Stockholm Jazzfestival: Josefine Lindstrand på Kulturhuset
10 oktober 2015
Betyg 4
Ibland är förutsättningarna långt ifrån optimala. Trista faktorer påverkade recensentens koncentration och allmäntillstånd. Om mångsysslerskan Lindstrand vet jag endast vad jag läst mig till. Kvinnan med den fina rena rösten verkar höra hemma lika mycket i två parallella kretslopp: det populärmusikaliska och det som vetter åt konstmusik. Hon förmedlade ett betagande ljudlanskap, en sakral stämning. Det var spännande och emellanåt sövande. Några gånger inträffar inte små skiftningar, utan abrupta stilbrott som ruskar om. I verket Mirages by the lake samarbetar hon med prisade körledaren Björn Johansson och Karolinskas kammarkör. Första delen fick sitt uruppförande i Örebro ifjol. Nu har Lindstrand skrivit till en fortsättning som här fick sin premiärpublik. De båda akterna varade sammantaget i cirka hundra minuter.
Trots publik ända från Turkiet gapar åtskilliga stolar tomma i Hörsalen, vilket är synd. Jag tror att konseten kommer växa hos mig, bli ett minne att vårda ömt. Texter och arrangemang andades vördnad för livet och var en elegi över att livet är ändligt. Alla stycken är på engelska förutom första aktens final: Är detta allt? Utgångspunkten har varit känslan av svunnen barndom och känslan av förlust. Ljus och skuggor, det starka och det svaga, svarta och vita färger, skira pianoklanger och effektfull programmering, samplade naturljud och kör som tar ifrån tårna. Ja, det fanns mycket kontraster och samspelande ingredienser att hänföras av. Noterade i andra akten en höjdpunkt i Why do we close our eyes och The beat of the heart. Lade märke till mycket medryckande takter, bombastiska pukor och körarr, samplade fåglar, ljuvliga ackord från Östholm och snygga synttrummor som markerade musikens stämning. I denna längre sekvens fick kören jobba, vilket resulterade i en fullträff. Finalnumrets It could have been you gick i vemodets tecken. Ljuddesignern August Wanngren förtjänar att harangeras. Fick lite Philiph Glass-vibbar av detta evenemang, vars likheter med genren jazz var närmast obefintliga.
Jag tyckte om körens insatser och hur körpartierna arrangerades, fast jag vill hävda dels att den var överdimensionerad (47 stycken) och dels att den inte togs i bruk tillräckligt mycket. Aningen kluven i min inställning till Gunnar Halles prestation ,vars trumpetande i det låga registret bäst kan liknas vid den karaktäristiske Jon Hassel. Den anmärkningsvärda begåvningen som för drygt tio år sedan fick Ted Gärdestad-stipendium och för drygt fem år sedan utmärkelsen Jazz i Sverige, sjunger riktigt bra och övertygande. Men här firar hon störst triumf som upphovsmakare. Nu har jag hållt inne med det allra mest fantastiska, nämligen Fredrik ”myran” Myhr på slagverk/ effekter och den för mig betydligt mer välbekante Jonas Östholm vid pianot och några gånger på synt. Oj, vad de bjöd på örongodis! Jag hade planer på att låta Östholm ta plats i rubriken. Istället avrundar jag med en oreserverad hyllning till denne underbare musiker, en man jag annars bara hört i renodlade jazzsammanhang. Mirages by the lake stöds av Kulturrådet, Statens Musikverk och har enligt uppgift turnerat i Kina. Föreställer mig att den lyriska perfektion som genomsyrar körverket ses som oemoståndligt exoktiskt av människor från andra kulturer.
