Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Popaganda

Popaganda: Förtrollande spelning av Damien Rice

by

Damien Rice, Stora scenen
Popaganda 25 augusti 2012
Betyg: 3+

2002 gav irländska singer/songwritern Damien Rice ut sin debutskiva O. Sedan dess har han på tio år bara gett ut ytterligare en skiva men ändå fått ett massivt och troget följe. När han ensam med en akustisk gitarr intog Popagandas stora scen känns han i många avseenden som en gatumusiker. En gatumusiker som kommit in i finrummen. Det är lika naket. En gitarr är allt han behöver för att måla upp alla de där stora och stundtals trasiga känslorna. En gitarr och en kraftfull men något sårbar röst som insups av Stockholmspubliken som under låtarna är knäpptysta men därefter faller ut i storjubel.

Han river av alla de kända låtarna – däribland Volcano, 9 Crimes och Cannonball. Under Cannonball står han inte ens vid mikrofonen, all förstärkning är avstängd och uppträdandet som alltså är helt akustiskt backas upp av publikens allsång. Men höjdpunkten var möjligtvis hans tolkning av Leonards Cohens Hallelujah. En låt som blivit tolkat av var och varannan smörsångare men som av Damien Rice omhändertas väl. Antagligen eftersom det oavsett om han sjunger om kärlek eller besvikelse ständigt är så mycket ärlighet och känsla i det han sjunger. Han blir till och med inropad för extranummer och hinner hastigt riva av Amie innan det är dags för Love Antell att gå på scenen mittemot.

Foto: Emma Andersson

Popaganda: Icona Pop mer än en one hit wonder

by

Icona Pop, Stora scenen
Popaganda 25 augusti 2012
Betyg: 3

Att fylla ut Popagandas stora scen som dagens första band är ett konststycke som få andra band tycks kunna klara av – men Icona Pop är inte heller som andra band. Den energiska girl power-duon har under sommaren skakat om Sverige med den av Charli XCX skrivna hitsingeln I Love It. Man brukar tala om feelgood-filmer och om man ska överföra begreppet till musikvärlden så är nog Icona Pop det närmaste vi kommer feelgood-musik. Det utbyts många leenden på scen. Aino Jawo och Caroline Hjelt verkar framför allt roa sig åt kaffeförsäljaren som dansar till musiken samtidigt som han håller en bricka med kanelbullar.

Konserten inleds med Nights Like This och redan då står det klart att Icona Pop är mer än en one hit wonder. Elektroniska beats, en ljudbild som för tankarna till 80-talet samt en lika melodiös som medryckande refräng kommer de rätt långt med. Det är dansant och till skillnad från många andra band som uppträtt på festivalen är Icona Pops största styrka deras publikkontakt. Även om Popaganda-spelningen knappast kommer gå hem som Icona Pops vildaste gig genom tiderna är det mer charmigt än vad jag hade vågat hoppas på och jag är övertygad om att dessa unga svenskar har en lysande framtid till mötes.

Foto: Emma Andersson

Popaganda: Teddybears storstilade avslutning

by

Teddybears, Stora scenen
Popaganda 25 augusti 2012
Betyg: 4

Teddybears var Popagandas sista bokning och presenterades bara dagar innan festivalen skulle gå av stapeln. Kanske var de en nödlösning, men likt förbannat bjuder de på en av festivalens mest spektakulära shower. Som vanligt får det visuella lika stort utrymme som musiken, men Teddybears anno 2012 rör sig inte enbart om björnmasker – det är även en hel del laser och pyroteknik inblandat. Feststämningen är en garanti.

Musikaliskt är Teddybears något av partymusikens crème de la crème – referenser går att härledas till såväl Daft Punk som Beastie Boys – och när de på scen får sällskap av var och varannan gästartist från på skiva är det just lika mycket fest som spelning. De levererar en ordentlig hitkavalkad med låtar som Cobrastyle, Get Mama a House och avslutningsnumret Punkrocker. Dessutom är nog det faktum att spelningen på Popaganda är exklusiv för i år en bidragande faktor till publikens engagemang. Vid ett tillfälle står gitarristen (och demonproducenten) Klas Åhlund ensam på scen iförd en glittrande björnmask och briljerar med ett gitarrsolo enbart ackompanjerat av publikens applåder. Att Teddybears (trots sitt punkursprung) numera är världar ifrån Thåströms som intog samma scen en dag tidigare märks tydligt – inte minst på mellansnacket (de berättar bland annat hur trevligt det är att vara här i Norges huvudstad Oslo). Men att de kvalitetsmässigt håller en likvärdig nivå råder det ingen tvekan om. Popaganda hade knappast kunnat ha slutat mer värdigt.

Foto: Emma Andersson

Popaganda: Little Dragon imponerade

by

Little Dragon, Lilla scen
Popaganda 24 augusti 2012
Betyg: 3

I samma värld som där The Rapture är New Yorks coolaste band opererar svenska Little Dragon. Bland sina samarbetspartners hittar vi bland annat Gorillaz och SBTRKT och det finns en anledning till att dessa valt att vända sig till en grupp baserad i det avlånga landet i norr. Om det är något Little Dragons dansanta electropop lyckas med så är det just att med sin briljanta användning av percussions – mest noterbart kobjällror – få alla popsnören som samlats framför Popagandas lilla scen att dansa.

Yukimi Naganos röst är både soulstänkt och drömsk men även om musiken innehåller en del nyanser, till exempel de superfunkiga basgångarna, är det definitivt beatsen som är grunden och bandets mest essentiella komponent. Även om Little Dragon faktiskt gör en av första festivaldagens starkaste spelningar (trean är stark och hade lätt motsvarat en sjua i ett tioskaligt betygssystem) tänker jag mig därför att en bättre miljö för deras elektroniska kobjällre-jams hade varit en glittrig klubb lite senare på kvällen.

Foto: Emma Andersson

Popaganda: Patrick Wolf underhåller utan att övertyga

by

 

Patrick Wolf, Stora scenen
Popaganda 24 augusti 2012
Betyg: 3

Patrick Wolf är en utomordentlig frontman, helt unik i sitt slag med sin säregna stil och ett originellt uppträdande. Och det råder inget tvivel om att han även är också en begåvad musiker och låtskrivare som inom sin tioåriga karriär utvecklats som få. Men ikväll lyckas han tyvärr inte leva upp till sitt rykte som en fantastisk liveakt.

Det beror i första hand på ljudet som är minst sagt ojämnt och stundvis rentav katastrofalt dåligt. Men det hjälper heller inte att storfavoriten ”The City” blir utdragen, känslolös och nyanslös inte minst efter att han försöker få in politiska budskap som inte alls verkar nå fram

Patrick Wolf är dock värd en eloge då han inte ger sig utan in i det sista gör sitt bästa för att underhålla. Spelningen är inte helt händelselös. Det framförs till exempel en nyanserad version av ”Tristan”, som skulle passat bättre in i Diplos senare framförande tillsammans med Major Lazer, men variationen möts väldigt positiv och vi slipper få en allt för enformig spelning  Han interagerar även med publiken på ett sätt som håller kvar deras intresse, inte minst när han går på en lång promenad, långt ut i publikhavet för att sjunga med besökarna; och när han återvänder upp på scenen ber han om ursäkt ifall han råkat trakassera någon.

Patrick annonserar att framträdandet på Popaganda blir det allra sista under den nuvarande turnén, då han efter den endast kommer att spela akustiskt som ett slags 10årsjubileum, och lyckas rädda en del av sin värdighet med aningen otippade ”A Boy Like Me” som blir avslutningen på likväl Patrick Wolfs Popagandaspelning som deras turné.

Även om Patrick Wolf och hans tveklöst talangfulla band ikväll tyvärr inte övertygar lämnas vi med en viss mersmak. Det är en besvikelse men inte till den graden att vi inte vill ge dem ytterligare en chans.