Scandinavium

Deep Purple, Skandinavium
10 December 2011
Betyg: 4

Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Jag har aldrig sett Deep Purple live. Det är min fars favoritband, men själv har jag, trots alla ärvda LPs, aldrig fastnat för dem. Pappa sa att jag hade att vänta mig något ojämförligt. Han hade rätt. Deep Purple var fenomenala.

Förbandet hade spelat, Skandinavium var nästan fullproppat, och publiken rörde sig nervöst, vankade av och an i väntan. Plötsligt börjar det. Neue Philharmonie Frankfurt, den ackompanjerade orkestern, inledde konserten med en luring. De spelade ett tilljazzat ”Smoke on the water”-riff men landade i ”Highway Star”: sedan var det full fart, och bandet, som varit med i Guiness Rekord Bok som världens mest högljudda, fick ölglasen att vibrera och sätena att darra. Tyngden kändes i bröstet. Mäktigt. Jag fick gåshud.

Graveyard, som nyligen släppt sitt andra album Hisingen Blues, var förband. Det märkliga var kontrasten mellan banden. Graveyard kändes som ett definitivt 70tals hårdrocksband, det var som en tidsportal, men Deep Purple var nästan nutida, med orkestern bakom sig, i jämförelse. Jag hade förväntat mig en upplevelse i en dammig retromaskin men blev riktigt förvånad över hur fräscht det var. Orkestern (och ljusshowen) var nämligen tajt integrerad med musiken, det var inte bara dekoration, utan ett verkligt sammarbete. Huvudviolinisten fick t.om. sitt eget solobreak och rockade precis lika mycket som bandmedlemmarna själva.

Och föresten, alla var fantastiska. Steve Morse (gitarristen) spelade ett berörande solo. Jag tror att bara den absolut störste Ritchie Blackmore-beundraren skulle saknat den före detta gitarristen. Han överaskade med att blanda in Sankta Lucia, ett litet manipulativt trick kanske, men det var fint. Ian Paice hamnade i trans bakom trummorna och jag tror att många i publiken följde med honom. Ian Gillian, som släntrade charmigt omkring på scenen som om det var hans sovrum, skapade flera hur-fan-är-det-möjligt ögonblick.

Ja, hur fan är det möjligt i hans ålder att sjunga så? Hans högsta toner överröstade orkestern. Han och Steve Morse brilljerade i deras en liten bluesig duell i växelstil: Ian sjöng en fras, Steve spelade det på gitarren. I dessa ögonblick, när allting annat blir tyst, känns det intimt. Det var en av många fina kontraster till det genomgående öset. Don Airey (keybordisten) duellerade klassiska stycken med orkestern för att sedan avsluta i en rekordartat högljud noiseshow. Jag tror att byggnaden skakade. Själv var jag mest förtjust i Roger Glovers bassolo, men jag är en stor beundrare av basens klangfärg. Det var dessa ögonblick, mer än själva låtarna, som gjorde konserten till något storartat. Alla gav så mycket att man kände sig ärad över att vara i publiken.

Och mot slutet, ja slutet var ”Smoke on the water”, gav publiken — som bestod mestadels av äldre fans — tillbaka och sjöng med i refrängen. Jag sjöng för full hals. Självklart! Ian tackade så mycket men bandet kom till slut tillbaka i ett extranummer. Deep Purple förtjänar alla lovord de har fått som liveband, de är sannolikt ett av världens bästa. Det var en helt enastående konsert.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Deep Purple, Scandinavium, rockmusik, recension, konsert