Teaterkritik

Teaterkritik: Fäbodjäntan – Superbt stycke om sexuell frigörelse

7 mars, 2026 by Marja Koivisto

Fäbodjäntan
Av Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton, Daniel Åkerström-Steen, Christander Brun
Regi och medverkande Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton
Scenografi och ljus Chrisander Brun
Kostym Daniel Åkerström-Steen
Peruk och mask Frida Ottoson
Ljud och musik Åsa Jacobsson
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Urpremiär 6 mars 2026 på Dramaten

På Dramatens lilla scen Målarsalen möts publiken av en natur som nästan tycks andas. Scenen är mossbelupen; ormbunkar, sten och forsars svall omger en gedigen fäbodstuga med timrade väggar. Det surrar av flygfän, kor råmar och getter bräker. Mitt i denna sinnligt laddade natur börjar Fäbodjäntan klä av lager efter lager av föreställningar om sexualitet – från den frejdiga folkfantasin om fäbodjäntan till 2000-talets hårdporr – tills bara människans nakna libido återstår.
Det är nästan märkligt hur föreställningen lyckas vara så gott som påklädd och samtidigt osa av sex och sensualitet. Här säras det på benen i parti och minut, men utan pornografins poser. I stället är det ett lov till sinnligheten – kroppens och själens frihet – där humor och lust går hand i hand. I ett ögonblick kan det kännas som att någon ska knullas, i nästa som att smör ska kärnas. Hela stugan rister.
Det är roligt, vackert, modigt och frimodigt.
Tre frisläppta dalkullor släpper alla hämningar och låter ett kvinnligt sexuellt uppvaknande breda ut sig över scenen. Här finns ingen manlig aggression, inga machouppvisningar och inget av det plastiga raster som ofta färgar vår tids sexualiserade bilder: inga sexiga underkläder, inga string, inga löshår, lösnaglar eller lösögonfransar. Bara kroppar. Bara lust. Bara människor.

Resultatet blir något som sällan syns i 2000-talets scenkonst: en iscensättning av sex och sensualitet som är hundra procent naturlig och dessutom rolig. Föreställningen vågar fråga: om det ska vara skönt – får det då också vara enkelt, lekfullt och utan skam?
Tål du inte att se en naken kropp ska du nog hålla dig härifrån. Men tål du en vild, hundra procent naturlig kvinna – den vilda kvinnliga lusten – väntar en modig föreställning. En som skakar om. Scenografin var dessutom enastående i sin kreativitet och sitt nytänkande.

I intimiteten i Målarsalen skapas en närhet där publiken nästan dras in i stugans vibrerande väggar. Där, någonstans mellan skratt, rodnad och förundran, börjar man också undra: vad är det egentligen som vilar och rör sig bakom kulisserna till Fäbodjäntan? Vilka falska bilder av människans sexualitet är det vi bär med oss – och vilka är de sanna?

När publiken lämnar salongen känns det som om något har skiftat. Var du blyg när du kom in, är risken stor att det var slut med det när du gick ut.
Det här är inte bara en föreställning.
Det är en omtumlande akt av sexuell frigörelse.

Teaterkritik: I bomullsfältens ensamhet – helt enastående, träffar rakt i vår brinnande samtid

1 mars, 2026 by Ingegerd Rönnberg

I bomullsfältens ensamhet
Av Bernard-Marie Koltès
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljus Torben Lendorph
Ljud Jakob Wilhelmson
Premiär på Dramaten 28 februari 2026
Medverkande Lena Endre och Ingela Olsson

I bomullsfältens ensamhet på Dramaten är teater på svindlande hög nivå som träffar rakt i vår brinnande samtid. En poetisk, filosofisk och politisk text som kräver ett skärpt lyssnande, fantastiskt skådespeleri och briljant regisserat av Staffan Valdemar Holm. Föreställningen är oavbrutet spännande att följa – som en dans med förföriskt lockande turer och komplicerade steg. Eller för att uttrycka det i sporttermer som en boxningsmatch.

Två av landets främsta skådespelare Lena Endre och Ingela Olsson möts för första gången på scenen i denna sprakande ordduell. De gör entré likt två boxare nervösa och otåliga att kampen ska börja. Sedan är de igång och cirklar runt varandra, bevakande varje rörelse och språkligt utfall den andre gör.

Under föreställningens gång skiftar flera gånger perspektivet och rollerna förändras. Den som i början leder och hotar blir den som är rädd och närmast ropar på mamma. Den som ses som behövande blir den som har något att sälja etc. Det är uppslukande att se hur skickligt skådespelarna agerar i denna djungel av ord, meningar och syften.

Mitt i bryts oväntat det djupa allvaret av att karaktärerna hand i hand ” sjunger” en duett – en härlig Staffan Valdemar Holmsk överraskningseffekt. Publiken som suttit knäpptyst framåtlutad får en paus. Allt avrundas också med en kyss på premiärkvällen- fast det lär inte ha stått i regianvisningarna.

Koltès pjäs är en synnerligen välskriven och mångbottnad dialog som öppnar bråddjup, bygger broar, oroar, belyser och bländar. Både det som sägs och det som ligger dolt under det sagda och de värden, behov och efterfrågan som står på spel får vi försöka sätta samman likt ett pussel till en tydlig bild.

Kort sagt, inget är säkert i detta drama precis som i vårt nu. Det främmande skrämmer, klimatet är i fritt fall, fattigdomen ökar, de rika vill att de som behöver ska tigga om hjälp, tal om fred leder till nya krigshandlingar och världen vilar på en tjurhorns spets. Samtidigt betonas hoppet. Det finns alltid ett fönster av ljus – det måste vi se och söka. Mot slutet tänds också en möjlighet att de hårda motståndarna skulle kunna bli vänner om de vågar visa sig nakna för varandra.

Det är befriande och ett utropstecken idag att få ta del av en scenisk kamp där regissören inte öser på med blodigt våld, höjda vapen och vrålande för att skrämma och betona den allvarstid vi lever i.

Lena Endre och Ingela Olsson spelar på ett plan till synes två makthavare/förhandlare -i pjäsen kallade en kund och en dealer. De möts, kanske i hemlighet, på en neutral plats i nattens mörka timmar. ”Den tid då människor och djur blir förvirrade”.

Koltès skrev karaktärerna i I bomullsfältens ensamhet för män. Skådespelarna får det dock att kännas självklart att rollerna lika gärna kan göras av kvinnor. Detta ”könsbyte” överdrivs heller inte. De är kort sagt människor som möts.

Staffan Valdemar Holm säger i en intervju på Dramatens hemsida om föreställningen ”att han verkligen tror att teatern måste vårda och betona sitt centrum, texten och skådespelarna. För utan det blir det ingen riktig teater”.

Mot den bakgrunden känns det följdenligt att scenografin av Bente Lykke Møller är ett osäkert vibrerande intet som blottlägger rollerna. Samtidigt finns det en skönhet -något vi är på väg att förlora i dagens värld – i regikonceptet. Ljuset, det ödesmättade rörelsemönstret och musiken skapar stämningar. Skådespelarna trollar dessutom med sina repliker fram bilder av ett ödsligt landskap där en vildhund kan yla så att publiken rycker till.

Kostymerna- en tjusig och en raggig päls – båda nonchalant burna över enkla vardagliga byxor och tröjor, och de taggiga perukerna gör att karaktärerna liknar – listiga rovdjur. Varelser på livets arena som vet vad de vill ha, vad som står på spel och vad/vilka de är beredda att offra för att uppnå sitt mål.

I bomullsfältens ensamhet är teater med spetskompetens. Skådespelarna agerar helt ljuvligt och utmanar sig själva och publiken i en djärv retorisk duell. Ingen annan än Staffan Valdemar Holm skulle nog heller klara konststycket att göra en så här rakbladsvass, förunderlig och rolig föreställning av denna text.

Teaterkritik: Jonah – fängslande och samtidigt humoristisk pjäs om människors försök att skydda sig själva genom fantasier

20 februari, 2026 by Ulf Olsson

Nina Dahn och Arvid von Heland i Jonah av Rachel Bonds på Playhouse Teater
Foto: Viktor Kjellberg

Jonah
Manus Rachel Bonds från New York
Regi Elin Skärstrand

Översättning Stefan Marling
Scenografi Paul Garbers
Kostym Maria Felldin
Ljusdesign Johan Sundén
Kompositör, ljuddesign Mikael Svanevik
Maskdesign Catharina Lundin
Scenmästare: John Jarlelind
Producent: Louise Helgesson
Svensk premiär 18 februari 2026
Scen Playhouse teater, Stockholm
I rollerna Nina Dahn som Ana, Arvid von Heland dom Jonah, Egon Ebbersten som Danny och Victor Iván som Steven.

Jonah är en pjäs om ung spirande och komplicerad kärlek samt om fantasier kring och förhållningssätt till det motsatta könet, kroppen, lusten och den egna historien. I centrum står Anas möten med tre olika unga män. Danny som är hennes halvbror, Jonah som arbetar på Anas elevhem och Steven som hon delar studentkorridorer med. I bakgrunden spökar också Dannys våldsamma pappa, alltså Anas styvfar. Vi får följa den tonåriga Anas första intensiva förälskelse i Jonah och vidare genom vuxenblivandets olika personliga och relationella utmaningar. I mötet med Jonah spelas såväl hennes längtan efter kärlek som hennes rädsla för närhet upp. De tvära kasten mellan längtan och rädsla genomsyrar den självupptagna, högljudda och ofta aggressiva dialogen mellan Ana och Jonah. Det är ett spel mellan närhet och avstånd som går igen också i relationerna med Danny och Steven.

Plötsligt byter pjäsen skepnad och in stormar halvbrodern Danny som kräver uppmärksamhet, närhet och tröst. Var går gränsen för deras syskon- eller halvsyskonkärlek? På vilket sätt har styvfaderns mörka sidor och våldsamheter format deras relation. Danny kommer och återkommer till Ana. Men är det Anas fel att Danny till slut ger upp.

Den tredje mannen, Steven, närmar sig Ana med försiktighet men samtidigt med en påträngande beslutsamhet. I all sin nyfiken söker han Anas godkännande att få ställa några frågor. Det får han till slut. En fråga och kanske pjäsens viktigaste replik är: ”när tog din barndom slut”. Anas svar är: ”när min styvfar flyttade in”. Det öppnar upp för en berörande och förklarande berättelse om styvfadern, mamman, Danny och Anas egna liv. Ett helande berättande som ger Anas vuxenblivande en skjuts framåt.

Jonah är en fängslande och samtidigt humoristisk pjäs om människors försök att skydda sig själva genom fantasier när den inre smärtan och blir alltför påträngande. Men den handlar också om helandets möjligheter när vi vågar släppa taget och vågar släppa in en annan människas lyssnande i våra liv. Mitt i all sin verbala våldsamhet blir det en varm pjäs om en ung förvirrad människas möjlighet att hitta sin egen inre kärna. Det är en pjäs som kan stötta unga vuxnas funderingar om den egna identiteten och de egna relationerna.
En av pjäsens behållningar är de fyra unga skådespelarnas prestationer. Allt talar för att vi kommer att få se mer av alla fyra under många år framåt.

Teaterkritik: Rage – ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll

3 februari, 2026 by Ulf Olsson

Rage
Arv Milo Rau
Regi Milo Rau
Scenografi Anton Lukas, Josefine Lindner
Kostoym Anna Heymowska
Video Moritz von Dungern
Peruk och mask Mimmi Lindell, Johan Lundström
Ljus Erik Berglund
Musik Jamie Man
Ljud Gustaf Terneborg
Dramaturg Giacomo Bisordi, Anna Kölén
Översättning Anna Kölén
Urpremiär 31 januari 2026 på Dramatens stora scen
I rollerna Danilo Bejarano, Alva Bratt, Simon Edenroth, Nikola Borggård Gavanozod, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Alex Jubell, Elin Klinga, Rebecca Plymholt, Alexander de Sousa m fl.
Samtliga skådsespelare har sina egna namn i pjäsen.

Den dystopiska framtidskildringen Rage, som är specialskriven för Dramaten av Milo Rau, fokuserar de nationalistiska och fascistiska strömningar som tycks växa sig allt starkare i såväl Europa som USA. Bakgrunden är att regeringen har utlyst undantagstillstånd på grund av att statsministern har blivit skjuten. Det leder bland annat till att högernationalistiska och våldsbenägna krafter tar chansen att, som de säger, städa upp och ställa allt det som har gått fel till rätta, exempelvis invandringen.

Handlingen utspelar sig under ett dygn i en ensligt belägen sommarstuga i ett snöigt vinterlandskap. En framgångsrik film- och teaterfamilj har tillsammans med ett antal vänner dragit sig tillbaka till stugan för att undkomma allt våld. Deras intensiva och självförhärligande samtal handlar främst om vars och ens egna betydelse som konstnärer. Journalisten Alexander är där för att intervjua Elin för en bok om Ingemar Bergmans kvinnor. Elen är mycket stolt över att vara en av Bergmans kvinnor. Möjligen är hon inte bara en av, utan kanske till och med kvinnan. Det leder till en högljudd, men också rolig, diskussion om Ingemar Bergman som regissör och människa. En diskussion där den äldre och den yngre generationen ställs mot varandra. När sedan Alva anländer och stolt berättar att hon ska spela Evas Braun i en film om Hitler blir samtalet inte på något sätt mindre misstänksamt. Vet hon överhuvudtaget vem Eva Braun är? Samtalen och replikskiftena som är fyllda av spänningar och av självhävdelser kan mycket väl explodera verbalt när som helst. Men mitt i allt detta dyker plötsligt två högerextrema intellektuella unga män upp. De är inte okända för familjen eftersom de har känt varandra länge. De unga männen förfasar sig över kulturmänniskorna sexualvanor. Men det är inte det som är deras egentliga ärende. Det har nämligen kommit till deras kännedom att två oönskade invandrare från Island, Hulda och hennes dotter Elin, gömmer sig hos familjen. De måste kastas ut ur landet särskilt som den man som har mördat statsministern är en terrorist från Island. Samtalet fortsätter på metoo-spåret och Danilo tvingas erkänna att han är en av de obehagliga metoo-typer som det talas om. Det bli en våldsam diskussion där kulturgruppens Alva och Rebecca plötsligt lierar sig med inkräktarna. Klyftan mellan kulturens företrädare och våldets är plötsligt inte lika tydlig. De har en gemensamma fiender, främst Danilo. Motsättningarna och ordväxlingarna kring olika frågor eskalerar snabbt och leder till ett blodigare och blodigt våld, där de unga männen tar fram mer och mer av sitt våldkapital. Det ska rensas. Alva som är den som längst står kvar på våldets sida bryter samman och upprepar mekaniskt om och om igen: Jag vill ingenting, ingenting, ingenting.

Milo Rau är en mycket intressant regissör. Vi har all anledning att glädjas åt att Dramaten fortsätter att sätt upp hans spännande verk. Rages styrka är dialogerna mellan alla skickliga skådespelare, men också monologerna. Scenografins kombination av en snurrande scen och användningen av videoteknik bidrar till att skapa en nerv i föreställningen. Rage ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll i en tid av auktoritära och våldsbenägna strömningar. Frågor som Dramaten kommer att följa upp under tre temakvällar:

11 februari – Självcensur eller ansvar?
Om hur hot, näthat och självcensur påverkar konstnärers arbete, och om de gränsdragningar som görs mellan provokation och ansvar på scenen.
18 februari – Feministisk revolution eller häxjakt?
#metoo-rörelsen väckte hopp, vrede och motstånd. Samtalet tar avstamp i rörelsen och den debatt som fortfarande delar åsikterna i dagens polariserade samtalsklimat.
Kommande – Vad ska vi ha kulturen till

Teaterkritik: Män som väver på Kulturhuset stadsteatern bubblar runt på ytan

30 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Män som väver
Av och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Petter Hellsing och Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Susanne von Platen
Komposition Martin Vogel
På scen Hampus Hallberg, Andreas Kundler och Lennart Jähkel
Urpremiär 29 januari 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Tre män, Lennart, Andreas och Hampus, sitter tillsammans och väver, ibland reser sig en av dem för att tala till de andra två. De både lever och arbetar tillsammans. Första halvan av denna nästa tre timmar långa föreställning var småmysig, puttrig och surfade runt på ytan kring intressanta frågor.

Den första halvan av föreställningen nuddade vid frågor om livets obeständighet, livets innersta kärna. Går det att hitta någon konstant, något som är att lita på och som inte förändras i livets ständiga förändring. Den grekiske filosofen Herakleitos från Efesos (ca 540–475 f.Kr.) är känd för citatet man kan inte stiga ner i samma flod två gånger och samma grundtanke genomsyrar till exempel buddhismen. Andreas står för att allt förändras medan Lennart stenhårt håller på att deras löften är det som ger stadga och som förblir stadigt i livets ständiga förändring.

Ett annat tema som bubblar runt är mäns våld, speciellt när en man är rädd för att bli övergiven. En annat tema som poppar upp är döden och vårt förhållande till de som gått ur tiden. Det har funnit en fjärde man i denna vävande grupp. Han heter Petter och påverkar de tre starkt.

Vad är det för samliv dessa tre män har? Är de en sekt? Är de en metafor för familjeliv? Är det en metafor för alla sammanhang där lever eller vistas tillsammans? Det får vi bestämma själva hur vi vill tolka det och hur vi vill betrakta det.

Lennart Jähkel spelar den äldre av de tre männen – och han är en av föreställningens behållningar. Han är trovärdig och trygg i sin roll på scen.De andra två fick manus och dialoger och monologer som inte riktigt bottnade. De gjorde allt de kunde med det materialet, tänker jag.

För mig är detta en föreställning som emellanåt är smårolig men under ytan är den tragisk och tar upp en del saker att fundera vidare på men mot slutet blir det skräck blandat med groteskeri. Det tragiska tar över på ett sätt inte känns helt genomarbetat, som en något förenklar lösning. Det är som att manusförfattaren Alexander Mørk-Eidem inte kunde få till ett slut som riktigt binder ihop det som bubblar runt, som om manusförfattaren undviker att gå på djupet med en viktig fråga och griper ett strå av skräck.

Scenografin måste få ett stort plus. Ridån är som vävt lapptäcke och scenen domineras av vävstolar och delar av vävstolar. De vävda konstverken som vi får se och som publiken bjuds in till scenen i slutet för att se är skapade av konstnären Petter Hellsing som är en av föreställningens två scenografer. Under processen har han låtit skådespelarna själva väva, spinna och karda.

Manus är skrivet av AM som också regisserat. Det här är faktiskt första gången jag ser en föreställningen av honom som jag inte är helt nöjd med. Han brukar ligga bakom stora scenupplevelser som blir succéer.
Fakta från Wikipedia:
På Stockholms stadsteater har Alexander Mørk-Eidem bland annat satt upp Rudyard Kiplings Djungelboken, Anton Tjechovs Tre systrar, en musikalversion av Alexander Dumas De tre musketörerna, Dostojevskijs Idioten, Maksim Gorkijs Sommargäster, Shakespeares En midsommarnattsdröm, Hedda Gabler av Henrik Ibsen, en scenversion av filmen Paraplyerna i Cherbourg, Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello, Lycka (Platonov) av Tjechov och Svek av Harold Pinter.

Teaterkritik

Footer

Om oss