Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivnytt

Nya album med Ulf Lundell, Lars Demian, Coheed and Cumbria och Van Morrison

by

OJ vilken skivhöst det är. Så många, många bra och intressanta album släpps. Vi hinner inte recensera alla. Tyvärr.

Så jag bakar in fyra nya bra album i ett musiktips här:

Ulf Lundell har släppt dubbelalbumet ”Rent förbannat” som fått bra kritik, med betyg 3,1 i snitt just nu hos Kritiker.se. FAst enligt mig är det den svenska Jantelagen som skorrar igenom här. För albumet, som är ett dubbel-album är fräscht och starkt. Ulf Lundell sätter fingret på det svenska samhället, med bra texter och full fart.
DN skriver i sin recension:
Rockräven i Österlenexil må vara inne på sina ”sexti” men är långtifrån förkolnad än. Fyra år efter förra studioskivan ”Omaha” har han axlat artistrollen på nytt, grinig men är vid så pass god vigör att det är svårt att se nya dubbelplattan ”Rent förbannat” ens som en början på det farväl han tidigare signalerat från scen.

En annan skön rockräv som släppt nytt med bra samhällsskildrande texter är Lars Demian som släppt ”Svenne tills du dör”.
Här kan du lyssna på första singeln därifrån.
Här kan Kulturbloggen intervjuat denna spännande musiker och artist.

En annan av artistvärldens gamla rävar som släppt nytt album är Van Morrison med albumet ”Born To Sing: No Plan B” som också fått bra kritik.
Men också i hans fall tycker jag mig se en återhållsamhet i betygen, just för att han redan släppt så mycket bra tidigare. Han har fått en hel del betyg 3 men är absolut värd mer för det här albumet.
EXpressen som ger betyg 3 skriver:
På ”End of the rainbow” och inte minst ”Goin’ down to Monte Carlo” visar han att de 67-åriga stämbanden fortfarande är patinerade med guld och beströdda med ängladamm.
DN gav betyg.

DN:s recension bekräftar det jag menar, att en artist som skapat stora album och klassiska hits måste överträffa sig själv för att duga.
För visserligen har jazzinfluenserna integrerats på ett sätt som tvingar Morrison ut ur den tomgångsrock som präglat de senare albumen, men sångerna pendlar mellan det skissartade (och alltför långdragna) och det alltför formelbundna (och förutsägbara). Så trots att albumet är hans kanske bästa på tjugo år tjänar det mest som en påminnelse om ett fantastiskt förflutet.

Ibland blir jag förundrad över den svenska musikkritikerkåren. Hittills har ingen recenserat det fantastiska nya albumet ”The Afterman: Ascension” med Coheed and Cumbria. Bandets album är mer än fantastisk progressiv hårdrock, det är en sammanhållande berättelse, en slags rockopera.

Bandet har släppt serx studioalbum där var och en är ett kapitel i en längre berättelse. Berättelsen är skriven av Sanchez, som också skriver bandets texter. Den handlar om det gifta paret Coheed och Cambrias liv och död och deras sons kamp för hämnd.

Skivrecension: The Flaming Lips – The Flaming Lips and Heady Fwends

by

Artist: The Flaming Lips
Titel: The Flaming Lips and Heady Fwends
Betyg: 3
Släpps juli 2012

Det här albumet av experimentella psykedelikainspirerade The Flaming Lips släpptes från början som limiterad vinylutgåva till Record Store Day i april. I Sverige har det inte fått direkt översvallande mottagande, men i England och USA desto bättre. Exempelvis gav Pitchfork betyget 8,2 av 10. Var ligger då sanningen? Närmare det svenska mottagandet skulle jag säga. Albumet är ojämnt. Det märks att gästartisterna är många och att det inte är tänkt som ett sammanhängande album från början. Det är lite hopplock och ibland får bandets dokumenterade vilja att göra stora ljudmattor och skapa vackra melodier med hjälp av svåra elektroniska ljud inte de bästa konsekvenserna.

Första låten, 2012 (You Must Be Upgraded) med Ke$ha och Biz Markie är det bäst att spola förbi och glömma bort. Ofokuserat oljud. Men snabbt är bandet på det igen och såväl Ashes in the Air med hyllade Bon Iver och därpå följande Helping the Retarded to Find God med Edward Sharpe and the Magnetic Zeros är utmärkta exempel på bandets förmåga att skapa suggestiv smekande musik.

Det är en skiva med massor av samarbeten, bland de andra låtarna märks Jim Jones från My Mornig Jacket, den hypade hip-hop/elektroproducenten Prefuse 72 (vars stökiga låt är en av skivans sämre), och Yoko Ono. Stjärnspäckat.

Som bäst blir det när bandet låter det storslagna och suggestiva ta plats, när det får förbli avskalat, när inte alla häftiga ljud som fanns hemma trycks in på samma låt. Som i skivans topp, pianodrivna I Don’t Want You to Die med Chris Martin från Coldplay. Det lyckas man med några gånger. Men inte tillräckligt många.

Text: Jens Lundberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Anna Von Hausswolff – Ceremony

by

Artist: Anna Von Hausswolff
Album: Ceremony
Betyg: 5
Släpps 18 juli 2012

Det är omöjligt att inte bli djup när man lyssnar på Anna Von Hausswolf mäktiga och gripande musik. Sedan debutplattan 2010 har de redan abstrakta frekvenser och ljudeffekter ökat och blomstrat ut till en fantastisk våg av ljudeffekter i en parallell värld till den vi stressat lever i. Jag tycker att Anna Von Hausswolffs musik är just avstressande och liksom som ett slags öppnande för nya möjligheter och sett att se livet på. Ja, man blir som sagt otroligt djup av att bara lyssna en endaste gång på detta drömlika album med titeln Ceremony.

Musiken i Ceremony är som att ta Lykke Li’s låtar till en högre nivå, det är ungefär samma genre, men ändå inte, eftersom Anna Von Hausswolffs musik är något för sig som inte borde jämföras med något annat. Men om man måste, så förs tankarna omedelbart till en något mer kaosartad Lykke Li.

Orgeln, som hela albumet präglas av, ger skivan ett tema och med tanke på titeln – Ceremony – blir allt så otroligt storslaget, nästan för stort för ett par gamla hörlurar att hantera. Detta är nytänkande och modig musik, inget för radiohit-älskaren. Det är både sorg och glädje på samma gång, det beror på vilken sida man ser musiken från, för det känns som att den har två sidor. En god och en ond.

Ceremony kan ses som en glad samling av låtar med en hyllning till livet, men också tvärtom. Jag skulle inte kunna förställa mig något bättre, djupare och mer mystiskt än detta.

Text: Izabelle Zeijlon

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Iron Maidens Steve Harris släpper soloalbum

by

Efter 35 år och 85 miljoner sålda album med Iron Maiden släpper låtskrivaren och basisten Steve Harris sitt första soloalbum ”British Lion” den 26 september, berättar ett pressmeddelande:

EMI Music are proud to announce the release of Iron Maiden founder Steve Harris’ debut solo/side project album. Entitled ‘British Lion’ and comprising ten songs that Steve and his collaborators have been working on for the past few years between Iron Maiden tours and releases, it is an album that will surprise and delight music fans the world over.

With a decidedly heavy rock-vibe this roaring debut paints with a full palette of sounds; brooding, melancholic, righteously indignant and exuberantly heavy. With Kevin Shirley at the mixing helm – whose credits include Iron Maiden as well as Led Zeppelin, Journey and Rush among many others – this is an album to sink your teeth into.

From the growling riffage of opening salvo This Is My God to the heavy forlorn balladry of follow-up Lost Worlds which showcases Richard Taylor’s soaring vocals, it’s clear that ‘British Lion’ is an altogether different beast from Maiden.

Karma Killer, with its dirge-like muscularity, and Us Against The World, with its massive chorus, demonstrates just how far British Lion has flexed Steve Harris’ considerable musical muscle. Dovetailed with guitarist David Hawkins’ positively gargantuan lyrical guitar melodies, it’s a mere hors d’oeuvre ahead of the epic, riffing-feast of The Chosen Ones, with its swaggering bravado.

A World Without Heaven, at a breathtaking seven minutes and infused with progressive elements without ever teetering into self-indulgence illustrates perfectly these songsmiths’ colossal abilities to create a mood and stay there. Supercharged by Steve Harris’ inimitable style, there’s an un-cynical vibe here that’s as refreshing as it is out of place in today’s all-too-categorised music industry.

And as far as the name British Lion.“I’ve always been proud to be British” explains Steve, “I don’t see any reason why I shouldn’t be. It’s a massive part of being me. It’s not like I’m flag-waving or trying to preach, this is not a political statement at all. It’s like supporting your football team, where you come from. I just think it lends itself to some really strong imagery too, and to me it fits in with the sound.”

With Iron Maiden, Steve Harris has become one of the most recognised and successful ambassadors for British music on the world stage. Having released 15 studio albums, sold over 85 million records worldwide and played more than two thousand gigs in 58 countries in the band’s thirty-five year career, his appeal is truly global. And now with ‘British Lion’, Steve steps out from Iron Maiden’s illustrious shadow to present a different side of his musical visions.

The tracklisting for ‘British Lion’ is as follows:

1.This Is My God
2.Lost Worlds
3.Karma Killer
4.Us Against The World
5.The Chosen Ones
6.A World Without Heaven
7.Judas
8.Eyes Of The Young
9.These Are The Hands
10.The Lesson

www.steveharrisbritishlion.com

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

KISS släpper nu singel 2 juli och albumet kommer i oktober

by

KISS släpper albumet ´Monster´ i oktober. Ny singel ute på måndag den 2:a juli, berättar ett pressmeddelande.

Kizz har ju inte imponerat under sina senaste turnéer så kanske kan nytt album återupprätta deras rockheder – eller så blir det deras pensionsbesked?

Här är pressmeddelandet:

I höst kommer rocklegenderna KISS att släppa 12 stycken nya låtar och det utlovas ”straight ahead rock & roll” för hela slanten. Albumtiteln är ödmjukt nog ´Monster´ och albumet ska dyka upp under oktober månad.

´Monster´ blir bandets 20:e studioalbum och under deras 40-åriga karriär har dom sålt över 100 miljoner album. Dom har under den här tiden även blivit tilldelade 28 guldskivor vilket är mer än något annat amerikanskt rockband har lyckats med.

Albumet är producerat Paul Stanley och Greg Collins, precis som föregångaren från 2009, ´Sonic Boom´. Första singeln är den självbiografiska ”Hell or Hallelujah” och kommer att släppas digitalt den 2:a juli.

Paul Stanley beskriver den så här:

“a battle cry that encapsulates the entire record… one way or another, we’re going to do it our way.”

På det nya albumet går KISS tillbaka till rötterna och ´Monster´ visar på varför bandet från början plockade upp gitarrer, eldkastare och smink för att underhålla miljoner och åter miljoner människor.

“There are no symphony orchestras, boy choirs, keyboards, outside producers or songwriters on this album,” promises Gene Simmons. “The best thing we did was to turn inwards to ourselves. Tommy and Eric have revitalized this band, with a work ethic and the talent to back it up. This is a real band effort. KISS has become a behemoth. We’re going where no bands have gone before.”

Den 4:e juli kommer KISS uppträda på The Forum i London och pengarna går till den brittiska välgörenhetsorganisationen ”Help For Heroes”. Organisationen samlar in pengar till brittiska soldater som sårats, skadats eller blivit sjuka under sin tjänstgöring. Bandet själva har mycket att tacka England för och ”Monster” är definitivt influerat av landets legendariska rockband som även inspirerade dom själva att börja spela.

“We’re all Anglophiles in this band,” says Simmons. “America may have invented rock and roll, but England knew what to do with it. They gave us the Beatles, the Stones, Led Zeppelin and the Who.”

NYTT ALBUM I OKTOBER – NY SINGEL “HELL or HALLELUJAH ute 2:A JULI

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,