David Lynch

Någonstans mellan Lana Del Rey och Portishead hittar vi David Lynchs egna sångerska. Tillsammans med den legendariske filmregissören skrev Chrysta Bell sitt debutalbum This Train som gavs ut förra året och i mars uppträder hon på trendiga musikfestivalen South by Southwest (SXSW) i Austin – men dessförinnan passade hon på att besöka Sverige för två korta visiter i Malmö och Stockholm. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp Chrysta Bell några timmar innan hennes spelning på Fasching i Stockholm.

När väcktes ditt musikintresse?

Min mor var sångerska så jag har alltid haft musik i hemmet. Enda sedan jag var liten har jag haft en egen skivspelare i mitt rum. Den första skivan jag förälskade mig i var Michael Jacksons Thriller medan min mor gillade musikaler och var engagerad i den lokala teaterscenen. När jag var sju år hände någonting betydelsefullt – min mor gifte sig med en ljudtekniker. Jag växte praktiskt taget upp i en musikstudio. Min omgivning var alltid full av musiker. Även om de flesta spelade in reklamvinjetter så närdes jag av skapandet av musik. Musiken var allt jag visste och jag ville bygga mitt liv kring det. Som tur är har jag alltid haft mina föräldrars stöd så det har aldrig funnits några andra planer att falla tillbaka på.

Hur skulle du beskriva dig själv som musiker?

Som av naturen entusiastisk. Min förmåga att sjunga är långt ifrån medfödd – när jag ser tillbaka på mina tidigaste inspelningar kan jag knappt förstå att jag kunnat fortsätta så här länge. Det är ganska konstigt eftersom jag alltid ställt höga krav på artister jag har gått och sett. Antingen ska de vara bra sångare eller bra låtskrivare – helst både och. Det är min passion, min entusiasm och min … att aldrig ge upp som tagit mig hit.

Vilka är dina ambitioner?

I slutändan det transcendentala utbytet mellan den uppträdande och publiken. Inspelningsprocessen är också värdefull men det är liveupplevelsen, och det visuella utbytet av känslor som uppstår när en person sjunger för en annan, som är min ambition.

Hur kom du i kontakt med David Lynch?

Jag hade en manager som trodde på mig. Han hade skördat framgångar med flera andra band och hade en känsla för att hitta talang. Han tyckte att min musikaliska essens bäst fångades genom att filma in mig när jag sjung så han arrangerade ett möte med agenten Brian Luks. Tio minuter in i mötet sa Brian ”David Lynch kommer att älska dig” från ingenstans – först trodde jag inte han menade den David Lynch. När jag väl bjöds in till Davids hem i Hollywood Hills möttes jag med öppna armar och efter mindre än en halvtimme hade vi börjat skriva vår första låt.

Vilket inflytande har David Lynch haft på din kreativitet?

Enorm – han är en mästare inom områden som regi och ljuddesign. Att få möjligheten att känna energin hos en man som litar på sin vision och är medveten om sin intuition var en ynnest. Han är anmärkningsvärt trogen sin egna konstnärliga stämpel. Det var en sådan gåva att få bevittna delar av hans process. Han visste alltid ögonblicket när ”vi var där”. När vi hade skapat något bra. Han visste även när vi inte var där och när vi var på väg att komma dit. Vad jag beundrar mest med honom är hans förtroende för sin egna vision.

Finns det några likheter mellan dig och David Lynch?

Jag vill tro att vi båda blir som mest exalterade när vi skapar och känner glädje när en sång kommer till liv. Vi älskar båda den känslan av söthet som uppstår då du skapat något som någon annan kommer att känna och för ett ögonblick dela med dig. Vi delar även en glädje över att se lyckan hos andra – han har ju dedikerat hela sitt liv till att assistera andra i deras passion oavsett om det är med sitt filmskapande eller med sin transcendentala meditation.

Vilka är dina musikaliska influenser?

Eurythmics och Annie Lennox, Portishead och Massive Attack och Nina Simone för sin frasering. När jag blickar tillbaka på mitt liv så har det varit mina stora musikaliska hjältar.

Vilka ämnen brukar inspirera dig till att skriva låtar?

Det kommer från massvis med olika platser. Jag var i Paris för några nätter sedan och det var så kallt att det var vackert samtidigt som jag kände mig väldigt lycklig över att vara där. Det enda sättet för mig att uttrycka den känslan var med en melodi. Jag tänkte på Piaf och skrev en melodi som troligtvis inte ens kommer bli en låt. Jag har ett behov av att uttrycka känslor med melodier som jag tror beror på att jag inte har så bra minne. Vissa ögonblick vill jag inte ska försvinna och en melodi kan bevara en liten bit av en känsla så jag kan återkomma till den igen senare.

Kan du beskriva processen bakom arbetet med This Train?

Vanligtvis hade David redan komponerat en grundstomme till en låt – han kan ju spela både gitarr och trummor – när jag kom in och sedan försökte vi skriva texter tillsammans. Ibland plockade David fram något ur sin magiska svarta låda som han har gömt någonstans i sin bostad. Vi brukade diskutera känslan och varifrån låten skulle komma från såväl vokalt och textmässigt innan jag gick in i sångbåset för att försöka tolka texterna. David var väldigt hjälpsam och visste precis när en tagning satt.

Vilken miljö föredrar du när du skrivet låtar?

Så länge det är på natten för jag gillar inte att bli distraherad. Rött vin – inte mycket, bara en klunk – brukar hjälpa. En bra, romantisk ljussättning är också inspirerande. Vanligtvis klär jag upp mig på ett visst sätt även om det bara är jag som är där.

Du har en låt som heter Real Love, vad är sann kärlek för dig?

Sann kärlek är en kärlek och uppskattning till sig själv så som du är sammanbunden med allting: Sökandet och de söta illusionerna. En vacker kamp vi inte vill ge upp.