är alla döda och befinner er i limbo, i dödens väntrum, mellan livet och det som ska komma sedan, berättar Johan Röklander som tillsammans med Caroline Andersson (malkavian38 [at] hotmail.com) är kvällens spelledare. Utgå från vad som står på era tröjor, det är sådana ni är och det är så ni kommer att agera.
– Du är huvudperson i ditt eget liv. Alla andra är bara folk i förbifarten, fortsätter Caroline.
Scenen, utformad som en lounge, är vårt spelområde. Där är uppdukat med cider och godis – svart godis i den vita skålen, vitt godis i en svart. På ett bord finns rekvisita som ska hjälpa oss spelare att hitta våra roller, att luska ut vad som har hänt i våra liv och hur vi tycker och tänker om våra tidigare handlingar nu när vi, i egentlig mening, har upphört att existera. Jag dras mot nappflaskan och nappen. Det är lugnande att skaka flaskan och låtsas att vällingen snart har nått rätt temperatur för att inte bränna mitt barn. Mitt barn? Jag skakar på huvudet. Det finns inget barn, inte här. Här är jag alldeles, alldeles ensam. Spelet har börjat.
Småpratet och de trevande försöken till kontakt i loungen bryts av att spelaren ”Jag offrade mig” sätter sig i en stol mitt emot den helt vitklädda Caroline. Bredvid står Johan, klädd i svart. Vi andra befinner oss runt omkring i lokalen och lyssnar uppmärksamt. Det är dags för kvällens första intervju:
– Vad hände egentligen? frågar Caroline.
– Jag minns inte.
– Du och dina tolv bästa vänner var samlade till en sista måltid. Var det inte så? Ni satt alla runt bordet och du höll på att hälla upp vinet när det plötsligt knackade på dörren.
– Jo, så var det.
– Visa oss hur det gick till.
Vi plockar snabbt fram bord och stolar, slår oss ner och oroliga frågor flyger genom luften:
– Varför just du?
– Du ska alltid vara så märkvärdig!
– Vad tjänar det till att du går ifrån oss? Hur ska vi klara oss då?
”Jag offrade mig” häller upp vin och delar ut bröd när knackningen kommer. Vi tittar upp och vet att det är försent. Han kommer att gå för att försöka rädda alla oss andra.
Tillbaka i loungen går diskussionerna fram och tillbaka. Gjorde han rätt eller inte? Vad skulle man själv ha gjort i samma situation? Var han modig eller bara dum? Vi står i små grupper eller i par. Någon sitter ensam och funderar, någon annan rör sig mot rekvisitabordet; plockar lite, funderar…
Under spelets gång går alla deltagare någon gång fram till Caroline för att antingen själv eller med hjälp, berätta vad som har varit en avgörande händelse, en vändpunkt, i livet. Sedan gestaltas den beskrivna scenen av oss spelare tillsammans: att komma till festen med sin bästa vän men gå därifrån ensam, att ta lagen i egna händer och straffa sin omgivning, att hamna i en situation som man själv inte har valt men inte heller kan ta sig ur. Mellan dessa personliga scener fortsätter minglandet i loungen. Allt fastare sätts karaktärerna, allt mer går det upp för vad och en vad man har gjort – och inte.
Som avslutning är det dags för domen. Ska man gå med vit, Caroline, eller svart, Johan? Alla hjälps åt att fälla avgörandet, även man själv. Vad det gäller min karaktär är svaret givet: svart. Där fanns ingen nåd, inte ens från mig själv.
Folk i förbifarten är ett intimt och avskalat scenario som passar både nybörjare och mer erfarna spelare. Det behandlar de händelser och frågor som påverkar oss, och vår omgivning, och de val vi gör i livet.
– Jag har gjort ett scenario som jag själv skulle vilja spela, säger Caroline. Visst är det ett moraliskt spel på många sätt, funderar hon, men det viktigaste är faktiskt att spelarna har roligt under tiden. Det kan låta konstigt att ha roligt när svåra frågor som svek, död och familjetragedier tas upp till ytan, men det funkar.
– Folk i förbifarten är de små scenernas spel. Det gillar jag, fortsätter hon. Spelaren får själv göra och tolka sin roll i samspel med spelledaren och övriga spelare. Man kan själv välja hur aktiv man vill vara, och i vilken riktning ens karaktär rör sig.
På frågan om några nya scenarion är på gång svarar Caroline:
– På Prolog 2010, kommer Patrik och jag att sätta upp Vi kommer snart att åka igenom en tunnel. Det är ett nyskrivet scenario som är inspirerat av von Triers Dogville, Agatha Christie och Cluedo.
Jag anmälde mig till Prolog häromdagen och kommer definitivt att spela nästa produktion av Andersson och Bálint. Jag är alldeles för nyfiken för att låta bli.
Läs mer: friform, lajv, Prolog, Sverok, Lajvsverige, uppsatser
Tid för kultur. Det råder inga konstigheter om att en av veckans trender är att ge upp. I dag gav Danmarks statsminister, Lars Løkke Rasmussen, upp på klimatet. I måndags klubbades kulturproppen och Aftonbladets Kulturchef Åsa Linderborg gav själv ”upp efter tre meningslösa timmar”.
Det finns en konturlös förväntan om att det sker en avknoppning (och en definitiv maktförskjutning) på kulturområdet när det gäller vilken kultur som ska få ta del av Kulturrådets statliga anslag. Hur denna maktförskjutning kommer att se ut i praktiken är i skrivande stund tämligen oklar.
Kulturen är viktig, eftersom den välkomnar allihopa. Kulturkoftan Lena Adelsohn Liljeroth har vandrat den gröna milen. Att sätta ord på kvalitet och sedan göra om kvalitet till mål är en konst i Kultur-Sverige eftersom vissa beröringspunkter försvårar processen. Kan någon kanon sätta ord på vad som är bra? Det vore skönt om någon annan tog det ansvaret, eller? Debatten är outtömlig – politiker kontra kulturarbetare (företagare) formulerar vad som ibland är rätt/fel. Ingen vet på vilket sätt de ska uttala sig om kvalitet i kulturen, kulturen i politiken, digitaliseringen och regionerna och om konstbegreppet specifikt. Kan konstnärer och kulturarbetare tänka sig att ge sig in i den strategiska/kulturpolitiska debatten, och höja ett varningens finger till förmån för framtidens kultur. Gör det. Nu, plz.
En annan femma är på vilka sätt kulturområdets egenvärden kan förtydligas och vad kulturen innebär för samhället i stort, med ett medborgarperspektiv I fokus. Betyder detta att kulturen ska bidra till samhällsnyttan? Styras av entreprenörer som förspråkar en blomstrande eventkultur framför ett kulturliv för alla? Inte riktigt.
– Kulturens har ett egenvärde, men sedan finns det en nyttoaspekt. För kulturen är också en näring, säger Conny Brännberg (KD) vice ordf kulturnämnden Västra Götalandregionen.
Det behövs ett kulturekonomiskt tänkande, och en lättillgänlighet om varför kulturdebatten ser ut som den gör. Enligt oppositionens Leif Pagrotsky behöver Sverige en stark kultur för att motverka den populism som syns våra grannländer, och som vi nu upplever I södra Sverige.
Stilla inte oron, mellanperioden är över. Hur ska landskapet formas? Det finns hopp och allt ska bli bra. Om professionella kulturutövare vill kan de styra kulturpolitiken och inte lämna kulturen till politiker som ”arbetar” med glad amatörism.
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, klimathotet, kulturproppen, kulturpropositionen
Badhuset är rivet, men kampen är inte över. Frågorna är obesvarade och politikerna fjärmar sig allt längre från väljarna. Demokrati blir skendemokrati. Folkyttringar kallas för människor som skriker högst, ockupanter, särintressen. Folkyttringar där människor egentligen slåss för rätten att ha mötesplatser, rädda kulturbyggnader och kanske också bevara en del gammalt så att det finns något för framtidens barn är inte värt att lyssna på.
När Stadsdelesnämnden i Hägersten/Lileholmen bjuder till frågestund är det inte för att lyssna på folkyttringar eller ta till sig av debatten, utan för att tala om för medborgarna att deras uppfattningar inte är något av värde. Jag förstår nu varför borgarråden inte anser sig ha tid eller intresse av att möta sina väljare, det finns ju de meningslösa Stadsdelsnämnderna. Meningslösa så till vida att nämnderna i stort sett är utan all politisk makt. För det var vad Abut Dundar, (Folkpartiet och ordförande för Hägersten/Liljeholmens Stadsdelsförvaltning) sa klart och tydligt. Vi kommunicerar på våra villkor, vi lyssnar men det innebär inte att vi bryr oss i vad ni säger.
993 förslag till ändringar och förbättringar av det planerade bygget i Nybohov, slängdes i papperskorgen. Politikerna hade redan bestämt sig för hur det skulle se ut. Det planerade bygget på Årstafältet som skall binda ihop det beryktade Östberga med Årsta blir ett dyrhusområde där det blir en stor yta ledig som fortsätter att dela av Östberga från det mer borgligt trevliga Årsta.
Biblioteket vid Hornstull blir Lattefik och biblioteket i Aspudden, vad händer med det?
Kulturhus för stadshuspolitikerna i förorterna heter numer gallerior där vi kan kombinera vår köplust med en kaffe latte och en räksmörgås av miniformat för 75 kronor. Ja någon skall ju betala galleriorna helt klart, så varför inte en räkmacka.
En ny idrottsarena vid Globen för 6 miljarder räknas som en stor angelägenhet för stockholmarna, men ett litet kulturhus för boende i Aspudden blir fö/blev för dyrt. Vi måste se till hela Stockholms behov, säger Stadshuspolitikerna.
Vid frågestunden i tisdags, ville ordförande Stadsdelsnämnden att vissa frågor inte skulle ställas och när de ställdes valde han att inte svara. Svaren kom från oppositionen som talade om att deras röster inte heller räknades och att besluten fattas i Stadshuset tillsammans med tjänstemännen. Tjänstemän som sitter i knäna på politikerna.
Det är något sällsynt vackert med demokrati, när det är en del av vår vardag och vårt liv. I dagens Stockholm är demokrati något som skall utövas vart fjärde år, ansåg Abut som sa att man bara fullfölde stockholmarnas önskemål eftersom de röstat på borgarna.
Men väljarna var nog mer missnöjda än medvetna om att de fyra åren skulle bestå av utförsäljning av allmännyttan i attraktiva bostadsområden. Att nya bostäder innebar att alla grönområden på sikt försvinner i stadsnära områden. Att sänkt skatt är det samma som att nedrusta den sociala sektorn, att skära ner på missbruksvården, ta bort lågtröskelboende för missbrukare. Att skära ner kultursatsningarna för att överlåta till privata näringslivet att sponsra och därmed bestämma vilken konst som blir tllgänglig. Att göra Stockholms attraktiva delar så dyrt att vi bygger ett bantustan utanför Stockholm dit alla fattiga, arbetslösa och dem som inte klarar av att betala i huvudstaden i världsklass måste flytta. Där placeras de lågutbildade, outbildade som sedan skall betjäna innerstadens och stadsnära förorters nya medelklassbefolkning med hushållsnära tjänster.
I det Sverige som Alliansen kallar att bygga bort utanförskapet frodas utanförskapet mer än någonsin. Men, säger jag, men, den dag räntorna ökar, arbetslösheten hinner ikapp också medelklassen i Stockholm ja vad händer då. Det kan vi bara sia om.
Det handlar inte bara om badhuset, sa Ola en av kämpande aspuddsbor, nej det handlar om livskvalite och fysisk kommunikation. En möjlighet att byta såpoperor och 200 TV kanaler mot umgänge människor emellan. Men det har inte den borgliga stadshusalliansen förstått. För där byter man kommunikation mot polismakt.
Relaterat:
Svenska Dagbladet
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, byggnader, Aspuddsbadet