Svenska jazzlegender återförenas.
Bengt Hallberg (piano), Jan Allan (trumpet), Georg Riedel.(bas), Gunnel Mauritzson (sång).
En nostalgisk, lite vemodig magisk kväll.
Kvällen inleddes med stycken av Lars Gullin. Jan Allan framförde Tunnelbanesången. En underfundig närmast sakral spelning.
En tolkning av ”Decent Eyes ” framkallar en rysning hos publiken.
Bengt Hallberg, Jazzens grand old man i Sverige inleder en härlig ”Tea for two” på flygeln. Han fortsätter med George Gershwins ”But not for me.”
Man känner jazzhistorien susa genom lokalen. Fräsch musik med 70 år på nacken. Det märks att Hallberg är synnerligen efterlängtad på scen efter en längre tids frånvaro från offentligheten. Han är avslappnad och trivs i gemenskapen med kollegorna.
Jan Allan trakterar trumpeten försiktigt och sensibelt, Georg Riedel hanterar basen med stor kärlek och Gunnel Mauritzson sjunger finstämt. Liksom Gullin härstammar hon också från Gotland.
De etablerade musikerna får assistens av en ung, lovande gitarrist från musikhögskolan,
Daniel Svensson. Ung men ändå fullvuxen. Han har Jan Allan som mentor.
Jan Allan erhöll ett av 2011 års stipendier ur Bert Lewins Stiftelse för jazzmusik . 2006 donerade Bert Levin 3 miljoner kronor till en stiftelse, som under en tioårsperiod ska dela ut årliga stipendier och bidrag till musiker och arrangörer inom jazzområdet.
Blommor och ovationer av publiken.
Lite mellanprat om hur man komponerade dansmusik som ingen kunde dansa till. Publiken smålog.
Den nostalgiska kvällen avslutades med Gullins kompositioner. En jazzens resa bakåt i tiden.
En härlig musikalisk resa.
Text och foto
Hans Ernst
Läs även andra bloggares åsikter om Gullin, Fasching, konserter, jazz, recensioner, musik