• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Death Destruction: Death Destruction – en riktig flopp

3 september, 2011 by Redaktionen

Artist: Death Destruction
Titel: Death Destruction
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 24 augusti 2011

Death Destruction är den nya supertruppen från Göteborg, staden vars karaktäristiska metalsound, älskat världen över, är skapat utav band som In flames, Soilwork, Evergrey och Hammerfall. I gruppen finner vi Jimmie Sandell på sång/growl, som även har samma roll i Dead By April – som ärligt nog har haft sina glansdagar. I ovanstående band finns det även någonting annat som knyter samman dem med Death Destruction – jo, i bandet finns gamla medlemmar ur både Hammerfall och Evergrey ( samt Dead By April). Bandets debutalbum – är även inspelat i självaste In flames-studion som finns i Göteborg. När man kollar in videon till första singeln ”Fuck yeah” (som även den är utspelas i samma studio) mer noggrant ser man även medlemmar ur Lillasyster/LOK och Dark tranquillity.

Alla inom Göteborgs Metal-elit är samlade under ett och samma tak, men varför? Vad får dem att samlas? Kärleken till musiken, kontakter, samma barndom? Någonting inom mig (och många andra kritiker) säger att Death Destruction är en produkt skapat utav denna elit. Musiken från den nya supertruppen är mycket välproducerad, det kan man inte klaga alls på. Videon är även den mycket bra gjord – så det kan vi inte heller klaga på. Faktum är att det kvalitativa som gruppen skänker oss är; välproducerad musik, ett äckligt snyggt skivomslag med tillhörande skitsnygg video.

Men det är allt. Jag fattar såsnabbt att det är någon annan som har betalat för det här kalaset, som satsat pengar på att Death Destruction. Medlemmarna blev blev medlemmar för att de råkade känna rätt sorts folk, i detta fall – Göteborgs metal-elit. Texterna i musiken är sorgligt dåliga, skrivna med noll känsla eller välskrivenhet överhuvudtaget. Någonting säger mig att musiken inte ens är skriven av bandet själva, ingenting är äkta. Men jag har absolut ingen aning om detta. Det är som om medlemmarna i bandet skulle ha vunnit något ”metal-Idol” och albumet är vinsten, där låtarna är skrivna av en högt uppsatt låtskrivare. En riktig flopp, gubbar.

Läs även andra bloggares åsikter om Death Destruction, hårdrock, metal, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Death Destruction, Hårdrock, metal, Recension

Clint Eastwood av Michael Tapper, en resa genom Clintans filmer

2 september, 2011 by Rosemari Södergren

”Clint Eastwood” är den första biografin på svenska om skådespelaren och regissören Clint Eastwood. Fast egentligen är det mer en kortfattad resa genom hans filmer. Förlaget Historiska media skriver också i sin presentation av boken att gemensamt för titlarna i förlagets nya biografiserie är att de skildrar färgstarka, kontroversiella och betydande personer ur historien i ett kondenserat format. Som de uttrycker det:
Det är perfekt läsning för alla som törstar efter kunskap och vill kunna ta del av fascinerande levnadsöden, men som varken har tid eller ork för de tjockare biografier som dominerar ute i handeln.

Fascinerande är Clint Eastwood onekligen. Han slog igenom som machoman i John Waynes fotspår i roller där han är en snabbskjutande stark man som både behärskar skjutvapnet och sina sexuella attribut. Men från att ha varit öppet republikan har han gått över till en betydligt mer öppet socialliberal inställning.

Tapper berättar i boken att Clint Eastwood var känd som republikan och öppet gav Nixon sitt stöd under valkampanjerna 1968 och 1972. Som belöning fick han en position vid National Coouncil of the Arts, en amerikansk motsvarighet till Statens Kulturråd.

Eastwood hade politiska uppdrag och var dessutom borgmästare i hemstaden Carmel ett par år.

Tapper menar därför att när Eastwood i en del intervjuer inte vill kännas vid att Dirty Harryfiguren hade ett tydligt politiskt ställningstagande därför inte är trovärdig. Visst var Clintan medveten om vilka värderingar Dirty Harry förmedlar.

Att följa Clint Eastwoods filmkarriär är intressant. I ”Heartbreak Ridge” spelar han också en machofigur. Några år efter den filmens premiär fällde Eastwood sitt omdöme om sergeant Highway i en intervju: Han är supermacho och han är en idiot – totalt korkad.

Lite trist är ju att de filmer han varit med i eller regisserat som inte hyllar machoidealet mer eller mindre blivit publikfiaskon: som ”Changeling” och ”Livet efter detta”.

Förmodligen lockar han inte sitt traditionella publik när han inte spelar Dirty Harry-typer. Först när han åter spelar en machoman, fast en åldrande sådan, i ”Gran Torino” kommer publiken och de kommersiella framgångarna.

Michael Tapper berör bara kort Clint Eastwoods privata liv med sina kärleksrelationer, äktenskap och barn. Jag erkänner att jag gärna hade läst lite mer om det. Men boken är helt klart intressant för den filmintresserade. Den innehåller en bra genomgång av alla filmer Clintan medverkat i – och som förlaget själv skriver: den är lättläst och går snabbt att läsa. En biografi behöver inte nödvändigtvis vara tjock och ta lång tid att läsa.

Titel: Clint Eastwood
Författare: Michael Tapper
Förlag: Historiska Media
Bandtyp: Inbunden
ISBN10: 9186297767
ISBN13: 9789186297763

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Clint Eastwood, biografi, Historiska Media, Michael Tapper, böcker, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Film, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Biografi, Böcker, Clint Eastwood, Historiska Media, Michael Tapper, Recension

Recension av Jägarna 2

2 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Jägarna 2

Betyg: 4

Premiär: 2 september 2011 i Norrland 9 september i övriga Sverige

Tro inte att Jägarna 2 handlar om norrländska män. Det är en film om makt och våld och berör oss alla och handlingen kunde lika gärna ha placerats i Småland eller Stockholmstrakten.

Filmen med Rolf Lassgård och Peter Stormare är en fristående uppföljare till Jägarna. Rolf Lassgård kommenderas mot sin vilja tillbaka till hemorten för att utreda ett brutalt mord på en ung kvinna. Återigen konfronteras han med hembygden och gamla spöken.

När Erik Bäckström (Rolf Lassgård) anländer presenteras med ett färdigt fall, alla är överens om att traktens lymmel Jari (Eero Milinoff) är förövaren men Erik ser igenom den hafsiga utredning. Tillsammans med Torsten (Peter Stormare) börjar han trots motstånd från lokala polisen att nysta upp fallet. Snart leder utredning honom till att dra obekväma slutsattser.

Filmen handlar om det våld en man är beredd att utöva för att behålla sin makt över omgivningen. Vi får tidigt veta vem mördaren är (i alla fall starka misstankar) på grund av att vi får se lite mer än Erik Bäckström. Vi får följa mördaren när han med hot och våld tvingar andra att tiga eller ljuga. Särskilt drabbade är hans närmaste. De lever i skräck och tystnad och vågar inte en sprata med varandra. Kollegor och jaktkompisar blundar för hans beteende. Raseriet ökar när hans ansträngningar bara gör det hela värre och han reagerar med ännu mer våld. Hela tiden tycker han att han är i sin fulla rätt att göra det han gör.

Filmen är ingen deckargåta, mer en thriller och är bitvis gastkramande. Rolf Lassgård är suverän i sin roll, han spelar med ovanlig skärpa och tempo. Peter Stormare är läskigt bra som Torsten, den lokala polisen som utreder mordet.

Jag har en liten anmärkning, Lo Kauppi spelar kriminalteknikern som Erik ringer för att hjälpa honom och jag har förväntningar på att hennes roll på något vis skall påverka handlingen. En stark kvinna som släpps lös bland männen. Tyvärr försvinner hon lika fort och hennes största bidrag blir att per telefon bekräfta Eriks misstankar. Snöpligt och lite obegripligt att Kjell Sundvall missar chansen att släppa fram åtminstone en kvinna som inte är ett offer för en man.

Jag ger betyget 4 för att det är en bra film om ett aktuellt problem. Filmen beskriver problemet med mäns våld på ett trovärdigt sätt, ända till slutet och den faller inte i fällan att psykologisera våldet. Den beskriver förövaren som en man som gör det han gör för att han anser att han rätt.

Det är också en välgjord film vars fantastiska naturbilder bär fram handlingen. Naturen är vacker men samtidigt hård och kall. Fint filmhantverk, helt enkelt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Rolf Lassgård, Peter Stormare, Jägarna 2, recension, film

 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Jägarna 2, Peter Stormare, Recension, Rolf Lassgård, Scen

Recension av Det är aldrig försent, Larry Crowne

2 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Det är aldrig försent, Larry Crowne

Betyg: 2

Premiär: 2 september 2011

Larry Crowne är en gullig historia med Julia Roberts och Tom Hanks i huvudrollerna.

Larry Crowne ((Tom Hanks) får sparken som tack för lång och trogen tjänst på en amerikansk stormarknad. Anledningen är att han inte har någon collegeutbildning. Han bor i ett hus han inte har råd med längre och katastrofen står för dörren.

Han beslutar sig för att börja på college, köper en scooter och är redo att börja ett nytt liv. Han läser ekonomi och en tar en kurs muntlig framställning där Julia Roberts är lärare.

Det mesta ordnar sig, han har varit kock i flottan och får jobb av ägaren till ett matställe han är stammis på. Hans granne säljer scootern till honom och ekonomistudierna gör klart för honom att han måste lämna tillbaka huset till banken och alla är väldigt snälla. Till och med den den galne japanska ekonomiprofessorn. Den enda som är grinig är Ms Tainot (Julia Roberts) men hon har det jobbigt hemma. Hennes man påstår att han bloggar men porrsurfar mest. Hon är olycklig och less.

Det här hade blivit oerhört trist om det inte varit för Gugu Mbatha-Raw som spelar Talia, den unga scootergängledaren som adopterar Larry och stylar om honom. Allt under pojkvännens vakande men välvilliga ögon.

Det finns humoristiska poänger men i längden blir det tröttsamt med allt det gulliga. Någonstans borde ta emot lite men icke. Tom Hanks har gjort mer utmanande filmer och den här kommer snart att vara bortglömd.

Hursomhelst är det en utmärkt film om du har en kväll över och inte känner för några större intellektuella eller moraliska utmaningar. Men mer än en två kan den inte få. Det är alldeles för lite krydda i den här anrättningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Det är aldrig försent, Larry Crowne, film, premiär, recension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Det är aldrig försent, Larry Crowne, premiär, Recension, Scen

Smurfarna 3D – recensionen

31 augusti, 2011 by Redaktionen


Smurfarna 3D
Titel: Smurfarna 3d
Betyg: 2
Premiär: 2 september 2011

Skulle vilja tillägna ett stycke, för en mindre introduktion av skribenten, då detta är mitt första (och förhoppningsvis inte sista) inlägg här på Kulturbloggen. Jag är en rabiat cinefil, med ett oerhört brett intresse inom film!
Så självklart när jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att skriva filmrecensioner hos Kulturbloggen så blev det ett tveklöst ja.

Regissören Raja Gosnell står bakom bland annat ”Scooby Doo”( Matthew Lillard, Freddie Prinze Jr. och Sarah Michelle Gellar), ”Ensam Hemma 3” (Macaulay Culkin) och ”Big Momma’s House” (Martin Lawrence). Inga typiska succéfilmer direkt med en rating på 4.7, 3.7 och 4.8 respektive hos IMDB.
Så med det i åtanke så var inte mina förväntningnar av Smurfarna 3d särskilt höga, men jag är svag för animerad film, och 2011 har vi sett flera bra titlar inom just den genren, som ”Kung Fu Panda 2”, ”Bilar 2” , ” Gnomeo och Juliet”. Så jag kände mig lagom entusiastisk inför denna film.

Filmen i sig är en inte en strikt datoranimerad film som ”Shrek” eller ”Bilar” utan det är en blandning av datoranimerade karaktärer (Smurfarna och co i detta fall) och live-skådespelare i riktiga miljöer.

Filmen påbörjar i Smurf-världen där Smurfpappan har en framtidsvision som blottar en hemsk framtid – En framtid där Smurfarna är fängslade och deras ärkefiende Gargamel har fått en enorm kraft. Efter lite action-sekvenser samnar Smurfarna i New York där resten av filmen utspelar sig.

Några av de live-skådespelare som är med i filmen är Neil Patrick Harris(känd från TV-serien ”How I met your mother” ) och Jayma Mace (känd från TV-serien ”Glee” och ”Ugly Betty” som spelar det unga gifta paret Patrick och Grace Winslow. Som i sin tur, följer runt Smurfarna resten av filmen och lovar att hjälpa de att hitta ett sätt att återvända till deras hemvärld och rädda den förutspådda dystopin.

Deras sökande leder de till en gammal bokhandel där de i en av deras egna serietidningar lyckas hitta en trollformel som ska föra de tillbaka, men det visar sig att även Gargamel(spelad av Hank Azaria) är på jakt efter samma sak.

Som röstskådespelare i den svenska dubben ser vi bland andra Loreen Talhaoui, de andra rösterna kunde jag tyvärr inte hitta någon information om. Jag har personligen svårt för dubbade filmer, oavsett hur pass kompetenta och duktiga de röstskådespelarna är. I det här fallet så är det oerhört tråkigt då filmen inte visas på originalspråk i Sverige. Jag vill inte spekulera i hur Sony resonerade när de fattade de beslutet att endast distriburera filmen på svenskt tal på bio. Förutom de nämnda live-skådespelarna hör man även Jonathan Winters, Katy Perry, Anton Yelchin, Alan Cumming och George Lopez som gör rösterna till Smurfarna, men detta då inte i Sverige.

Filmen i sig känns något stel och tråkig. Handlingen känns som ett försök till något orginellt då de tagit ut smurfarna ur deras hem-miljö, med de pittoreska svamphusen och en betydligt större mängd smurfar, det här försöket lämnar tyvärr bara en klyschig äventyrsfilm med skämt som känns torra och påtvingade. Trots det så gör Raja en film som ligger inom de förväntningar man kan ha på honom, filmen har förnurvarande 4.8 på IMDB, äpplet faller inte långt ifrån trädet och jag tror att Smurfarna bekräftade det ordspråket igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Smurfarna, 3D, recension, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: 3D, Filmrecension, Recension, Smurfarna

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 143
  • Sida 144
  • Sida 145
  • Sida 146
  • Sida 147
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in