Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Frankrike

Filmrecension: Les Misérables – svår att värja sig emot och ger inga förenklade svar

by

Les Misérables
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 januari 2020
Regi Ladj Ly

Ett drama som känns som taget direkt ur verkligheten och som är svår att värja sig emot. Den skildrar ungdomar, poliser och olika gäng i Montfermeil, en förort till Paris. Ett område som enligt svenska politikers ordval skulle kallas problemområde. Filmen ger en tankeväckande inblick i livet i förorterna i Paris, bara en timme från turisternas favoritmål Eiffeltornet.

Vi får följa Stéphane, en polis från Cherbourg som ansluter till polisstyrkan i Montfermeil. Hans nya kollegor Gwada och Chris är två råa män. Deras jargong är skrämmande rå. Deras språk obehagligt. Om en unge på gatan retar upp dem kan de säga: ”Tigger han smisk?” De drar sig inte för att kalla folk för ”bögjävlar” eller ”rövknullare”. Chris bestämmer direkt att Stéphane ska kallas för ”Brylkrämen” på grund av att han har använd hårolja för att få sin frisyr snygg.

Det handlar, förstås, om mer än jargong. Gwada och Chris är redo att använda vilka metoder som helst för att upprätthålla ordningen i området. De snackar om att invånarna har respekt för dem, men Stéphane ser snabbt spänningarna som finns i området mellan de rivaliserande gängen. Och han inser också att det handlar inte om att invånarna har respekt för poliserna, det handlar om fruktan.

Skildringen känns oerhört ärlig och underbyggd med verkliga förhållanden. I förorten finns flera olika gäng, en del gäng är kriminella, andra är muslimska grupper som försöker hålla ordning på ungdomarna med andra metoder.

När en cirkus besöker området stjäl en av ungarna en lejonunge. Det sätter igång konflikter mellan de zigenska cirkusfolket och förortens kriminella grupp. Om lejonungen inte kommer tillrätta inom 24 timmar hotar cirkusen med att använda våld. Det startar en jakt på lejonungen både av de kriminella och poliserna, som alla vill avvärja den hotande konflikten.

Under jakten på lejonungen hamnar Stéphane och hans två kollegor i en våldsam konflikt med förortens ungdomar och ett skott går av från polisernas vapen och en tonårspojke blir svårt skadad. En annan tonårspojke råkar spela in detta med en drönare och därmed börjar en jakt på drönaren och videoklippet. Många vill inspelningen. Poliserna vill ha bort bevis på sin våldsamhet, de olika kriminella grupperna vill ha filmklippet för att kunna utpressa poliserna.

Jag får nästan klaustrofobi när jag känner de ungas situation. De är klämda mellan både de kriminella nätverken och polisens brutalitet och fördomar. Filmen är stark, träffsäker och ger mycket att tänka på, den förenklar inte något och ger många sätt att se och förstå vad som händer. Möjligen kan jag tycka att det saknas skildringar av ungdomar som inte grips av raseri och jag undrar också över föräldrarnas reaktioner.

Les Misérables är regisserad av Ladj Ly som 2017 gjorde en prisbelönad kortfilm med samma namn. Titeln är hämtad från Victor Hugos berömda roman som skrevs för 150 år sedan. Filmen vill visa är att de problem som Hugo såg fortfarande är en verklighet.

Les Misérables belönades med juryns pris och var en av de bäst säljande titlarna i Cannes och har bland annat köpts av Amazon i USA för ett rekordbelopp för en fransk debutfilm. Den är också utvald som Frankrikes Oscarsbidrag 2020.

Filmrecension: Bakom masken – unik, säregen, vacker och stark film om krigets galenskap

by

Bakom masken
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 april 2018

Bakom masken är en unik, säregen och stark film som inte liknar någon annan film. Snyggt och elegant foto, med en säregen och överraskande dramatik.

Handlingen börjar i oktober 1918 + första världskrigets fasansfulla skyttegravsstrider. Soldaterna såväl på franska sidan som på tyska sidan tar det lugnt, alla väntar på fredssignalen. Ingen vill riskera att bli dödad i krigets sista minuter. Men där finns en fransk officer i skyttegravarna med namnet Pradelle som inte är nöjd. Han vill inte sluta kriga och tvingar upp gruppens yngste och äldste soldat för att rekognisera i och skjuter dem och skyller på tyskarna – och så får han igång striderna. I den röran blir den unge soldaten Edouard Péricourt (spelas av Nahuel Pérez Biscayart) svårt skadad. Han överlever men med ett deformerat ansikte och förlorar talförmågan. I röran räddar han också livet på sin äldre soldatkompis Albert (spelas av filmens regissör Albert Dupontel).

På militärsjukhuset övertalar Edouard sin vän Albert att fiffla med dödsbevisen och ordna så att Edouard förklaras som död. Han vill inte återvända hem till sin far och sin syster. Han hatar sin far som är alldeles för sträng och som inte låt honom få utveckla sig som konstnär. Sin syster saknar han däremot men han klarar inte att återvända och dessutom vara så deformerad.

Edouard och Albert lever tillsammans i Paris och de hittar också en liten flicka, Louise (spelas av Héloïse Balster) som lever med dem och blir den som tolkar och översätter vad Edouard säger. Edouard är från överklassen och låter Albert slita och kämpa för att försörja dem medan han själv roar sig med att skapa masker åt sig själv, den ena mer fantasifull och lekfull än den andra. Edouard är en rätt egoistisk person som dels tar för givet att Albert ska försörja honom så är han också grym mot sin far och sin syster och låter dem tro att han är död. Men trots det får han mina, och förmodligen de flesta tittares, sympatier. Han är liksom många offer för kriget och krigshetsarna.

Edouard kommer på ett plan hur de ska lura till sig enorma summor pengar och sedan fly till Afrika. De ska ta uppdrag att göra krigsdokument, ta betalt i förskott och sedan fly.

Det är en fascinerande berättelse, en annorlunda berättelse med oväntade vändningar. Vacker, vemodig, mörk men ändå med hopp, sorglig och kärleksfull. Och framför allt är filmen ett starkt inlägg mot krig utan att skriva oss sitt budskap på näsan.

Om du sett mycket fransk film har du troligen sett filmens regissör Albert Dupontel i någon roll. Han är en etablerad och hyllad fransk skådespelare som gått över till att regissera och fick en stor succé med sin förra film ”Kärlek och brott”.

Lite fakta om Albert Dupontel:
Albert Dupontel föddes i Saint-Germain-en-Laye som Philippe Guillaume. Han började som stå upp-komiker i slutet av 1980-talet och fick mindre roller i filmer av Paul Vecchiali och Jacques Rivette. Hans genombrott i Frankrike kom 1991 med enmansföreställningen Sale spectacle på L’Olympia i Paris. Han debuterade som filmregissör 1996 med Bernie, som nominerades till Césarpriset för bästa debutfilm. Samma år nominerades Dupontel även för bästa biroll för Jacques Audiards Den diskrete hjälten. Michel Devilles La maladie de Sachs från 1999 gav honom en nominering för bästa manliga huvudroll. Dupontel har utmärkt sig med sin förmåga att spela i väsensskilda filmer, såväl i Gaspar Noés chockeffektsbaserade Irréversible som i breda komedier och prestigefyllda dramasatsningar. För sin femte långfilm som regissör, Kärlek och brott från 2013, fick han Césarpriset för bästa manus och nominerades för bästa regi och manliga huvudroll.

”Bakom masken” har haft stora framgångar och gjort stor succé i Frankrike där den haft mer än två miljoner biobesökare och fick 13 nomineringar till Cesar, det franska filmpriset.

”Bakom masken” är helt enkelt en unik, säregen, vacker och stark film om krigets galenskap med en lång rad duktiga franska skådespelare.

Filmrecension: C´est la Vie – satir med hjärta

by

C´est la Vie
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 mars 2018

”Sånt är livet” eller ”det är livet” är filmtiteln på svenska. I en normal filmlängd har livet skildrats i denna franska film genom att vi får följa Max som sköter ett catering-företag som specialiserat sig på att arrangera bröllop och andra storslagna fester. Nu är uppdraget att hålla i trådarna för en ståtlig bröllopsfest på ett extravagant 1600-talsslott.

Vi får följa den något självgoda brudgummen Pierre och hans betydligt mindre egofixerade brud Helena och vi får följa den personal som stor del måste jobba svart. Dessa svartjobbare som med osäkra arbetsförhållanden får slita för att den välbärgade eliten ska få sina sagolika magiska tillställningar.

Filmen beskrivs av distributören som en hyllning till livet, kärleken och all kalabalik däremellan. Det är en träffande beskrivning. Den är komisk och satirisk men samtidigt skildras alla dessa människor på ett varmt sätt, det finns ett hjärta för människor på registolen och bakom kameran. Alla dessa människor som alla drömmer om att möta körlek och som väver in sig i sina livslögner och ibland vågar se sanningen men oftast lever med halvsanningar.

Max är en äldre man som närmar sig pensionsåldern. Han är gift med Nicole men han har samtidigt en relation sedan lång tid tillbaka med en annan kvinna. När denna kvinna ställer ultimatum: antingen separerar han på allvar från sin fru eller så gör hon slut på deras relation, då blir det jobbigt för Max. Han vill ha kvar båda kvinnorna. Trots att hans äktenskap är över för länge sedan egentligen.

Vi får följa flera sidokaraktärer. Det är som själva livet. Allt bubblar på, än här, än där – och de flesta småljuger för att hålla skenet upp. Vi får följa fotografen Guy som hatar alla som fotar med mobiltelefon, men det han innerst inne egentligen söker är någon att vara kär i.

Kanske är livet inte fullt så enkelt som filmens budskap, men samtidigt är den välgjord, varm och fylld av kärlek till mänskligheten och samtidigt är den mellan raderna en satir över klyftorna i samhället. Men den delen av filmen skulle jag vilja se mer av. Om det samhällskritiska hade vässats att filmen fått ännu högre betyg.

Bakom filmen ligger duon skrev och regisserade ”En oväntad vänskap”. C´est la Vie har setts av över 3 miljoner biobesökare i Frankrike och sålde snabbt slut på alla visningar under Göteborg Film Festival.

The Nile Hilton Incident vinner radiolyssnarnas pris i Frankrike

by

Guldbaggevinnaren The Nile Hilton Incident vinner de franska radiolyssnarnas pris för Bästa utländska film. Om en vecka avgörs också om filmen vinner en César vid Frankrikes största filmgala.

Ett pressmeddelande berättar:
Den franska public service-radion France Inters lyssnare till det legendariska radioprogrammet Le masque et la plume utsåg igår The Nile Hilton Incident till Bästa utländska film 2017.

Filmen nomineras även till en César Award för Bästa utländska film vid den årliga direktsända galan den 2 mars i fransk television.

“Det är fantastiskt hur väl den franska radiopubliken tagit emot vår film. Nu håller vi också tummarna inför César-galan om en vecka”, säger filmens producent Kristina Åberg.

Le masque et la plume är Europas äldsta kulturradioprogram som introducerades första gången för lyssnarna 1955, och som sänds varje söndag sedan dess med bland annat kritik av litteratur, konst och film.

Vid Guldbaggegalan nu senast i januari blev The Nile Hilton Incident storvinnare med inte mindre än fem Guldbaggar för Bästa film (Kristina Åberg), Bästa manliga huvudroll (Fares Fares), Bästa kostym (Louize Nissen), Bästa ljuddesign (Fredrik Jonsäter) och Bästa scenografi (Roger Rosenberg).

I Frankrike har filmen hittills haft mer än 400.000 biobesök, vilket gör den till den mest sedda svenska filmen där sedan Män som hatar kvinnor (2009).

I undersökningen ”L’Echo Du Public” där den franska publiken själva röstar fram bästa biofilm vecka för vecka blev The Nile Hilton Incident också årets bästa utländska film 2017, före  Dunkirk  och Baby Driver.

Tidigare i vintras vann filmen även utmärkelsen Bästa utländska film av Le Parisien, som är en av Frankrikes största dagstidningar, i hård konkurrens med filmer som Dunkirk, Detroit, Lions och La La Land.

Framgångssagan för The Nile Hilton Incident inleddes vid världspremiären på den prestigefyllda Sundancefestivalen i USA för drygt ett år sedan där filmen hem priset för Bästa film i den internationella tävlan, och dessutom mottog den strålande recensioner i internationell branschpress.

Filmen erhöll även utmärkelsen Bästa film vid filmfestivalen i franska Beaune förra våren. Vidare dominerade filmen prisutdelningen under förra hösten vid Valladolid International Film Week, SEMINCI som anses vara en av Spaniens ledande filmfestivaler. Där tog filmen hem Golden Spike för Bästa film, Ribera de Duero – Best Director Award för Bästa regi och Miguel Delibes Award to the Best Script för Bästa manus.

Bland övriga vinster märks Festival du Film Politique: Prix des Médias, Etoiles et Toiles du Cinéma Européen: Europe Prize for Human Rights och Festival Noir Milano: Best actor to Fares Fares.

The Nile Hilton Incident har utöver Frankrike sålts till närmare 40 länder, däribland USA, Benelux, Storbritannien och Tyskland. Närmast får filmen premiär i Italien, Storbritannien och Spanien.

Filmen utspelar sig i skuggan av den egyptiska revolutionen 2011 och är inspirerad av ett verkligt mordfall.

OM FILMEN
Noredin (Fares Fares) är en korrupt kriminalpolis i centrala Kairo som satt i rutin att pressa lokala brottslingar på pengar. I ett rus av droger och alkohol håller han sig flytande i ett rättssystem som är på randen till kollaps. När en känd sångerska hittas död på The Nile Hilton Hotel hamnar utredningen på Noredins bord. Vad som från början verkar vara ett enkelt svartsjukedrama, visar sig vara mycket mer komplicerat än vad han kunnat föreställa sig. Spåren leder honom rakt in i den innersta kretsen runt presidenten och det enda vittnet är en ung flykting, Salwa, som jobbar svart på hotellet. Noredin börjarifrågasätta sin egen moral allt eftersom han blir djupare och djupare indragen i en spiral av prostitution, utpressning, mord och dolda politiska agendor. Det blir uppenbart för honom att jakten på rättvisaär ett ensamt lopp där ingen går att lita på.

The Nile Hilton Incident är producerad av Kristina Åberg för ATMO efter ett manus av Tarik Saleh i en samproduktion mellan Sverige, Danmark och Tyskland, med stöd från bland andra Svenska Filminstitutet, Danska Filminstitutet och Eurimages. Svenska samproducenter är Film i Väst, Sveriges Television, Nordsvensk Filmunderhållning, Chimney och Scanbox Entertainment.

Filmrecension: Imorgon börjar allt – en film som spretar åt för många håll

by

Imorgon börjar allt
Betyg 2
Svensk biopremiär 4 augusti 2017
Regi: Hugo Gélin
I rollerna: Omar Sy, Clémence Poésy, Antoine Bertrand, Gloria Colston

Omar Sy, som många säkert uppskattade i den kritikerhyllade filmen ”En oväntad vänskap”, spelar Samuel som är en ung man som lever ett bekymmerslöst liv på Franska Rivieran där han tar ut turister på guideturer och han håller igång på disco och har många olika kvinnor och tjejer. En dag vänds hans liv upp och ned då Kristin, en av hans många kortare romanser, dyker upp med en baby som hon lämnar över till honom och sedan bara försvinner utan ett spår. Där står han, världens hålligångare och en av de minst seriösa unga män som kan hittas och har ansvaret för en liten dotter.

Filmen har flera intressanta vinklar och duktiga skådespelare – den kunde blivit mycket bra men spretar nu åt för många håll.

Samuel beger sig till London och försöker få tag på Kristin, mamman till dottern – men Kristin är totalt försvunnen. Av en slump blir han vän med en man från underhållningsbranschen som bor ganska lyxigt och som tar Samuel under sitt beskydd. Samuel får ett välbetalt jobb av hono som stuntman och de bor och lever tillsammans, detta omaka par: en ung heterosexuell man och en medelålders homosexuell man. Dottern får växa upp där i en högst okonventionell familj. Samuel upptäcker att han inte är så hopplös som pappa som han trodde själv – bara att hans dotters liv inte är direkt ett vanligt medelklassliv utan rätt unikt och originellt. Men en dag händer något oväntat och det mesta vänds upp och ner.

Berättelsen är vacker, utan tvekan. Den har flera fina ingredienser även om jag som tittare upplever en del lite för uttänkt, typ: ”Vi låter en väldigt heterosexuell man bli sammanboende med en utpräglad homosexuell man. Då är vi moderna. Och männen blir jättebra föräldrar till en liten flicka.”

När jag känner att en film, eller en berättelse, för uppenbart försöker vara moderna och frisinnade kan jag backa bakut. Det känns inte riktigt ärligt. Det känns som att filmen bara vill rida på en våg av nytänkande.

Filmens största minus är dock att den har för många berättelser – länge tror vi att det handlar om en mans utveckling för att sedan bli ett drama om föräldraskap som bryter mot alla gamla normer för att sedan bli en skildring av en förfärligt vidrig kamp om vårdnaden av ett barn. Sedan i slutet visar det sig att filmen egentligen handlar om sorg.