Hovet

Down on the Upside såg länge ut att bli deras avskedsskiva, men efter att ha gått skilda vägar i slutet av 90-talet återförenades Soundgarden för en spelning på den Chicago-baserade festivalen Lollapalooza 2010. Två år senare gav de ytterligare svar på tal med comeback-singeln Been Away Too Long och strax därefter såg även King Animal – deras första album på sexton år – dagens ljus. En av jättarna inom den grunge-scen som växte fram i Seattle under början av 90-talet är nu tillbaka och Kulturbloggen passade på att möta upp halva bandet, närmare bestämt gitarristen Kim Thayil och trummisen Matt Cameron, i samband med deras spelning på Hovet i Stockholm.

Vilka tankar var det som flög runt i era huvuden på väg till första reptillfället när ni väl hade bestämt er för att återförena bandet?

Kim: För det första var det aldrig något avgörande ögonblick då vi bestämde oss för att återförenas. Vi gjorde saker ihop innan vi ens hade börjat repa, så det var aldrig någon tidpunkt då vi hade beslutat oss för att återförenas och sedan behövde hantera någon slags oro över att spela tillsammans igen. Om du vill veta hur det kändes första gången vi samlades i ett rum för att spela ihop så tror jag att vi var ganska bekväma, vi hade ju redan haft alla dessa möten – bland annat om att bygga en egen hemsida – så vi började bara spela för skojs skull.

Matt: Vi började spela igen bara för att se om vi kunde minnas hur det var att spela ihop, så vi var nog lite nervösa med tanke på att vi inte var säkra på hur det skulle kännas – om det fortfarande skulle vara bra eller inte – men det fanns inga förväntningar eftersom vi inte hade något gig inplanerat. Vi planerade inte att göra ett album, men när vi hade repat i en vecka eller så beslöt vi oss för att göra en klubbspelning och se hur det kändes. När det gick bra kom det in tonvis med erbjudanden att spela på alla möjliga ställen, så vi bestämde oss för att fokusera på Lollapalooza som var i augusti 2010. När även det gick bra tyckte vi att det var en bra idé att fortsätta, så vi åkte ut på en mer omfattande turné under sommaren 2011.

Kim: Albumet påbörjade vi faktiskt direkt efter Lollapalooza, då gick vi in i studion i några månaders tid och började med förproduktionen till det som skulle komma att bli King Animal och när året var slut hade vi lagt åtminstone ett par demos. Själva inspelningen började inte förrän i början av 2011 – jag minns det eftersom det var samtidigt som jag skaffade hund – men avbröts av vår turné, sedan turnerade Matt med Pearl Jam och Chris gjorde även han några solospelningar. Så fortsatte inspelningsprocessen från början av 2011 till det att albumet färdigmixades våren 2012, alltså för ett och ett halvt år sedan.

Hade ni någon särskild ljudbild i åtanke när ni började skriva nytt material?

Kim: Även om någon av oss skulle skriva en låt individuellt så måste vi låta den växa fram kollektivt. Vi kommer alla med våra egna små tilläggsidéer, sedan måste vi alla tycka om att spela låten för att komma till den punkt då vi faktiskt spelar in den. Så ljudbilden vi har i åtanke är alltid en följd av det material vi skapar, och inte tvärtom.

När ni började spela tillsammans igen, märkte ni av några skillnader gällande dynamiken inom gruppen jämfört med där ni lämnade det för sexton år sedan?

Kim: En del, men det var också många likheter. Sättet vi interagerar med varandra, både individuellt och kollektivt, har hängt kvar och förmodligen är det därför det här albumet så genomgående låter som ett album av Soundgarden. Förändringarna är mestadels positiva: vi är lite äldre och mognare.

Under tiden Soundgarden låg på is har ni ju fokuserat på era egna karriärer, tror ni det är något som gjort det lättare för er idag att faktiskt hålla er till kärnan av element som karaktäriserade Soundgarden i första hand?

Matt: Kanske, då var bandet mitt enda fokus. Idag har jag en familj, jag spelar i ett annat band, så mitt fokus är inte lika intensivt. Jag är bara glad över den här möjligheten att ge Soundgarden en andra chans. Chris är den som har experimenterat mest med stilar som inte är gitarrbaserade.

Kim: Det är fördelen han har av att vara sångare, han kan utforma sin röst och likt David Bowie är spektrumet av musik han kan omringa sin röst med större än exempelvis Eric Claptons – eller ens Jimi Hendrix.

När jag lyssnar igenom ert album är det framför allt två låtar jag tycker påminner om varandra – Bones of Birds och Hafway There – skulle ni säga att de låtarna relaterar till varandra på något sätt?

Kim: Chris skrev de texterna så det har nog att göra med någon slags sentimental grundinställning, men de behandlar olika ämnen.

Tror ni den här inställningen till att skriva texter har något att göra med att han mognat som människa?

Matt: I en av de låtarna pratar han ju om faderskap, det är något han inte kunde relatera till förut. Skickliga textförfattare som Chris kan kanalisera konst ur av att ha varit med om nya livserfarenheter.

I vilket tillstånd skulle ni säga att grunge-scenen som växte fram i Seattle under 90-talet befinner sig idag? Har ni märkt av några totala förändringar?

Kim: Det är en större stad, så jag tror inte längre att det rör sig om en scen – folk har missbrukat det ordet ända sedan dess, men det de kallar en scen är egentligen bara musik som råkar ha skapats i Seattle – det saknas sammanhang. När vi började var vi del av en gemenskap som samarbetade och stod upp för varandra, det fanns ett dussintal band som oss och eftersom vi samarbetade och stöttade varandra uppstod en relation då vi utövade inflytande på varandra. Så är inte längre fallet, jag tror inte att det går att identifiera någon särskild gemenskap mellan dagens Seattle-band.

Matt: Det har blivit mer dansorienterat.

Kim: Sedan har vi den växande folkgenren med band som Fleet Foxes och The Head and the Heart.

Matt: Vi har Macklemore, han är vår stora genombrottsstjärna. Du vet han som gjorde den där Thrift Shop-låten.

Kim: Men det är inget som identifierar Seattle. Det är så många som flyttar hit, så många band som återförenas, band strömmar hit från alla håll och kanter bara för att kunna säga att de kommer från Seattle. Det är precis vad som hände i San Francisco på 70-talet. Folk flyttade dit och misslyckades. De flyttade dit med förhoppningar om att hitta guld, men hamnade på gatan – schizofrena eller på syra. Seattle har lockat många pundare på grund av Kurt. Det är som att säga att det finns en scen i New York eller Chicago – det finns massor av talang, såsom Macklemore, Death Cab for Cutie och Fleet Foxes – men de utgör ingen gemensam vision.

Som ett äldre band, hur känner ni när nya band nämner Soundgarden som en inspirationskälla?

Kim: Jag älskar det [visar upp sin Sunn O)))-tröja]. De driver Southern Lord Records, eller rättare sagt Greg [Anderson, förf. anm.] gör det. Han ger ut band som Boris och Om – mestadels experimentell metal, men även pop/rock, drone och ambient musik – och vi var hans favoritband i åratal, fast banden han ger ut låter inte alls som oss. Band som försöker låta som oss är pinsamma att lyssna på. Jag tror att alla i vårt band skulle nämna Ramones och Jimi Hendrix som influenser, men inte låter vi som dem. Flera band nämner oss som en influens, några av dem är verkligen begåvade och fantasifulla, The Dillinger Escape Plan är ett exempel – jag älskar dem.

Vilka planer har ni för Soundgarden efter den här turnén?

Kim: Vi kommer nog att ägna oss åt lite individuella saker; Matt kommer vara upptagen med Pearl Jam, jag kommer ta tag i några återutgivningar – ända sedan 1995 har jag ju pratat om att sätta ihop en samlingsskiva med b-sidor och låtar som varit med i filmer eller bara getts ut i vissa regioner, sedan vill vi få ut ett Sub Pop-album samt vårt SST-album Ultramega OK om ett par månader. Så småningom antar jag att vi ger oss ut på ytterligare en turné, förmodligen börjar vi jobba på ett nytt album. Jag föreställer mig att detta kommer ske om ett eller två år.

Foto: Emma Andersson