• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Från pressvisningen av Rango, en av de bästa animerade filmerna på länge

3 mars, 2011 by Rosemari Södergren

Rango
Betyg 4

Rango är en kameleont. När den datoranimerade filmen om kameleonten hade pressvisningen hade jag inga problem att få med mig en åttaåring på visningen. Han hade sett Rango i tv-kanalen Cartoon Network.
– Rango är en ödla som vill vara en cowboy, berättade åttaåringen för mig före visningen.

Nu har Pirates of the Caribbean-regissören, Gore Verbinski, tagit sin an kameleonten och skapat en animerad långfilm. I den engelska versionen görs Rangos röst görs av ingen annan än Johnny Depp och bland övriga medverkande kan vi höra Bill Nighy, Isla Fischer, Ray Winstone, Abigail Breslin och Harry Dean Stanton.

Datoranimationerna är mycket skickliga, det är en snygg film. I Sverige lanseras den med en sju-årsgräns. Det är bra. För även om det är en familjefilm tror jag att den vuxne får ut minst lika mycket som ett barn, om inte mer. Skämten är många gånger på alltför avancerad nivå för barn och ordvalet i den svenska översättningen är inte alltid anpassat för barn. Ord som ”ömsesidig” till exempel, används. Det är inget negativt. Även om en film är animerad behöver den inte vara för enkel.

Rango är en kameleont som är ett husdjur och bor i ett akvarium där han roar sig med att sätta samma små skådespel med sig själv och några leksaker i rollerna. Under en bilfärd trillar Rango ut ur akvariet och bort från sin ägare och hamnar i en liten stad i en ökenstad i Vilda Västern. Rango tar efter invånarna och låtsas vara mycket tuffare och hårdare än han är. Stadens invånare blir imponerade och väljer honom till sheriff.

Det är en utsatt stad han hamnat i och livet blir allt svårare för invånarna eftersom vattnet sinar och försvinner. Rango måste ge sig ut på jakt efter vattentjuvar. Filmen är rolig, spännande och underhållande men har en del att säga också, budskapsmässigt. Både att den som har vattnet har makten men också hur det är att hamna i en miljö där allt känns tufft och hårt. Barn som börjat i skolan kan säkert känna igen känslan.

Filmen är välgjord och den flirtar med och driver med många Vilda Västern-klicheer. Slapstikshumorn kanske jag inte roas så mycket av, men de yngre skrattade gott.

Musiken är en njutning. Härlig spaghettivästern-musik. Wow.

Jag såg filmen tillsammans med en åttaåring, en elvaåring och en tjugo-ettåring. Alla tre gillade filmen och var överens med mig om betyget. Själv ska jag se om den. Det är den värd.

Det är dessutom ett plus att varken Pixar, Disney eller Dreamworks har haft med den här produktionen att göra. ”Rango”kommer från specialeffektstudion Industrial Light & Magics och är deras första animerade långfilm.

Spelet som bygger på filmen fick dock rätt dåligt omdöme i Svenska Dagbladet. Det ska dock inte filmen lastas för.
Filmen sticker ut och är en av de bättre datoranimerade filmerna jag sett på länge.

Relaterat: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Rango, film, recension, animerat, kameleont, familjefilm

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Animerat, Familjefilm, kameleont, Rango, Recension, Scen

Skivrecension: Before the Dawn med Deathstar Rising

3 mars, 2011 by Redaktionen


Artist: Before the Dawn
Titel: Deathstar Rising
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 25.02.2011

Finnarna är bra på modern metal, gärna med goth inslag, och Deathstar Rising från Before the Dawn är ett bra bevis på att det också levereras med kvalitet. Jag tillhör dem som tycker att growl ska brukas med måtta och här tycker jag att man hittat en bra balans. Kombinationen growl och en ren röst på refrängen är kanske inte direkt originell, men det fungerar. För att kategoriseras som Melodic Death Metal så är skivan tämligen lättlyssnad och det är bara att konstatera att Tuomas Saukkonen är en begåvad låtskrivare. Det blir antagligen även denna gång blir ett besök på någon Finsk topplista.

Faktiskt blev jag såld redan på det två första spåren. The First Snow som är ett kort intro, typisk hårdrocks akustiskt, lite progressivt men utan överdrifter. Vackert. Följande spår, Winter Within, sätter sen en bra nivå på albumet och fick i alla fall mig att hänga kvar. Kvaliteten på följande spår är också konsistent och hög utan att för den delen bjuda på några direkta överraskningar. För den yngre publiken så var min 13-åriga son, Niklas, överens med mig om betyget 4/5.

Läs även andra bloggares åsikter om hårdrock, metal, recension, skivnytt. Deathstar

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hårdrock, metal, Recension, skivnytt. Deathstar

Skivrecension: Gil Scott-Heron and Jamie xx – We’re New Here

1 mars, 2011 by Redaktionen

Gil Scott-Heron and Jamie xx - We're New Here artwork

Artist: Gil Scott-Heron and Jamie xx
Titel: We’re New Here
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 21 februari 2011

Mannen som har kallats för hiphopens fader vokalvirtuosen och mysfarbrorn Gil Scott-Heron möter här unge Jamie xx från The XX. De är i mycket varandras motsatser, ung gammal, amerikan engelsk, svart vit och vokalist kontra instrumentalist. Detta bäddar för ett mycket dynamiskt och spännande möte.

Resultatet vart en remix av Gil Scott-Herons album och storstilade återkomst från förra året “I’m New Here”. En skiva jag är mycket förtjust i och kanske är det det som gör det svårt för mig att helt och hållet ta till mig detta verk som visserligen är nyskapande och spännande. Men som ändå inte räcker ända fram till mig. Det är lite för mycket yta, för lite soul och sot för att passa mitt hjärta. Visst är det många imponerande ljudbilder och “NY Is Killing Me”, se nedan är tung. Annars är “I’ll Take Care Of U”, mitt favoritspår på skivan.

Det ska bli intressant att se om Gil Scott-Heron blir flitigare i skivstudion framöver. Kanske fler spännande samarbeten men unga nyskapande musiker likt Jamie xx.

Spår på We’re New Here
01. I’m New Here 3:27
02. Home 3:11
03. I’ve Been Me (Interlude) 0:28
04. Running 3:32
05. My Cloud 4:27
06. Certain Things (Interlude) 0:10
07. The Crutch 3:10
08. Ur Soul and Mine 4:18
09. Parents (Interlude) 0:29
10. Piano Player 1:16
11. NY Is Killing Me 5:44
12. Jazz (Interlude) 0:50
13. I’ll Take Care Of U 4:43

Gil Scott-Herons webbsida.

Intervju med Jamie XX (eng)

Läs även andra bloggares åsikter om Gil Scott-Heron, Jamie xx, We’re New Here, recension, musik, skivnytt

Arkiverad under: Skivrecensioner Taggad som: musik. skivnytt, Recension

Drive-By Truckers med ”Go-Go Boots” – det handlar om var man kommer ifrån

28 februari, 2011 by Redaktionen

Artist: Drive-By Truckers
Titel: ”Go-Go Boots”
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 14 februari

Drive-by Truckers musik har alltid handlat om var man kommer ifrån. På bandets tredje album Southern Rock Opera, filtrerar frontmannen Patterson Hood ner sin barndom i den amerikanska södern i ett temaalbum om Lynyrd Skynyrds uppkomst och fall, Alabama-guvernören George Wallace och det bandet kallar ”the duality of the southern thing”.

Denna dualism, kännetecknad av rik musikkultur som tyngs ner av historia av rasism och segregation, präglar flera av Drive-by Truckers nio album. I ett försök att hylla den amerikanska södern, utan att för den del undvika dess problematiska historia, har Drive-by Truckers gjort några av 2000-talets skarpaste observationer gällande amerikansk kultur.

Bandets nionde album på femton år släpps mindre än ett år efter förra albumet The Big To-Do och markerar ett skifte av ljudbild och fokus. Där förra albumet var ett hårdrockande porträtt av amerikansk arbetarklass och småstadsliv är Go-Go Boots en mer avskalad affär där bandets rocksound samsas med country och soul. Country har alltid varit ett förekommande inslag i bandets musik medan soul hittills varit outforskat territorium.

Vilket är lite förvånande med tanke på att Hoods far är ingen mindre än David Hood, legendarisk studiomusiker från Muscle Shoals, Alabama som arbetat tillsammans med Percy Sledge, Staple Singers och Willie Nelson. På Go-Go Boots har Patterson Hood och hans bandmedlemmar med Shonna Tucker och Mike Cooley i främsta ledet tagit inspiration från den musik som kännetecknar platsen de kommer ifrån.

Go-Go Boots vinner på sin avskalade instrumentation. Till skillnad från The Big To-Do som ibland vältrade sig i rockklyschor och hårda riff handlar Go-Go Boots om känsla och värme. Två låtar som sticker ut Everybody Needs Love och Where’s Eddie skrivna av den bortglömda soulsångaren Eddie Hinton. Shonna Tucker sjunger Where’s Eddie som om det vore hennes egen låt och det är den finaste sångprestationen hittills på ett Drive-by Truckers album.

Gitarristen Mike Cooley, som oftast står för bandets mest bredbenta rock bidrar med tre av albumets countrylåtar där Cartoon Gold är höjdpunkten. Den råbarkade Cooley är en perfekta partner till den mer subtila Hood och på Go-Go Boots briljerar han med sin svarta humor.

Patterson Hoods fascination för religiöst hyckleri får sitt utlopp på titelspåret samt The Fireplace Poker, som tillsammans med The Wig He Made Her Wear från The Big To-Do bildar en trilogi om småstadspräster och mord. Ray’s Automatic Weapon förtäljer historian om en Vietnam-veteran vars psykiska hälsa sakta glider ifrån honom medan Used To Be A Cop handlar om en misslyckad polis och familjefar som bittert reflekterar över sitt liv. Det avslutande numret Mercy Buckets är en trohetsed till en vän där Hood detaljerar alla saker han skulle göra för en vän i nöd; ”I will bring you buckets of mercy, and put a smile back on your pretty face. I’ll bring a shovel if you want it, carry your secrets to the grave” Det är storartad och vackert och Patterson Hoods finaste stund som låtskrivare.

Go-Go Boots är ett starkt album av ett band som ständigt utvecklas och förbättras. Sedan Southern Rock Opera har de gjort kraftfull och angelägen musik. Go-Go Boots är inget undantag och vi får bara hoppas att bandet får det erkännande de förtjänar. Här visar Drive-by Truckers en oanad bredd och bevisar återigen varför de är ett av USA:s allra viktigaste rockband.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Drive-By Truckers, recension, musik, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Drive-By Truckers, Musik, Recension, skivmusik

Henning Mankells pjäs ”Svarte Petter” på Odenteatern – humor med samhällskritik

27 februari, 2011 by Rosemari Södergren


”Svarte Petter” som hade premiär på Odenteatern 25 februari är en svart komedi, skriven av Henning Mankell.

Tvåbarnsmamman Anna är arbetslös och sonen Fredrik, som också är arbetslös, spelar hellre luftgitarr än går till arbetsförmedlingen. När han inte pratar i telefon och ger gigantiska telefonräkningar. Räkningarna är dyrare än vad det finns för tillgångar i en fattig familj i början på 2000-talet.
Dottern Carola har visserligen ett jobb, fast inte särskilt välbetalt, och tycks ha hamnat i klorna på en inte särskilt trevlig pojkvän.
Då slår Lotto-guden till och Anna vinner över en miljon på Lotto.
Vad ska hon göra? Ska hon dela med sig av pengarna eller hålla det hemligt? Hålla det hemligt var inte särskilt lätt och begären hos omgivningen växer. Inte bara barnen vill ha sin del, den före detta mannen dyker upp med anspråk och dotterns pojkvän vill gärna ta hand om pengarna och placera i aktier.

”Svarte Petter” är skriven av Henning Mankell 2001 och är en komedi med mycket samhällskritik i. Humorn har en stark bismak av obehag och olust över vad samhället gör med människorna. Visst, vi skrattar, men inte så mycket, för det är alltför mycket som är sorgligt. Pjäsen skrevs 2001 och det har hänt mycket sedan dess. Idag är samhället om möjligt ännu mer fixerat på pengar. Girigheten hyllas än mer idag och arbetslöshet har idag förvandlats till slavarbete för den som kommit in i Fas3. Om Henning Mankell hade skrivit den idag skulle det blivit ännu mer absurd, tror jag.

Det är alltid tankeväckande att läsa något av Henning Mankell och det är samma sak med att se en pjäs skriven av honom. Odenteaterns scen, ligger i en mysig lokal, en trappa ned på Västmannagatan, nära Odenplan. Jag får samma sköna teaterkänsla som jag får när jag besöker mina teatervänner i London som brukar ta mig till små teatrar utanför de stora kommersiella kvarteren. Det börjar bli ett behov för mig att se minst en föreställning där varje säsong. Så det var att slå två flugor i en smäll: Henning Mankell som skrivit och scenen är Odenteatern.
Ett extra plus för Tess Paulsen som spelar Anna, mamman och Lotto-vinnaren.

I regi av Klas Ahlstedt

I rollerna ser vi:
Anna…………Tess Paulsen
Carola…………Erica Lernehav
Stefan…………Jesper Sjölander
Tomas…………Lars Franson
Hugo…………Klas Ahlstedt

Pressmeddelande om föreställningen hos Newsdesk.

Läs även andra bloggares åsikter om Odenteatern, Lotto, Henning Mankell, recension, scen, teater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Henning Mankell, Lotto, Odenteatern, Recension, Scen, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in