Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Mission Impossible: The Final Reckoning – snyggt men varken mäktigt eller imponerande

by

Mission Impossible: The Final Reckoning
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 maj 2025
Regi Christopher McQuarrie

Efter tre Mission Impossible-filmer tillsammans har Tom Cruise och regissören Christopher McQuarrie nått en sättning som tagit serien till sin absoluta topp. Med den tredje filmen Dead Reckoning skapade duon den bästa filmen i serien, det var också ett projekt som summerade vad den ultimata Tom Cruise-filmen är och var, besinningslös action, våghalsiga och dåraktiga stunts och en pojkaktig charm som övervann ’’petitesser’’ som ett kasst manus och ointressanta karaktärer.

Cruise och McQuarrie har med The Final Reckoning utlovat en film som skall överträffa allt som kommit innan. Det faktum att filmen också försenades som ett offer för den stora skådespelarstrejken 2023, har också lett till att skruva upp förväntningarna. Filmen är tänkt som en jättelik summering och hyllning till att som skett sedan den första filmen hade premiär 1996. Likheterna med Avengers Endgame är därför oundvikliga, det är ett avsked där man inte avser att spara på någonting.

Men där Endgame slutade i en historisk triumf blir The Final Reckoning haltande och tyngd av bördan att tillkännage den långa historiken. Det är uppenbart att Cruise och McQuarrie, precis som bröderna Russo vill skapa en kraftig distinktion mellan två filmer som – narrativt, är menade att gå hand i hand. Detta genom att ändra filmen visuellt men också innehållsmässigt. The Final Reckoning rör sig ifrån den distinkt skinande ljussättningen från föregångaren och skapar ett dovare mer återhållsamt – men snyggt, utseende.

Mer än något annat vill Christopher McQuarrie gå ifrån att bara leverera action som höjer pulsen och som får publikerna på fötter. Detta genom att lägga stor emfas på berättelsen men framförallt karaktärerna. Detta är ett beslut som i teorin borde applåderas och ses som en form av mognad, men som i praktiken inte fungerar. Mission Impossible har alltid kunnat komma undan med horribla logiska luckor, färglösa personer och klyschor genom en sällsynt briljans och förståelse vad gäller att iscensätta sina mest spektakulära sekvenser. Viljan att faktiskt visa på mer än bara spektakel är något som kräver ett klart bättre dramatiskt fundament och handlag än det McQuarrie besitter. The Final Reckoning vill – som många andra actionfilmer idag, skapa en sorts intern mytologi där tidigare händelser och personer från förr ska komma att spela en avgörande roll då allting kulminerar. Detta fungerar dock bara om det funnits en faktisk plan från första början. För precis som då James Bond – med Spectre och No Time To Die, önskade skapa kopplingar till det förflutna, där sambanden inte var avsedda att gå samman utan var konstruerade i efterhand, blir flera segment otroligt krystade. Många utlovade stora avslöjanden faller också platt då de känns som en ren efterkonstruktion. Manuset är fortfarande fyllt av klyschor och dialog som är så ödesmättad att den når parodiska nivåer.

Flera delar av filmen är också överlastade med exposition där spänning försöker byggas genom evighetslånga förklaringar. The Final Reckoning kastar sig också mellan olika platser, karaktärer och tillbakablickar något som gör att det hela framstår onödigt kaotiskt. Viljan att göra det hela känsloladdat får också varierat resultat, detta då McQuarries handlag för det emotionella inte direkt hör hemma på teaterskolan. Där Dead Reckoning besatt ett osannolikt tempo där allting kändes som en åktur i första klass är detta som ett enda djupt andetag med förhoppningen att den stora adrenalinrushen ska komma. Dessa förhoppningar infrias alltför sällan och löftet om att detta skulle tangera alla de galenskaper vi sett får ses som ren hyperbol.

De stora spänningsmomenten är förlagda till filmens final. En av dessa sekvenser är helt och hållet baserad under vatten, och även om det vi får se här är mäkta imponerande vad gäller ren teknisk kompetens är undervattensscener alltid långsamma och utdragna historier som sällan kan mäta sig med att åka motorcykel i motsatt trafik. Först då dubbeldäckarplanen plockas fram känns det som att filmen hittar hem. Här får vi se allt det vi lärt oss älska och beundra med Mission Impossible. Då blir hela biosalongen till ett jättelikt pojkrum där Tom Cruises galna bestyr charmerar, skrämmer och entusiasmerar. Det är en helt fantastisk sekvens som får en att undra varför övriga 130 minuter inte kan bjuda på samma rus.

Beslutet att förlita sig på sin berättelse och på nostalgi kunde ha resulterat i en oväntad triumf men The Final Reckoning stapplar in över mållinjen och når endast betyget bra. Detta som ett resultat av sin magiska flygplansakrobatik och en oväntat känslosam Tom Cruise som bjuder på sitt bästa skådespel på år och dagar. Men det går inte att undkomma att det som borde vara ett gränslöst actionfyrverkeri endast bjuder på en smärre knall. Det är svulstigt utan att någonsin vara mäktigt eller genuint imponerande.

Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

by

One to One: John & Yoko
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Kevin Macdonald

En dokumentär som känns som att jag får vara med John Lennon och Yoko Ono. Jag får en inblick i deras liv år 1971. En underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet. Det var tiden för protester mot Vietnam-kriget och president Nixon. En tidsresa till en epok som påverkat så många av oss. Dokumentären är ett underbart unikt tidsdokument skildrat genom John Lennon och Yoko Ono i New York under 1970-talets början.

Filmen utgår från One to One som är den enda solofullängd-spelning som John Lennon gjorde i USA. Spelningen gjordes som en välgörenhetskonsert för Willowbrook Institution i New York som arbetade med barn med intellektuell funktionsvariation. Andra stora artister som medverkar där är Stevie Wonder, Roberta Flack och The Plastic Ono Elephants Memory Band deltog.

Filmregissören Kevin Macdonald (The Last King of Scotland, One Day in September) har fått tag på tidigare opublicerade bilder, privata filmer och ljud från Lennons arkiv. Det är en fantastisk skatt från en av de stora ikonerna inom musik.

Vi får följa John och Yoko från deras första dag i New York i deras lägenhet i West Village. En lägenhet där cigarettrök och kanske annan rök hänger som en dimma i rummen och en tv som står på i ett. ”Jag gillar tv” förklarar John Lennon. ”Vad som helst som visas i tv”.

John Lennon dog tragiskt då han endast 40 år gammal blev ihjälskjuten i New York 1980. Yoko One som fyllt 92 har dragit sig under offentligheten, vilket är välförtjänt för sådan legendar som hon är.

Denna dokumentär är förstås en film som alla musikintresserade måste se, men den är mer än så. Den visar ett tidsdokument för en anda som rådde och som påverkat så mycket av dagens värld. Den är vacker, skör, stark, bedövande och engagerande.

Ett pressmeddelande berättar:
Ljudet har noggrant restaurerats under överinseende av Sean Ono Lennon, som också hyllar filmen för att den gett honom fler minnesbilder av hans föräldrar.

Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

by

Uppskjuten tid
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Olivier Assayas

En filosofisk betraktelse om tid och om att gå i karantän. Vad händer när samhället ställs på undantag som under covid-pandemin? När vi måste leva i karantän: är det en positiv upplevelse eller en svår utmaning. I Uppskjuten tid för vi följa två vuxna bröder, filmregissören Etienne och hans bror musikjournalisten Paul, som under covid-pandemin flyttar tillbaka till sitt barndomshem på franska landsbygden då samhället stängdes ned i Frankrike. Både Etienne och Paul är nyskilda och har med sig sina nya flickvänner, Morgane och Carole. Ibland kommer också Etiennes tonårsdotter dit.

Även om många av oss inte hade tillgång till lika fantastiska hus på landsbygden att dra sig undan till och inte har samma trygga ekonomi som Etienne kan nog många känna igen beteenden och känslorna som de två bröderna och deras flickvänner visar upp. Filmen är fokuserad på de två bröderna, deras flickvänner blir mer som bifigurer. Deras känslor och upplevelser ges inte något stort utrymme.

De två bröderna har helt olika inställning till pandemin och allt den för med sig. Etienne är noga med att följa alla regler och riktlinjer medan hans bror Paul är irriterad över det intrång i hans vanliga liv som karantänen innebär. Ändå är Paul liksom Etienne väldigt lyckligt lottade. Paul har möjlighet att göra jobb som musikjournalist i radio, vilket han kan göra hemifrån. Etienne kan visserligen inte göra film men han tycks ha så bra ekonomi att han är trygg ändå.

Mycket från tiden under pandemin kan de flesta av oss känna igen även om de svenska makthavarna inte stängde ner samhället lika mycket. De som upplevde det svårt att inte kunna umgås socialt och inte leva som vanligt kan känna igen sig i Paul medan Etienne blir en symbol för de som upplevde att det var skönt att slippa de vanliga livets stress och krav ett tag.

Filmen är växlar mellan två olika slags scener. Dels får vi följa livet i barndomshemmet då de lever i karantän med munskydd och beställningar som körs ut med budfirmor och scener med inre monologer av Etienne till stillbilder då han funderar kring existentiella filosofiska frågor och drar paralleller till olika faser inom litteratur, film och annan kultur. Utan dessa inre monologer skulle filmen fått lägre betyg av mig. Trots att monologerna till stillbilder är helt utan aktion och väldigt stillastående lyfter dessa tankar filmen som helhet. Det ger ett filosofiskt mervärde och sätter fokus på existentiella frågor.

Filmens distributör skriver om filmen:
Uppskjuten tid är en lågmält komisk och ömsint film om familjeband, kärlek och de små katastroferna som uppstår när man har för mycket tid att tänka – och för lite att göra.

Jag tycker inte filmen är så komisk. Visst, de två vuxna bröderna smågnabbas ibland så där som säkert de flesta av oss kan känna igen sig i emellanåt. Men tja, det är mer vardagsdrama, familjeliv utan stora åthävor. Filmen tar sig fram i lugn och eftertänksam takt.

Jag kan funderar över uttrycket ”ha för mycket tid att tänka”. Kan man ha för mycket tid att tänka? Är det negativt att ha tid att fundera på djupet över tillvaron? För mig lyfter filmen just frågan om tid och att få möjlighet att slippa det vardagliga stressen ett tag för att få tid att reflektera. Det är väl så att var och en kommer att se filmen med sina ögon och utifrån sin erfarenhet och sin inställning till tid och sin ståndpunkt krig vad som är viktigast: full fart eller tid att tänka?

Filmrecension: Death of a Unicorn – Will Poulter är den enda som hittar rätt

by

Death of a Unicorn
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 maj 2025
Regi Alex Scharfman

Filmbolaget A24 kan enkelt stämplas som finsmakarnas egen Marvel Studios. Under de senare åren har studion gjort sig känd för att producera och distribuera filmer som mött oerhörda framgångar hos recensenter och som alltid haft en signifikant närvaro vid diverse prisceremonier. Framgångarna är många, med filmer som Everything Everywhere All at Once, Past Lives och nu senast Brutalisten. Studion har skapat ett unikt signum med små, dramatiska och ytterst prestigefyllda projekt som nämnda titlar, en A24-film är numera del av en sorts institution där studions anspråkslösa logotyp blivit en garant för kvalitet.

Dock finns det en annan sida av A24, en som studion själv inte vill stoltsera med. För bredvid dessa hyllade produktioner hittar vi också filmer som verkar vara skapade efter den mest artificiella av mallar. Däribland fjolårets Dream Scenario med Nicolas Cage som trots sitt underhållningsvärde kändes som en sorts independent pudding som kombinerade de mest tröttsamma tendenserna från moderna independentfilmer, med alltför lite självsäkerhet och egen identitet. Detta märktes främst genom bisarr humor, en djup ironi och ett stort mått självgod cynism.

Dessa inslag kan i rätta händer vara utmärkta men kan – då det skär fel, vara lika utmattande och menlösa som evighetslånga digitala massförstörelse-scener. Death Of A Unicorn känns som en hopplös och än mer outhärdlig släkting till Dream Scenario, det är en film som utstrålar övermod, nonchalans och en allmän likgiltighet. Hela filmen kan överlag bäst beskrivas som ointresserad och larvig ned till minsta beståndsdel. Där andra regissörer med mer erfarenhet än Alex Scharfman – som långfilmsdebuterar här, kan tygla vitt skilda genrer och element, föra samman dem till en udda men ändå övertygande helhet, är detta ett kaos som känns som en ren lekstuga där ingen med sunt förnuft vågat sätta ned foten.

Ambitionen är att göra en personlig, allegorisk och mörk skräckkomedi som storögt ser till Jordan Peele och dennes Get Out, där överklassen och samhälleliga fel får sig både en och annan känga. Men detta förblir bara embryon, vad publiken istället får är en provocerande slarvig film som stirrigt och ofokuserat försöker balansera tematik och inslag alltför komplexa och svåra för dess ytterst låga intellektuella kapacitet.

Att det förekommer ett stort mått av oerfarenhet, kombinerat med inkompetens, går inte att undkomma. Alex Scharfman vill sikta högt men klarar inte ens av att nå upp till höjdgränsen för de snällaste attraktionerna på Gröna Lund. Försöken att skapa en hjärtevärmande relation mellan Paul Rudd och Jenna Ortega faller platt då kemin mellan de båda – samt personregin, är urusel. Samma okunskap drabbar skräckmomenten som är utan den behövliga ironiska komiken eller något genuint skräckvärde.

Den helt absurda premissen till trots är filmen löjligt tillknäppt, humorn som är essentiell i ett projekt som önskar blanda det groteska med det vansinniga, är enklast uttryckt kass. Det faktum att kompetenta och vanligtvis goda skådespelare som nämnda Rudd men också den fantastiska Richard E. Grant lämnas vind för våg är inget annat än skandalöst. Enligt uppgift sägs Jenna Ortega skrivit på sitt kontrakt för filmen innan hennes stora genombrott med Netflix-serien Wednesday, något som kanske förklarar varför Ortega bjuder på sitt sämsta skådespel hittills. Detta är en hiskeligt apatisk insats där Ortega tittar ut i en ful barrskog med död blick och kör in en e-cigarrett i ena mungipan. Det är precis lika trist och håglöst som det låter.

Det enda som räddar Death Of A Unicron från totalt undergång är Will Poulter som trots den ruttna regin lyckas hitta rätt i sitt skådespel. Poulter verkar vara den enda som haft ork och uthållighet nog att överleva inkompetensen och bjuder på filmens enda fungerade komik. Tur det för annars hade detta behövt disponeras lika brutalt som filmen gör med flera av sina intet ont anande offer.

Filmrecension: Unanimal – om någon ser denna utan att beröras är hen gjord av sten

by

Unanimal
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2025
​Regi Tuva Björk & Sally Jacobson
Filmen hade världspremiär på CPH:DOX i Köpenhamn i mars 2025

Djur betyder mycket för människan. På många olika sätt. Filmskaparna Tuva Björk och Sally Jacobson har gjort en djupdykning i hur djur har det och hur de behandlas av människor. Denna dokumentär borde få varenda varelse som har ett hjärta att börja känna och förstå att en hel del borde ändras. Varför tror människor att de är herre på täppan i alla situationer? Djuren är maktlösa gentemot människan, förutom om man möter en kobra eller tiger långt in i djupaste djungeln.

Filmen visar djurens liv hos människor i en mängd olika situationer. Som utställningsföremål, som jakt-troféer, som något som slaktas, något som buras in för att utsättas för forskning – ibland också som närmare människan men alltid med människan på topp som styr. Människor är också djur men det tycks mänskligheten blunda för. Människan har placerat sig högst upp i maktens hierarki. Det är människor som styr och bestämmer och kan utsätta djur för precis vad som helst. Det går inte att undvika att gråten ligger på lur och det gör ont i hjärtat när jag ser flera av scenerna. Hur många människor reflekterar över huvud taget över att djur kan ha känslor också?

De två regissören säger om dokumentären:
-Människan har dragit en skiljelinje mellan sig själv och alla andra djur. Med filmen vill vi stanna upp och fundera över vad som blir konsekvensen av det.

Vi guidas genom filmen av Isabella Rossellinis röst som lyfter fram tankar och fakta som förhoppningsvis tillsammans med filmens många olika scener får tittaren att reflektera över relationen mellan människan och andra djur.

En del kritiker hävdar att den som recenserar kultur inte ska lyfta fram sig själv eller placera sig själv synlig i en recension. Jag håller inte helt med om det. Det går att diskutera och beror på situationen och vad som menas med att lyfta fram sig själv. Varje kritiker har sitt förflutna, sitt liv och sina inställningar till livet och annat. Jag lever med två hundar av rasen Shiba. För mig är det självklart att de får bestämma en del i olika sammanhang. När vi är ute och promenerar till exempel kan de bestämma vägen vi ska ta om det inte finns något särskilt skäl till att vi ska gå en bestämd väg. Vi kan promenera i den takt de väljer och stanna till när de vill kunna nosa ordentligt på något. På det sättet finns det många sätt för människor att ge djur inflytande över sina liv. Det handlar bara om inställning till livet och allas rätt att finnas till.

Dokumentären Unanimal sätter igång många tankar och jag tror att många som ser det kommer att diskutera och reflektera kring djurens liv tillsammans med människor. Om någon ser denna utan att beröras är hen gjord av sten.