• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

GöteborgsOperan

Tankar om operan Norma, Vincenzo Bellini

3 december, 2016 by Redaktionen

 

Första sceniska uppsättningen Vincenzo Bellinis (romantikens era) belcanto-kronjuvel sedan 1860-talet är detta. Urpremiären var på La Scala, Milano, 1831. I och med denna uppsättning sållar sig den internationellt hyllade och dekorerade mezzosopranen (alt-sopran) Katarina Karnéus till samma grupp som Maria Callas och Montserrat Caballé. Katarina Karnéus belcanto-teknik (”vacker sång”) är sagolikt vacker.
För dirigent Andretta är Norma en absolut milstolpe i operahistorien: ”Utan Bellini, ingen Verdi”, säger han. Ariorna sjungs på italienska med svensk textmaskin. 3 timmar och 15 minuter tar föreställningen – det känns mycket mindre. Så mycket känslor i slutscenen av sista akten överväldigade mig och tårarna strömmade.

Skogen ligger i mörker. De galliska (franska) trupperna närmar sig i fackelljus tillsammans med en grupp druider i procession. Deras härförare Oroveso meddelar att hans dotter, översteprästinnan Norma, är på väg. När månen visar kommer hon att plocka upp den heliga misteln. Genom sammankomsten åkallas guden Irminsul, som ska fylla henne med hat mot den romerska fienden. Rösterna dör ut. Pollione – romersk prokonsul i Gallien och Normas hemlige älskare som hon har två barn tillsammans med – är på väg in i skogen i sällskap med vännen Flavio. Pollione anförtror åt sin följeslagare att han inte längre har några känslor kvar för Norma. Hans hjärta klappar nu för Adalgisa, en ung gallisk prästinna.

Månen visar sig. Norma gör entré med en blomsterkrans i håret och en guldskära i handen. Trots att Oroveso och gallerna vill ha krig söker hon fred med det romerska riket, vars förestående fall hon förutspår. När Norma och folksamlingen har lämnat platsen står Adalgisa ensam kvar mitt i skogen. Nedsjunken vid Irminsuls heliga sten vädjar hon om gudomligt skydd mot hennes förbjudna kärlek till Pollione. Han kommer dit och berättar för den unga kvinnan, att han ska åka till Rom dagen därpå och ber henne att följa med honom. Adalgisa vägrar först men ger sedan med sig. De kommer överens om att Pollione ska hämta henne natten därpå.
Hemma i sin boning kämpar Norma med motstridiga känslor gentemot sina barn. Hon känner att deras far har övergett henne, och därför både älskar och hatar hon dem på samma gång. Hon vet att Pollione mycket snart måste bege sig mot Tiberns strand, men hans tystnad oroar henne. Hon tror dock inte att han skulle fly utan henne eller, ännu värre, överge sina barn.
Adalgisa söker upp Norma för att få hennes kloka råd och berättar vad som plågar henne. Prästinnan är först förstående, men försöker ta reda på vem mannen hon älskar är. När Adalgisa säger att det är den man som är på väg mot dem, känner Norma igen Pollione och drabbas av ett våldsamt raseri. Trots Normas verbala utfall står romaren fast vid sitt beslut och erbjuder Adalgisa att följa med honom. Men när den unga kvinnan får reda på den grymma sanningen – att hennes älskare är far till Normas barn – blir hon alldeles förtvivlad och ångrar sig. Normas vrede eldas på av Polliones attityd; han är fast besluten att ta med sig Adalgisa till Rom när det väl blir dags.

Akt 2
Normas barn ligger och sover. Deras mor närmar sig med en dolk i handen. Grymheten i den handling hon är på väg att utföra får henne dock att tveka. Hennes skrik får barnen att vakna. Norma omfamnar dem gråtande och kallar på Adalgisa. Hon vill överlämna sina barn i hennes vård och sedan dö. Adalgisa accepterar dock inte detta offer och hävdar att hon nu bara har vänskapliga känslor för Pollione. Hon lovar att återuppväcka romarens kärlek till Norma. Tyvärr rubbas prokonsulns känslor inte av Adalgisas tårar och vädjanden. Han låter kvinnan han älskar gå men svär att föra bort henne, till och med från det heliga altaret om det skulle behövas. När Norma får höra om Polliones orubblighet och kidnappningsplan drabbas hon av ett starkt hämndbegär och ger gallerna tecken till strid.
Plötsligt hörs ett märkligt ljud. En romare har tagit sig in i templet och därmed begått en skändlig handling som ska straffas med döden. Han förs till gallerna. Oroveso känner igen Pollione och gör sig redo att döda honom, men Norma hindrar honom och hävdar att det är hennes ansvar att utdela det dödande slaget. Sliten mellan hat, kärlek och medlidande tvekar hon att döda honom och förklarar för åskådarna att hon först måste förhöra fången för att ta reda på varför han klivit över tröskeln till den heliga byggnaden. Gallerna drar sig tillbaka och lämnar Pollione och Norma ensamma. Norma kräver att romaren glömmer Adalgisa i gengäld mot att han får behålla livet. Prokonsuln vägrar dock och föredrar döden. Norma blir rasande och säger att hon ska låta bränna Adalgisa på bål så att förrädaren kan se sin älskade dö inför hans ögon.
Oroveso och hans män kommer springande, ditkallade av Norma. Hon berättar för dem att en prästinna har avgett falskt vittnesmål och brutit sina heliga löften, förrått sitt land och förolämpat deras gud. Folket kräver att kvinnan ska offras och Norma beordrar att ett bål ska byggas. När Pollione vädjar om nåd för kvinnan han älskar ber Oroveso Norma att avslöja förrädarens namn. ”Det är jag” svarar hon, till folkets stora förvåning. Den storhet som Norma härmed uppvisar väcker Polliones passion på nytt och han vädjar om förlåtelse och ber att få dö vid hennes sida. Innan prästinnan kliver upp på bålet ber hon Oroveso att ta hand om hennes barn. Den gamle mannen blir mycket rörd och lovar att göra som hon vill. Sedan låter han sin dotter förenas med sin älskade i döden.

 

 

 

 

TEAM
Dirigent: Giancarlo Andretta
Regi och scenografi: Stéphane Braunschweig
Iscensättning: Georges Gagneré
Kostymdesign: Thibault Vancraenenbroeck
Ljusdesign: Marion Hewlett
Koreografi: Johanne Saunier
MEDVERKANDE
Pollione: Tomas Lind
Oroveso: Anders Lorentzson
Norma: Katarina Karnéus
Adalgisa: Ida Falk Winland
Clotilde: Karin Hammarlund
Flavio: Daniel Ralphsson
Göteborgsoperans Kör
Göteborgsoperans Orkester

Arkiverad under: Recension Taggad som: GöteborgsOperan, Karnéus, Norma

Idomeneo – grekiska myter blir högaktuella i Mozarts opera

25 september, 2016 by Rosemari Södergren

idomeneo

Idomeneo
Av W A Mozart
Regi Graham Vick
Scenografi och kostymdesign Paul Brown
Koreografi Ron Howell
Dirigent Laurence Cummings
Premiär på GöteborgsOperan den 24 september 2016

Idomeneo, en opera av Mozart, skriven av honom som 25-åring, är en berättelse från den grekiska mytologin som i GöteborgsOperans uppsättning blir en stark och fantastisk berättelse där scenografi och dräkter är från vår tid – på så sätt binder föreställning samman människans kamp mot de patriakala maktsystemen genom flera tusen år. Föreställningen fick stående ovationer och många bravo-rop. Ja det var den verkligen värd, trots att musiken inte är så välkänd och inte innehåller så många kända partier, eftersom det inte är den mest spelade av Mozarts operor.

idomeneo2Som alla Mozartoperor har den dock musik som bär, med storslagna körer, effektfulla stormscener samt arior och duetter som tar andan ur både publiken som sångarna. I en scen måste Paul Nilon som Idomeneo sjunga genomdränkt av vatten som slängs över honom hinkvis. Det kräver sin sångare.

Idomeneo är kung av Kreta och han har tillsammans med grekerna besegrat trojanerna. På vägen hem råkar han och hans besättning ut för ett fruktansvärt oväder, skeppet bryts i bitar och alla förväntas ha dött. Idomeneo avger under ovädret en ed till havsguden Neptunus att offra den första människa han möter på stranden vid sin hemkomst, om de bara överlever. Den förste människa som möter honom på stranden är hans son Idamante.

Med i handlingen finns också Elektra, som har sin egen myt skildrad i flera andra föreställningar i såväl operaform som på teaterscener. Elektra som älskade sin far Agamemnon, som mördas av sin fru, Elektras mamma. Elektra manar sin bror till att därför mörda deras mamma. Hennes parti i Idomeneo sjöngs skickligt av Ingela Brimberg. Elektras klädsel föreställningen igenom är en vit enkel blod-befläckad kort klänning och en stor kavaj, så stor att den blir som en rock. Ett snyggt grepp som fungerar bra är de dansare/artister klädda som Elektra och som hela tiden var som skuggor kring henne, som förstärkte hennes ångest.

Även om handlingen baseras på  den grekiska mytologin blev frågorna den ställer mycket aktuella och svidande svåra att väja för –  i och med kläderna och scenografin. I inledningen kommer soldater med k-pistar vällande in över scen, vi ser flickor med slöja kring sitt hår bindas fast vid sängar och vi ser familjer med barn skutta förbi. Starka bilder som talar till oss på flera plan. Scenografin var enkel och effektfull med en stor vit flyttbar vägg där olika bilder projicerades, bland annat en väldigt skrämmande storbild på Idomeneo i kostym och texten ”vår fader”, en bild över diktatorer historien igenom.

En annan detalj som talade direkt till mig var när Ilia (spelad och sjungen av Ida Falk Winland) mot slutet kommer in och talar om hur kungen och prästerna tolkar gudarna fel. Gudarna vill inte tvinga en far att döda sin son.

idomeneo3Föreställningen fick som jag nämnde i inledningen stående ovationer. Den fungerar mycket bra och ger mycket att tänka på och prata om efteråt för den som ser föreställningen. Det finns starka paralleller till mycket i vår tid, om kampen mot patrikala makthierarkier, om hur religion ska uttolkas, om kärlek och om hämnd och möten mellan olika nationaliteter och kulturer. Det går också att se bibliska paralleller till berättelsen i Gamla testamenten om Abraham som beordras att offra sin enda son Isak – som något som också berör kristendomens bas: gud som låter sin enfödde son offra sitt liv.

Regissören Graham Vick skriver i programbladet för föreställningen:
Så Mozart, i sitt livs mesta Jimi Hendrix-stund, komponerar galet rik, populär, rock´n-rollig musik, kullkastar traditioner geonm att förena det djupsinniga med det populära, blanda gammalt och nytt, ställa fader mot son, Europa mot Asien i bländande kontraster av färg och dynamik. Opera kommer aldrig att bli detsamma.

Ja det är bara att hålla med och att tillägga att Graham Vick har lyckats att bära traditionen och syftet med föreställningen vidare: gammalt blandas med nytt i en dynamisk opera om mänsklighetens villkor då och nu.

 

idomeneo4

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: GöteborgsOperan, Idomeneo, Opera, Scenkonst

GöteborgsOperan gör Wagners Ringen klimatsmart och hållbart

21 april, 2016 by Redaktionen

klimatsmartopera

2018-2021 sätter GöteborgsOperan för första gången upp Richard Wagners Nibelungens ring. En i sig stor, konstnärligt stimulerande uppgift, som dessutom ska spränga gränser på miljöområdet. Projektet pågår hela vägen till 2021 när Göteborg fyller 400 år, och blir nu en aktiv del i firandet. Samarbeten med bland annat organisationer, forskare och myndigheter kommer att göra processen lika intressant som den sceniska uppsättningen.

Ett pressmeddelande berättar:
– Att sätta upp Ringen är en stor, konstnärlig utmaning som jag är oerhört glad över att vi tar oss an. Det är helt rätt att dessutom använda detta storverk för att testa hur långt vi kan komma i att minska vår påverkan på miljön, en av vår tids viktigaste frågor. Wagner utforskar elementens majestätiska naturkraft och visar på konsekvenserna av att använda naturens resurser för personlig makt och vinning, säger Stephen Langridge, konstnärlig ledare Opera/drama.

Ringens fyra operor – Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök – sätts upp av ett välrenommerat internationellt team mellan 2018 och 2021 (premiärer i november respektive år). För regin står Stephen Langridge själv, dirigent är Evan Rogister och scenografi görs av Alison Chitty. Flera av husets egna solister är framstående Wagnersångare och kommer att medverka. För att kunna nå målet, så hållbart och klimatsmart som möjligt, kommer inte alla operorna att sättas upp samtidigt. Men publiken ska ändå kunna få uppleva hela Ringen. Delarna filmas och visas ihop med den sista sceniska uppsättningen 2021.

Ska spränga gränser på miljöområdet
Nibelungens ring är det mest komplexa och ambitiösa musikdramatiska verket i den europeiska traditionen. GöteborgsOperan har länge prioriterat miljöfrågorna och är idag unikt internationellt med EMAS-registrering, certifiering enligt ISO 14001 och Svanenmärkt restaurang. Ringen ska bli ett innovativt projekt, en testarena, för att ta miljöarbetet ännu längre, inspirera och sprida kunskap, även utanför huset.

– Det här är ett mycket spännande projekt! GöteborgsOperan har en bra grund att utgå från och en god miljöprestanda. Det finns väl utvecklade system för mätning och uppföljning, stor och djup kunskap, hållbara, klimatsmarta och innovativa lösningar i alla delar av verksamheten. Vi kommer säkert att stöta på nya, svåra utmaningar men det är ju också viktigt för att kunna utveckla oss vidare, säger Natalja Koniouchenkova, GöteborgsOperans miljökonsult.

Ringen är tänkt att inspirera, sprida och ge kunskapsutbyte med andra. GöteborgsOperan vill samarbeta brett med organisationer, universitet/forskning, företag, myndigheter och även bjuda in nyfiken allmänhet. Ambitionen är Ringen ska påverka och bidra till hållbar utveckling i Västra Götaland, resten av Sverige och internationellt.

Tar sikte på Göteborgs 400-årsjubileum
2021 fyller Göteborg 400 år. Det firar Göteborg genom att tillsammans göra staden till en ännu bättre plats. GöteborgsOperans projekt passar väl in i visionen för firandet och blir nu en aktiv del av det.

– Stadens ambition är att 400-årsjubileet ska bli en betydelsefull milstolpe i Göteborgs historia. Vi är stolta och glada över GöteborgsOperans satsning och att de vill vara en del i att skapa ett hållbart avtryck för framtiden, säger Therese Brusberg, projektchef Göteborg 2021, Göteborg & Co.

Mer om GöteborgsOperans miljöarbete

Mer om Göteborgs 400-årsjubileum

Arkiverad under: Scen Taggad som: GöteborgsOperan, klimatsmart, Opera, Ringen, Wagner

Hamlet dröjer sig kvar

11 april, 2016 by Redaktionen

image

Hamlet
Regi Stephen Langridge
Dirigent Henrik Schaefer
Scenografi och kostymdesign Samal Blak
Ljusdesign Paul Pyant
Premiär på GöteborgsOperan 9 april 2016

Hamlet dröjer sig kvar. Först värjer jag mig lite i akt ett- är det här nu bra?; han är ingen Verdi; hum hum varför så lite spelad?

Men – operachefen Stephen Langridges uppsättning lämnar mej inte. Han och hans team har av en Grand Opéra från 1868- det sista verket i genren, aldrig spelad i Sverige- gjort något både modernt, pampigt och avskalat. Den bedriften ihop med flera optimala rolltolkningar gör att jag tror att Ambroise Thomas´ HAMLET kommer att räknas som nåt av det viktigaste i svensk opera 2016. Göteborgsoperan kan dom!

Grand Opéra är en genre som föddes 1829 med ”Den stumma från Portici”,en överdådig operaform med illusoriska dekorer, folkmassor, historiska kostymer, balett och fem akter. De två sista premisserna ett måste, Wagner fick tex skriva om Tannhäuser för att den skulle släppas fram på Parisoperan. Meyerbeer regerade, sen kom Auber och Halévy, vars Judinnan nu spelas igen, på Göteborgsoperan(såklart)2014.

Vulkaner erupterade, folk kokades i olja, Elektriska solar bländade den alltmer borger-liga publiken som operahusen nu främst ville locka. Sorgsna druider var inget för dom.
Där skulle finnas en konflikt mellan den privata viljan/kärleken och plikten mot sitt folk/religion. Säger jag AIDA förstår alla, den är i mina ögon/öron en klockren Grand Opéra, maktens pompa, ståt och krigföring ställs mot kärleksmöten och gravkamrar. Dess premiär 1871 och gamla Parisoperans brand 1873 markerar slutet för genren.

… som istället togs över av stumfilmen! De Milles ”Intolerande” (1916) och femtiotalets mastodontfilmer som ”Ben Hur” återväcker formatet, vad är inte ”Cleopatra” (1963)?
I vår tid har musikaler som ”Phantom of the Opera” (1986) lekt med formen- elefanter och allt, och jag tycker LES MISERABLES absolut är en modern efterföljare, också i sätter hur styckena säljs i”paket” och kopieras världen över. Dessa franska operor sattes upp via en slags handböcker: Mise-en-scenes, där allt från scenografi till regi stod tryckt. Alla ville ha det som i Paris – i Stockholm, Vilnius, Palermo och Rio de Janeiro.

Nu vet ni vad Grand Opéra är. Nu åter till Göteborg. Hamlet av Thomas är för sin tid mer ”modern”- de privata konflikterna dominerar helt. Folket kommer mest in och hyllar kungen och veklagar Ofelias död, fast Langridge lagt in protester med danska plakat – det vill inte riktigt verket. Men allt är gjort med finess, såväl knull som grafitti.

De proffsiga librettisterna Barbier och Carré har rensat, klarlagt, elva roller finns kvar, Ofelia och mamma Gertrude har fått biffigare roller än i pjäsen- och Hamlet överlever. Det senare kan ju uppröra idag, men Göteborgsoperan alternerar faktiskt det”lyckliga” franska slutet med det”olyckliga”engelska som Thomas skrev för London 1869- ospelat!

Thomas kanske inte jämt lyckas leva upp till det drivna librettot (här sjungs lysande franska!), akt tvås förberedelse för pjäsen känns lite av en tappad chans, men när i akt tre moderns ränker och fadermordets sanning avslöjas är det lysande opera, lysande!!

Moderna versioner av historiska pjäser har fördelen att vi kan koppla tecken vi ser på scenen till en vardag vi känner. Silvia, säkerhetskontroller, obducenter i deckare, kepsar. Nackdelen är att inget blir dolt bak en kostym eller kornisch, vi är inte i sagans värld.
Så en 40-åring i huvtröja blir- en 40-åring, ingen grubblande ung man, just vuxen.
Och detta upptar mej inledningsvis, tror vi på detta? Det blir som i baletter, föräldrarna verkar ungefär jämnåriga med de som spelar barnen. Här fixas inte med peruker. Svårt!

Detta sagt vill jag framhålla att Thomas Oliemans är en lysande Hamlet, frustrerande, lekfull, äkta i varje sekund och vokalt en dröm, som en mjukare yngre Bryn Terfel. Som Ofelia var Ditte Højgaard Andersen en stegrande sensation,klart hon ska vara dansk! Vansinnesscenen i akt fyra, i nåt slags wasteland, iförd sagda huvtröja, burken med Stesolid i ena handen och sprayflaskan i den andra gjorde hon den mest virtuosa vansinnesscen, koloraturer ställda på avgrundens brant i Langridges knivskarpa regi.
Pricka in henne när ni åker ner, liksom Katarina Karnéus! Hon gör(tror jag) sin första morsa från helvetet- vi ser fram emot hela raden en lång tid framöver, Katarina! Hon förmedlar en nervighet och oro som hela sagda trio låter genomsyra pjäsen, och hon köttar med rösten sådär härligt att man bara vill ha mer! Rollen skrevs för den första Eboli- se så, Katarina, vad väntar du på?

Tyvärr känns hennes man/älskare Claudius (Paul Whelan) både lite för ung och utan samma klös som den broders hustru han lagt vantarna på. Han borde vara en farlig man.
Någon som verkar både farlig och ung är Joachim Bäckström som Laertes, otacksamt disponerad roll i första och sista akten, hög som helvete men oj så bra! Till cameorollerna får räknas de två dödgrävarna, här obducenterna Anton Ljungquist och Ingemar Anderson som med Tuborg i ena handen och skalpell i den andra flikar in en plötslig air av Monthy Python i tragiken-då vet man att man är i Göteborg. Goa gubbar.

Kören verkar utbyggd till 55 sådär-flott- trots att körsatsen inte är jättelik. Så bra! Alltid! I diket ger Henrik Schaefer oss all sin kärlek till verket, men jag tror man kunnat elda på lite mer ”Verdiskt” ibland. Man blir glad när man hör ett- saxofonsolo. Nymodighet 1868.

Apropå hör; även om man lyssnat in sej lite och minns ” Näckens polska” i vansinnes-scenen(inlagd på förslag av den första Ofelia, svenska Christina Nilsson) så är det en märklig känsla att i salongen uppleva ett jätteverk i den stora 1800talsstilen- som man aldrig sett! Då inser man att allt, nästan allt man ser på en operascen…har man redan sett. Tack Göteborgsoperan för att ni ännu en gång gav oss chansen, och för ert mod.
Hoppas på samma succé som THAÏS (2010), där många sa innan: Det går ALDRIG!!

Medverkande
Hamlet Thomas Oliemans
Claudius, Kung av Danmark Paul Whelan
Drottning Gertrud Katarina Karnéus
Ofelia Ditte Højgaard Andersen
Laertes Joachim Bäckström
Polonius Peter Loguin
Horatio Anton Ljungqvist
Marcellus Henrik Andersson
Vålnaden, röst Björn Larsson
Vålnaden, gestalt Lars Hjertner
Förste dödgrävare Anton Ljungqvist
Andre dödgrävare Ingemar Anderson
Skådespelare Tobias Ahlsell
Skådespelare David Lundqvist
Skådespelare Anders Wängdahl
GöteborgsOperans Kör
GöteborgsOperans Orkester
Extrakör

Arkiverad under: Recension Taggad som: GöteborgsOperan, Hamlet, Opera, Scenkonst

Sverigepremiär för Hamlet på GöteborgsOperan

25 mars, 2016 by Redaktionen

Foto: Lennart Sjöberg

Den 9 april spelas Ambroise Thomas Hamlet för första gången på en svensk operascen. Thomas opera har svenska trådar – Ofelias roll skrevs för storstjärnan Christina Nilsson. Hon ombads föreslå en nordisk folkvisa att lägga in i fjärde aktens stora vansinnesscen. Det blev Näckens polska, som för alltid påminner operapublik världen över om vem rollen skrevs för. Ett pressmeddelande berättar:

På GöteborgsOperan delar Ida Falk Winland och Ditte Højgaard Andersen på Ofelias roll. Hamlet görs av den holländske barytonen Thomas Oliemans, som hade stora framgångar hos oss förra säsongen, som greve Almaviva i Figaros bröllop. Drottning Gertrud delas av mezzo-sopranerna Katarina Karnéus och Ann-Kristin Jones.

Regisserar gör Stephen Langridge (konstnärlig ledare för Opera/ drama). I sin tolkning fokuserar han på familjerelationer så komplexa att de skulle kunna driva vem som helst till vansinne. Men här lurar också politisk manipulation. I ett modernt samhälle med vakande ögon överallt kan det vara svårt skilja mellan vad som är illusion och vad som är paranoida vanföreställningar. Hamlet ställer frågor om illusion och verklighet. Om vad som verkar vara och vad som är.

– En opera värd att sätta upp ska reflektera över mänskligheten genom stor musik. Det gör Hamlet. Och musiken är vacker, känslosam och mycket direkt, säger regissören Stephen Langridge

Två olika slut
Vid urpremiären i Paris (1866) slutade operan med att Hamlet utses till kung och drottning Gertrud går i kloster. Men inför Englandspremiären på Covent Garden skrev Thomas ett nytt, Shakespearianskt slut där Hamlet begår självmord. Vi spelar båda sluten. På premiären blir det samma slut som vid urpremiären i Paris.

Paris-versionens final ges: 9/4, 17/4, 23/4, 6/5, 15/5, 21/5
London-versionens final ges: 15/4, 20/4, 27/4, 8/5, 19/5

Arkiverad under: Scen Taggad som: GöteborgsOperan, Hamlet

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 6
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Maja Ivarsson på Cirkus – en kväll som aldrig lyfter

Maja Ivarsson är en av Sveriges mest … Läs mer om Maja Ivarsson på Cirkus – en kväll som aldrig lyfter

Skruvat och ironiskt när väninnors relation belyses – En jättehärlig dag på Folkteatern

Av Maria Maunsbach Regi: Nina … Läs mer om Skruvat och ironiskt när väninnors relation belyses – En jättehärlig dag på Folkteatern

Ingelin Angerborn tilldelas Astrid Lindgren-priset 2025

På Astrid Lindgrens födelsedag den 14 … Läs mer om Ingelin Angerborn tilldelas Astrid Lindgren-priset 2025

Filmrecension: Eagles of the Republic – skrämmande om vad som händer när kulturens frihet tas bort

Eagles of the Republic Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Eagles of the Republic – skrämmande om vad som händer när kulturens frihet tas bort

Filmrecension: The Running Man – en av 20025 års bästa filmer

The Running Man Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Running Man – en av 20025 års bästa filmer

The Molotovs sprider punkglädje – se dom gratis i Stockholm och Göteborg

The Molotovs på Kollektivet Livet, som … Läs mer om The Molotovs sprider punkglädje – se dom gratis i Stockholm och Göteborg

Ambitiös ytterst gedigen debut vad gäller eget material – Resurrection Game av Emma Swift

Emma Swift Resurrection … Läs mer om Ambitiös ytterst gedigen debut vad gäller eget material – Resurrection Game av Emma Swift

Spännande sound lyfter känslorusig dramatik i stumfilmsklassiker – YoJuliet och Jonas Jonasson levererar musik till Gösta Berlings saga på Aftonstjärnan

8/11 2025 Aftonstjärnan på … Läs mer om Spännande sound lyfter känslorusig dramatik i stumfilmsklassiker – YoJuliet och Jonas Jonasson levererar musik till Gösta Berlings saga på Aftonstjärnan

Filmrecension: Klimatet i terapi – alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

Klimatet i terapi Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Klimatet i terapi – alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

Gör avtryck med egentillverkad spontanitet på första soloalbumet – Dreams av Adam Forkelid

Adam Forkelid Dreams 4 Inspalad … Läs mer om Gör avtryck med egentillverkad spontanitet på första soloalbumet – Dreams av Adam Forkelid

Innerlig och svängig vokaljazz i förstklassigt utförande – Rigmor Gustafsson / Erik Söderlind i Råda Rum

7/11 2025 Råda Rum i … Läs mer om Innerlig och svängig vokaljazz i förstklassigt utförande – Rigmor Gustafsson / Erik Söderlind i Råda Rum

Teaterkritik: Eriks och Elisabeths semester – en tragikomisk show om livets svindlande vägar

Eriks och Elisabeths semester Manus och … Läs mer om Teaterkritik: Eriks och Elisabeths semester – en tragikomisk show om livets svindlande vägar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in