• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Inte så vackert, Biutiful

25 november, 2010 by Redaktionen

Som skrivet i ett tidigare inlägg, är Biutiful en väldigt mörk film om en man som tvingas skärskåda sin livssyn när döden står vid dörren.

Biutiful är Alejandro González Iñárritus första långfilm där han bryter sig ur serien med sammankopplade och hopflätade berättelser (Amores perros, Babel) och väljer att istället koncentrera sig på en enda karaktär vid namn Uxbal, spelad utav Javier Bardem. Iñárritu verkar ha bestämt sig för hur mycket depression han ska skildra vare sig han kommer dela upp det i fyra karaktärer eller en. I det här fallet är det en ensam stackare som får gå igenom allt ifrån separation till misshandel till obotlig sjukdom och mycket mer.

Det är ungefär vid hälften av speltiden som man får en klump i magen och tänker “det här börjar blir för mycket”. Och då är det ändå över en timma kvar tills alla 147 minuter är visade. Visst kan “för mycket” vara bra vid ett par tillfällen, det är ofta ett sätt för regissören att sätta ner foten och göra sig hörd. I det här fallet är det inte så. Misären är så pass utspridd inom olika territorier att man förstår aldrig riktigt vem eller vad man ska tycka synd om eller bli arg på först.

I en middagsscen blir Uxbal sur på hans unga son för att denne stoppar i alldeles för mycket mat i munnen på en och samma gång. Själv blir jag sur på att Iñárritu väljer att stoppa i oss så mycket elände på en sittning, trots utomstående prestationer från samtliga medverkande och speciellt Javier Bardem.

– www.cinezine.se

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Alejandro González Iñárritu, Biutiful, drama, Javier Bardem, Recension, Scen

Aldrig har jag ångrat en film så mycket som jag ångrar A Serbian Film

24 november, 2010 by Redaktionen


Många gånger har jag ångrat att jag gått och sett en film, men aldrig har jag ångrat en film så mycket som jag ångrar A Serbian Film. Jag läste varningarna på internet innan, folk som skrev hur hemsk den var, men ändå så gick jag och såg den. En vanlig reaktion som blir när folk säger att man absolut inte ska göra/se eller tänka på något. Men helt seriöst, SE DEN INTE!!!!
Filmen handlar om Milos, en avdankad porrstjärna som bor med sin fru och son i Serbien. Pengarna som han tjänat och sparat har börjat ta slut, lägligt nog så dyker Vukmir upp. Vukmir erbjuder Milos en stor summa pengar för att göra en film, han får inte veta någonting om filmen förrän sekunden den ska spelas in. Desperat tackar Milos ja till att göra filmen, något som han inte borde ha gjort.
Filmen, som är gjord av Srdjan Spasojevic, är bra i ungefär 40 minuter.Den är spännande och stundtals rolig, den är snyggt filmad och musiken är lite eggande att något hemskt ska hända. Och sedan blir det hemskt. Eller hemskt är fel ord . Sjukt, groteskt, vidrigt och bara helt j-a fel.

Jag har alltid varit ett stort fan av skräckfilm, splatter och tarmar som flyger runt. Men denna film går över gränsen. Långt över gränsen. Jag skulle vilja ge regissören en örfil och bara fråga varför? Vad är syftet med denna film? Förmodligen så ville han bara göra en film som skulle chocka folk. Grattis Srdjan, du har lyckats! Våldtäkt mot barn och kvinnor, tortyr, incest. Det är inte roligt, speciellt inte att se på en stor bioduk. Jag minns när jag såg Anti-christ på bio, jag trodde då att det var de sjukaste jag hade sett. Men den är rena barnfilmen jänfört med denna. Ingen borde se den, INGEN.
Så ingen film att rekomendera. Sanna mina ord. Filmen får inget betyg, den förtjänar inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om porrstjärna, skräckfilm, Stockholms filmfestival, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: porrstjärna, Recension, Stockholms filmfestival

”Born with an insight and a raised fist” – Kulturbloggen intervjuar Raised Fist

24 november, 2010 by Redaktionen

Intervju med Alexander Hagman från Raised Fist!
Klockan är kvart I sju och jag och min kamrat Christoffer står och väntar I Debaser Medis entre. Ikväll ska bandet Raised Fist spela! Fansen har redan börjar köa spänt utanför.

Men vilka är dessa Raised Fist? Med stora hittar som Sound of the republic så har bandet från Luleå hållit sig som ett utav Sveriges största och hårdaste band. Vi har fått nöjet att träffa skrikande sångaren Alexander Hagman för en intervju.

Om du skulle beskriva Raised Fist för någon som aldrig hört er, hur skulle det bli?
– Jag skulle väl säga att vi är ett gäng norrbottningar som gillar att spela musik. Eller bestämda norrbottningar med en bestämd agenda.

Just nu så är ni ute på turne med senaste plattan, Veil of ignorance, skiljer den sig något från alla era tidigare skivor?
– Den skiljer sig en hel del faktiskt, för varje skiva tar vi ett nytt steg upp. Vi fortsätter att skriva hårda låtar men med en utveckling sen förra.

Hur går skrivprocessen till när ni ska skriva ett nytt album?
– Alla skriver sina delar på skilda håll. Sedan sätter vi ihop allt. Vi repar aldrig så allt bli ihopsatt I studion bara, så bollar vi med varandra så alla får lite röst hörd. Sedan lägger jag på sången. De flesta gånger har resten av bandet inte ens hört sången förrens allt är klart och inspelat, haha.

Era låtar är ju väldigt speciella, var finner ni inspiration till att skriva? Några musikaliska influenser?
– Som artist/konstnär så blir det sällan att man inspireras av saker runt omkring en, man blir mer inspirerad av en själv, det kommer innifrån. Sedan hör andra det och det blir magi för dom, för att de kan relatera, mycket av låtarna blir ju väldigt personliga eftersom att det är jag själv som skriver. I början hade man ju andra band som man lyssnade på, men nu har vi utvecklats så mycket att vi inte låter som något annat band som spelar. Och när jag ska skriva text så kan det ofta bara vara att jag lyssnar på den färdiga musiken, sen bara improviserar jag. Låten “Words and phrases” på nya skivan t.ex, jag satt och nynnade och bara drog lite skönlir på guran så bara kom de. Ett litet skönsångsparti och sen kom refrängen lite improviserat. Går inte att säga riktigt vart jag hittade inspiration, det liksom bara kom. Man följer inte direkt några regler. Jag lyssnar på allt ifrån tung hiphop till dancehall, vilket jag älskar! Även Britney Spears släppte en bra platta härom året! *skratt* Men alltså, den var musikalisk! Lyssna på den, grymt musikalisk! Gjord av svenskar dessutom!! Britney till grindcore liksom. Haha.

Inom musikbranchen verkar det vara så viktigt att spela en viss typ en genre och sedan hålla sig till det, är det viktigt för er att hålla er till ett visst stuk för fansens skull? Hur viktigt är det egentligen att titulera sig?
– För oss så har det alltid handlat om att vara ärliga mot oss själva och spela det vi gillar. Om det blir åt metalhållet eller hardcorehållet eller punkhållet så är det inte viktigt för oss, huvudsaken är att vi gillar det. När vi spelade in plattan Dedication(2002) så tyckte vi att den var stenhård. Men vi fick ingen respons från varken fans eller bolag. Det blev som en mellanplatta bara. Idag så klassas den som våran bästa skiva, vårt mästerverk. Det var kul, för vi visste hela tiden att den var bra. För att den är lite annorlunda! Men angående genre så skiter vi faktiskt i de, vi spelar vad vi vill. Om alla bara spelade för att någon annan gillade de så skulle musik inte existera. Den ska komma innifrån.

Är det viktigt för er att hålla er ”true”, tjäna pengar, vara störst?
– Nej, vi har klippt alla band till alla samarbetspartners, alla bolag. Vi gör allt själva för då blir det på vårt sätt och ingen annan kan komma och säga gör såhär eller låt såhär. Spelningen ikväll här på Debaser, den fixade vi helt själva. Vi vill inte behöva vara beroende av någon annan. Vi bestämmer själva när vi vill gå på scen och om vi vill ha ett förband eller tre. När andra börjar böja sig, så står vi. Kärnan rör ingen! Vi skulle aldrig sätta oss i någon annans knä, om vi själva inte vill. Så allt gör vi själva, vill vi spelas på bandit så ringer vi bandit, vill vi vara med i tv så ringer vi och frågar, vill vi spela så ringer vi och frågar ”hej får vi komma och spela?” Det är rätt enkelt. Stå på egna ben.

Ni startade bandet 1993 och släppte första skivan 1998, vad var ambitionen då? Var det att bli störst och åka runt hela jorden och spela?
– Nej, för fan. Vi började repa hemma i polarns vardagsrum. Jag spelade bas. Gick väl sådär *skratt* Nämen vi började gå på spelningar och vi tyckte musikerna var coola. Sen var det ju för att hävda sig lite för brudarna också. Sen är vi ett så grymt bra team i Raised Fist. Vi passar bra ihop och vi har vuxit ihop.

Ni kommer ju uppifrån norr, vilket många andra hårda band gör. Umeå är ju känt för sin Hardcore scen, var det därför ni började spela HC?
– Nej, Nej. Vi är hårda som personer så att spela hårt var alltid det självklara. Självklart gick man ju på andras spelningar och såg de tuffa banden, men nej. Vi är bara hårda ? Och hela HC-tiden, den var mest för ungdomarna, det var ju det man gjorde.

Så vad händer nu efter turnen? Kan vi se fram emot en ny skiva snart?
– ja det blir väl nya turneer 2011. En ny skiva ska vi nog börja spela in sent 2011-2012. I sommar blir det massa festivaler och vi ska hinna åka till USA innan och spela. Vi har faktiskt aldrig spelat där förr, vi har alltid bojkottat dem för allt hysteriskt. Vi vill inte hamna i hysterin. Men nu är det nya tider, ny president. Det känns som att vi nu kan åka dit med gott samvete! Men allt kan ändras, vi får se hur framtiden blir.

Är det någon skillnad på att spela här i Sverige och på att spela utomlands?
– Det är mer att det är annorlunda om det är åldersgräns. Som ikväll är det 18+ och det märks på publiken. Men ibland kan det vara annorlunda. I finland t.ex är det mycket metalheads som kommer och ser oss. Sen åker man ner till Italien och där kanske det bara kommer såna super HC kids. Publiken är ju väldigt viktig, men det är mer vad de gör. Den bästa publiken är den som står rätt fram och tittar och hoppar upp och ner. När man ser att publiken ser dig så blir man så jävla taggad. Så börjar man själv hoppa runt och vara galen. När folk håller på och bildar moshpit, då känns de ju inte riktigt som att de är med. De är fast i sin lilla cirkel. Men det är alltid roligast att spela på små ställen. Då får man bra kontakt med publiken. För några månader sedan spelade vi på Summerbreeze och det var 30 000+ i publiken. Det är ju också eggande, men man får inte samma kontakt. Dock kan man ju hoppas på rekryter. På festivaler går folk och ser band som de inte har hört talas om. Och där har man fått nya fans, alltid kul.

Så, är ni taggade att spela ikväll?
– Jafan, vi är taggade som fan. Ska bli riktigt kul, hoppas på mycket röjj.

Två timmar senare börjar konserten.
”KOM IGEN STOCKHOLM, ÄR NI MED OSS IKVÄLL?!” inleder den karismatiske frontmannen Alexander Hagman med ett skrik, och scenen förvandlas till en bomb av energi och hoppsparkar. De kickar igång kvällens gig med ”Perfectly Broken”, varpå de bränner av en salig blandning av gamla och nya låtar, som säkerligen berör samtliga i publiken. Från nya plattan hördes bland annat ”Friends and traitors”, ”Words and phrases” och den känslosamma låten ”Wounds”. I övrigt spelade de låtar som ”Sound of the republic” och ”Killing it”, och vid flera tillfällen kände man hur hela golvet skakade av publikens gung. Värt att notera är att de även spelade ”Tribute” från debutplattan, som en känga till den extrema högern.
Summa summarum, så var det en riktigt bra spelning, och Raised Fist är ett säkert kort om man vill gå på en spelning av det hårdare slaget. Vi hoppas få se dem snart igen!

Intervju Linnea Amling
Recension av konsert Christoffer Sundberg

Läs även andra bloggares åsikter om Raised Fist, intervju, hårdrock, Luleå, Kulturbloggen, recension, musik, rockmusik

Arkiverad under: Intervju, Recension Taggad som: Hårdrock, Intervju, Kulturbloggen, Luleå, Musik, Raised Fist, Recension, Rockmusik

Bigga than Ben

24 november, 2010 by Redaktionen


Bigga than Ben

Det kan vara svårt att lyckas i Englands undre värld. Bigga than Ben fungerar som en instruktions film för den som vill försöka. Den presenterar en värld där otrohet inte är en moralisk fråga, utan en fråga om överlevnad.

Filmen handlar om två unga ryska invandrare, Spiker (Andrei Chadov) och Cobakka (Ben Barnes), som kommer till England för att tjäna stora pengar. Efter några hederliga försök inser de att de inte klarar sig själva. De tar hjälp av Artash (Ovidiu Matesan) , som lär dem att snatta, fiffla med mobiltelefoner och lura banker. De kommer på fötter och lyckas de skaffa sig jobb. För ett tag går allt bra men med ett liv som utspelar sig bland knarkare, trångboddhet och kulturkrockar kan drogerna bli ett sätt att fly undan verkligheten. Detta är just vad som händer Spiker.

Filmen, som är baserad på en novell, utger sig för att vara ett drama men den görs med en gnutta tragikomiska inslag som baseras på kulturella föreställningar och som bäddar för missförstånd. Ett bra exempel på detta är när Cobakka ska hjälpa en kvinna med att bära matkassarna till bilen. Med sin ryska accent blir situationen snabbt dråplig och Cobakka, vars avsikter var goda, kommer därifrån med kvinnans båda kassar.
Tempot i filmen växlar väldigt ofta första halvan av filmen. Det är snabba klipp med sköna punk takter, vilket följs av avstannanden som består av att folk pratar rakt in i kameran. Detta gör att man på ett snabbt sätt lär känna miljöerna och de föresättningar som huvudpersonerna har. Det jag saknar i filmen är en mörkare vision av den undre världen och dess invånare. Större utsvängningar. Vid ett tillfälle i filmen målar berättaren, Cobakka, upp bilden av en pundare och dess tillvaro. Det är en härlig beskrivning av ett tragiskt subjekt.

Musiken är ett stort plus och om man gillar filmer som skildrar förorter i England (vilket jag gör), kan jag starkt rekommendera denna film. Både Andrei Chadov och Ben Barnes gör ett strålande jobb som de båda ryska invandrarna.

(Fyra räkor av fem.)

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, dvd, London

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: dvd, London, Recension, Scen

Reflektioner om pjäsen: Mormors svarta ögon (av och med Tanja Lorentzon) ur ett finskt och ickefinskt perspektiv

21 november, 2010 by Redaktionen

.

Den här pjäsen för mig tillbaka till min barndoms somrar där Marsken, flaggan och Karjala hölls högt. Det var givetvis inte ölmärket som det handlar om utan Karjala, Karelen som ockuperades av Sovjet sommaren 1944.

Min egen morfar Antti kom från en liten by i Karelen och var veteran från två krig, något som han aldrig lät familjen glömma. Varje sommar tillbringades under hela min barndom med morfar, mormor och Saima utanför Gnesta, där en liten bit av Finland skapades under sommarmånaderna.

Flera av min mors många släktingar kom och hälsade på och många glada fester med finländska inslag fanns både på gott och ont.

Vi talade för det mesta finska och lyssnade på finska nyhetssändningar så att man blev marinerad av det finländska. Man tog sig även några veckor för att resa över till Finland och hälsade på släktingar både i österbotten och i Helsingfors.

På ett plan är ” Mormors svarta ögon”, av och med Tanja Lorentzon, inte en pjäs för vem som helst på grund av den mycket personliga historia som framförs. Det vilar även en stark nostalgisk känsla över texten som framförs.

Tanja Lorenzons familj, som ursprungen kommer från Finland, lämnade vad som ibland kallats Kekkoslovakien (1956-1982) för att skapa sig ett nytt liv Sverige, med hela familjen med slutligen sex syskon och två vuxna. Familjen Koukonen, senare Svedjeström, var som många andra finländare starkt präglade av kriget och speciellt mormor Mirjam kom att spela en stor roll.

Den finska arbetskraftinvandringen som kom hit under rekordåren, var till stora delar hämtade direkt från grannar och bekanta i Finland. De kom till ett Sverige där en liten bit av det gamla landet byggdes upp.

Tangofinnen, blev både ett skällsord och ett epitet för flertalet av finländarna med sina egna föreningar och sällskapsliv, ett liv som många gånger mer förknippads med kniv, koskenkorva och fullfinnar.

Det första en arbetsfinne fick höra var: ” tänk på ackorden, jobba inte så hårt, svenskarna hänger inte med”. Det var finländarnas vana att arbeta snabbt på arbetsplatsen som inte gillades.

”Mormors svarta ögon” är även en historia om riktig kvinnokraft när Tanjas mor Terttu bryter sig ut ur den många gånger för finska miljö som uppkom, där oftast män inte lärde sig svenska för att man helt enkelt aldrig umgicks med andra än finländare. Något som har skapat problem senare i livet för dem.

Något som inte är självklart för den som inte har levt med flera kulturer; finländare har som många andra folk svårt att bara släppa sin egen kultur och acceptera allt det nya som fanns i det nya landet Sverige.

Hela pjäsen andas av närvaro och ingenkännande i hur det var under 1980-talets Tumba, en förort som har fått sämre rykte än vad den förtjänar.

Jag vill inte kalla pjäsen för en invandrarpjäs utan något som många gånger är allmänmänskligt i ordets rätta bemärkelse.

Pjäsen är något som många andra invandrargrupper, ett ord från den ack så svenska byråkratiskan, kan känna ingen sig i. De greker, turkar, jugoslaver och andra som kom hit till Sverige för att skapa ett nytt liv, ”Mormors svarta ögon” är även en pjäs för er.

Bild: http://www.dramaten.se/PageFiles/41723/MSG_press_4_mini.jpg

Det är egentligen underligt hur påtagligt vatten gör vissa saker. Inte vilket vatten som helst heller, jag talar om Östersjön. Plötsligt så är man i ett annat land, även om bara rör sig några timmar bort från en svensk hamn. Det spelar egentligen ingen roll om man är finländare eller gotlänning, vetskapen om att man inte bara kan sätta sig i en bil och sedan efter en längre färd vara framme vid sitt forna hem påverkar. Istället väntar båtfärd, timmar över öppet vatten som kan vara minst lika vanskligt som Nordsjön.

Inte heller språket blir detsamma som rikssvenskan. Många gånger har man fått höra för att man inte talat som alla andra. Det bestämda, lite vilda och ack så stolta i rösten som hörs varje gång man öppnar munnen, det går inte riktigt att förklara. Naturligtvis blir det ju ännu mera påtagligt när man faktiskt talar ett helt annat språk som inte ens tillhör samma språkgrupp. Ändå har Finland och Sverige en lång, gemensam historia, på ett helt annat sätt än vad Gotland har haft med Sverige.

Jag kände många paralleller mellan Tanjas familjehistoria och den som är min egna, gotländska. De svåra förhållandena med arma umbäranden har nog alla i släkthistorian. Att däremot ta sig över det där öppna vattnet, även om det inte är något större avstånd, inte längre ha släkten nära, känna havets mörka vatten mellan sig och de som står en nära och känna en ensamhet i att inte tala som alla andra i ens nya omgivning, det kan jag mer än väl känna förståelse för. Mummo är mummo även på gotländska.

Nu har jag inte blivit kallad för finne, finnjävel, koskenkorven eller liknande, men ord som guten, gotlandsbaggen, båtflykting, ”utlänningen”, keno och liknande har sagts genom åren. Faktumet att Gotland har ett eget minoritetsspråk, gutamålet, ger ytterligare dimensioner av ett förlorat språk. Både min föräldrageneration och den innan talade betydligt mera av detta språk än vad jag själv har gjort. Känslan av att man borde kunna tala det finns.

Tanja berättar sin familjehistoria via tre generationer kvinnor med ett driv som fångar upp en och tar med en genom ett utanförskap som aktivt försökts fördrivits. Det är otroligt hur snabbt händelser glöms bort när det kommer till historia, samhälle och folkströmningar. Sverige hade en kraftig arbetsbrist i sin efterkrigsindustri medan Finland hade det motsatta förhållandet. De som kom hit hade oftast en enklare bakgrund och höll fast vid det som de kände till. Paralleller till det tidiga industriella Sverige med arbetare finns det många. Hade inte arbetskraften funnits hade Sverige inte varit en stark industrination idag. Tänkvärt skulle jag vilja påstå.

Stoltheten över att vara finne slår emot en, även om Tanja länge under sin uppväxt minst lika passionerat avskytt att hon var just finska. Den stoltheten kan jag känna igen från alla gotlänningar som flyttat till andra sidan Östersjön och som ännu är lokalpatriot för sin älskade ö.

Nu skulle man ju kunna vara krass och säga att det är en pjäs som passar in hos många olika individer med både svensk lantortsbakgrund som nysvenskar med allehanda livsomvälvande händelser i ryggsäcken. För visst är det så. Människor är inte så olika när det kommer till kritan, många upplevelser kan delas över gränserna. Att ha ett starkt band till Östersjön däremot, det tror jag nog är en sådan sak som få andra har med samma närvarande effekt.

Se den, det är en upplevelse som ger en lite av alla de starka känslorna på en och samma gång, på ett kraftfullt berättat och småhumoristiskt framfört sätt.

Av Alexander Sanchez och Jessika Ahlström

Foto: Roger Stenberg

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet, Nummer, Dagens Nyheter, Sveriges Radio.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, recension, teater, scen

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Recension, Scen, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 190
  • Sida 191
  • Sida 192
  • Sida 193
  • Sida 194
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in