Första sceniska uppsättningen Vincenzo Bellinis (romantikens era) belcanto-kronjuvel sedan 1860-talet är detta. Urpremiären var på La Scala, Milano, 1831. I och med denna uppsättning sållar sig den internationellt hyllade och dekorerade mezzosopranen (alt-sopran) Katarina Karnéus till samma grupp som Maria Callas och Montserrat Caballé. Katarina Karnéus belcanto-teknik (”vacker sång”) är sagolikt vacker.
För dirigent Andretta är Norma en absolut milstolpe i operahistorien: ”Utan Bellini, ingen Verdi”, säger han. Ariorna sjungs på italienska med svensk textmaskin. 3 timmar och 15 minuter tar föreställningen – det känns mycket mindre. Så mycket känslor i slutscenen av sista akten överväldigade mig och tårarna strömmade.
Skogen ligger i mörker. De galliska (franska) trupperna närmar sig i fackelljus tillsammans med en grupp druider i procession. Deras härförare Oroveso meddelar att hans dotter, översteprästinnan Norma, är på väg. När månen visar kommer hon att plocka upp den heliga misteln. Genom sammankomsten åkallas guden Irminsul, som ska fylla henne med hat mot den romerska fienden. Rösterna dör ut. Pollione – romersk prokonsul i Gallien och Normas hemlige älskare som hon har två barn tillsammans med – är på väg in i skogen i sällskap med vännen Flavio. Pollione anförtror åt sin följeslagare att han inte längre har några känslor kvar för Norma. Hans hjärta klappar nu för Adalgisa, en ung gallisk prästinna.
Månen visar sig. Norma gör entré med en blomsterkrans i håret och en guldskära i handen. Trots att Oroveso och gallerna vill ha krig söker hon fred med det romerska riket, vars förestående fall hon förutspår. När Norma och folksamlingen har lämnat platsen står Adalgisa ensam kvar mitt i skogen. Nedsjunken vid Irminsuls heliga sten vädjar hon om gudomligt skydd mot hennes förbjudna kärlek till Pollione. Han kommer dit och berättar för den unga kvinnan, att han ska åka till Rom dagen därpå och ber henne att följa med honom. Adalgisa vägrar först men ger sedan med sig. De kommer överens om att Pollione ska hämta henne natten därpå.
Hemma i sin boning kämpar Norma med motstridiga känslor gentemot sina barn. Hon känner att deras far har övergett henne, och därför både älskar och hatar hon dem på samma gång. Hon vet att Pollione mycket snart måste bege sig mot Tiberns strand, men hans tystnad oroar henne. Hon tror dock inte att han skulle fly utan henne eller, ännu värre, överge sina barn.
Adalgisa söker upp Norma för att få hennes kloka råd och berättar vad som plågar henne. Prästinnan är först förstående, men försöker ta reda på vem mannen hon älskar är. När Adalgisa säger att det är den man som är på väg mot dem, känner Norma igen Pollione och drabbas av ett våldsamt raseri. Trots Normas verbala utfall står romaren fast vid sitt beslut och erbjuder Adalgisa att följa med honom. Men när den unga kvinnan får reda på den grymma sanningen – att hennes älskare är far till Normas barn – blir hon alldeles förtvivlad och ångrar sig. Normas vrede eldas på av Polliones attityd; han är fast besluten att ta med sig Adalgisa till Rom när det väl blir dags.
Akt 2
Normas barn ligger och sover. Deras mor närmar sig med en dolk i handen. Grymheten i den handling hon är på väg att utföra får henne dock att tveka. Hennes skrik får barnen att vakna. Norma omfamnar dem gråtande och kallar på Adalgisa. Hon vill överlämna sina barn i hennes vård och sedan dö. Adalgisa accepterar dock inte detta offer och hävdar att hon nu bara har vänskapliga känslor för Pollione. Hon lovar att återuppväcka romarens kärlek till Norma. Tyvärr rubbas prokonsulns känslor inte av Adalgisas tårar och vädjanden. Han låter kvinnan han älskar gå men svär att föra bort henne, till och med från det heliga altaret om det skulle behövas. När Norma får höra om Polliones orubblighet och kidnappningsplan drabbas hon av ett starkt hämndbegär och ger gallerna tecken till strid.
Plötsligt hörs ett märkligt ljud. En romare har tagit sig in i templet och därmed begått en skändlig handling som ska straffas med döden. Han förs till gallerna. Oroveso känner igen Pollione och gör sig redo att döda honom, men Norma hindrar honom och hävdar att det är hennes ansvar att utdela det dödande slaget. Sliten mellan hat, kärlek och medlidande tvekar hon att döda honom och förklarar för åskådarna att hon först måste förhöra fången för att ta reda på varför han klivit över tröskeln till den heliga byggnaden. Gallerna drar sig tillbaka och lämnar Pollione och Norma ensamma. Norma kräver att romaren glömmer Adalgisa i gengäld mot att han får behålla livet. Prokonsuln vägrar dock och föredrar döden. Norma blir rasande och säger att hon ska låta bränna Adalgisa på bål så att förrädaren kan se sin älskade dö inför hans ögon.
Oroveso och hans män kommer springande, ditkallade av Norma. Hon berättar för dem att en prästinna har avgett falskt vittnesmål och brutit sina heliga löften, förrått sitt land och förolämpat deras gud. Folket kräver att kvinnan ska offras och Norma beordrar att ett bål ska byggas. När Pollione vädjar om nåd för kvinnan han älskar ber Oroveso Norma att avslöja förrädarens namn. ”Det är jag” svarar hon, till folkets stora förvåning. Den storhet som Norma härmed uppvisar väcker Polliones passion på nytt och han vädjar om förlåtelse och ber att få dö vid hennes sida. Innan prästinnan kliver upp på bålet ber hon Oroveso att ta hand om hennes barn. Den gamle mannen blir mycket rörd och lovar att göra som hon vill. Sedan låter han sin dotter förenas med sin älskade i döden.
TEAM
Dirigent: Giancarlo Andretta
Regi och scenografi: Stéphane Braunschweig
Iscensättning: Georges Gagneré
Kostymdesign: Thibault Vancraenenbroeck
Ljusdesign: Marion Hewlett
Koreografi: Johanne Saunier
MEDVERKANDE
Pollione: Tomas Lind
Oroveso: Anders Lorentzson
Norma: Katarina Karnéus
Adalgisa: Ida Falk Winland
Clotilde: Karin Hammarlund
Flavio: Daniel Ralphsson
Göteborgsoperans Kör
Göteborgsoperans Orkester
