Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Giff

Från Göteborgs Filmfestival – Love like poison

by

Love like poison
Betyg: 3

Anna (Clara Augarde) är hemma från internatet p.g.a. ett lov. Hon har just fått reda på att hennes pappa har lämnat dem. Kvar i huset är hennes något förkrossade mamma och hennes sjuke farfar. Mamma Jeanne (Lio) är kyrkan trogen och hon tyr sig till den lokala prästen. Anna, 14 år, ägnar delvis sitt lov åt att konformera sig och delvis åt att upptäcka sig själv och sin kropp. Hon träffar Pierre, en jämnårig kille som försöker ta henne med storm.

Love like poison är den franske regissören Katell Quillévérés långfilms debut och jag måste säga att hon har gjort ett klart godkänt arbete. Hon väver samman tre generationers lustar och fårhållningssätt till dem, om än med glimten i ögat när det gäller farfar Jeans (Michel Galabru), som är lite av filmens lutigkurre. Dock hålls han på jämn nivå och det största fokuset ligger på en osäker Anna som stundtals visar på en märlig relation till sin farfar.

Jag kan tycka att den var lite ljummen och man hade gärna fått dra ut lite mer på svängarna. Då tänker jag främst på de lite mindre rollerna, där jag tyckte mej se stor potential. Men en stor eloge till musiken i filmen. Jag tycker Katell vid flera tillfällen lyckas pricka med hjälp av den och det i samverkan med stora kyrksalar. Det är bland annat amerikansk folkmusik och även ett härligt litet uppträdande av den unge Pierre (Youen).

Relaterat: Mer från filmfestivalen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Göteborgs Filmfestival: Recension av Udaan

by


Udaan
Betyg: 4

Efter att ha smugit ut för att gå på bio med sina vänner blir Rohan (Rajat Barmecha) 16 år relegerad och tvingas flytta från internatet. Hem till sin familj. Familjen består av fadern (Ronit Roy), en man vars vardag delvis består av att jobba på industri samt att kontrollera den lilla familjen, bl.a. genom att bestämma vad Rohan ska bli. Rohan å sin sida vill inte läsa till ingenjör, utan han vill bli författare. Faderns ord är lag och han krossar snabbt Rohans drömmar, som tvingas in i en vuxenroll han inte vill ha.

Det här är en film som berör. Filmen berättas från A till B, alltså inget nytt under solen på den fronten. Men den berättelse som utspelas däremellan är otroligt fin. Vikramaditya Motwane lyckas här att förmedla sympati genom enkla medel. Mycket hänger i luften och man liksom vet vad som händer under detta tack, även om det dröjer en bit in i filmen innan man får det bekräftat. Rajat tolkar faderskaraktären på ett otroligt sätt vilket höjer mycket.
Det jag kan sakna är kvinnorna. De är på gränsen till obefintliga och jag tycker att det är tråkigt att de få som är med inte får större plats. Detta höjer visserligen kemin mellan lillebrodern och huvudpersonen, men man hade nog utan problem gett dem mer plats. Detta är en film jag starkt kan rekommendera.

Mer från Göteborg International Film Festival:
Göteborgsposten 1 och Göteborgsposten 2.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension från Göteborgs Filmfestival: R U There?

by


R U There?
Betyg: 3 av 5
Så har den då kickat igång. Det är för 34:e året i rad som man anordnar Göteborg International Filmfestival, Giff. Som vanligt är det ett fullspäckat schema med så väl seminarier, gästade regissörer som film. Festivalen har sitt nav på Draken i folkets hus; Järntorget. Därifrån kan man lätt ta sig runt till de andra biograferna med hjälp av spårvagn 6.
Efter en massa övervägande valde jag att börja festivalen med en film som går i årets tema. Nämligen närvaro. Filmens titel är R U There. En film som visade sig vara en film som verkligen passade in under det temat.

R U There är en holländsk produktion, skriven av Rogier de Blok och regisserad av David Verbee. Filmen handlar om Jitze (Stijn Koomen) en ung man som reser runt och livnär som datorspelare. Han spelar i lag och då är det viktigt att alla är i tiptop form. Efter att bevittnat en olycka i Taipei som ledde till döden, börjar Jitze att tänka. Han börjar tvivla på sin moral. Då träffar han Min Min (Huan-Ku Re) och genom den virtuella Second Life börjar de lära känna varandra så smått.

Idén är spännande. Här är en film där man inte tycker det är konstigt när två människor kysser varandra i ett ”chattrum”. Det går mej omärkt förbi och jag ser det som vilken filmkyss som helst. Närvaro på distans. I den riktiga världen är det ett evigt bullrande och dånande, men i Second Life är det lugnt, harmoniskt och avslappnat. Inte tycker jag heller att det är konstigt med datorspels turneringar eller professionella datorspelare. Nej, så ser det ut idag och jag tycker det är kul med en film som utspelar sig i denna miljö och tar sig an den på ett bra sätt.

Ett par händelser senare befinner sig Jitze och Min Min ute på landsbygden. Här sker långa långsamt gående scener. Lite för många långa. För att sedan, vips, få en svängom, med endast små indikationer om vad som egentligen har skett med den unge mannen. Tillbaka till stressen. Dånet.
Filmen funkar hyfsat. Jag hade nog lite för höga förväntningar på den. Mittenpartiet känns inte riktigt färdigt, men upprättelsen blir något sådär i slutändan. Helt klart sevärd.

Betyg: 3 av 5

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,