Idag (14/11) har jag varit på reprissändningen av ”Don Pasquale” från Metropolitan Opera, men på biografen Spegeln i Malmö.

”Don Pasquale” är en komisk opera även kallad buffa som är komponerad av Gaetano Donizetti och det är också en s.k. belcanto dvs en opera som sjungs mycket vackert.

Egentligen är jag inte särskilt förtjust varken av belcanto eller Gaetano Donizetti. Däremot gillar jag hans ”Lucia di Lammermoor” och det beror helt säkert på den historiska och dramatiska handlingen.

Operan förekommer inte särskilt ofta på repertoaren åtminstone inte i Skandinavien, nu tänker jag på dagens föreställning ”Don Pasquale” men jag har i alla fall sett den tidigare nämligen på Komische Oper i Berlin, tidigare i år (2010). I det här sammanhanget kan jag berätta att Philip Zandén sätter upp verket på Kungliga Operan i mars nästa år och då kommer man att sjunga föreställningen på svenska.

Det var naturligtvis en nyinstudering och om sanningen skall fram så gillade jag inte den uppsättningen särskilt mycket. Min uppfattning var nog att det var en ganska makaber och övertydlig sexig uppsättning, men så skall det kanske vara i Berlin.

Mycket av handlingen utspelade sig i, under och runtomkring en likkista. Bl.a. tog det sig som uttryck att dr Malatesta skulle ha ett kärleksmöte under likkistan, men där Norina var fullt påklädd medan vi fick se doktor Malatesta leta utanför kistan efter sina kalsonger.

Vad det hade med själva handlingen att göra har jag fortfarande inte förstått, men å andra sidan är det ju inte heller något som jag dagligen går och grunnar på.

Det jag såg och hörde idag var dock som jag uppfattade det en klassisk föreställning och som framfördes på det sättet som kompositören säkert hade avsett.

James Levine dirigerade operan, med den äran och dessutom för första gången.

En uppsättning på the ”Met” är nog oftast klassisk och inte direkt nyskapande eller kontroversiell utan tvärtom nästan alltid förutsägbar, men det gillar jag och jag hävdar fortfarande att uppsättningarna i princip skall uppföras utan avvikelser, som kompositören har tänkt sig och som halva operapubliken vill ha det.

Det är alltid trevligt att se en föreställning på bio från Metropolitan opera och idag utgjorde inget undantag. Som vanligt fick vi följa med bakom kulisserna och där gick det ju enkelt att se hur man bytte de olika scenerierna i akterna.

Dessutom är de inlagda intervjuerna ofta trevliga att följa, men det evigt återkommande tiggeriet om att vi skall skänka pengar till Metropolitan tycker jag gott att de kan sluta med, nu. I USA framhåller man ju ofta att landet är det friaste landet i världen och så är det kanske, men det sker ju till priset att till exempel ett operahus som Metropolitan bygger mycket av sin verksamhet på donationer och att i alla sammanhang tigga pengar av de som följer deras föreställningar på biografer världen runt.

Men de tänker inte på att donationer och frivilliga gåvor ju är avdragsgilla i USA, men knappast någon annanstans. I dag påpekade Susan Graham, att det inte skulle vara möjligt för oss att följa föreställningen från New York om inte bidragen till verksamheten fick ett ständigt tillflöde. Detta eftersom biljettintäkterna endast svarade frö femtio % av produktionskostnaderna.

Visst, så är det säkert, men jag gillar inte detta sätt att tigga pengar och nog borde väl ett så stort operahus hitta andra möjligheter att finansiera sin verksamhet?

Jag är till exempel s.k National Guild Member och för detta betalar jag sextio $ om året och ytterligare fyrtio $ för att få tidningen Opera News några ggr om året. Eller rättare sagt för portot till Sverige.

Några ord om dagens föreställning:

Min uppfattning är att det var en mycket sevärd föreställning och där jag har uppenbara svårigheter att peka ut någon som var bäst. Om det skulle bli nödvändigt att göra detta så blir det nog Metropolitan orkester och kör under ledning av James Levine. Det var en helt underbar upplevelse att följa hans arbete inte minst under ouvertyren, men också vid andra tillfällen.

Sångarnas insatser lämnar ingenting i övrigt att önska och deras komiska inlevelse och utspel blev speciellt roligt att se tack vare den intensiva filmningen. Flera av sångarna kände jag till namnet på den några av dem lyssnade jag på för första gången, vilket gav en absolut mersmak. Det är nog endast Anna Netrebko som jag har hört tidigare, men det gjorde ju inte hennes insats sämre, tvärtom.

Så här skriver min gode operavän Björn Eklom, från Lidköping vid Vänern, i sin recension av föreställningen:

”Det musikaliska och sångliga är viktigare än den ganska torftiga historien. Musiken ställer också stora krav på aktörerna något som märktes allra tydligast i duetten mellan Don Pasquale och Malatesta i slutet på 3:e aktens första scenbild. De fick t.o.m. ta om denna tungvrickningsövning framför ridån i samband med scenbytet.”

”Frågan är, om inte Anna Netrebko är samtidens bästa sopran. Här fick hon ju visa prov på, att hon faktiskt kan spela komedi också. Största komikern på scenen var dock John Del Carlo i titelrollen. Han kunde locka ner skratt med ganska små medel och har dessutom en buffabas med både stort djup och god volym. Mariusz Kwiecien hörde vi förra året i ett bejublat inhopp som tjurfäktaren i Carmen. Här sjöng han Malatestas roll med bravur. En varm och välfraserad baryton med styrka och tonsäkerhet både på toppen och i botten. Matthew Polenzani var en ny bekantskap för mig, men hans Ernesto vilade på en vacker naturlig tenorröst, med lyrisk klang.”

”Frågan är dock om inte dirigenten John Levine var kvällens verkliga huvudrollsinnehavare. Redan i uvertyren visade han sin utsökta frasering och känsla för tempi. Redan där kom de första leendena och fnittret fram. En liten kul detalj var att man hade musiker bakom dekoren under Ernestos serenad. Dessa leddes då av en slavdirigent som med en ficklampa följde Maestro Levines slag från en TV-monitor. Levine fick också kvällens kanske starkaste applåd och han är verkligen älskad av New York-publiken.”

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Don Pasquale, på bio, Folkets Hus/Parker, Metropolitan Opera New York, Anna Netrebko, James Levine, Gaetano Donizetti