Teaterkritik

Teaterkritik: Jonah – fängslande och samtidigt humoristisk pjäs om människors försök att skydda sig själva genom fantasier

20 februari, 2026 by Ulf Olsson

Nina Dahn och Arvid von Heland i Jonah av Rachel Bonds på Playhouse Teater
Foto: Viktor Kjellberg

Jonah
Manus Rachel Bonds från New York
Regi Elin Skärstrand

Översättning Stefan Marling
Scenografi Paul Garbers
Kostym Maria Felldin
Ljusdesign Johan Sundén
Kompositör, ljuddesign Mikael Svanevik
Maskdesign Catharina Lundin
Scenmästare: John Jarlelind
Producent: Louise Helgesson
Svensk premiär 18 februari 2026
Scen Playhouse teater, Stockholm
I rollerna Nina Dahn som Ana, Arvid von Heland dom Jonah, Egon Ebbersten som Danny och Victor Iván som Steven.

Jonah är en pjäs om ung spirande och komplicerad kärlek samt om fantasier kring och förhållningssätt till det motsatta könet, kroppen, lusten och den egna historien. I centrum står Anas möten med tre olika unga män. Danny som är hennes halvbror, Jonah som arbetar på Anas elevhem och Steven som hon delar studentkorridorer med. I bakgrunden spökar också Dannys våldsamma pappa, alltså Anas styvfar. Vi får följa den tonåriga Anas första intensiva förälskelse i Jonah och vidare genom vuxenblivandets olika personliga och relationella utmaningar. I mötet med Jonah spelas såväl hennes längtan efter kärlek som hennes rädsla för närhet upp. De tvära kasten mellan längtan och rädsla genomsyrar den självupptagna, högljudda och ofta aggressiva dialogen mellan Ana och Jonah. Det är ett spel mellan närhet och avstånd som går igen också i relationerna med Danny och Steven.

Plötsligt byter pjäsen skepnad och in stormar halvbrodern Danny som kräver uppmärksamhet, närhet och tröst. Var går gränsen för deras syskon- eller halvsyskonkärlek? På vilket sätt har styvfaderns mörka sidor och våldsamheter format deras relation. Danny kommer och återkommer till Ana. Men är det Anas fel att Danny till slut ger upp.

Den tredje mannen, Steven, närmar sig Ana med försiktighet men samtidigt med en påträngande beslutsamhet. I all sin nyfiken söker han Anas godkännande att få ställa några frågor. Det får han till slut. En fråga och kanske pjäsens viktigaste replik är: ”när tog din barndom slut”. Anas svar är: ”när min styvfar flyttade in”. Det öppnar upp för en berörande och förklarande berättelse om styvfadern, mamman, Danny och Anas egna liv. Ett helande berättande som ger Anas vuxenblivande en skjuts framåt.

Jonah är en fängslande och samtidigt humoristisk pjäs om människors försök att skydda sig själva genom fantasier när den inre smärtan och blir alltför påträngande. Men den handlar också om helandets möjligheter när vi vågar släppa taget och vågar släppa in en annan människas lyssnande i våra liv. Mitt i all sin verbala våldsamhet blir det en varm pjäs om en ung förvirrad människas möjlighet att hitta sin egen inre kärna. Det är en pjäs som kan stötta unga vuxnas funderingar om den egna identiteten och de egna relationerna.
En av pjäsens behållningar är de fyra unga skådespelarnas prestationer. Allt talar för att vi kommer att få se mer av alla fyra under många år framåt.

Teaterkritik: Rage – ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll

3 februari, 2026 by Ulf Olsson

Rage
Arv Milo Rau
Regi Milo Rau
Scenografi Anton Lukas, Josefine Lindner
Kostoym Anna Heymowska
Video Moritz von Dungern
Peruk och mask Mimmi Lindell, Johan Lundström
Ljus Erik Berglund
Musik Jamie Man
Ljud Gustaf Terneborg
Dramaturg Giacomo Bisordi, Anna Kölén
Översättning Anna Kölén
Urpremiär 31 januari 2026 på Dramatens stora scen
I rollerna Danilo Bejarano, Alva Bratt, Simon Edenroth, Nikola Borggård Gavanozod, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Alex Jubell, Elin Klinga, Rebecca Plymholt, Alexander de Sousa m fl.
Samtliga skådsespelare har sina egna namn i pjäsen.

Den dystopiska framtidskildringen Rage, som är specialskriven för Dramaten av Milo Rau, fokuserar de nationalistiska och fascistiska strömningar som tycks växa sig allt starkare i såväl Europa som USA. Bakgrunden är att regeringen har utlyst undantagstillstånd på grund av att statsministern har blivit skjuten. Det leder bland annat till att högernationalistiska och våldsbenägna krafter tar chansen att, som de säger, städa upp och ställa allt det som har gått fel till rätta, exempelvis invandringen.

Handlingen utspelar sig under ett dygn i en ensligt belägen sommarstuga i ett snöigt vinterlandskap. En framgångsrik film- och teaterfamilj har tillsammans med ett antal vänner dragit sig tillbaka till stugan för att undkomma allt våld. Deras intensiva och självförhärligande samtal handlar främst om vars och ens egna betydelse som konstnärer. Journalisten Alexander är där för att intervjua Elin för en bok om Ingemar Bergmans kvinnor. Elen är mycket stolt över att vara en av Bergmans kvinnor. Möjligen är hon inte bara en av, utan kanske till och med kvinnan. Det leder till en högljudd, men också rolig, diskussion om Ingemar Bergman som regissör och människa. En diskussion där den äldre och den yngre generationen ställs mot varandra. När sedan Alva anländer och stolt berättar att hon ska spela Evas Braun i en film om Hitler blir samtalet inte på något sätt mindre misstänksamt. Vet hon överhuvudtaget vem Eva Braun är? Samtalen och replikskiftena som är fyllda av spänningar och av självhävdelser kan mycket väl explodera verbalt när som helst. Men mitt i allt detta dyker plötsligt två högerextrema intellektuella unga män upp. De är inte okända för familjen eftersom de har känt varandra länge. De unga männen förfasar sig över kulturmänniskorna sexualvanor. Men det är inte det som är deras egentliga ärende. Det har nämligen kommit till deras kännedom att två oönskade invandrare från Island, Hulda och hennes dotter Elin, gömmer sig hos familjen. De måste kastas ut ur landet särskilt som den man som har mördat statsministern är en terrorist från Island. Samtalet fortsätter på metoo-spåret och Danilo tvingas erkänna att han är en av de obehagliga metoo-typer som det talas om. Det bli en våldsam diskussion där kulturgruppens Alva och Rebecca plötsligt lierar sig med inkräktarna. Klyftan mellan kulturens företrädare och våldets är plötsligt inte lika tydlig. De har en gemensamma fiender, främst Danilo. Motsättningarna och ordväxlingarna kring olika frågor eskalerar snabbt och leder till ett blodigare och blodigt våld, där de unga männen tar fram mer och mer av sitt våldkapital. Det ska rensas. Alva som är den som längst står kvar på våldets sida bryter samman och upprepar mekaniskt om och om igen: Jag vill ingenting, ingenting, ingenting.

Milo Rau är en mycket intressant regissör. Vi har all anledning att glädjas åt att Dramaten fortsätter att sätt upp hans spännande verk. Rages styrka är dialogerna mellan alla skickliga skådespelare, men också monologerna. Scenografins kombination av en snurrande scen och användningen av videoteknik bidrar till att skapa en nerv i föreställningen. Rage ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll i en tid av auktoritära och våldsbenägna strömningar. Frågor som Dramaten kommer att följa upp under tre temakvällar:

11 februari – Självcensur eller ansvar?
Om hur hot, näthat och självcensur påverkar konstnärers arbete, och om de gränsdragningar som görs mellan provokation och ansvar på scenen.
18 februari – Feministisk revolution eller häxjakt?
#metoo-rörelsen väckte hopp, vrede och motstånd. Samtalet tar avstamp i rörelsen och den debatt som fortfarande delar åsikterna i dagens polariserade samtalsklimat.
Kommande – Vad ska vi ha kulturen till

Teaterkritik: Män som väver på Kulturhuset stadsteatern bubblar runt på ytan

30 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Män som väver
Av och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Petter Hellsing och Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Susanne von Platen
Komposition Martin Vogel
På scen Hampus Hallberg, Andreas Kundler och Lennart Jähkel
Urpremiär 29 januari 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Tre män, Lennart, Andreas och Hampus, sitter tillsammans och väver, ibland reser sig en av dem för att tala till de andra två. De både lever och arbetar tillsammans. Första halvan av denna nästa tre timmar långa föreställning var småmysig, puttrig och surfade runt på ytan kring intressanta frågor.

Den första halvan av föreställningen nuddade vid frågor om livets obeständighet, livets innersta kärna. Går det att hitta någon konstant, något som är att lita på och som inte förändras i livets ständiga förändring. Den grekiske filosofen Herakleitos från Efesos (ca 540–475 f.Kr.) är känd för citatet man kan inte stiga ner i samma flod två gånger och samma grundtanke genomsyrar till exempel buddhismen. Andreas står för att allt förändras medan Lennart stenhårt håller på att deras löften är det som ger stadga och som förblir stadigt i livets ständiga förändring.

Ett annat tema som bubblar runt är mäns våld, speciellt när en man är rädd för att bli övergiven. En annat tema som poppar upp är döden och vårt förhållande till de som gått ur tiden. Det har funnit en fjärde man i denna vävande grupp. Han heter Petter och påverkar de tre starkt.

Vad är det för samliv dessa tre män har? Är de en sekt? Är de en metafor för familjeliv? Är det en metafor för alla sammanhang där lever eller vistas tillsammans? Det får vi bestämma själva hur vi vill tolka det och hur vi vill betrakta det.

Lennart Jähkel spelar den äldre av de tre männen – och han är en av föreställningens behållningar. Han är trovärdig och trygg i sin roll på scen.De andra två fick manus och dialoger och monologer som inte riktigt bottnade. De gjorde allt de kunde med det materialet, tänker jag.

För mig är detta en föreställning som emellanåt är smårolig men under ytan är den tragisk och tar upp en del saker att fundera vidare på men mot slutet blir det skräck blandat med groteskeri. Det tragiska tar över på ett sätt inte känns helt genomarbetat, som en något förenklar lösning. Det är som att manusförfattaren Alexander Mørk-Eidem inte kunde få till ett slut som riktigt binder ihop det som bubblar runt, som om manusförfattaren undviker att gå på djupet med en viktig fråga och griper ett strå av skräck.

Scenografin måste få ett stort plus. Ridån är som vävt lapptäcke och scenen domineras av vävstolar och delar av vävstolar. De vävda konstverken som vi får se och som publiken bjuds in till scenen i slutet för att se är skapade av konstnären Petter Hellsing som är en av föreställningens två scenografer. Under processen har han låtit skådespelarna själva väva, spinna och karda.

Manus är skrivet av AM som också regisserat. Det här är faktiskt första gången jag ser en föreställningen av honom som jag inte är helt nöjd med. Han brukar ligga bakom stora scenupplevelser som blir succéer.
Fakta från Wikipedia:
På Stockholms stadsteater har Alexander Mørk-Eidem bland annat satt upp Rudyard Kiplings Djungelboken, Anton Tjechovs Tre systrar, en musikalversion av Alexander Dumas De tre musketörerna, Dostojevskijs Idioten, Maksim Gorkijs Sommargäster, Shakespeares En midsommarnattsdröm, Hedda Gabler av Henrik Ibsen, en scenversion av filmen Paraplyerna i Cherbourg, Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello, Lycka (Platonov) av Tjechov och Svek av Harold Pinter.

Teaterkritik: Mors Dag på Dramaten – Ett fascinerande sorgespel med förlåtelse som tema och en suverän Helena Bergström i titelrollen

25 januari, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Foto: Sören Vilks

Mors Dag
Manus och regi Alex Schulman
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym Linda Goncalves
Ljud Johan Adling
Peruk och mask Nathalie Pujol
Ljus Patrik Angestav
Medverkande Helena Bergström, Peter Viitanen, Björn Elgerd, Nils Wetterholm och David Rangborg
Premiär på Dramaten 24 januari 2026

Alex Schulmans Mors Dag på Dramaten är en tragedi där ljuset strilar in och skapar en anda av försoning. Att dramat griper tag beror mycket på berättargreppet. I första akten samlas tre vuxna söner för att uppvakta mamman. Fram väller minnen av en alkoholiserad och bortvänd mamma som de går på tå för. I andra akten vänds spegeln och hon får ordet. Monologen om ett kvinnoliv är mycket välskriven och Helena Bergström briljerar i rollen.

Nästan allt Alex Schulman producerat som författare baseras på barndomsminnen och trauman som skuggar vuxenlivet. Sedan lägger han givetvis till och drar ifrån för att skapa dramatik och nerv. Mors Dag är hans andra pjäs på Dramaten efter Tröstrapporter 2022 och en given succé.

Det är fascinerande hur han utifrån ett litet ämne som uppvaktning på Mors Dag och minnet av ett tidigare sådant som slutade i katastrof kan skapa ett så vibrerande och väsentligt teaterstycke. Att han inte låter mamman gapa och skrika oartikulerat och dricka sig full är också ett klokt drag. Det hade varit så lätt att hamna i det tröttsamma facket.

Nu skapas ett intensivt lyssnande i salongen när Saskia lågmält från sitt självvalda fängelse sovrummet berättar hur tillvaron gick i kras. Hur Lennart flyttade in och hon utan att vara beredd blev mamma. Första barnet, dottern som dog kort efter födseln, sörjde hon djupt medan han aldrig ville ta i eller tala om flickan. Efter det började Saskia fly hemmet, ta allt längre promenader med hunden och sova över i kolonistugan tills Lennart övertalade henne att återvända. Hon talar också, en del om drickandet hon föll ned i som tröst och bedövning och som han städade upp efter utan att vilja diskutera orsaken till missbruket.

Med smärta når hon så till slut fram till kärnpunkten varför hon haft så svårt att knyta an till sönerna som bara kom på rad och förvandlade hennes mage till det sjukvården kallar en sårig buk. ” Men jag har aldrig övergett mina barn, hur jag varit beror på självhat” säger hon med klar och tydlig röst. Med ett mjukt skratt kallar Saskia sedan sönerna för Bums, Bus och Bas och tillägger att det är rart att de samlas i köket för att traditionsenligt uppvakta henne med en tårta.

Helena Bergström gestaltar innerligt med små åtbörder och en air av trovärdighet i en vandring mellan sängen, fåtöljen och spegeln denna komplexa kvinnoroll. Kanske ljuger Saskia för sig själv och för oss och Lennart är död och kan inte ge sin version av det som hänt. Men vi har hört sönernas förhistoria och det är positivt att som publik själv få dra sina slutsatser.

De tre sönerna ser med väsensskild blick på hur mamman var mot dem under barndomen och hur hon är idag. Först på scenen är den omtänksamme medberoende Nils – fint spelad av Peter Viitanen – som menar att mamman är sjuk och behöver hjälp. Han öppnar moderns lägenhet med egen nyckel, kliver i hemmatofflor han har här, fyller kylen med mat han köpt åt henne och hämtar den present han lagt i bilen som han övertagit efter henne. Sedan dyker minstingen Benjamin- Björn Elgerd- upp och börjar fixa tårtan och sist den kaxige ironiske Pierre – Nils Wetterholm – som bara glider runt i köket.

Klockan på väggen tickar i realtid fram mot den exakta tidpunkt då mamman ska traditionsenligt ska uppvaktas med tårta och trestämmig sång ” Mor, lilla mor”

Under förberedelserna bråkar Nils och Pierre som det verkar av slentrian. De slungar anklagelser mot varandra – att vara för undfallande mot modern, respektive inte förstå att hon är sjuk, vara en simpel tjuv respektive snylta på arvet de ska dela på. Benjamin ser alltmer förtvivlad ut. Han försöker få dem att hålla sams och lyssna på en sak han vill berätta. Ett barndomstrauma som gjort att han fått panikattacker och börjat gå i terapi.

Plötsligt får vi ta del av detta minne när fadern dyker upp i handlingen ”framtrollad ur kylen”. På superkort tid sätter David Rangborg rollen och Benjamin blir ett litet barn som modern i frustration kastar böcker och porslin efter.

Mors Dag är ett sorgespel som överraskar och lyckas sprida en anda av värme och förlåtelse. Det är med ljus i sinnet man lämnar teatersalongen. Helena Bergström är dessutom suverän i titelrollen. Det är också rörande och roligt att se hur sönerna samlas för att fira henne – alla som små fågelungar i hopp om att bli älskade.

Recension: När man låter hjärtat va’ me’ – då kan inget stoppa Ronneby folkteaters revy

24 januari, 2026 by Martin Moberg

(Kön i blomsteraffären, där man kan tränga sig ifall ens son har en mkt fin titel. Från sketchen Titlar och hemorrojder, akt 1 och 2 – Foto: Martin Moberg)

Titel: Låt hjärtat va’ me’

Premiär 23 januari 2026, kl 19.00, Ronneby Cityhotell. Spelas till 14 februari utvalda dagar.

Regi: Urban Jönsson

Regikonsulter: Hanna Berben Beckman, Pontus Larsson.

Manus: Urban Jönsson, Hanna Berben Beckman, Pontus Larsson m fl

Koreografi: Ann-Sofie Othén, Cajsa Ekstrand, Urban Jönsson.

Musik: Anderz Wrethov, Axel Åhman, Jakob Norrgård, Kevin Holmström, Kristofer Strandberg, Robert Skowronski, Diane Warren, Albert Hammond

Musikbakgrunder: Johan Harding

Skådespelare: Mia Österhof, Anne Alfredsson, Sandra Eriksson, Efraim Laksman, Alfred Eriksson, Ella Elm, Lotta Wirefeldt, Jessica Högberg, Axel Eriksson.

Betyg: 4

Något senare än vanligt in på det nya året var det så dags för nyårsrevy i Ronneby, som igår kväll den 23 januari på slaget 19 hade sin premiär. Årets titel på Ronneby folkteaters uppsättning är ”Låt hjärtat va’ me'” och där finns en tanke eller två bakom, då vår tillvaro just nu är orolig pga händelser nära oss och i vår omvärld. Hjärtat behöver sannerligen va’ me’ och i Ronneby under de kommande veckorna får man som publik en välbehövlig blandning av kärlek, skratt och satir på vår samtid.

Ronneby folkteaters revy så här runt nyåret den kan man lita på och man blir underhållen med många korta och några lite längre sketcher vilket känns igen i tidigare års uppsättningar. För de är kända för sitt ”folkliga skratt” som konstnärlig ledstjärna, med rötter i Blekinges frigruppstradition. Årets revy spelas i två akter med paus, vi fick se olika sketcher som alla fick munlädret att röra på sig, några mer, andra lite mindre som sig bör. Man kan gott konstatera att ensemblen ger sitt allra bästa på scen denna gång på Ronneby Cityhotell, mitt emot Resecentrum då Ronneby folkteaters ordinarie lokaler ett stenkast bort längs Gångbrogatan f n renoveras.

Första akten avhandlade bl a dejtingdjungelns vedermödor, hur ska man kunna träffa den Rätta? Tja, det fick vi se I ”Body shop” där flera olika karaktärer på karlar erbjöds den kvinnliga klienten och det gick t o m att leasa (!) en passande karl för en liten nätt månadsavgift på några tusen kronor. Det här med att få föräldrar att köpa ut på Systembolaget, här gjorde de yngre skådespelarna bra ifrån på scen och dråpligheterna ersatte varandra i ”Systemfel” och ”Köpa ut”.

(Ska pappa äntligen köpa ut på Systembolaget eller inte? Från sketchen ”Köpa ut” akt 1 – Foto: Martin Moberg

Har du koll på vad flamingo är, det är ju bara en fågel med ett karaktäristiskt utseende eller hur? Nja, det är lite mer än så i ”Flamingo” ges en något bredare definition och kanske är det bäst att låta bli att sätta ut en flamingo i trädgården inköpt från någon utlandsresa efter det här. För man kan ju få oväntat besök och skamliga förslag. Riktigt roligt var denna sketch och det skrattades en del i publiken. När det gäller ”Titlar och hemorrojder”, har Folkteatern tänkt till lite och låter den fortsätta i akt två. Bra upplägg samtidigt handen på hjärtat – vad betyder egentligen fina titlar?

William Shakespeare, ursäkta ”Viljam Skäjsbeer” det där med namn på kända personer är inte det lättaste att hantera för barnen i skolan och den sketchen var faktiskt finurligt framförd och ånyo gjorde den yngre delen av ensemblen bra ifrån sig. Sista numret i akt 1 var faktiskt pricken över i:et, nu när Sverige är med i NATO behöver det minsann köpas vapen av alla de sorter ett sång och shownummer med musik koppling till finska Vörå så förstår ni säkert. I vart fall var det här bra.

(Inget stoppar vår revy, akt 2 avslutande nummer – foto: Martin Moberg)

Akt 2 öppnades med två sketcher med Ronneby-anknytning, den första var kommunstyrelsens ordförande tillsammans med tjänstepersoner ute efter att ta fram en ny kommunslogan och det blev till sist en sorts återgång till en välkänd sådan från 1987. Det till tonerna av den välkända melodin ”Låt hjärtat va’ me'”. Besöker man Ronneby, ja då kanske en rundvandring i centrumnära Bergslagen eller i Brunnsparken med kunnig guide vore något? Fast den guide vi fick se I ”Hitte-på-guide” har en hel del brister främst vad gäller den mest elementära källkritik och bemötande.

Vi fick också under kvällen stifta bekantskap med några rikspolitiker Centerpartiets fd ordförande Anna-Karin Hatt ”Vår Hatt”, kulturminister Parisa Liljestrand (M) ”Kulturkanon” och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) som framförde en lovsång så att vi skulle bara fatta hur BRA det ju är med Små Modulära Reaktorer ”SMR”. Numret framfördes med dans och med ficklampor med LED-belysning, det blev riktigt bra eftersom övriga lampor i lokalen släcktes ned.

Avslutningen på akt 2 bjöd på ”Förolämpning mot tjänsteman”, ”Gårdsförsäljning” och som kronan på verket ”Den döende teatern” där kommundirektören ansvarig för teaterbyggnaden stövlar in och inte för en sekund iddes lyssna till teaterdirektörens växande desperation och synpunkter på t ex läckage från tak, trasiga stolar, vatten i källaren och livsfarlig elinstallation. Hejdlöst roligt nummer, framhåller särskilt Ella Elms gestaltning av teaterns husa här skrattades det i stolsraderna. För det är som i ”Inget stoppar vår revy”, som kom sist i akt två, när man låter hjärtat vara med då kommer det alltid sättas upp revyer i Ronneby. Betyget på årets revy blir bra, en solid fyra. Rekommenderar således ”Låt hjärtat va’ me'”, spelas utvalda dagar till den 14 februari på Ronneby Cityhotell.

(Nu ska det köpas vapen, Sverige är ju medlem i NATO – ”Köpa vapen”, akt 1 – foto: Martin Moberg)

Teaterkritik

Footer

Om oss