Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Skivrecension: Thalamus – Subterfuge, det är bara att gratulera

by

Artist: Thalamus
Titel: Subterfuge
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 14.09.2011

Thalamus är det nya bandet i vårt avlånga land när det gäller att ägna sig åt endast en sak: att bibehålla den ”gamla skolan” i replokalen och att helt enkelt föra det bästa från 70-talets ”Rock-era” vidare. Detta innebär episka distljud, funkiga gitarrriff och mer ”whiskeyvrål” än finsång från bandets medlemmar. Bandets gitarrist, sångare och även grundare heter Kjell Bergendahl och tanken med när Bergendahl startade projektet år 2006, var att skapa ett band som skulle fokusera sig på 70-tals rock med influenser från hårdrock och bluesen.

Det är bara att gratulera, för på det nysläppta albumet Subterfuge låter precis som det står på papperet. Albumets sound är ett resultat av passion för 1970-talets många musikaliska guldgruvor och många timmar i replokalen. Alla faktorer finns helt enkelt med, som utlovat. I albumets andra spår ”Bring down Mary” och även i det tredje spåret som heter ”When Goblins Cheer” finns typiska musikaliska faktorer, som bandet medvetet hämtat från deras favorit årtioende.

Jag vet inte om Kjell Bergendahl har gått in för det faktum att han ibland, låter som självaste Ozzy Osbourne under hans tid i Black Sabbath. Jag vet inte heller om jag är ensam, när jag tycker mig höra mer morderna influenser såsom Audioslave och svenska Mustasch i musiken. En annan lösning är att familjen som helt enkelt älskar samma sorts musik är stor, runt om i världen. I Subterfuges första spår, som är kallat ”Blues Mary” är bluesinfluenserna mycket påtagliga och under hela albumet följs vi med i en musikalisk resa tillbaks i tiden, där vi ges alla smultronställen som bandet under sina år hittat, när de lirat fram den bästa av musik från 1970-talet i sin egna musik. Jag skulle kunna se mig själv & (för att vara fördomsfull) ett hundratal öldrickande män med tatueringar, stå och njuta av att se Thalamus live, vilket jag verkligen hoppas på att få göra.

Musiken är som gjord för att spelas live och om bandet ser till att komma ut i världen och höras, vet jag att ni kommer lyckas. Dessutom tror jag att det skulle vara ett riktigt jävla drag faktiskt, när Thalamus spelar live. Lycka till gubbar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Takida: The Burning Heart, recensionen

by

Artist: Takida
Titel: The Burning Heart
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 27 juli

Om man lyssnat på svensk radio de senaste fyra åren så har det i princip varit omöjligt att undgå Takida. Jag vet inte hur många radiohits bandet haft, men jag kan lova att jag kan varenda textrad till varenda låt. För är det något jag tycker Takida är bra på så är de låtar som fastnar på hjärnan. Texterna och melodierna är simpla och man behöver sällan vara Mariah Carey för att kunna sjunga med.

Men jag ska vara ärlig, jag är långt ifrån ett fan. Efter att ha hört rykten om att Takida mest är ett poserband som lyckats bra med hjälp av autotune och bra producenter så har jag varit mer än anti till bandets musik. Tills för några dagar sedan då jag fick privilegiet att närvara vid en intim, akustisk spelning med bandet. Jag blev minst sagt chockad och glad när alla mina negativa tankar krossades av ett fantastiskt bra, sammansvetsat band och en riktigt bra sångare!

Så när jag nu fått chansen att recensera nya skivan ”The burning heart”, som är bandets fjärde skiva, så var det med mer än öppna, glada armar som jag slog på skivan.
Första låten är ”Haven stay” som jag redan hört på bandit otaliga gånger och som jag, ja, redan kan texten till. Låten har ett väldigt typiskt takidasound. Lite mörk, litr rockig, lite svängig och väldigt trallig. Ett poäng till Takida.

Vad som händer sen vet jag inte riktigt. Bortsett från låt nummer fyra ”Was it i” som är skivans bästa låt, så känns skivan lite väl dyster. Fast det är kanske hela poängen. Sångare Robert sa själv till kulturbloggen tidigare i veckan att ”Glada budskap lämnar jag åt någon annan” men att det skulle vara tråkigt att lyssna på, det kan väl inte ha varit vad han menat?
Efter att ha lyssnat på skivan ett par gånger så känner jag mig trött och grå, lite negativ. Vilket inte känns bra, musik ska vara upplyftande och givande, inte en lustsugande glädjedödare.

Så hur ska man sammanfatta detta. Gillar man Takida och gillar man att vara deppig så kommer man nog älska denna skiva. Jag är personligen inte övertygad. Deppmusik i all ära, men detta känns inte som någonting jag vill lyssna på i samband med att solens strålar lyser in genom fönstret. Svagt betyg. Sorry Takida.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension: Fucked Up med David Comes To Life

by


Artist: Fucked Up
Titel: David Comes To Life
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-06-06

Fucked Up är närmast löjligt produktiva. De har hittills bara släppt tre album, men räknar man in singlar, EP:s, samlingsskivor och annat kommer man snabbt upp i ett femtiotal släpp. David Comes To Life, deras tredje studioalbum, är en rockopera. Det kan tyckas vara märkligt att ett punkband spelar in någonting som vanligtvis förknippas med The Who, Queen och Pink Floyd. Men Fucked Up har alltid handlat om att göra det oväntade. Därför inleddes förra albumet, The Chemistry Of Common Life, med ett flöjtsolo och därför gör de nu en rockopera. Ingenting märkvärdigt med det egentligen.

David Comes To Life kretsar kring fabriksarbetaren David som lever i en fiktiv stad i Thatchers Storbritannien. Under arton låtar får vi följa hans uppkomst, fall och eventuella återfödelse. Huvudteman är kärlek, klasskamp och revolt. Handlingen är långt ifrån något mästerverk, men det känns inte heller som någonting man behöver bry sig om. Albumet är egentligen bara rockopera till namnet – först och främst är det en ursäkt för Fucked Up att bjuda på arton furiösa punklåtar.

Genreöverskridande, livsbejakande och episkt är passande beskrivningar. Queen of Hearts, The Recursvive Girl och The Other Shoe låter nästan som The Hold Steady. Fast mer uppskruvat och aggressivt. Charmen med albumet, och Fucked Up i allmänhet, är deras omfamnande av influenser och hur de väljer att förvalta dessa. Med en grund i 1980-talet hardcore – Black Flag och Hüsker Dü är uppenbara influenser – vågar bandet flytta fram gränser. De gör detta genom att strunta i konventionerna. Lager-på-lager-produktion, avancerade förändringar i tempo och episka gitarrvågor är medlen de använder. David Comes To Life är välproducerat, mångsidigt och texterna är litterära.
Först och främst är det ett album som ger hopp för en musikgenre som har stått stilla allt för länge.
Punk har alltid handlat om att ifrågasätta regler. Det är precis det Fucked Up gör med det här albumet. Även punken har sina regler och Fucked Up bryter mot de flesta. Det är någonting de förtjänar respekt för. David Comes To Life är ett album som tvingar dig att omvärdera begreppet hardcore; vad det är och vad det kan bli. Det är svårt att inte känna att det här är framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Danger Mouse & Daniele Luppi: ROME – Soundtrack utan film

by

Artist: Danger Mouse & Daniele Luppi
Titel: ROME
Betyg: 3
Releasedatum: 17 maj

Danger Mouse är en kreativ hip-hopproducent och DJ som slog igenom med mash-upalbumet The Grey Album där han mixade ihop Jay-Z:s Black Album och The Beatles White Album och lyckades förena genialiteten från giganterna. Resultatet blev nyskapande och spännande. Han har också jobbat med
Gorillaz och Gnarls Barkley. Det fina samarbetet med Sparklehorse från 2010, Dark Night Of The Soul förtjänar också att lyftas upp.

Med ROME ger han sig in på ett annat spår. Tillsammans med den italienska kompositören Daniele Luppi söker han sig till de harmonier och ljudbilder som skapades som soundtrack till spaghettivästernfilmerna. Ennio Morricone är en uttalad förebild. Och visst känns det som ett soundtrack, med lite lösa kanter och en lätt svävande känsla på skivan är det som ett soundtrack utan film.

Norah Jones och Jack White står för sånginsatserna men det är de instrumentala partierna som är bäst. Jones låter som vanligt, vän och undanglidande utan att sätta ordentligt avtryck, och White har helt ärligt
aldrig varit någon speciellt bra sångare. Two Against One med akustisk gitarr som huvudinstrument och med White på sång sticker dock ut som en helt okej rockbagatell.

Men skivan är på intet sätt nyskapande, det har heller inte varit upphovsmännens mening, de har aktivt sökt sig tillbaka till instrument, inspelningsmetoder och tonsättning som den var för 40-50 år sedan. Och visst lyckas de ibland med sina föresatser, i de bästa instrumentala partierna får man den där lugna, avslappnade närmast hypnotiska känslan som Morricone var mästare på. Men de kör inte idén rakt igenom, många låtar känns mest som ordinära poplåtar och alla vet att Danger Mouse är mycket mer spännande än så. Jag hoppas att detta är ett hobbyprojekt i väntan på nåt nytt omvälvande.

Danger Mouse – Encore (från Grey Album)

Danger Mouse & Daniele Luppi – Rome Trailer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Dan Berglund med Mina Herrar, ger ett eko från fornstora proggdagar

by


Artist: Dan Berglund
Titel: Mina Herrar
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 25 april

Det uppstår ett eko från fornstora proggdagar när jag lyssnar på Dan Berglunds “Mina herrar” 17 spår av klassisk arbetarpoesi från 70-talet. Albumet omfattar ett urval ur Dan Berglunds låtar mellan 1972-79 och visst, det är inte samma politiska läge idag för den sortens musik, men icke dessto mindre är den otroligt bra med starka texter hämtade ur vardagen bland såväl arbetare som marginaliserade.

Dan Berglund gav ut albumet ”En järnarbetares visor”, som tyvärr inte finns på Spotify, men som kanske någon har i skrymslena hemma. ”Mina Herrar” är en mixning från bla En järnarbetares visor inspelad på Nacksving i Göteborg 1979. För oss generation 60-70-talet minns vi Dan Berglund som kommunisten som bla var med på stödkonserten för strejkande hamnarbetare.

Dan Berglund fick 2009 Birger Sjöberg-priset för sina associationer till Birger Sjöberg, med texter som innehåller både satir och drabbande känsla. 2007 kom albumet “Såna som vi” som blev hans come back och en nystart i karriären. Birger Sjöberg hittar vi spår av i albumet Vildmark men det finns också återkopplingar till Ruben Nilsson, vars texter är både mustiga och levande. Helt klart från 70-talets vänsterkamp-poesi till den mer traditionella vislyriken vittnar om en lång och fantastisk vandring.
Länge försökte Dan Berglund kombinera visjobben med ett vanligt arbete på Söderberg&Haak, men till slut blev det musik på heltid. En del av låtarna på “Mina herrar” är hämtade från jobbet och om arbetskamraterna på Söderberg&Haak.

Låtarna har några år på nacken, men det finns en social relevans till dagens samhälle, med arbetslöshet och utslagning. Lyssna på ”En visa om vårt bristande samhällsanvar”, ”Everts sista arbetsdag” och ”Johan och Johanna”.

Som många andra ur vänstern bröt Dan Berglund med kommunismen, men ränderna går inte ur. Lyssnade på CD:n ”Sådana som vi”, inte lika proggigt men oerhört vacker poesi med förankring i vanliga människors vardag.

Jag hoppas vi får höra mer av honom både på scen och skiva.

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , ,