Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

La Bohème

La Bohème på Oslo Operaen – en lyckad nyinstudering

by

La Bohème, opera

Musik: Giacomo Puccini

Libretto:Giuseppe Giacosa och Luigi Illica

Den Norske Opera & Ballett, Oslo

Sett föreställningen 25 februari 2012

Dirigent:Eivind Gullberg Jensen

Regissör: Stefan Herheim

Scenografi og kostymedesig: Heike Scheele

Ljusdesign: Anders Poll

 

En resa med nattbuss två nätter i rad för att få möjlighet att uppleva Stefan Herheims nyinstudering av G. Puccini´s kända och älskade ”La Bohème”. Kan det vara värd priset för att se en eftermiddags föreställning på Den Norske Opera i Oslo av ett verk som jag har upplevt otaliga gånger? Mitt svar blir ett tveklöst ja, även om jag har en hel del invändningar mot uppsättningen som sådan.

Redan när jag såg första sidan på programbladet förstod jag att detta skulle bli en helt annan upplevelse än vad jag är van vid. Ett intryck som förstärktes när jag såg operationsbilder på Musetta blandat med mer traditionella bilder från föreställningen, men också från tidigare uppsättningar.

Denna nyinstudering ersätter i princip den första uppsättningen som hade premiär 1963, även om det har gjorts smärre uppdateringar på grund av att nya regissörer har fått uppdraget att ersätta ursprungsuppsättningen.

Historia om La Bohème tror jag är väl känd åtminstone bland regelbundna operabesökare och det är just denna utgångspunkt som jag tror att regissören  har tagit fasta på i denna uppsättning.

Första scenen visar den döende Mimi, som här lider av en dödlig cancersjukdom, i ett sjukrum som ligger precis bredvid läkarteamets personalrum och endast omgiven av sin älskare Rodolfo. Läkarteamet består som du kanske redan har räknat ut av övriga rollinnehavare  dvs Marcello, Musetta, Colline och Shaunard.

Samtidigt kan man också konstatera att parallellt med handlingen i sjukhusmiljö finns insprängt en mer traditionell version, som så att säga löper samtidigt om än i en annan ordning än vi brukar se verket. Produktionsteamet utnyttjar skickligt operakören och barnkören i föreställningen i bland annat massscenerna i andra akten på Café Momus. Bland annat fryses körens agerande vid flera tillfällen och detta sker nog för att särskilt framhålla de huvudageranden. Skickligt och intressant och väl genomfört är mitt intryck.

Det speciella med denna uppsättning måste man nog säga är framställningen av Rodolfo som en sorts offer, men den delen tyckte jag nog att regissören sköt kraftigt över målet för verket handlar ju i första hand om de två paren  Mimi/ Rodolfo, Musetta/Marcello deras kärleksäventyr och närmaste vänner.

På de sångliga prestationerna finns inget att klaga på och absolut bäst här var den mexikansk-födde tenoren Diego Torre, som sjöng Rodolfo´s parti och den amerikanske koloratursopranen, Jennifer Rowley. Detta skall dock inte uppfattas som att övriga var dåliga, tvärtom, men personligen tror jag att Marita Sölberg behöver ha mer tid för att helt komma in i sitt parti som Mimi. Det jag saknar i hennes röst är det som jag skulle kalla känsla och värme, i övrigt finns det inget att anmärka på.

Även övriga gjorde bra ifrån sig utan något särskilt omnämnande eftersom det är första gången jag hör deras röster, och visst skall det bli spännande att få följa dessa röster i fortsatta uppsättningar.

Orkestern under ledning av Eivind Gullberg Jensen gjorde ett mycket bra intryck. Dirigenten dirigerade precis som jag tror att även Puccini skulle uppskatta.

Avslutningsvis kan jag på det varmaste rekommendera uppsättningen som sådan och instämma i att detta var en annorlunda operaupplevelse, men ändå lika berörande, som ju ”La Bohème” är och skall upplevas.

Sångare

Rodolfo: Diego Torre

Marcello: Vasilij Ladjuk

Mimi: Marita Sölberg

Musetta: Jennifer Rowley

Colline: Giovanni Battista Parodi

Schaunard: David Pershall

Benoit m fl: Svein Erik Sagbråten

La Boheme på Pipersgatan – stor succé – inte minst tack vare Mimi och Rodolphe

by


La Bohème i Scensångarnas version på Teater DuVill, Pipersgatan 4 blev en riktig succé först och främst för att Mimi och Rodolphe är ett sådant fantastiskt fint par – sångligt och sceniskt sett, men också för den att den fantastiska musiken som exekveras av Jacob Piamorex Moscowicz. Det låter som mycket mer än det faktiskt är ett – keybord/piano.

Det fanns också andra goda sånginsatser, men det är klart att just detta verk handlar mycket om kärleksparet, men också om Musetta och Marcel. Men mer om detta längre fram.

Det är i alla de bästa bemärkelser en klassisk uppsättning där scenografin med enkla medel förflyttar oss till en vindsvåning i det dåtida Quarter Latins Paris, typ 1890-talet. Att själva upptakten till operans handling egentligen utspelar sig på julafton låtsas man inte om och det har förmodligen inte heller någon större betydelse i denna uppsättning. Det centrala här är ju kärleksaffären mellan operans huvudpersoner dvs Mimi och Rodolphe.

I de vanligt förekommande uppsättningarna spelar även målaren Marcel och hans älskarinna Musetta (e) en stor roll, men inte i denna uppsättning.

Uppsättningen regisseras av en teaterregissör, Peter Bark och det märks ibland att det just är en teaterregissör, som har haft sitt finger med i spelet. Detta inte noterat som något negativt, utan mer för att förklara vissa scener i föreställningen, främst i första akten men även senare. Det ges en viss en förklaring till detta i programbladet, men jag är inte säker på att den förklaringen håller och detta beror inte på att detta var dåligt framfört, men min grund-inställning är att de som medverkar i en föreställning skall sjunga samtidigt som de agerar.

Trots att scenen är ganska liten så är nästan alla scener, som brukar vara med på större scener, med i denna uppsättning, men naturligtvis i en någon annan utformning.

Att kalla scenen scenen där bohemerna larvar sig och dansar olika danser med varandra och enskilt för balscenen verkar dock vara en överdrift, men det var roligt och rappt framfört. Roligt och med en stor portion komisk talong var också Erik Johansson´s framförande av hyresvärden Benoit, men i ändå större utsträckning gäller det Alcindoro, Musettas beskyddare, innan hon överger honom och återgår till sin kärleksaffär med Marcel.

En del av sångare är jag bekant med sedan tidigare enda undantagen är Barbro Ögren och Alexander Nordwall.
Marcel som sjöngs av Alexander Nordwall visade sig besitta en varm och fin barytonstämma, när han koncentrerade sig på sången. Detta blev särskilt tydligt i de två sista akterna. Barbro Ögren gjorde inte så mycket väsen av sig, men hon tog sig på slutet.

Bland övriga bohemer utmärkte sig särskilt Tomas Öhman i filosofens parti, Colline, och det gjorde han på ett alldeles utmärkt sätt i sin egentliga aria; den om hans kära överrock, som han med lite vemod är beredd att sälja för att Mimi skall kunna få sin medicin.

Kvällens mest framträdande prestation svarade utan tvekan kärleksparet, Mimi och Rodolphe för. De gick från klarhet till klarhet och i slutakten lyckades t o m en liten tår, ”una furtiva lagrima” leta sig in i mitt ena öga.

Nu när jag har skrivit ner mina intryck från föreställningen har jag också läst andra synpunkter på föreställningen och jag kan skriva under på mycket av deras synpunkter, men jag skulle vilja vända lite på deras syn och påstå att med så bra röster, som jag lyssnade på igår eftermiddag, skulle jag påstå att de borde få en chans att sjunga på en stor operascen.

Varför inte på Folkoperan eller Kungliga Operan?

Till dig som är ovan kan jag rekommendera ett besök just denna månad och se deras uppsättning av ”La Bohème”. Jag lovar dig det är också en fantastisk upplevelse att lyssna till musiken när den framförs av Kungliga hovkapellet.

Om du fortfarande är lite osäker kan du köpa en lyssnar plats för sextio kronor, men jag rekommenderar dig att sätta dig på tredje raden, där ser man bra och framförallt hör du musiken bäst här.

Musik: Giacomo Puccini
Libretto: Luigi Illica och Giuseppe Giacosa
Pianist: Jacob Piamorex Moscowicz

Produktionsteam
Scenografi och kostym: Ilona Autio
Ljusdesign: Martin Wallin
Programblad: Erik Johansson
Fotograf: Hannele Philipson
Regissör: Peter Bark
Producent: Barbro Ögren

I ROLLERNA
Rodolphe: John Hague
Mimi: Ilona Autio
Marcel: Alexander Nordwall
Musetta: Barbro Ögren
Colline: Tomas Öhman
Schaunard: Jaako Kerola
Alcindoro/Benoit/”Kufen”: Erik Johansson

ÖVRIGA MEDVERKANDE
Francine: Silke Varga Laurén
Jacques: Hannes Fohlin
Juliette: Hanna Marjo
Amelie: Sabrina Cucci
Henri: Göran Holm

RECENSIONER
Teatermagasinet
Kattkorgen

La Bohème på Pipersgatan i Scensångarnas version nypremiär 8 maj

by

Giacomo Puccini är alltid aktuell ikväll är det nypremiär på hans La Bohème, fast på Kungliga operan heter det Bohème.

På söndag den 8 maj är det nypremiär på Scensångarnas version av Giacomo Puccinis La Bohème. Utöver nypremiären ges det ytterligare tre föreställningar under den kommande veckan.

Det kommer säkert att bli två helt olika föreställningar, men mitt råd är se båda.

Vill du veta mer om föreställningen besök Scensångarnas hemsida

Teatermagasinet berättar från genrepet på en av uppsättningarna av Scensångarnas La Bohème

Här kan du läsa mitt intryck från premiären

Vill du läsa mer om handlingen i La Bohème gå till Mogens Operasidor

Anna Netrebko till DKT, som Mimi i La Bohème i två föreställningar och en rapport från dagens presskonferens

by


En av världens mest efterfrågade och omtalade operasångare idag, den ryskfödde stjärnsopranen Anna Netrebko, medverkar som Mimi i de två första föreställningarna av Puccini´s La Bohème, då Mikael Melbyes vackra och stämningsfulla uppsättning har nypremiär i Operaen torsdag kväll, alltså den 16 december.

Anna Netrebko är den mest lysande stjärnan på operahimlen just nu. Hon är det 21. århundradets svar på en modern och mästerlig diva med en stämma i världsklass kombinerat med en enastående scenisk utstrålning.

Hon är en ofta sedd gäst på världens ledande operascener som ”The Met” i New York, La Scala i Milano, Royal Opera Covent Garden i London och Salzburg Festspelen. Hennes stora skönhet har gjort henne till en älskling i medierna, och hon är dessutom den enda operasångare, som hittills har varit på Time Magazines årliga lista över världens mest inflytelserika personer.

Operachef Kasper Holten: ”Anna Netrebko ger konserter världen över, men åtager sig normalt bara scenisk medverkan i operaföreställningar i världens sex -sju viktigaste operahus . Därför är det en förnämlig kvalitetsstämpling av Den Kongelige Opera och ett uttryck för vårt efter handen starka rykte som Nordens mest intressanta operascen, att hon har sagt ja till att medverka i La Bohème i Köpenhamn. Och vi kan därmed erbjuda vår publik,på en upplevelse, som annars är förbehållen publik i världens opera-huvudstäder.”

Den Kongelige Opera ställer upp med ett starkt sångarlag runt om Anna Netrebko; vid de två första uppförande flankeras hon av Peter Lodahl som Rodolfo, Palle Knudsen som Marcello och Gisela Stille som Musetta.

Vid de kommande föreställningarna kan man också uppleva Ylva Kihlberg och Gitta-Maria Sjöberg som Mimi, Niels Jørgen Riis som Rodolfo, Djina Mai-Mai och Lina Johnson i rollen som Musetta, och Mathias Hausmann som Marcello. Dessutom medverkar Ludvig Lindström, Thomas Storm, Waltteri Torikka, Jens Bruno Hansen och Mogens Gert Hansen.

Dirigentpodiet delas mellan de erfarna dirigenterna Marc Piollet och Paolo Carignani, som båda debuterar på Det Kongelige Teater.

Texten ovan är översatt till svenska av Operalogg

I eftermiddag var jag på presskonferens och träffade Anna Netrebko, Peter Lodahl, som sjunger Rodolfo, Palle Knudsen som sjunger Marcello, men också Ludde Lindström, som sjunger Colline.

Dessutom hälsade jag på dirigenten Marc Piollet och naturligtvis på operachefen Kasper Holten.

Det var en ganska kort presskonferens, som drevs professionellt av operachefen, men jag fick iallafall möjlighet att fråga Anna Netrebko vilken kompositör hon föredrog Donizetti eller Puccini. Min tolkning av hennes svar blir att båda var nödvändiga, men att hon inte yppade vilken som var favorit. I sammanhanget nämndes också en annan kompositör, W A Mozart.

Jag hade förberett ytterligare en fråga nämligen när vi skulle få se och höra henne i Sverige, men den fick jag inte möjlighet att ställa, men av övriga frågor som ställdes framgick ändå att hon gärna ville sjunga i städer som ännu inte har sjungit i. Det tolkar som ett positivt besked, nu är det upp till Kungliga Operan att hålla sig framme.

Chanserna är nog goda för det handlar om att hitta en lucka mellan engagemangen på de stora operahusen, såsom Wiener Staatsoper, Royal Operahouse Covent Garden, Bayrische Staatsoper och inte minst Metropolitan Opera.

Anna Netrebko är också en mycket ödmjuk person med en mycket behaglig utstrålning och här fanns inga divalater, så långt ögat kunde nå och som svarade på de olika frågorna som ställdes på ett mycket fint och trevligt sätt.

Det var med andra ord en väl tillbringad eftermiddag i ”Kongens By” och dessutom var det min premiärtur med den nya Citytunneln, som numera förbinder Sveriges tredje största stad med ”Kongens By” dock med lite förseningar, men det får jag bjuda på en dag som denna.

Vill du läsa mer om Anna Netrebko kan du besöka Mogens Operasidor

Här kan du se ett klipp från Danmarks TV2

Se en video från uppsättningen

Här kan du läsa Carl-Håkan Larséns recension

La Bohème på Metropolitan Opera i New York – en succé

by


Torsdagen den 28 oktober var vi på Metropolitan Opera i New York. Kvällens föreställning var Giacomo Puccini´s La Bohème.

Det är en opera som jag har sett ett stort antal gånger och därför var det ju inte mitt förstahandsval, men eftersom föreställningen ägde rum på min frus sextioårsdag fann jag det ju ganska rimligt att hon fick avgöra vad vi skulle se.

Alternativen var Boris Godunov och Don Pasquale med Anna Netrebko och den senare föreställningen gavs till 20% förhöjda biljettpriser, men när frågan hade diskuterats fram och tillbaka blev det alltså bestämt att vi skulle se La Bohème.

Det visade sig att bli en riktig succéföreställning!

Dirigent och sångare:
Dirigent: Roberto Rizzi Brignoli
Mimì: Maija Kovaleska
Musetta: Takesha Meshé Kizart
Rodolfo: Vittorio Grigolo
Marcello: Fabio Capitanucci
Schaunard: Edward Parks
Colline: Shenyang
Benoit/Alcindoro: Paul Plishka
Produktionsteamet:
Regissör: Franco Zeffirelli
Scenografi: Franco Zeffirelli
Kostymdesign: Peter J. Hall
Ljusdesigner: Gil Wechsler
Det är med andra ord den klassiska uppsättningen från 1983 och Metropolitan Opera är nog det enda operahus som kör samma produktioner så många är, men trots att det var för mig helt okända sångare så blev det en oerhörd fin upplevelse. Ja om sanningen skall fram så känner jag naturligtvis till Paul Plishka, honom har jag sett i otaliga föreställningar från Metropolitan Opera under årens lopp.

Scenografin var helt fantastisk och här sparas det inte på resurser, men inför varje akt utbröt det spontana applåder och andra aktens scenbild från Paris var en helt fantastisk upplevelse. Tredje aktens scenbild var också bra, men den hade jag lite svårare att förstå och där får jag nog konstatera att jag har sett bättre versioner, men 1 och andra aktens scenbild gjorde att jag nästan tappade andan och det gäller då särskilt andra aktens scenbild.

Bäst på plan tycker jag nog att Fabio Capitanucci, som sjöng Marcellos parti var. Vittorio Grigolo är ett namn värt att lägga på minnet för här handlar det om en kommande stor artist, men jag tyckte inte att hans röst passade så bra ihop med Maija Kovalevska, särskilt inte i första akten, men om sanningen skall fram så hyllade publiken honom energiskt efter varje aria, men jag tror att de delar min uppfattning om Mimi, som inte var någon dålig sopran, men hennes röst i första akten passade inte bra ihop med Rodolfo.

En verklig sensation hände när Musetta, som sjöngs av Takesha Meshé Kizart intog scenen. På typiskt amerikanskt maner hördes spontana applåder bara hon visade sig. Det är dock lite irriterande om än välförtjänt.

Utmärkt var också kinesen Shenyang, som sjöng Colline, men det var inget större fel på Schaunard, som sjöngs av Edward Parks, men de här två sistnämnda har ju relativt sett mindre roller åtminstone i förhållande till den övriga kvartetten.

Jag har konstaterat det tidigare, men det är ändå på sin plats att ännu en gång konstatera att operahuset vinnlägger sig om att besätta alla rollerna med det bästa som finns att tillgå.

Några ord om dirigenten Roberto Rizzi Brignoli, en för mig helt okänd dirigent, men han gjorde ett fantastiskt fint arbete som imponerade mycket på mig och någon till i sällskapet.

Som vanligt måste jag också berömma både orkestern och kören, denna gång förstärkt med en stor barnkör.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det blev en oerhörd fin operaupplevelse och till upplevelsen bidrog med all säkerhet att jag hade lyckats skaffa parkettplatser eller platser på Orchestra som det heter ”over here”. Det var också fantastiskt att se att de medverkande fick stående ovationer, hela parketten reste sig upp som på en given signal och det handlar kanske om tretusen personer.

Avslutningsvis vill jag också gärna framhålla helhetsupplevelse, med rundvandringen runt operahuset och särskilt Chagalls stora tavlor som fyller sidorna framför fönstren, med en fantastisk utsikt över Lincoln Plaza och det vackra fontänspelet, som tydligen är igång varje föreställningskväll. Det blir en kväll att minnas länge!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,