Recension

Ibland slår det mig hur tråkigt det ändå är att man i så lång tid försökt eliminera författaren inom den svenska litteraturkulturen. Vad har orsakat denna skräck för författaren? Bara Strindberg? Om det nu är sant att författaren är död, vågar man påstå att det var Jante som var bödeln?

Jag kommer bara lite osökt att tänka på denna gamla fundering när jag närmar mig slutet av Magnus Dahlströms roman Spådom, hans första roman sedan 1996. Här har vi en tämligen lysande författare som efter femton år gör en ny roman i samma klass som vilken som helst av sina tidigare verk. Det känns som en oerhörd comeback, något väl värt att tala rätt högt om. Men författaren ska fortfarande behandlas i anonymitet, och man ska helst inte prata som om det – gud förbjude – skulle finnas något ”genialiskt” inbakat i ett namn bland alla andra. Magnus Dahlström. Ja, det kan ju vara vem som helst. Vad spelar det för roll att han skriver briljant? Han får väl hoppas att han får nåt sålt, om han nu tycker sig vara för fin för att skriva deckare och faktiskt tjäna lite pengar. Ja, ni förstår säkert vad jag pratar om.

Dahlström debuterade med novellsamlingen Papperskorg 1986 och härstammar därmed, såvitt jag förstår, från Stig Larsson-eran (”det sista geniet” eller hur det nu var) och det märks omedelbart på klaustrufobin i det genuint obehagliga språket, och obarmhärtigheten i hur konkret det används. Det skulle kunna vara en smart parodi på män med makt, det skulle kunna vara en drift med medelklassens sociala system. Men finns någon humor i det hela så är den omedveten, eller kanske oundviklig, eller kanske bara becksvart.

Spådom består av tre sektioner, tre historier, om tre män. Tjänstemän. Det rör sig om en läkare, en polis och en handläggare på Försäkringskassan. Vi får inga namn. Inga specifika uppgiter. Vi befinner oss i en eller flera svenska mellanstora småstäder. Allt är anonymt. Det enda läsaren har att gå på är vad dessa män på daglig basis registrerar, hur de tänker, i hemmet och på jobbet. Deras beskrivningar av sin omvärld och sin vardag är sakliga och precisa. De lämnar, med andra ord, allt att önska. Kanske är det därför som de alla tre, av olika händelser, märker en brist i det perfekta mönstret som leder till en irrationell, nästan autistisk paranoja och därefter till oundviklig undergång.

Jag nämnde ”sakliga och precisa”. Enligt min erfarenhet finns det få saker som vi människor finner mer obehagliga än saklighet och precision. Det är vad som avskräcker oss, kanske inte alla men många, från saker som tandläkare, bankkontor, matematik, såväl religion som vetenskap och i vissa fall till och med brottsanmälningar, sjukvårdsupplysning, läkare. Vi vet att läkaren har det exakta beskedet. Cancer är cancer. Vi vet att lagen är precis. Vi vet att det inte finns något utrymme för unika omständigheter, vi känner att det inte finns kärlek i det och att våra känslor inte kommer förändra någonting. Ett system är ett system, och vi har ingenting att säga till om.

Men för karaktärerna i Dahlströms bok finns inte den känslan av oro. För dessa karaktärer finns bara fakta. Vi ser dom konstant i kontakt med andra människor, ibland till och med sina ”nära” och ”kära”, och dom har ingen som helst aning om att ett känsloliv existerar hos dom, sig själva, eller någon. Läkaren i den första episoden konstaterar sin gravida frus beteende utan att det ena inslaget skulle vara mer betydelsefullt än det andra: ”Hon lade sig ned igen i sängen och luktade rå lök, eller pastej och tomat. Hon kröp tätt intill mig och det var tre olika personers hjärtslag där.”

På samma sätt registrerar Dahlströms polis sin vardag med sitt ämnes egna byråkratiska språk. Föremål radas upp, händelseförlopp gås igenom metodiskt, fläkten susar och ”när som helst kunde telefonen ringa /…/ När som helst kunde något hända”. Även mannen på Försäkringskassan konstaterar sin egen familjs förehavanden som om han skriver rapporter över vilka människor som helst. Givetvis utan en enda fingertoppskänsla för att det rör sig om riktiga människor.

Det hela är, givetvis, ohyggligt. Jag vet att jag känt liknande saker i andra romaner – det autistiska äcklet finns för all del manifesterat i Stig Larssons Nyår, och jag hittar andra spår av författarens kusliga avstånd och precision inför det vardagliga i Ian McEwans mest suggestiva romaner, som Kärlekens raseri till exempel. Men Dahlström har en helt annan disciplin i sitt språk. Här finns inga utsvängningar eller ojämnheter. Varje mening är i stort sett ett konstaterande. Det är rakt, det är sakligt, det är precis det byråkratiska språk som så många människor i Sverige blivit slagna i ansiktet med, och bara haft eftersmaken av makt- och hopplöshet kvar.

Männen i den här boken saknar helt uppfattning om makten de har, eller vilken påverkan den kan ha på andra människor. Andra människor framstår överhuvudtaget mest som hypoteser, och den kontrollen och ordning som ramar in dessa mäns liv är precis vad som håller de andra människorna på avstånd. Men, precis som i vilket system som helst, finns alltid den mänskliga faktorn där för att sabotera alla garantier. Det är intressant att det just är små obetydliga händelser som, till synes utan anledning, stiger dessa män åt huvudet och gör att deras världar går under. Ibland är det som att Dahlström ser dom som robotar som registrerar ett systemfel och därefter får något slags hack i maskinen och inte riktigt är sig själva igen. Redan tidigt i romanen finns spår av det här, som när läkaren får ett plötsligt meddelande från en främling som rubbar hans balans: ”Nu sade mannen något med munnen vid mitt öra, och trots bullret hörde jag varje ord klart och tydligt. ’Döda’ eller ’rädda'”.

Att det finns en rätt solklar skillnad mellan orden ”döda” och ”rädda” verkar inte läkaren tänka på. Det är inte så konstigt då att det är just detta missförstånd som blir fröet till en kollaps. Man hör ibland talas om att en psykopat är idealet för ett chefsjobb, och ibland ser man vissa siffror som föreslår att flera av landets VD:ar faktiskt är psykopater, må det sedan vara pålitliga siffror eller ej. Dahlströms roman verkar utgå lite från samma idé, att människor som ansvarar för strukturen i vårt samhälle faktiskt helt saknar kontakt med människors liv, tanke- och känslovärld, och det är lika otäckt som det är gripande.

För att återknyta till där jag började är det synd att Dahlström är en av många författare som nästan är lika anonyma som karaktärerna i den här boken. Ge karln ett Augustpris åtminstone.

Spådom
Författare: Magnus Dahlström
ISBN: 9789100125202

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Dahlström, böcker, recension, litteratur