Hamlet på Uppsala Stadsteater
Regi: Linus Tunström
Bearbetning: Armin Kerber och Linus Tunström
Scenografi & kostym: Maja Ravn
Musik: Knut Jensen
Ljusdesign: Mats Öhlin
Mask & peruk: Johanna Rönnbäck
Vad som börjar som ett grekiskt drama, med en dramatiskt upplyst fontän och en tillsynes död – och naken – man som följer det antika skönhetsidealet: muskulös, välhängd (visar det sig snart) och allmänt välproportionerlig, utvecklas snart till någonting mer modernt. Ett rockband, Ofelia som är groupie och visar sin uppskattning gentemot Hamlet på fler än ett sätt. Det blir lika komiskt som allvarligt, på ett mycket välbalanserat sätt.
Det är inte bara i anslaget som moderniseringen märks av, utan också i de glasväggar som markerar såväl tid och rum som levande och döda. För även om det är en nytolkning, är döden mycket närvarande i denna uppsättning. Om än på ett speciellt sätt: zombies får dels representera Hamlets fallne fader och därmed också den kraft som skickar Hamlet mot den egna avgrunden, fast inte som i The Walking Dead utan lite nyare TV-spel.
På ett mycket skickligt vis binds den klassiska historien ihop med nutida frågor om moral kring frågor som personliga relationer och krig; eller snarare tidlösa frågor vi tampas med än idag trots tusenårig chans till förbättring. Det, bokstavliga, helvetesdramat som drar igång när Hamlet möter sin döda fader är fortfarande lika filosofiskt betingat, och trots den stundtals komiska gestaltningen ändå väldigt slitande på vår huvudrollsinnehavare: det märks att han slits mellan sanningar som når olika nivåer av obehaglighet, men vilken ska han lita på och gå efter?
Även om just Hamlet stjäl showen, såklart, är även övriga skådespelare väldigt övertygande. Varje steg och dialogutbyte är ett steg närmare oss i publiken det helvete som väntar vår huvudrollsinnehavare; en stark skildring som blir mer drabbande än bara fiktion. Speciellt bra stämmer detta in på slutet, där Hamlet som bekant konfronterar sin moders nya make: det slutar i någonting som påminner om Michael Hanekes Funny Games där en skurk spolar tillbaka tiden för att väcka sin partner till liv igen. Den stora skillnaden är förstås att detta är gjort helt utan digitala tekniker, och utan en kamera som mellanhand mellan händelse och betraktare. Vad som följer är nästan bara definierbart om en hänvisar till en del illegala substanser; det är lika vackert, färgrikt som skrämmande. Och höjer även omdömet från ”solitt hantverk” till ”påfrestande och drabbande drama som sitter kvar” vilket inte är så dåligt för ett slutparti som rundar av en pjäs de flesta redan sett och har starka åsikter om. Klassikerstämpeln kanske lyser lite svagare på denna nyuppsättning, men är ändå inte helt osynlig. Ett gott betyg i sig.
Text: Fredrik Gertz
