Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Stockholmspremiär för Locked Up på Dramalabbet

by

Just nu ger Dramalabbet Locked Up med John Fiske, Andrea Guertsen och Paul Kessel. Regi av Dag Thelander.

Pjäsen är en komprimerad berättelse där bakgrunden är homofobi och förtryck på en engelsk internatskola. En miljö som är ganska så obekant för oss svenskar. I England är det dock många generationer politiska ledare och makthavare som passerat genom detta fötryckande system. Jag uppskattar greppet att låta John Fiskes rollfigur förklara systemet för den kvinnliga polisen (Andrea Guertsen) för att hon skall förstå bakgrunden till hans överfall på politikern som nyss hållit sitt valtal (Paul Kessel). Efterhand klarnar bilden och bilden av vem som är förövare och offer förändras.

Det är en hemsk historia men vi förstår att den är sann. Kanske inte i detaljerna men väl i det skoningslösa skolsystem som skulle producera ledarna för det brittiska imperiet. Ett system som fortfarande formar den brittiska makteliten.

Föreställningen har tempo och vi får på kort tid ta del av historien som ligger 45 år tillbaka i tiden. Det är fascinerande att se hur temat utvecklas och tillsammans med rytmen i handlingen påminner det faktiskt en hel del om poesi. Mycket skickligt skrivet och spelat!

Föreställningen är ett samarbete mellan Kesselofski & Fiske och Teater C i Uppsala.

Pjäsen spelas på engelska vilket inte är något problem om man har lite språkvana. Det som händer på scen är väldigt tydligt. Jag tror ändå att en skriven sammanfattning av handlingen och dialogen skulle gör att fler vågar se en pjäs på ett främmande språk.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Splittrad Raekwon bjuder på hitkavalkad

by

Hiphopen är en kultur där endast det bästa är gott nog, att sampla innebär att ta ut det bästa av en låt för att återanvända just den delen. Den rappare som inte har ett flow eller rim som är intressanta faller platt till marken. Raekwons konsert på Kägelbanan visar upp just detta. Det är som två timmars best of Wu-Tang Clan. Publikfriande, visst, och responsen från publiken är total. Men vi är många som gärna hade sett Raekwon ge sina låtar lite längre tid, vi får bara brottstycken av klassiker som Shimmy Shimmy Ya, Protect Ya Neck och Can It All Be So Simple. Raekwon har så många ”favorite joints” han vill spela att han måste kapa ner dem till 90 sekunder och låta DJ Symphony avsluta alla med en återkommande explosion. Tempot är högt och det saktar egentligen bara ner när han gör en hyllning till Curtis Mayfield och konstaterar att hiphopen kommer från soulen. Just snygga soulsamplingar är ju något av Wu-Tang Clans signum och det är synd att dessa nyanser inte riktigt når fram i hitkavalkaden av partybangers.

Det är en radanmärkning, för en artist som får så många att tålmodigt vänta och sen oavbrutet stå och pumpa med armarna i luften i nästan två timmar en kväll mitt i veckan är en proffsunderhållare. En proffsunderhållare med en stor låtkatalog. Tyvärr får vi bara enstaka smakprov från senaste skivan Shaolin vs Wu-Tang, bland annat den på skiva något otympliga Rock ’N’ Roll, som gör sig aningen bättre live.

Raekwon har själv sagt att han inte har en aning om att han ska tillbaka till Stockholm i juni för en spelning med hela klanen. Men på sätt och vis kändes denna spelning som en uppvärmning för hela Wu-Tang Clan som spelar på Münchenbryggeriet den fjärde juni

Skriver mer om Raekwon på
http://torvind.se/?p=421 och http://torvind.se/?p=460

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Johannes Vidén: Seabird – insiktsfull och lovar gott inför framtiden

by

Artist: Johannes Vidén
Titel: Seabird
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-09

Johannes Vidén börjar långsamt göra sig ett namn i Sverige men det har så här långt mest nått ut till musikjournalister och en ganska liten med entusiastisk skara. Albumet Seabird är inte ett försök att nå ut till den breda massan, utan mer ett sätt för Vidén att försonas med ett gäng låtar som legat i ide i 3-4 år, och det är en försoning som ger mersmak.

Det må vara Vidéns första skiva, men vi kan inte se det som hans debut, den kommer antagligen komma under hösten och då blir det på svenska och i en liten annorlunda kostym än vad vi får höra på Seabird. Vidén har låtit sångerna ligga på en hårddisk sedan 2008 och det är först nu som han har insett att låtarna är för bra för att ligga orörda.

Musiken är tidlös och består till största del av gitarr men även en smäktande trumpet och piano bidrar till en avskalad men utstuderad ljudbild. Tankarna förs till den amerikanska country-folk musiken med Townes van Zandt som den klart lysande stjärnan. Det är även van Zandt som känns som den klara inspirationskällan redan vid första låten ”From Hank to Sparrow” som tillsammans med skivans titelspår är dom starkaste låtarna.

Textmässigt så beskriver Vidén ytterst utförligt en generation födda på 80-talet som präglas av individualism och skapade behov att ha allting för att undvika att vara ingen. Trots avsaknaden av karriär, kärlek och självförtroende så landar ändå det hela i någon sorts förhoppning om att det kommer ordna sig. Texterna är skrivna med en oerhörd träffsäkerhet och även om Vidén lämnat det helakustiska bakom sig så är jag säker på att han kommer återvända till det formatet ett flertal gånger under sin karriär.

Skivan som endast är 10 låtar tenderar ibland att bli lite enformig och den ställer krav på lyssnarens uppmärksamhet, det är inga radiohits eller Ryan Adams-ballader, vilket inte heller är meningen. Hela Seabird kan ses som ett tidsdokument över en förlorad generation, som han sjunger i ”The sun also rises” så är det en generation som försöker hitta sanningen i en värld av lögner samtidigt som man förväntar sig att få allting serverat.

Att vid 23 års ålder kunna skriva så insiktsfull lovar gott inför framtiden och vi ser fram emot den svenska debuten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: The Sounds med Something to die for

by

Artist: The Sounds
Titel: Something to die for
Betyg 2
Utgivningsdatum:29/3
Det är dags för det svenska The Sounds att släppa sitt fjärde album. Bandet slog igenom 2002 med skivan ”Living in America”. Gruppen kommer ifrån Helsingborg men känns mer som ett amerikanskt band. De har alltid haft ett väldigt amerikanskt uttryck, vilket är en av anledningarna till att de gått så bra utomlands.

Debuten vart otroligt hyllad och sedan dess har bandet turnerat med stora grupper som No doubt och Foo fighters.
Självklart har man en del förväntningar på nya skivan. Såhär lagom till våren vore det ju underbart med en skön platta att spela på balkongen. Efter några lyssningar på nya ”Something to die for” tvingas jag tyvärr inse att detta absolut inte är en skiva jag tänker lyssna på till sommarölen eller i festivaltältet.

Under halva första låten undrar jag om det är fel skiva jag satt på. Är det September jag lyssnar på? Dansant elektropop strömmar ur högtalarna och snart hör man Majas röst som fint trallar med. Texterna känns så otroligt opersonliga att det inte ens är roligt. Lyssnar igenom skivan tills min pojkvän kommer in och snällt ber mig stänga av innan han kastar ut stereon genom fönstret. Han älskar dock the sounds, påstår han. Det gjorde jag med. Vissa av låtarna känns som dåliga dansremixer av någonting som eventuellt hade kunnat bli bra låtar. Notera eventuellt.

Det jag saknar mest när jag lyssnar på skivan är Majas rispiga röst. Minns hur jag som tolvåring lyssnade på ”Reggie” och tyckte att hon hade den coolaste rösten på jorden. Nu känns det mest som om hon tagit sånglektioner av någon gammal 80tals donna. Det är som att halva grejen med The Sounds bara är borta.

Men jag måste säga att trotts allt så tror jag att denna skiva kommer bli en hit. Kan nästan garantera att vi kommer få höra ”Better off dead” många gånger i sommar. Själv tänker jag rota fram ”Living in america” och spela ”Hit me” på extremt hög volym, för att för mig är det The Sounds! Ses på dansgolvet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Premiär med 6 mimare 6 hästar på Orionteatern

by

Suzanne Berdino är tillbaka på Orionteatern med 6 Arabhingstar. Det är en upplevelse att se den här föreställningen. Hästarna, mimarna och Suzanne Berdino i samspel. Det känns som ett experiment men är faktiskt fortsättningen på en idé som redan prövats. Suzanne Berdino har varit här med sina 6 Frieser. En arbetshäst från Nederländerna. Stora, svarta och väldigt vackra. Tyvärr såg jag inte den föreställningen men jag har träffat en sådan häst. De är inte små.

Nu vet jag inte varför det kallas just mimare, min upplevelse är mer en slags dans men en föreställning i gränslandet mellan olika konstformer är det.

Gränser är föresten ett bra tema. När jag såg mimarna kunde jag inte avgjöra om det var maännniskor som försökte likna hästar eller hästar som försökte likna människor. Vi får tänka själva.

Jag satt bredvid tvp tjejer och frågade dem om de var där för att de gillade hästar. Det gjorde de men var också där för att se mimarna ”…snygga hästar kan man ju alltid se…”. De trodde att det var mycket hästfolk där. Det kan jag förstå. Det som Suzanne Berdino visar upp i sitt samspel med hästarna är säkert unikt i hästvärlden, till och med. Utan att vara expert antar jag att det krävs en stark relation till hästarna för att sex Arabhingstar skall hålla sig fokuserade så länge och så säkert som dessa hästar gör.

Det som imponerar med kunniga hästdomptörer, och särkilt med Suzanne Berdino, är hur stillsamt de kontrollerar hästarna. Låg röst och små rörelser vägleder hästarna genom föreställningen. De är väldigt duktiga, hästarna, Suzanne och alla andra medverkande.

Mimarna gör en mycket fin insatts. De får in en hel del humor i sin tolkning av hästarnas kroppsspråk. Jag kan inte låta bli att tänka att de måste ha fått lära sig en hel del om hur det är att vara häst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,