Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Soul

Nu kan du rösta på bästa blues-, soul-, gospel och singersongwriter-album

by

2:nd Annual Rootsy Awards har startat. Arrangörerna bakom skriver:

Så är det äntligen dags att rösta på dina favoriter i årets upplaga av Rootsy Awards.
När vi lanserade Rootsy Awards förra året blev gensvaret stark, både bland läsare och bland artister, trots att inget annat än äran står på spel. Vilket så klart uppmuntrade oss till att göra Rootsy Awards till ett årligt återkommande spektakel.

Från och med i dag kan Rootsys läsare rösta på sina favoriter i följande kategorier:

Årets Americana/rock album
Årets Artist
Årets Blues/Soul/Gospel album
Årets compilation/box/rerelease
Årets Country/Bluegrass/Rockabilly album
Årets Duo/Band Artist
Årets Singer/Songwriter album

I varje kategori (utom Årets compilation/box/rerelease) finns det en klass för svenska artister, en för norska och en för internationella.

Nomineringarna har gjorts av Rootsy-redaktionen.

Röstningen är öppen för alla från och med nu till midnatt 21 mars. Varje person (läs IP-nummer) får bara rösta en gång.

Här kan du rösta.

Mer om omröstningen hos Rootsy.nu

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Stor underhållning med Raphael Saadiq på Göta Källare

by

Det spelas klassisk soul när ett närmast fullpackat Göta Källare värme upp inför Raphael Saadiq, en av få stora yngre soulstjärnor. Det är en utmärkt uppvärmning, för när Saadiq kliver på gör han det med en pondus som inte står långt bakom legenderna vi hörde tidigare på kvällen.

Till en början befarar man att det rockiga soundet som dominerar nya skivan Stone Rollin’ ska ta över lokalen, sättningen grunder lite för det. Det är tre gitarrer, trummor, bas och klaviatur. Men för det mesta är svänget större än trycket och balansen hålls.

Men visst är det rockfokus, Saadiq framstår ena stunden, i Heartattack, som arvtagaren till Prince med gitarren och viljan att sjunga ut sitt hjärta, i andra stunden, i Radio, som Little Richard med attacken och charmen. Ena foten står konserten igenom i denna svarta soulrock, den andra står i publikflörtande soulfunkutflykter i Stevie Wonders anda. Jämförelserna kian vara tunga för vem som helst, men ikväll bär Saadiq och hans band upp det. Det är en lysande konsert, från första stund har han publiken i sin hand. Det klappas, dansas och sjungs med en härligt utlevande Saadiq som lekledare.

Visst förlorar konserten lite fart vid några tillfällen då bandet gör några potpurrin, men kanske är det nödvändigt för att tisdagskvällen ska orka. En annan anmärkning är att ljudet är lite skarpt och alltför
diskantstarkt. Många söker sig längre bak i lokalen. Men det är bara anmärkningar som inte ska ta ifrån Saadiq titeln som en av de bättre underhållarna i musikvärlden idag. Det syns att han älskar det han gör,
och kärleken spiller över på publiken som älskar tillbaka.

När publiken efter cirka en timma befarar att konserten är slut efter en fenomenal Good Man blir applåderna närmast stormande för att få ha kvar bandet på scen. Men istället går låten över i en närmast lika fenomenal Don’t Mess With My Man.

I det stora hela en strålande konsert, även om vi får en del onödiga utsvävningar i form av vokala och musikaliska uppvisningar. Man hade vunnit på att hålla liv i det röj och sväng man pumpade upp. Ju längre
konserten gick blev det också mer ofokuserat. Men efter extranumren Over You och Go To Hell går man ändå hem lycklig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Missa inte Southside Johnny 15 april

by

Southside Johnny & the Asbury Dukes spelar på Göta Källare 15 april. Det är så länge sedan jag såg detta fantastiska band att jag inte minns var men det var någon gång i början av 90-talet! Alldeles för länge.

Southside Johnny & the Asbury Jukes har kvar det karatäristiska soulinspirerade ljudet som vi känner igen från tidigt Bruce Springsteen.

Om du är nyfiken nu föreslår jag att du lyssnar på Better Days, också från 90-tal. Börja där och arbeta dig framåt och bakåt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Duffy med ”Endlessly”

by

Duffy är tillbaka. Med förra albumet, debutalbumet, vann den nu 26-åriga walesiskan en grymma för Best Pop Vocal Album.

Soulrösten från Wales är nu tillbaka med albumet ”Endlessly” som är något mer diskodans-inriktat fast med några lugnare akustiska spår också.

DN:s recensent Nanushka Yeaman ger betyg 3 och retar sig framför allt på samplingen av C & C Music Factorys monsterhit ”Gonna make you sweat” från 1990. Nanushka Yeaman menar att Duffy kvaddar låten med sitt nasala ”Well, well, well”-riff.

Även ”My boy” är ohyggligt påfrestande, skriver DN. Där skiljer min uppfattning sig från deras recensent. ”My boy” som är inledningsspåret tycker jag är ett av de bästa spåren, en upptempolåt som är skön att dansa till.

The Roots som kompband, Albert Hammond som låtskrivare och Duffy som sångerska – det blir en godkänd uppföljare till ”Rockferry”.

Duffy berättar själv om bakgrunden till nya albumet i pressmaterialet:

Unsure how to progress and what her next movements were to be, fate intervened in the unlikely form of 66-year-old Albert Hammond. Or, to be more precise, Albert Hammond’s wife. “He was in his house in LA one day and his wife went ‘Albert! Albert! Look at this girl on TV. She sounds like a black woman!’ And he looked and went ‘Oh my God’.” Duffy was performing ‘Stepping Stone’ on Saturday Night Live. Hammond hadn’t been involved in music for a decade, he hadn’t wanted to (perhaps he figured he’d leave that to his son, Albert Hammond Jr, of The Strokes) but he was intrigued. “He asked to meet. I had no idea about his background once again (similarly she didn’t know Suede when she met Bernard Butler). And he said I’ve got this song title ‘Don’t Forsake Me’. I said ‘That sounds like the soundtrack of my life’.

“Around that time in LA, there were always massive parties,” continues Duffy. “So I had a choice: I could either go dancing with Hollywood or go and hang with Albert. So I went to Albert’s house, and his wife made me tea.” Hammond had worked up some music to his ‘Don’t Forsake Me’ title, but Duffy wasn’t so sure (here’s one singer who certainly knows her own mind). “He’s 66, he’s the most esteemed songwriter and I had the balls and the audacity to start ripping it apart,” Duffy laughs. “I look back and think ‘How rude!’ But I knew this was a song that reflected some elements of my life. “Albert was, like, ‘Brave, kid. Well done’.”

From then on the songs came quickly – remarkably so, given the four-year gestation period of ‘Rockferry’. “We did a few days in LA, a week in Spain and a week here [London] and it was done swiftly” Duffy says. “We had these songs and in my heart they sounded so charming on acoustic demos. And that is what I needed to hear. No complications. You know, there is such a thing as working too hard. When everyone does too much you can kill something. But it was Albert and me having fun.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Aloe Blacc & The Grand Scheme till Stockholm i april

by


Det är mörkt vid halvfyra och en blått, sjaskigt snötäcke slaskar ner marken. Men det är lugnt, det finns ett ljus efter tunneln. En vår kommer och i april kommer
svart soulmusik med socialt patos att lysa upp Stockholm.

Ett pressmeddelande:
Svart soulmusik med socialt patos och influenser som Curtis Mayfield och Arthur Lee och din karriär skulle nog inte överlevt de första dagarna ens. Men med Aloe Blacc är det något som är bra jävla annorlunda. Ett: han är inte någon liten rookie som krupit ur ett hål, samplat Motown-verk och wailat lite över det hela. Fuck that. Två: han är precis så bra som det du väntat på hela ditt liv.

Nej, direkt grön är inte Aloe Blacc. Redan 1995 frontade han rapgruppen Emanon och backade upp Lootpack på turné. Stones Throw Records, hem åt Madlib, J Dilla, Quasimoto etc, gav honom ett hem och med debuten ”Shine Through” (2006) visade han vart det experimentella skåpet skulle stå. Men det är destillatet av den brutala soulen som mynnat ut i monsterhiten ”I Need A Dollar”, som återfinns på ”Good Things” som släpptes i år. En låt som skär sig rakt in i hjärtat och visar näven i vädret för alla som bryr sig. Jag ger min förstfödde på att Aloe Blacc kommer dominera etern den närmsta tiden. Det förtjänar han mer än alla klåpare med tillgång till en studio!

Nej, direkt grön är inte Aloe Blacc. Redan 1995 frontade han rapgruppen Emanon och backade upp Lootpack på turné. Stones Throw Records, hem åt Madlib, J Dilla, Quasimoto etc, gav honom ett hem och med debuten ”Shine Through” (2006) visade han vart det experimentella skåpet skulle stå. Men det är destillatet av den brutala soulen som mynnat ut i monsterhiten ”I Need A Dollar”, som återfinns på ”Good Things” som släpptes i år. En låt som skär sig rakt in i hjärtat och visar näven i vädret för alla som bryr sig. Jag ger min förstfödde på att Aloe Blacc kommer dominera etern den närmsta tiden. Det förtjänar han mer än alla klåpare med tillgång till en studio!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,