• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Mästaren och Margarita – ett mirakel

6 december, 2025 by Rosemari Södergren

Mästaren och Margarita
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 december 2025
Regi Michael Lockshin

Är det ens möjligt att göra Michail Bulgakovs kultförklarade roman Mästaren och Margarita till film? Boken som publicerades under 1960-talet mer än 25 år efter författarens död blev en kultbok runt om i världen. Romanen sär en fantastiskt och fantasifull berättelse och samtidigt är den en tydlig och klar kritik av diktaturer och avslöjar fenomenen bakom makt som stryper yttrandefrihet. När det skrevs var den en kritik på Sovjetunionen och Stalins makt. Idag har filmatiseringen som gjort publiksuccé på ryska biografer. Hur det ens är möjligt i Putins diktatur? Mirakel kan tydligt ske också i vår nutid.

Filmen utspelas i Moskva under 1930-talet där en berömd författare plötsligt censureras av den sovjetiska staten: hans roman förbjuds, och premiären av hans nya pjäs om Pontius Pilatus ställs plötsligt in. Han blir utstött inom några dagar och ingen vill ha med honom att göra. Då börjar han i sin förtvivlan skriva en ny roman där har driver med djävulen, som får namnet Woland. Djävulen, Woland, kommer till Moskva för att hämnas på de som säger att han inte finns. Eftersom Sovjetunionen avskaffat religionen och därmed också avskaffat Gud finns ingen djävul heller. Författaren inser att hans roman aldrig kommer att publiceras i Sovjetunionen. Han träffar en kvinna som han inleder ett kärleksförhållande med, Kvinnan, Margarita, blir hans musa och inspirerar honom att fortsätta skriva, oavsett vilka konsekvenser det går.

I filmen vävsBulgakovs roman samman med hans eget liv och det blir en berättelse med många bottnar utspelar sig i tre parallella tidslinjer: det halvrealistiska Moskva på 1930-talet, det fantasifulla framtids-Moskva i Mästarns roman och Jerusalem år 33 efter Kristus, vid tiden för Jesu korsfästelse där Pontius Pilatus har en viktig roll, spelad av underbara Claes Bang.

Filmen är konstnärligt och filmiskt fascinerande – men berättelsen spretar vilt, fast det gör inte så mycket. Det underläggande temat tas upp ur olika synvinklar. Filosofiskt
är högaktuell och med tanke på hur yttrandefrihet och konstens frihet attackeras är det högintressant att den blev ett sådant publikfenomen i Ryssland med över fem miljoner biobesökare. Samtidigt är filmen också attackerad av den ryska staten. Filmens regissör Michael Lockshin har kallats ”förrädare” och ”folkets fiende” i Kremltrogna medier samtidigt som hans filmatisering av Mästaren och Margarita hyllats internationellt för sitt tydliga anti-totalitära budskap och dess konstnärliga kvaliteter.

I filmens ensemble finns några av Rysslands största filmstjärnor, som Evgeny Tsiganov och Yulia Snigir, samt internationella namn som tyske August Diehl och Nordens egen Claes Bang.

Var och en som läst Bulgaovs roman Mästaren och Margarita har troligen sina bilder av karaktärerna och händelserna. Att filmatisera den blir givetvis en berättelse som delvis blir annorlunda och spretar iväg åt andra håll. Det gör ingenting. Denna version är skapad genom fantasi och djup filmisk konstnärlighet, det är en imponerande skapelse som vibrerar och pendlar mellan komedi, gravallvar, absurdism, realism och fantasy och den står upp för konstens frihet och tankarnas rätt att gå åt alla olika håll.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mästaren och Margarita

Filmrecension: 100 liter guld – kryper under huden på mig

24 november, 2025 by Rosemari Södergren

100 liter guld
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Teemu Nikki

100 liter guld är Finlands Oscarsbidrag och är den film som lockat flest biobesökare i år i hemlandet. Det är en välspelad och välgjord film som känns djupt inom mig. Det är en stark skildring av kvinnlig alkoholism som inte går att skaka av sig.

Det är en realistisk och skrämmande skildring av två kvinnliga medelålders systrar, Pirkko och Taina, som bor på finländska landsbygden. Det har små extrajobb men försörjer sig också delvis på att göra Sahti, som är ett mörkt öl. De två systrarna är den tredje generationen i deras släkt som brygger sahti. Det är sahti, öldrycken, som är guldet i filmens titel.

Wikipedia berättar om sahti:
Sahti är en ölsort som bryggs i Finland. Sahti smaksätts traditionellt med enbär istället för, eller som komplement till humle. På senare tid har sahti börjat produceras kommersiellt. Den bryggs dock inte som vanligt öl där man även kokar vörten efter mäskning, I sahti mäskar man endast. Detta ger drycken kort hållbarhet.

Alkoholen, ölen, ger viss inkomst åt dem men framför allt förstör alkoholen och deras omättliga drickande det mesta i deras liv. Alkoholen förstör hur mycket som helst för dem och ändå kan de inte låta bli att ösa i sig alkohol.

Alkohol kan ge upphov till så många tragedier, kan förstöra så mycket för många. Det finns många hjärtskärande berättelser från barn som växt med alkoholiserade föräldrar. Därför är jag väldig kluven till denna film. Filmen skildrar mycket realistiskt hur hemskt det är när människor fastnar i beroende av alkohol.

De två huvudrollerna gör av två av Finlands mest kända kvinnliga skådespelare, Elina Knihtilä och Pirjo Lonka. Skildringen är stark och kryper under huden på mig, det är naket skildrat och är verkligen ingen hyllning till alkohol. Det framkommer tidigt och tydligt i filmen att systrarna har alkoholproblem. Framför allt den ena har mycket allvarligt problem med alkohol. De blir så tydligt hur drickandet påverkar dem både mentalt och kroppsligt. Det förstör det mesta för sig själva och blir elaka och vidriga som personer.

Filmen är mycket välutförd, gedigen och känns som en äkta skildring. Därför har jag gett den högt betyg. Men samtidigt funderar jag på om den är värd att lägga pengar till biobiljetter på och att värd mödan och tiden det tar att ta sig till biografen och se filmen? Det beror helt på vilken slags film som lockar, vad biobesökaren tycker om att se för slags filmer. 100 liter guld är intressant, stark, tragisk men också rolig emellanåt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: 100 liter guld, Alkoholism, Filmkritik, Filmrecension, Finland

Filmrecension: Jay Kelly – en trivsam film i snygg kostym

21 november, 2025 by Elis Holmström

Jay Kelly
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Noah Baumbach

Efter att ha trampat i klaveret med White Noise väljer regissören Noah Baumbach nu att försöka återvända till dagarna då han hyllades som en sällsynt begåvad dramatiker, vars vassa personregi fick lovorden att falla hagla likt regn under monsunen. Baumbach vill dock göra detta genom att inte återgå till total misär, toxiska relationer och kolsvarta skilsmässor. Istället blir det en film som – mer än något annat, vill gå i Alexander Paynes fotspår och kombinera melankoli med humor. Resultatet är ovanligt trivsamt men knappast oförglömligt.

Att Baumbach besitter talang som dramatiker har det sällan varit någon diskussion om, men med Jay Kelly visar han också upp en – aningen, oväntad kapacitet att agera som en kameleont, det vill säga att han inte förlitar sig allt för mycket på tidigare signum och tendenser. Jay Kelly känns avsevärt mer finslipad visuellt och tekniskt än något regissören gjort tidigare, både genom ett klassiskt och stilfullt foto av vår egen Linus Sandgren, men också genom ovanligt effektull scenografi som kombinerar det bästa av båda världar vad gäller teater och film. Sedan har vi rollistan som kan vara den mest stjärnspäckade hittills vad gäller Baumbach, förutom George Clooney i huvudrollen basunerar filmen ut aktörer i världsklass med bland annat Jim Broadbent, Laura Dern samt Billy Crudup.

Det hela känns lika lyxigt som en middag på trestjärniga Frantzén, med råvaror som på egen hand borde kunna slå omkull vilken kräsen finsmakare som helst. Problemet är bara att Baumbach inte tillreder det hela till något bländande, det känns snarare som att vi serveras aningen loj vardagsmat där ingredienserna råkar kosta mer än ett tjugotal månadslöner. För där komponenterna är bortom det förstklassiga kan detsamma inte sägas om filmens tematik eller generella berättelse. Det är en klassisk saga som studerar baksidan av framgång, där insikten om uppoffringarna som lett till rikedom ständigt belyses. En regissör som Noah Baumbach borde ha funnit en unik – åtminstone inspirerad, infallsvinkel men det hela framförs oväntat traditionellt för att inte säga förutsägbart.

Att förlita sig på traditionella troper är nödvändigtvis inte alltför problematiskt, om det injiceras ett överflöd av inspiration och entusiasm, men Baumbach verkar många gånger ha satt på autopiloten. Flera inslag, som de ständiga tillbakablickarna, är inte bara problematiska för filmens tempo utan rent förödande då de fråntar George Clooney agens och ersätter honom med Charlie Rowe – som en yngre version av samma karaktär. Något som per automatik innebär att Clooneys unika och alltid stabila skådespel tas ur bruk och vi lämnas med menlös utfyllnad som endast verkar figurera för att understryka saker som kunde ha förmedlats mer subtilt. För det är de gånger som Clooney får stå i centrum och bjuda på sitt bekanta men alltid utmärkta skådespel som filmen känns som mest levande – för att inte säga gemytlig. För då filmen endast känns som en hedonistisk och stor demonstration i olika former av definitioner av lyxig livsstil – kombinerat med charmig humor, är den i sitt esse. Clooney är fortfarande en av få aktörer som kan komma undan med att erbjuda ett snarlikt agerande men ändå framstå engagerad. Att Baumbach också lyckas regissera Adam Sandler i en roll som inte innebär hysteri eller hans återkommande tendenser att – på de mest misslyckade sätt, övertyga om sina dramatiska kompetens, är också en bedrift. Detta är tveklöst Sandlers bästa och mest sympatiska roll på årtionden.

Ständigt återkommande blir dock känslan att filmen inte förstår sin fulla kapacitet. Ett par gånger berörs mer intressanta aspekter, som diskussionen kring problematiken att bjuda på samma agerande film efter film, eller hur konstlat och bisarrt filmskapande kan framstå för utomstående. Att berättelsen och den titulära karaktären många gånger känns som en ren självbiografi för Clooney nyttjas inte heller till maximal effekt.

Baumbach verkar dock inte inställd på att skapa stordåd utan en trevlig stund ute i vackra italienska landskap, något han lyckas med även om det – utan tvivel, fanns betydligt mer originell potential att extrahera än en trivsam film i snygg kostym.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmkrtik, Filmrecension, Netflix, Noah Baumbach

Filmrecension: Den siste vikingen – definierar begreppet menlöst tjafs

21 november, 2025 by Elis Holmström

Den siste vikingen
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Anders Thomas Jensen

Regissören Anders Thomas Jensen är fast besluten om att bevara sitt unika varumärke, detta genom att ständigt påminna oss om att han är bland det galnare som släppts loss ifrån vårt sydliga grannland. Med filmer som Adams Äpplen samt Män Och Höns råder det ingen tvekan om att Thomas Jensen vägrar att närma sig filmer vars innehåll kan kallas någotsånär normalt.

Till ingens förvåning fortsätter denna trend med Den Sista Vikingen, en film som blivit något av en inhemsk succé i Danmark med nästan en halv miljon besökare. Men trots denna framgång har Thomas Jensen inte breddat eller utvecklat sitt filmskapande sedan nämnda Adams Äpplen. Än en gång är det en film som är spretig både vad gäller atmosfär och genrer samtidigt som den på ett ganska klumpigt sätt pendlar mellan avgrundsdjupt mörker och trivialt dravel.

Att bäcksvart humor är lika kompatibelt med Thomas Jensen som fisken och vattnet råder det inget tvivel om. Det hela är så pass osannolikt blekt – för att inte säga brutalt, både vad gäller våld och galghumor, att man kan fråga sig om det är fråga om ett dovt sinne för humor eller någon form av absurd snedvriden sadism. Det görs oerhörda svängningar vad gäller själva berättelsen men också tematiken. På nolltid kan det skifta mellan att – med stort allvar, diskutera psykisk ohälsa till att likna en torftig sketch från David Hellenius programmet Hey Baberiba. Dessa kraftiga svängningar är svåra för de flesta filmer men blir här ohållbara, framförallt då Thomas Jensen snart tappar kontrollen. Snart så knakar hela filmens struktur och det hela verkar vara på väg att implodera.

Då filmen – delvis, träffar rätt som då Lars Brygmann får hålla i taktpinnen med berättelsens tveklöst bästa figur, kan man intalas att tro att filmen samt Thomas Jensen hittat rätt. Men likt rastlösa barn försvinner fokus och disciplin även i de stunder då allt verkar stämma, istället flänger det hela iväg till segment som är både ointressanta för att inte säga onödigt brutala.

Andra filmer som delvis kan likna ett sammelsurium behöver nödvändigtvis inte kollapsa, se bara till hur stilfullt och genialt Greta Gerwig tog Barbie i land, men Den Sista Vikingen är så pass stirrig, menlös och ointressant att den kreativa hysterin endast blir utmattande, ibland rent tråkig. Humorn har ungefär samma träffsäkerhet som en gravt berusad skidskytt, vissa skämt framkallar småskratt medan andra faller platt.

Filmen är också onödigt lång och slutet är hopplöst utdraget. Inte ens de goda skådespelarna som samlats kan väga upp de flagranta felen. Mads Mikkelsen visar upp sin oerhörda bredd, men övriga aktörer får total varmluft att utgå ifrån. Sofie Gråbøls roll är i det närmaste skandalöst tanig och Nikolaj Lie Kaas har sällan varit såhär oinspirerad, detta i en roll som endast tillåter honom att grymta och utsöta andra menlösa läten.

Inte ens det oerhört snygga yttre som filmen belönats med adderar något av värde, istället skapas bara förvirring då det extremt stiliserade utseendet snarare hör hemma i en film signerad David Fincher. Detta är dock bara ytterligare en indikation på hur genuint förvirrad, flamsig och ofokuserad soppan är. Det är en lekstuga utan rim eller reson, en festival i rent trams som väldigt snart definierar begreppet menlöst tjafs.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Den sista vikingen, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Eagles of the Republic – skrämmande om vad som händer när kulturens frihet tas bort

14 november, 2025 by Rosemari Södergren

Eagles of the Republic
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi och manus Tarik Saleh

En skrämmande thriller om ett samhälle där kulturen tvingas gå i makthavarnas ledband. Handlingen utspelar sig i ett glamoröst film-älskande Egypten som är styrt av diktatoriska militärer. Det är dock inte svårt att se paralleller till många olika nationer världen över.

Fares Fares spelar Egyptens mest älskade skådespelare, George Fahmy som pressas
att spela huvudrollen i en film beställd av högsta ort. George Fahmy håller fanan för friheten för kulturen högt. Men de styrande i en militärdiktatur vet hur de ska tvinga in någon i dess ledband.

Fares Fares visar vilken otrolig talang han är som skådespelare. Samtidigt som denna film går upp på svenska biografer spelar han en av huvudrollerna i tv-serien Vi kommer i fred som utspelas sig i en fiktiv framtid i Stockholm. Ett enormt, manetliknande föremål dyker upp över Stockholm och utlöser global panik. Vill de oss illa – eller kommer de i fred?
Där spelar Fares Fares en helt annan typ av karaktär. Han får stående ovationer av mig för sina stora förmåga att ta på sig och gestalta olika slags roller.

En av de viktigaste generalernas fruar börjar dessutom flörta grovt med honom och försöker inleda ett förhållande. Denna film är en pärla bland årets filmer. Fares Fares karaktär dras in i en virvel av bedrägeri, korruption och propaganda.

Filmen är Välspelad och har flera oväntade skruvar i handlingen. Starka insatser av flera skådespelare, Fares Fares som jag redan nämnt och den franska stjärnan Lyna Khoudri, den prisade fransk-marockanska Zineb Triki, egyptiska Hollywoodstjärnan Amr Waked, hyllade amerikansk-palestinska Cherien Dabis och kritikerrosade finsk-syriska skådespelaren Sherwan Haji.

Filmen är långt ifrån förutsägbar och den kryper under skinnet. Det är verkligen Iinte långsökt satt se filmens handling som en symbol för vad som sker i nutid i nationer som vill kalla sig demokratier. Inte ens lilla Sverige ligger utanför riskzonen.

Fakta om filmen:
Eagles of the Republic hade världspremiär i huvudsektionen i Cannes filmfestival tidigare i år och var uttagen i sektionen Centrepiece vid årets upplaga av Toronto filmfestival, bland många andra festivaler världen över.

Eagles of the Republic är sista filmen i Tarik Salehs Kairo-trilogi efter framgångarna med The Nile Hilton Incident (Grand Jury Prize award, Sundance 2017) och Boy from Heaven aka Cairo Conspiracy (bästa manus, Cannes 2022).

Musiken i filmen komponeras av Oscarsvinnaren Alexandre Desplat (Asteroid City, 2023, Guillermo del Toros Pinocchio, 2022, Little Women, 2019, The Shape of Water, 2017, The Imitation Game, 2014).

Filmen spelades in våren och sommaren 2024 i Istanbul och avslutades i Göteborg.

Fakta om Tarik Saleh – regissör och manusförfattare
Tarik Saleh var en av 80-talets mest tongivande grafitti-konstnärer i Europa. Hans långfilmsdebut kom med Metropia (2009), en animerad dystopi med bland andra Stellan Skarsgård, Juliette Lewis, Vincent Gallo och Udo Kier i röstrollerna. Filmen visades som öppningsfilm för Critic’s Week och prisbelönades vid filmfestivalen i Venedig. Han regisserade och skrev manus till The Nile Hilton Incident som vann ”The Grand Jury Prize” vid Sundance 2017, fick en Guldbagge för ”Bästa film” 2018, nominerades till ”Bästa utländska film” vid franska César Awards och sålde över 400 000 biobiljetter i Frankrike. Tarik Saleh vann Prix du scénario för ”Bästa manus” vid filmfestivalen i Cannes 2022 för Boy from Heaven aka Cairo Conspiracy som även utsågs till Sveriges Oscarsbidrag 2023, fick en César-nominering för ”Bästa utländska film” och uppnådde över 500 000 biobesök i Frankrike. Han regisserade The Contractor (2022) med Chris Pine, Ben Foster och Kiefer Sutherland, flera avsnitt av den futuristiska HBO-serien Westworld (2018), Ray Donovan för Showtime och thrillern Tommy (2014). Dessförinnan regisserade Tarik Saleh dokumentärerna Gitmo: Krigets nya spelregler (2005) och Sacrificio: Who Betrayed Che Guevara (2001) tillsammans med Erik Gandini. Tarik är även känd för sitt samarbete med artisten Lykke Li. Musikvideon ”I Follow Rivers” har över 60 miljoner visningar på YouTube.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Fares Fares, Filmkritik, Filmrecension, Tarik Saleh

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in