Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Bokrecension: Coffin Road av Peter May

by

Coffin Road
Författare: Peter May
Utgiven: 2017-08
Översättare: Charlotte Hjukström
ISBN: 9789177017158
Förlag: Modernista

Peter May är en hyllad skotska romanförfattare som numera bor i Frankrike. Han har vunnit många priser både i Sverige och internationellt för sin Lewis-trilogi om Edinburgh-polisen Fin Macleod. Han kan utan tvekan skriva kriminalhistorier. Hans deckare är både spännande och berättar något om samhället och om hur människor agerar.

Coffin Road utspelar sig på ön Harris i Yttre Hebriderna. En man spolas upp, halvt ihjälfrusen, på en ödslig strand på ön. Han är förvirrad, han vet inte vem han är och han vet inte varför han hamnat på stranden. Det enda han vet är att han varit med om något hemskt, det känner han på sig. Som tur är möter han en äldre kvinna som hälsar på honom och som vet vilket hus han bor i.

Kriminal-inspektören George Cann är en rolig bekantskap. Han är långt från en traditionell vältränad tuff mordutredare utan tvärtom har han dålig kondition och han mår dåligt när det gungar på båten som han tvingas följa med ut till ön där de hittat ett lik efter en mördad man.

Romanen kretsar kring tre karaktärer. Utöver den namnlöse mannen och kriminalinspektören möter vi tonårstjejen Karen Fleming som grubblar över hur livet blivit sedan hände hennes far, en framstående vetenskapsman, begick självmord. Karen saknar honom mer än hon kan utrycka eller ens erkänna för sig själv och hon gör mycket dumt, retar sin mamma och mammans nya man och hon utmanar och retar lärarna i skolan. Två år efter att hennes pappas självmordsbrev hittats kan hon fortfarande inte tro att han frivilligt skulle ha övergett henne. En dag upptäcker hon något som kan betyda att hennes pappa inte är död. Hon beger sig iväg på en farlig resa för att leta efter sanningen.

Coffin Road är Peter Mays nya fristående spänningsroman och den är verkligen spännande och även om jag som läsare tycker mig ha listat ut en del är det mycket som överraskar också – och jag är aldrig helt säker på hur historien ska sluta förrän jag kommer till slutet.

Den är bra skriven, bra komponerad och den har viktiga saker att säga om nutiden.

Bokrecension: Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk

by

Den rödhåriga kvinnan
Författare: Orhan Pamuk
Utgiven: 2017-04
Översättare: Mats Andersson
ISBN: 9789113076300
Förlag: Norstedts

En 15-årig pojke, Cem, måste jobba en sommar som lärling hos en brunnsgrävare i Turkiet. Han behöver tjäna pengar för att kunna söka in till universitet eftersom han och hans mor är fattiga sedan hans far övergett dem. Den unga Cem och hans lärare i att gräva brunnar, mäster Mahmut, har en fascinerande sommar tillsammans där de gräver sig djupare och djupare ned i marken igenom lager av sand, lera och sten för att hitta vatten samtidigt som de på natten under stjärnklar himmel berättar uråldriga sagor för varandra samtidigt som det moderna Istanbul sakta med säkert närmar sig. Romanens första halva är mästerlig. Orhan Pamuk tilldelades Nobelpriset i litteratur 2006 och i den här romanen håller han allra högsta Nobelpris-klass.

Sommaren då Cem och mäster Mahmut gräver för att hitta vatten utspelar sig under 1980-talet och det är en tidsepok som nu är förbi, idag borrar tekniker efter vatten med kraftfulla maskiner. Romanen skildrar hur det moderna Turkiet växer fram och under ytan bubblar det av konflikter mellan olika grupper: mellan regeringstrogna, vänsteraktiva och islamister.

Romanen berättar saker på flera nivåer. Mäster berättar sagor och legender ur den turkiska mytologin och ur koranen som han berättar som om han själv upplevt dem. Det är en bra metafor för kulturens kraft. En kväll blir Cem ombedd att berätta något. Han kommer ihåg en berättelse han läst om en man som heter Oidipus och som liten föddes som prins och spåmän förutsade att han skulle döda sin far och gifta sig med sin mor. För att rädda honom från denna framtid flyttar han. Denna grekiska myt om Oidipus känner väl alla till. Oidipus möter en äldre man på en bro som han slår ihjäl och sedan gifter sig med en kvinna – och långt efteråt uppdagas det att mannen han dödat är hans far och kvinnan han gift sig med är hans mor.

Cem kan inte glömma berättelsen om Oidipus och växer samman den berättelsen med det persiska nationaleposet Shahname och berättelsen om Rostam och Sohrab där en far överger sin son och när de möts dödar sin son. Cem blir nästan sjukligt engagerad i att söka upp dessa två berättelser i gamla böcker, i konst. När han och hans fru till sin stora sorg aldrig själva får något barn blir det deras livsuppdrag att söka all världens information kring dessa två berättelser samtidigt som de tillsammans bygger upp ett byggföretag som gör dem rika.

Romanens första halva då Cem och mäster Mahmut gräver en brunn är helt underbar att läsa. När Cem sedan blir vuxen och jagar de två berättelserna om fäder som dödar söner och söner som dödar fäder mister romanen lite av sin lyskraft. Det blir lite övertydligt och långdraget – men med Orhan Pamuk målande språk är det givetvis ändå gripande.

Den rödhåriga kvinnan är, som bokförlaget beeskriver romanen, en sinnrikt konstruerad roman som ofta knyter in psykologiska och litterära myter och legender. Återigen visar Orhans Pamuk vilken romanens mästare han är och den här gången gör han det i det något kortare formatet.

Ur recension i Svenska Dagbladet:
Orhan Pamuks nya roman utspelar sig i den vibrerande skärningspunkten mellan öst och väst, mellan tradition och det moderna. Det är en både kittlande och angelägen idéhistorisk utflykt, skriver Marit Furn.

Ur recension i Kristianstadsbladet:
Orhan Pamuk brukar kritiseras för att vara alltför opolitisk i en tid när Turkiet behöver kritiska litterära röster. ”Den Rödhåriga Kvinnan” är en oerhört politisk bok, utan att vara ett dugg politisk.

Den visar med kuslig klarhet hur kulturen, det mänskliga, mytiska, sagolika och troende, kontrasterar mot superegoismen, självförhärligandet och svinkapitalismen.

Bokrecension: Andras döttrar av Amy Gentry – en förfärande skildring av skuggsidan av det amerikanska samhället

by

Andras döttrar
Författare: Amy Gentry
Språk: Svenska
Utgiven: 2017-07
Översättare: Ing-Britt Björklund
Formgivare: Marcell Bandicksson
ISBN: 9789100169688
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Andras döttrar är en spännande roman, en thriller, som inte går att slita sig ifrån. Jag läser och läser och vill inte lägga ifrån mig boken. Vilken fantastisk debutroman av den amerikanske kritikern och kulturskribenten Amy Gentry.

Thrillern handlar om en familj med mamma, pappa och två döttrar som bor i ett fint medelklassområde och en natt blir den äldsta dottern, trettonåriga Julie bortförd, kidnappad från sitt hem. Åtta år senare dyker en ung kvinna upp som säger sig vara deras försvunna dotter Julie.

Vi får följa berättelsen ur två perspektiv: mammans och den återvändande dotterns. Mammans berättelse är en berörande berättelse om hur det är att leva med ett barn som försvunnit, vilka olika överlevnadsstrategier familjens medlemmar har för att överleva den tunga sorgen av ett barn som plötsligt bara är borta, kidnappad. När dottern plötsligt en dag ringer på dörren, åtta år senare, vänds allt upp och ned och det är inte helt lätt för familjen att bli hel igen. Efter ett tag börjar mamman misstänka att allt inte står helt rätt till, något verkar inte stämma med den återvändande dottern.

Dotterns berättelse är en förfärande skildring av skuggsidan av det amerikanska samhället, hur maktlösa unga kvinnor utnyttjas för sex och utsätts för våld.

Författaren Amy Gentry har en bra språk och berättelsen har högt tempo och engagerar mig som läsare. Det känns som jag är där, med i handlingen. Jag känner, ser och hör de olika personerna.

Här är de nominerade till Årets Bok 2017 – nu kan du rösta

by

De nominerade böckerna till folkets pris – Årets Bok av Bonniers Bokklubbar presenterades 25 april 2017. Därmed är det fritt fram att rösta på sin favorit. De nominerade böckerna har utsetts av Bonniers Bokklubbars redaktörer och vinnaren presenteras på Bokmässan i Göteborg den 29 september 2017.

Ett pressmeddelande berättar:
De nominerade till Årets Bok 2017 är:

Andras vänner, Liane Moriarty, (Albert Bonniers förlag)
Störst av allt, Malin Persson Giolito (Wahlström & Widstrand)
Björnstad, Fredrik Backman (Piratförlaget)
Ett litet liv, Hanya Yanagihara (Albert Bonniers förlag)
Flickorna, Emma Cline (Natur & Kultur)
Glöm mig, Alex Schulman (Bookmark förlag)
Hennes nya namn, Elena Ferrante (Norstedts)
Italienska nätter, Katherine Webb (Historiska media)
Sanning och skvaller, Curtis Sittenfeld (Wahlström & Widstrand)
Törst, Jo Nesbø (Albert Bonniers förlag)
Vargarnas tid, Elisabeth Nemert (Forum)
Lykttändaren, Pontus Ljunghill (Wahlström & Widstrand)

Bonniers Bokklubbars litteraturredaktörer har utsett de nominerade efter flera kriterier:
Boken ska innehålla en väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö. Den ska vara utgiven på svenska i Sverige (oberoende av förlag/egenutgivning) under 1 maj 2016–30 april 2017. Boken ska tilltala en bred läsekrets samt ha en hög språklig kvalitet.

Författaren till den bok som fått flest röster i september tilldelas en statyett och 30 000 kronor i prispengar. Även utgivande förlag får en statyett. Röstningsperioden börjar i dag – 25 april – och avslutas 20 augusti. Alla som vill rösta på sin favorit gör det på www.aretsbok.se.

– Det känns jättekul att följa upp förra årets succé med priset och nu vara igång på riktigt med Årets Bok 2017. Blir otroligt spännande att se vilken bok som fångat folkets hjärtan i år, säger Petra Nuhma, marketing- & PR-specialist för Bonniers Bokklubbar.

Årets bok delades ut för första gången 2016 och intresset var enormt med nära 10 000 röstande bokälskare. Då mottog Det är något som inte stämmer av Martina Haag (Piratförlaget) priset.

Bokrecension: Efterlämnat av Lars Norén – minnets sköra järngrepp

by

Efterlämnat
Författare Lars Norén
Utgiven: 2017-01
ISBN: 9789100170349
Förlag: Albert Bonniers Förlag

”Det är ingen idé att se tillbaka” (sidan 11), heter det tidigt i Efterlämnat, Lars Noréns nya prosapoetiska verk. Men ser tillbaka är förstås precis vad det 70-åriga berättarjaget gör, i ett 149-sidor långt medvetandeflöde som helt saknar punkter, komman, styckeindelning eller kapitel. Enbart stora bokstäver här och där ger oss en viss hjälp att strukturera vår läsning.

Jagets minnen sviker ständigt, förändras, ifrågasätts, rekonstrueras, överdrivs, förvrängs, och skalas ned. ”Dagarna är som angripna negativ Angripna Av vad Av dåligt minne” (74). Nuet, format av det förflutna, avfärgar sig i sin tur på minnena, ”presens och imperfektum och futurum glider ihop” (21). Ju mer intensivt berättarjaget försöker fokusera, desto mer oskarpt blir det förflutna: ”Jag försöker skriva samma meningar två gånger för att öva upp min förmåga… Men andra gången då jag skriver över de redan skrivna orden med samma ord försvinner de istället för att bli tydligare” (20). Ändå är flödet förstås ostoppbart. För, som vi alla kan konstatera, ”jag lever Alltså minns jag” (103). Det är ofrånkomligt. Minnets föränderlighet är frukten av att vårt förflutna fortfarande lever i oss. Formar och omformar oss, i mötet med ett lika undflyende nu.

Den värld vars tid och rum berättarjaget vandrar genom är en värld av fattiga och sjuka, hemlösa och utnyttjade, lantarbetare och städerskor, nedlagda järnvägsstationer och arbetsskor, ”outslitliga nedstänkta med fläckar av färg och cement” (sidan 82). Den självbiografiska anknytningen finns där, i berättarjagets minnen av ”undomspsykos”/”hebefreni” och återkommande mentalsjukhusvistelser, men vi är annars långt ifrån de medelklassmiljöer som kännetecknar både Noréns dramatik och författarens bakgrund. Snarare är vi tillbaka bland de outsiders som befolkade hans tidiga romaner. Jag vill tänka att det har att göra med hur vår tid är en tid av nygammal misär och nygamla klyftor.

”Efterlämnat innebär försoning men paradoxalt ingen försonlighet” skriver Göran Sommardal i sin recension i Aftonbladet. Det är en bra sammanfattning. Här finns en sorts acceptans av att det rent faktiskt är som det är. Att det var som det var. Hur det nu än var. Men det förblir, på ren svenska, ganska för jävligt. ”Nu kan man knappt passera utan att snubbla över uteliggare” heter det när jaget försöker avsluta sin promenad genom minnena (genom livet?). ”Någon lägger sig försiktigt på prydligt utlagda kartonger i ett upplyst hörn” (sidan 148).

Kanske är jag orättvis när jag beskriver Efterlämnat som ojämn? Partierna av relativ stiltje, av upprepning, av ren tristess är ju trots allt Noréns sätt att fånga minnets flackande, vacklande skörhet. Men ändå. Jag påminns om hur det är att läsa en annan upphöjd jämnårig herre, den slovenske filosofen Slavoj Žižek. Jag är ofta osäker på helhetsvärdet, men när tvivlet är som störst kommer de där sylvassa sentenserna, de briljanta infallen som lyser som en brandfackla i vårt samtida mörker. Och som gör det mer än värt att bråka sig igenom texten, trots allt.