Måndag den 4e juli. Kön in till Gröna lund ser olidligt lång ut. Överallt syns skinnjackor, spandex och fluffiga frisyrer. Stundtals känns de som att man förflyttat sig bakåt i tiden. Alice Cooper är i stan.
Alice Cooper är en utav mina gamla hjältar. Under de tråkiga högstadieåren var Alice Cooper förmodligen min bästa vän. Att jag nu skulle få se honom för andra gången i mitt liv kändes helt otroligt. Fjärilarna i magen hade börjat muteras till fiskmåsar.
Klockan åtta började ridån på Gröna Lunds stora scen hissas upp. En massiv bild på Mr Cooper himself fyller scenen. Rökmaskinen pyser på max och publiken förvandlas till en stor skrikande och hysterisk pöl. Ridån faller, högtalarna exploderar och där står han. Mannen, myten, högt upp på något slags trapptorn iklädd en svart dräkt med spindelarmar. Tonåringen inom mig vill slita av mig tröjan, knuffa ner vakterna och storma scenen men efter en stund bestämmer jag mig för att bara stå kvar i fotodiket.
Tyvärr så blev det ett dumt missförstånd med Gröna Lund så efter de fyra första låtarna så fick jag inte stanna kvar och se klart konserten. Så kan inte riktigt ge en fullständig recension av vad som hände efter att bland annat Black widow och 18 brakat loss och skjutit sönder mina trumhinnor (sjukt värt).
Av de som stannade kvar och såg klart hela konserten så har jag fått ord som ”magiskt” och ”världens bästa liveshow”. Och jag tror nog att jag själv hade andvänt liknande ord om jag fått stå kvar och njuta. Men, ingen ide att gråta över spilld mjölk, på torsdag kväll kommer Alice Cooper att spela på Getaway rockfestival i gasklockorna och då kommer Kulturbloggen självklart vara på plats. Under hela konserten. Jag känner redan hur mina fiskmåsiga fjärilar börjar flaxa i magen av bara tanken. Mmmm du och jag Alice, tre dagar kvar till vi möts igen. Detta var bara uppvärmningen.
Foto: Linnea Amling
Läs även andra bloggares åsikter om Alice Cooper, Gröna Lund, skräckrock, hårdrock
Relaterat: Expressen








