Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: Cage The Elephant med Thank You Happy Birthday

by


Artist: Cage The Elephant
Titel: Thank You Happy Birthday
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-23

Cage And The Elephant går vidare från sitt självbetitlade debutalbum och levererar, tre år senare, nya plattan Thank You Happy Birthday.
Indiepoppare som punkrockfantiker eller rockfreak, det är såhär man kör igång våren 2011 på bäst möjliga sätt – med Thank You Happy Birthday i hörlurarna dygnet runt, helt klart.

Albumet bjuder på fartfyllda melodier som sprider sådan positiv energi som man bara kan få utav riktigt bra musik – riktigt bra musik som gör sig påmint om slinkiga Pixies-gitarrer varvat med Red Hot Chili Peppers och Arctic Monkeys.

Sångaren Matt Shultz uttalar sig på bandet hemsida att albumet Thank You Happy Birthday förde honom tillbaka till livet. Bandmedlemmarna har satsat helhjärtat på att skriva musik som dom älskar och att inte bara fokusera på att skriva låtar om frustration över sina problem, därav den mestadels positiva klangen.

Bandets självbetitlade debutalbum sålde närmare 400.00 exemplar och jag skulle inte bli förvånad om nya plattan går åt lika bra, kanske smälter den som smör i solskenet nu när våren börjar smyga sig på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Josef & Erika på Fasching – Releasefest för skivan Floods och tioårsjubileum

by


Josef & Erika firade tio-årsjubileum på Fasching och det var samtidigt en releasefest för skivan Floods.

Kvällen inleddes av Ellekari Sander på flygeln. Hon sjöng sina finstämda egna sånger. En kraftfull röst och skön lyrik. En härlig inledning till kvällens andra spelning.
Erika Angell (sång, autoharp, missionärsorgel) Josef Kallerdal (elgitarr, bas och sång), Per-Åke Holmlander (bastuba), Magnus Broo (trumpet) Ida Freij (valthorn).

Erika lät vattenglasen ljuda. Hennes härliga perfekta röst virvlar genom rummet.
Jag får tankar och känslor av shamanen som smyger sig in i hennes röst. Lapplands vidder och sommarvindens viskningar kan jag känna. Elegant och avskalad. Publiken sitter andlöst.

Bastuba tillsammans med trumpet och valthorn ramar in Erikas sång och Josefs mjuka bas och gitarrspel.
Tillsamans virvlar tonerna i en skön älvadans. Världsrymnden tycks komma nära i Erikas härliga röst.
Duon gör en konst av minimalism. Strävt och lite rå. Ljud att älska och älska till.
Kvällen är ett bevis att svensk musik som denna är av världsklass.

Lyssna på myspace:
http://www.myspace.com/josefocherika
http://www.myspace.com/thetinythetiny

Recensioner av skivan:
Svenska Dagbladet, Göteborgsposten och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Danny Saucedo med In The Club, han borde kunna bättre

by


Artist: Danny Saucedo
Album: In The Club
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-03-09

Med In The Club visar Danny att han kan klara sig förträffligt utan Erik och Mattias i E.M.D. och att hans röst är tillräckligt bra för att lämna något typ av avtryck på de som har sett Melodifestivalen 2011. Men om man ska se det från ett större perspektiv, når inte Danny upp till den nivån som krävs för att bli internationellt känd. Låttexterna är förutsägbara och det är ingenting nytt. Man tycks ha hört det här förut.

Musiken är en behaglig blandning av pop och housemusik som går förvånansvärt bra att lyssna på. Dock hör man inte så mycket av Dannys röst då den ofta försvinner bland den livliga housemusiken, vilket är synd för de gånger han går upp i falsett låter det riktigt fint.

Rap tillkommer i de flesta av låtarna på plattan. Ibland är rappen hans räddning som i ’Never Gonna Take Us Down’, då han medverkar med Swingfly, men i andra låtar, som ’In Love With A Lover’ när det är Danny själv som rappar, drar det ner hela låten.

Låten ’In The Club’ passar bättre live på Melodifestivalen där tittaren distraheras av danssteg. På albumet är det lättare för lyssnaren att lägga märke till den tunna, enformiga låttexten.

Den sista låten på albumet är en ballad, ’Cassandra’. Den lugnare låten gör Dannys röst starkare. En bra avslutning på en okej skiva.

Med albumet In The Club har Danny Saucedo gjort det som förväntats av honom. Skivan i sig är medelmåttig och lite pojkbandsaktig.

Relaterat:
Betyg 2 i Göteborgsposten
Fler recensioner samlade hos Kritiker.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Gullinkväll på Fasching

by

Svenska jazzlegender återförenas.
Bengt Hallberg (piano), Jan Allan (trumpet), Georg Riedel.(bas), Gunnel Mauritzson (sång).
En nostalgisk, lite vemodig magisk kväll.
Kvällen inleddes med stycken av Lars Gullin. Jan Allan framförde Tunnelbanesången. En underfundig närmast sakral spelning.
En tolkning av ”Decent Eyes ” framkallar en rysning hos publiken.

Bengt Hallberg, Jazzens grand old man i Sverige inleder en härlig ”Tea for two” på flygeln. Han fortsätter med George Gershwins ”But not for me.”
Man känner jazzhistorien susa genom lokalen. Fräsch musik med 70 år på nacken. Det märks att Hallberg är synnerligen efterlängtad på scen efter en längre tids frånvaro från offentligheten. Han är avslappnad och trivs i gemenskapen med kollegorna.

Jan Allan trakterar trumpeten försiktigt och sensibelt, Georg Riedel hanterar basen med stor kärlek och Gunnel Mauritzson sjunger finstämt. Liksom Gullin härstammar hon också från Gotland.
De etablerade musikerna får assistens av en ung, lovande gitarrist från musikhögskolan,
Daniel Svensson. Ung men ändå fullvuxen. Han har Jan Allan som mentor.

Jan Allan erhöll ett av 2011 års stipendier ur Bert Lewins Stiftelse för jazzmusik . 2006 donerade Bert Levin 3 miljoner kronor till en stiftelse, som under en tioårsperiod ska dela ut årliga stipendier och bidrag till musiker och arrangörer inom jazzområdet.
Blommor och ovationer av publiken.
Lite mellanprat om hur man komponerade dansmusik som ingen kunde dansa till. Publiken smålog.
Den nostalgiska kvällen avslutades med Gullins kompositioner. En jazzens resa bakåt i tiden.
En härlig musikalisk resa.
Text och foto
Hans Ernst


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Richard Lindgren med Memento – Best of + rare and unreleased tracks 1994-2010

by


Artist: Richard Lindgren
Titel: Memento – Best of + rare and unreleased tracks 1994-2010
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 7 april 2011

Det är lite hest. Smak av Leonard Cohenpoesi. Mycket Bob Dylansinspiration. Det är en känsla av ödesmättad undergångsstämning. Han är totalt eller nästan helt okänd för publiken norr om Skåne. Men han, Richard Lindgren är en mycket speciell sångare, med mycket speciella texter och ett framförande som skapar närvaro och för oss in i hans tankevärld. Det berör och man glömmer inte efter att ha hört honom en gång.
Nu släpper Richard Lindgren och skivbolaget Rootsy, en samlingsbox på tre CD-skivor med spår från 1994 – 2010. 46 inspelningar varav 22 tidigare inte getts ut.

Richard Lindgren är i första hand en scenartist. Det är hans närvaro och suggestiva stil som fångar publiken och det var det som gjorde mig till fan. 1996 gjorde han sitt debutalbum – live i studion, utgett med egna medel. 1997 gjorde han några inspelningar med producenten Martin Hennel. Påstås vara det bästa han gett ut, men det blev bara demos.
Martin Hennel har bl.a arbetat med Wilmer X och står bakom flera av Hoola Bandolas och Mikael Wiehes framgångar.
Richard hörde jag första gången med Mary Gauthier (am singsongwriter) på Scalateatern i Stockholm, 15 minuter med Richard kändes mycket kort och det fanns en kännsla av mersmak. Han förtjänade mer än att bara vara support. Richard är en av Mary Gauthiers stora favoriter den som hon alltid vill ha med sig på turneerna i Sverige.
Det är också Mary som skrivit förordet till Memento (återblickar) där hon bla skriver “det sägs att det inte finns en mer ärlig man än en döende och Richard Lindgrens sång och texter får mig att tänka på en döende man. En man som inte har något att förlora. Han sjunger naket och äkta, skapar intimitet och ger en känsla av att han anförtror sitt hjärtas innersta tankar just bara till mig.”
Jag instämmer i Marys ord, han utelämnar sig själv, sitt sökande, minnen från resor och händelser, bitar ur barndom och uppväxt. Inte alltid ett lätt liv att hantera men där musiken är livlinan. Jag vet bara en svensk artist till som sjunger sig in i hjärtat och ger sig själv fullt ut, Toni Holgersson. Jag skulle önska att Tonis texter fanns på engelska, fler borde få en chans att ta del av honom.
Richard Lindgren sjunger uteslutande på engelska, han gör det lika naturligt som skånskan som klingar när han pratar på scenen. Kanske är det så att just smärtan och vemodet inte skulle nå fram annars. Och vem vet, kanske inte heller Tonis innerlighet fungera på engelska.
Mary Gauthier “ when Richard sings “Baby I don´t belong in this world anymore” I feel it too. He is speaking my own life to me.”
Jag kan bara instämma.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,