Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Facing Genocide – skickligt genomförd dokumentär om röda khmerernas statschef

by

Facing Genocide
Betyg 4
En film av David Aronowitsch och Staffan Lindberg
Slöppt på dvd 15 februari 2012

Khieu Samphan var statschef i Kambodja under röda khemernas välde. Under de röda khemernas styre dödades 1,7 miljoner människor på fyra år. Både vuxna, barn och gamla dödades, torterades och svalt ihjäl och fängslades.

Pol Pot som var de röda khemernas ledare dog 1998. Men Khieu Samphan om var statschef under skräckväldet lever i Kambodja. Han sitter nu inspärrad, anklagad för brott mot mänskligheten och för folkmord. Men rättegången fördröjs hela tiden. Han har en skicklig advokat som bland annat krävs att hela förundersökningen på 16.000 sidor ska översättas till både franska och engelska innan rättegången kan starta.

Khieu Samphan hävdar att han bara var en galjonsfigur och att han inte hade en aning om att människor fängslades, torterades och dödades.

Filmarna David Aronowitsch och Staffan Lindberg träffade Khieu Samphan ett år innan han greps. De får flera längre intervjuer med honom, får träffa hans familj. Han säger om och om igen att han inte visste något och han tror inte på att Pol Pot stod bakom morden heller. Khieu Samphan säger också att vad Pol Pot gjorde var rätt, annars hade de nordvietnamesiska kommunisterna tagit över Kambodja. Fascinerande, skrämmande och lärorikt att höra hans försvar. Pol Pot drömde om att göra om hela befolkningen till bönder och att få bort all svält och göra Kambodja oberoende av omgivningen. Många av de unga soldaterna var barn, gatubarn som plötsligt fick vapen i sina händer.

Filmen är välgjord både bildmässigt med vyer från dagens Kambodja, både landsbygd och stad och från rättegången – och med ett stort utval av bilder från tiden för skräckväldet. Organisationer som arbetar för att de som drabbades, de som har anhöriga som mördades, ska få upprättelse eller åtminstone en ursäkt, har samlat in bilder på många av de som dog.

Ja det är svårt att förstå, svårt att ta in att detta folkmord skedde under 1970-talet. Att de flesta av oss som är medelålders idag faktiskt var vuxna när detta skedde. Det var inte helt tyst i medierna, men ändå tänker jag: Varför skrek världen inte mer? Varför ingrep inte FN, varför ingrep inte världspolisen USA, som så gärna annars lägger sig i det mesta? Jag gissar att det inte finns några stora naturtillgångar som olja i Kambodja.

Hur kan en människa vara statschef och inte ha en aning om massmorden på befolkningen? Nej, det är svårt att tro att han var så aningslös. Facing Genocide är välgjord, både filmiskt och i berättandet och i intervjuer. De kommer så nära Khieu Samphan och hans familj att det känns som vi också sitter där och hör dem ljuga, kanske ljuger de också för sig själva.

Fast filmarna tar inte ställning, det ställer obekväma frågor och de låter Khieu Samphans fru och dotter träffa en kvinna som förlorade sina föräldrar under skräckväldet. De låter oss förstå vilka mekanismer som låg bakom, hur unga människor utan utbildning med vapen i hand släpptes in i städerna för att rensa upp och skipa social rättvisa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

This is not a film – underfundig och skrämmande beskrivning av det låsta samhället i Iran

by

This is not a Film
Betyg 4
Av och med Mojtaba Mirtahmasb och Jafar Panahi
Släpps på DVD 28 mars 2012

Också den som sitter i husarrest med förbud att göra film kan hitta ett sätt att göra en film och få ut den i världen. Den iranske regissören Jafar Panahi sitter i husarrest i sin bostad i Teheran och är dömd till sex års fängelse och tjugo års förbud att göra film. Då ställer han undan den professionella filmkameran och skildrar sitt liv i husarrest med sin iPhone.

Filmen smugglades till Cannes i ett USB-minne, inbakat i en kaka som postades till Paris.

Jafar berättar om en film han vill göra och spelar upp den på en matta i lägenheten. Mattan delas in i olika delar som representerar de rum och platser där filmen ska utspela sig.
– Jag har förbud att göra film men jag har inte förbud att prata om filmer, säger han.

Instängd och frustrerad, med ett 20-årigt yrkesförbud och en rättegång framför sig, passar han på att göra en film. Med sin iPhone filmar han sitt liv i lägenheten, sina besökare och den enorma iguana som han får passa eftersom han ändå inte får gå ut.

Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.

I ”This is not a Film” berättar han om flera filmprojekt han inte fått tillstånd att göra av den iranska staten. Att vara filmskapare i Iran betyder att stångas mot krångliga regler och att ständigt balansera inom vad som är tillåtet av staten. Han berättar hur krångligt det kan vara att spela in filmer med kvinnor eftersom de inte får vara inomhus med män hur som helst.

Panahi har haft de iranska myndigheterna emot sig under en längre tid. I juli 2009 greps han under oroligheterna efter det iranska valet 2009 och anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film. Den 1 mars 2010 greps Panahi återigen. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.

”This is not a Film” är en av de bästa dokumentärerna jag sett på länge, den är finurligt gjord och det är mycket som sägs mellan raderna. Den handlar förstås egentligen om mycket mer än hur det är att leva under husarrest – filmen är en beskrivning av det låsta samhället i Iran.

Det skrämmande är att detta är verkligheten för människor som vågar tänka utanför myndigheternas fastställda ramar i Iran. Jag förstår inte varför det är så tyst om det enorma förtryck av mänskliga rättigheter som pågår där.

En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter har uttryckt sitt stöd för Jafar Panahi och har skrivit under ett upprop där de kräver att han skall släppas. Bland de som skrivit under uppropet syns Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det är upp till dig – naken och rå skildring

by

Titel: Det är upp till dig
Betyg: 5
Av Maj Wechselmann
På dvd 15 februari 2012

När Aftonbladet publicerade uppgifter om att den dåvarande socialdemokratiska ledaren Håkan Juholt ansökt och fått dubbelt så mycket bostadsbidrag som han egentligen skulle haft rätt till hakade både media och i stort sett hela svenska befolkningen på drevet mot honom som person och politiker. Vi vet utgången. Han avgick. Problemet var bara att regeln var påhittad och tillkom först en tid efter mediadrevet blossat upp. Men det verkade ingen bry sig om. Journalisterna gjorde inte sina jobb och grävde inte i informationen, för om de hade gjort det hade de sett att Håkan (liksom ingen annan politiker) behöver fylla i om bostadsbidraget gäller honom själv eller sambo också. Istället eldades det bara på och blev tillsist för mycket för Håkan som politiker. Medierna jublade över att deras lögn blivit etablerad som sanning, men problemet låg inte bara i vad de skrev om gällande Juholt.

Problemet låg mest i vad de inte skrev om den sittande regeringen. Som Carl Bildt till exempel. Som utrikesminister och sittande i styrelsen har han kritiserats och ifrågasatts ovanligt lite om sin dåvarande roll i företaget och vilka effekter det haft på de områden där de verkat. Men det finns undantag. Bland annat har Ekot grävt fram information om att Bildt trots allt varit verksam i företaget medan de var aktiva i Etiopien.

Denna svenska dokumentärfilm, Det är upp till dig, är en naken och stundtals mycket rå skildring av företagsgruppen Lundin som år 1997 undertecknade kontrakt om området Block 5A i Sudan. Där borrade de efter olja, men så enkelt var det givetvis inte. Innan Lundin Oil etablerade sig där gick den Sudanska militären in i området och dödade eller fördrev invånarna från deras hem. Män dödades, kvinnor våldtogs. Systematiskt. Barn blev till hemmaslavar. Man satte inte bara in över 2.000 soldater i området för att döda befolkningen, utan bombade även från luften. Kyrkor, moskéer (området är multireligiöst) skolor och kliniker bombades hänsynslöst sönder. Sudan delades på sätt och vis in i syd och öststater, och de södra staterna fick se på medan deras naturresurser som vatten och olja hamnade i de norra delarna. Detta fick såklart ett inbördeskrig att bryta ut. Bara då beräknas omkring 2,5 miljoner människor ha dött och 4 miljoner människor fördrivits från sina hem. För att olja ska kunna utvinnas ”säkert”. Och dödssiffror fortsätter att rabblas genom hela filmen, hela tiden hemskare och hemskare statistik som inte borde få förekomma i vår verklighet. Och det är just därför denna film är så viktig i all sin enkelhet: det är en obekväm påminnelse om vilka hemskheter oljeaffärerna bidrar till.

Men den är också pedagogisk på ett helt annat vis: för utöver all statistik över brotten mot mänskliga rättigheter i såväl Sudan som Etiopien, samt intervjuer med människor från dessa områden som vittnar om de hemskheter de utsatts för (i de unika fall där de faktiskt överlevt, det vill säga), visar man också hur (främst) svarta amerikaner protesterat mot de pensionsfonder och aktiegrupper som investerat i dessa oljeområden och som exempel sålde pensionsfonden FIAA CREF sina aktier i Talisman Energy och de fick se sina aktier falla med 20% – och sålde därmed sitt område i Sudan. Det påvisar ett ekonomiskt inflytande som även ”den lilla människan” kan utöva över de stora bolagen.

I slutet av filmen visas också banker och pensionsfonder här i Sverige som stödjer Lundin, som vi kan undvika och på så vis förändra deras investeringslust i drabbade områden. Att kräva Carl Bildts avgång, eftersom han varit verksam i dessa verksamheter som bildat krig och förstört miljontals människors liv (vilket det visas på flera plan genom filmen), kan också vara ett sätt. Tyvärr pratar man inte direkt om den frågan, men låter den ändå svaja i bakgrunden eftersom ingen förväntas vilja ha en sådan hemsk utrikesminister. Då han tillkommit i olje- och gasaffärer efter såväl inbördeskrig och väldokumenterade varningar om att vara verksam i dessa områden, då såväl regeringar som människorättsaktivister rapporterat om de hemskheter som sker där, och ändå genomfört sin exploatering av områdena för ren vinst antyder att han inte hör hemma på sin post.

Allt som allt är denna film genomgående smart redogörande för en ohållbar utveckling; både på ett mänskligt, kapitalistiskt och politiskt plan. Därför är det en av årets viktigaste filmer att se, diskutera och sprida vidare. Samt att inspireras av, agera för en bättre värld.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Maneuvers in the Dark – ställer viktiga frågor om kontakten med människor i diktaturer

by

Maneuvers in the Dark
Betyg: 4
Regissör: Maria Ramström
Sverigepremiär 2 mars 2012

Jakob, Tor och Jacob är tre unga svenska män som startade ett jeansföretag för att ta sig in i Nordkorea. Deras ville få direktkontakt med det nordkoreanska folket och hoppades att via handel kunna öppna en sluten diktatur. Förhoppningen var också att kunna öppna västvärldens ögon för folket som tvingas leva i den nordkoreanska diktaturen.

Filmen är väldigt intressant och känns ärligt berättad. Bilderna talar mycket, i vissa tagningar är det bara bilder och inga ord: och det behövs inte mer.

Regissören Maria Ramström följde de tre entreprenörerna i två år, från början när de försökte få kontakt med Nordkorea, det första besöket på den nordkoreanska ambassaden i Stockholm, design av jeansen och ansökan om visum, resan via Kina och vägen in över gränsen till Nordkorea och dess huvudstad Pyongyang.

Jakob, Tor och Jacob ville se till att det nordkoreanska företaget verkligen sydde produkten och inte lät en underleverantör som har slavarbetare sy jeansen. Det visade sig vara svårt att få total kontroll över tillverkningen.

När jeansen, som hade märket Noko Jeans, var klara, blev produkten och de tre entreprenörerna omskrivna i internationell press. Det var stor uppmärksamhet och de väckte hård debatt. Ja mycket hård. Den fackliga samorganisationen LOs chef för internationella frågor, Ulf Edström, skrädde inte orden utan skällde ut projektet totalt.
– I Nordkorea finns inga fria fackföreningar och det är helt fel att stödja dem, deras projekt ger stöd åt diktaturen, menade Ulf Edström.

En del butikskedjor vägrade att sälja jeansen, för att de var tillverkade i diktaturen Nordkorea.

De tre entreprenörerna fick stora lån på grund av sitt försök och har lärt sig en läxa, nu gör de affärer med länder som det är mer politiskt korrekt att hjälpa.

Dokumentären ställer viktiga frågor, som är värda att diskutera. Varför handlar västvärldens länder så gärna med Kina, som ju också är en form av diktatur och som bevisligen har fabriker med slavarbetare?
Varför stoppar LO inte det?
Är det inte bra att försöka få kontakt med människor i diktaturer?
Är LOs fastslagna väg alltid den rätta?

En annan del i filmen som tilltalade mig var att se hur enkelt de bodde under sitt företagande. Det är underbart med unga människor som vågar försöka något. Det är inte hela världen att inte lyckas. Alla stora entreprenörer har någon gång misslyckats med något. Och dagens värld behöver nog få fler människor att våga driva egna projekt. Den tiden när alla skulle vara anställda av stora företag är förbi.

En fråga är förstås vad denna produktion och lansering av de nordkoreanska jeansen ger åt nordkoreanerna och åt oss som konsumenter. Är det alltid fel att ha handel med diktaturer och varför är det mer fel med Nordkorea än Kina?

Flera frågor som är värda att diskutera.

Just genom att de tre unga männen hade ett litet företag kunde de komma in i Nordkorea – och kanske också påverka människor, förmedla till människor där att det finns en annan värld utanför diktaturen.

Regissören säger i pressmaterialet:
– Det är min förhoppning att filmen, utan att förmedla enkla svar, inspirerar till ett utökat samtal rörande handel med repressiva länder så väl som Nordkoreas isolering från omvärlden.

Jag tycker att filmen lyckas mycket bra med detta och jag hoppas att den sätter igång samtal.

Aftonbladet har också skrivit om filmen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Living in the material world, dokumentären om George Harrison, ett måste för alla Beatlesfans

by

Titel: Living in the material world
Betyg: 4
Sverigepremiär: Visas på filmfestivalen (hoppas den kommer på biografer också)

Martin Scorsese har gjort en fantastik dokumentär om George Harrison. ”Living in the Material World” är lång, 208 minuter, men värd att se varenda minut.

Det sägs ibland att George Harrison kom lite i skymundan bakom John och Paul, som var de två som skrev flest av Beatles sånger. Nja. John och Paul skrev fler låtar, men ändå var det väl de tre, John, Paul och George, som framför allt var Beatles. Om det var någon som kom lite i skymundan var det nog Ringo, bland annat för att han kom med först efter ett tag och inte var med i början i Liverpool.

Filmen tar upp hela historien, från början i Liverpool. Vi får se bilder på George som skolpojke och hans fina, vågiga hår och vi får höra om Johns stränga mosters avoghet mot George.

När Beatles slog igenom och tog världen med storm fanns inte webben och det fanns bara en tv-kanal i Sverige. Det var inte lätt att få information om sina idoler. Så småningom kom några musiktidningar, men det var ändå inte mycket vi som var unga då kunde få reda på om våra idoler. Därför var det enormt att sitta ned i biosalongen och få reda på så mycket om George och de övriga. Självklart är hela filmen ett stycke Beatleshistoria. Genom att berätta om George berättar Scorsese om Beatles, hela historien, från början i Liverpool till de första spelningarna i Hamburg, till världsturnérna, drogerna, arbetet i studion, samarbetet kring låtskrivning och fram till splittringen och livet efter Beatles.

George var en aktiv person: han skaffade finansiering till Monte Pythons film ”Life of Brian”, han startade ”Traveling Wilburys” och fick med Tom Petty, Roy Orbison, Jeff Lynne och Bob Dylan.

 

Det är så kul att Scorsese fått så många av Georges vänner att ställa upp och berätta. Ringo Starr och Paul McCartney är med massor, liksom gänget från Monte Python (Terry Gilliam och Eric Idle), Eric Clapton, Yoko Ono, Tom Petty, Phil Spector och Ravi Shankar. Självklart finns George själv med i många filmklipp liksom John Lennon.

Jag hoppas att Scorsese tar tag i de andra Beatles-medlemmarna också. 208 minuter om John Lennon och 208 minuter om Paul McCartney skulle sitta fint. Om det går att göra lika mycket om Ringo undrar jag däremot. Fast det kanske bara är min okunskap om Ringo som får mig att tänka det.

”Living in the material world” tar förstås upp mycket om George Harrisons andliga resa i livet, hans stora engagemang för indisk religion och musik. Vi får se Maharishi Mahest Yogi tillsammans med George Harrison berätta om transcendental medition och vi får se George tillsammans med den indiske sitarmästaren Ravi Shankar och vi får se hur hitlåten ”My Sweet Lord” skapades, där han blandade mantra från Hare Krishnarörelsen med kristendom.

Om jag saknar något i dokumentären är det om hans privatliv. Vi får möta hans vän Eric Clapton och får reda på att George fru Pattie Boyd och Eric Clapton blev förälskade i varandra. Clapton skrev sången ”Leyla” till Pattie. Vi får möta George Harrisons fru Olivia Trinidad Arias och hans son Dhani Harrison. Scorsese berör inte detta så mycket. Att Pattie Boyd gifte sig med Clapton sedan, berättas inte. Vilken av fruarna George fick sonen Dhani med sägs inte heller i filmen. (Det var med Olivia Trinidad Arias). Olivia Trinidad Arias säger lite kryptiskt att George gillade kvinnor – och att alla förhållanden/äktenskap har sina problem. Underförstått att han gärna hade sex utanför äktenskapet. Jag tycker Scorsese borde tagit upp lite mer kring George privatliv, inte så att det dominerar filmen men något mer.

Hur som helst,”Living in the material world”, dokumentären om George Harrison, är ett måste för alla Beatlesfans, gamla som unga.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,