Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Romantik möter feminism och påstådd galenskap i ny Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg

by


Jane Eyre av Charlotte Brontë, i dramatisering av Tone Schunnesson. Premiär på Folkteatern Göteborg den 2 mars.

Vårens stora premiär på Folkteatern blir en helt ny dramatisering av den feministiska romanklassikern Jane Eyre av Charlotte Brontë. Regisserar gör Ragna Wei och för dramatiseringen står Tone Schunnesson, uppmärksammad för sin debutroman Tripprapporter från 2016.

Ett pressmeddelande:
Två kvinnor står i centrum i Jane Eyre. Jane växer upp med en känslokall styvmamma, blir illa behandlad och skickas till en hård internatskola. Men hon har en egen och stark vilja och är galen nog att drömma om ett 1800-talsliv lika självständigt som en mans. Bertha är berättelsens andra kvinna, inspärrad på vinden för sin galenskap men som ihärdigt slår tillbaka så länge hon lever.

Regissör är Ragna Wei som tidigare bland annat regisserat Gökboet, Processen och Romeo & Juliet samt varit konstnärlig chef för Borås Stadsteater. Förutom en stark berättelse om att få vara – och inte vara – den man är, är Jane Eyre en historia med stora romantiska kvaliteter.

– Jag har hela tiden varit tagen av Janes kamp för självständighet och mötet mellan två människor som inte kan motstå varandra trots att alla hinder står emellan dem. Relationen mellan dem berör även om en del beteenden är både extrema och osympatiska. Hjärtat har sin egen väg, säger Ragna Wei.

Tone Schunnesson är författaren och essäisten som slog igenom med romanen Tripprapporter 2016 och som nu har dramatiserat romanklassikern Jane Eyre. Hon har i sitt arbete med att omvandla boken till teaterpjäs valt att ge en starkare röst åt ”den galna kvinnan på vinden”.

– För mig handlar Jane Eyre om flera saker. Viljan och längtan att slå sig fri och bli någon! Viljan att upptäcka sig själv och världen. Det handlar också om hur man balanserar att ge sig själv till någon annan utan att fullständigt att förlora sig. Sedan har Jane Eyre en mörkare sida, som är den riktigt intressanta, som handlar om att förvara och utplåna kvinnor som uppför sig, för tiden, oförklarligt, säger Tone Schunnesson.

Medverkar gör Andrea Edwards, Karin de Frumerie, Nina Jemth, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Francisco Sobrado, Helmon Solomon och Emma Österlöf. För scenografi (i samarbete med Ragna Wei) och kostym står Maja Kall och för mask och peruk Susanne Åberg. Koreograf är Rachel Tess och kompositör Chris Lancaster. Ljusdesignen är signerad Carina Persson.

Scenbilden kan föra tankarna till gotisk saga och mystik och musiken komponeras av den amerikanske elektroakustiska cellisten Chris Lancaster som är känd för sin råa fysiska inställning till cellon och för att han använder hela instrumentets potential för att skapa en myriad av ljud.

Premiär för Jane Eyre blir det den 2 mars 2019 på Stora Scenen, Folkteatern Göteborg.

Den 22 februari arrangerar Folkteatern ett publiksamtal under rubriken Vem är ”den galna kvinnan på vinden” idag?. Författaren och dramatikern Tone Schunnesson och programledaren och kulturjournalisten Amie Bramme Sey diskuterarar dessa frågor tillsammans med samtalsledaren Monika Wade.

Jane Eyre
Av: Charlotte Brontë
Dramatisering: Tone Schunnesson
Regi: Ragna Wei
Scenografi: Maja Kall, Ragna Wei
Kostymdesign: Maja Kall
Ljusdesign: Carina Persson
Koreografi: Rachel Tess
Kompositör: Chris Lancaster
Maskdesign: Susanne Åberg
Dramaturg: Magnus Lindman

Medverkande:
Andrea Edwards, Karin de Frumerie, Nina Jemth, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Francisco Sobrado, Helmon Solomon och Emma Österlöf.

Ragna Wei
Regissör
Ragna Wei är utbildad i psykologi vid Oxford University och som regielev till bl a Katie Mitchell och Elen Bowman i London. Hon grundade teaterguppen Insite i Malmö 2007 med fokus på platsspecifik, deltagande och upplevelsebaserad scenkonst. Ragna var konstnärlig ledare för Insite fram till 2015, och sedan konstnärlig chef för Borås Stadsteater 2015-2017. Hon har arbetat vid bl a Ung Scen Öst, Malmö Opera, Moomsteatern, Östgötateatern och Malmö Stadsteater, med nyskrivna verk och klassiker som Cabaret, Katitzi, Drömspelet, Inte jag, Gökboet, Processen och Romeo & Juliet. Från 2018 driver hon även tv-produktionsbolaget Haunted Barn i Ystad/London tillsammans med manusförfattaren Peter Harness.

Tone Schunnesson
Dramatiker
Författaren Tone Schunnesson debuterade med romanen Tripprapporter 2016. Hon har skrivit radiopjäsen Härlig är min avgrund, essäer för publikationer som Obs i P1, Bang och Bon. Tone undervisar även i kreativt skrivande.

Chris Lancaster
Kompositör
Chris Lancaster är en elektroakustisk cellist och kompositör som bor i Brooklyn, New York. Han har komponerat över 50 fullängdsverk för konsert, dans, teater och film.

Med sin musik förenar Chris sin utbildning i den klassiska musiken med sin kärlek till popmusik, teknik och innovation. Han är känd för sin råa fysiska inställning till cellon och han använder hela instrumentets potential för att skapa en myriad av ljud. Med hjälp av pickup och förstärkning tar Chris nyanser av hela instrumentet som vrider träkroppen till trumljud och isolerar de tysta tonerna i strängarna till komplexa känslomässiga skrik.

Chris har varit dirigent och kompositör för Bill T. Jones/Arnie Zane Dance Company och Staccato Contemporary Dance Company i Rio de Janerio. År 2010 hade han förmånen att framföra sin musik för president Obama vid Kennedy Center Honors.

Sex, lögner och akademier – premiär för Molières Lärda kvinnor på Göteborgs stadsteater

by

I förgrunden: Lisa Lindgren, Kirsti Torhaug, Hannah Alem Davidson, Fredrik Evers och Ashkan Ghods. I bakgrunden: Jesper Söderblom, Fredrik Lundin och Reuben Sallmander. Foto Ola Kjelbye.

Familjens matriark dyrkar lärdom och kultur. De lärda kvinnorna i hennes krets frossar i dikter och beundrar sina gäster från parnassens höjder. Och på den litterära Klubben festas det. Hilda Hellwig regisserar Molières fräcka komedi om fåfänga och hyckleri.
Premiär för Lärda kvinnor den 15 februari på Stora Scen på Göteborgs stadsteater.

Ett pressmeddelande:
– Det är dags att presentera ännu en lysande text av Molière, som alltid är modern eftersom han genomgående har hyckleriet som tema i sina pjäser. Här är det kvinnorna som tar för sig och de är inga änglar precis, säger Hilda Hellwig, som nu regisserar sin fjärde Molièrekomedi.

Lärda kvinnor har undertiteln Sex, lögner och akademier.
– Det är en liten innehållsdeklaration helt enkelt. Men när vi började planera för den här uppsättningen kunde vi inte tro att den skulle bli så aktuell. Den handlar ju om en litterär klubb, om lärda som klagar över bidragen och om borgare som tolererar, och uppmuntrar, de uppblåsta poeternas utsvävningar.

Hilda Hellwig har varit verksam som regissör vid Dramaten, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Kungliga Operan, Svenska Teatern i Helsingfors, Nationaltheatret i Oslo, Det Kongelige Teater i Köpenhamn med flera. Hilda Hellwig var professor i teaterregi vid Stockholms Dramatiska Högskola 2008-2017. Hon regisserade senast Lille Eyolf, som hade premiär i mars 2018 på norska Nordland Teater. Hilda Hellwig är också en av grundarna till Teater Aurora i Stockholm och var under många år dess konstnärliga ledare. På Göteborgs Stadsteater har hon tidigare regisserat Faust och Faustin and out, specialskriven av Elfriede Jelinek.

Lärda kvinnor
Premiär 15 februari
Av: Molière
Översättning Ulf Peter Hallberg
Bearbetning: Ulf Peter Hallberg, Hilda Hellwig
Regi: Hilda Hellwig

Med:
Hannah Alem Davidson – Armande
Fredrik Evers – Trissotin
Ashkan Ghods – L´Epine
Johan Karlberg – Ariste
Lisa Lindgren – Philaminte
Fredrik Lundin – Clitandre
Tanja Narranjo – pianist
Alexandra Nordberg – Martine
Reuben Sallmander – Chrysale
Jesper Söderblom – Vadius
Kirsti Torhaug – Bélise
Melina Tranulis – Henriette

Scenografi: Jan Lundberg
Scenografiassistent: Hedvig Ljungar
Kostym: Lena Lucki Stein
Mask: Christoffer Nordin
Ljus: Hans-Åke Sjöqvist
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen
Dramaturg: Joel Nordström

Teaterkritik: Veta bäst – Härligt barnslig klokhet och busenkla förklaringar på världsordningen som kräver att vi vuxna tänker till

by

Veta bäst – hur kan du vara så säker?
Regi Carina Jingrot
Manus Anders Jansson, Johan Ehn
Dockmakare Jenny Bjärkstedt
Teknik Rickard Folke
Musik Rickard Folke, Anders Jansson
Text till musiken Anders Jansson
Affisch Sophia Drevenstam
Sömnad Anna Kjellsdotter
Urpremiär på Teater Barbara (Kungsholmen) 2 februari 2019

När man pratar med barn, är de oftast härligt övertygade över saker de tror på. Själv har jag svårt att tro på något över huvudtaget – jag är vanligtvis vuxet skeptisk till det mesta. Barn säger sanningar med stor övertygelse och kan få det klurigaste att bli de lättaste ekvationerna i tro, hopp och kärlek. Man önskar att vi vuxna kunde fungera lite så också. För visst är livet tillräckligt komplicerat i alla fall. Ja för hur kan man ens ”veta att man vet något”? Dock är det en bra början att erkänna att man ”veta att man inte vet”.

Dagens urpremiär ger sig in bland de tyngre filosoferna som Aristoteles och konstnären Leonardo da Vinci som med formler och bevisliga argument vill berätta hur man kan fastställa kunskap. Med lika stor självklarhet som hos en klartänkt 9-åring, förklarar man hur kunskaper behöver vägas, mätas och utsättas för prövning, ”Man måste ju lära sig nya saker”. Vilken befrielse det är att tillämpa dessa tankemönster även för oss vuxna som gärna kan slippa fake news och behöver ifrågasätta det vi hör och ser mer strategiskt än vad vi kanske insett förr.

Det är något speciellt när vuxna lyckas fånga en ung människas röst och göra den hörd utan att förlöjliga den. I strävan att verka vuxet modern och världsvan pedagog är det en mycket enkel match att göra så. Det gläder mig att man inte föll för den frestelsen. Genom att två manliga skådespelare skulle återge rösterna åt välgjorda dockor i yngre tonåren, krävdes det ett byte av ljudläge. När man återger ungdomligare språkbruk (”tugg”) av skilda slag och där exempelvis ”ska vi leka efter skolan” fnyses åt på ett trovärdigt vis, är dockorna unga människor trots äldre skådespelare.

De barn som var i lokalen skrattade hjärtligt högt och lyckligt åt dockornas skämt. Jag tyckte dock personligen att det var lite svårt att hålla isär rösterna eftersom båda aktörerna spelade nästan all dock-karaktärerna och inte var inriktade på några få. För mig har det betydelse att diftonger och vibraton i en dockas karaktär är densamma. Skådespelarna återgav dockornas personligheter olika och i några fall föredrog jag en av tolkningarna och inte bådas. Kanske skulle en skådespelare mer på scen ha kunnat lösa att man inte bytte? Eller så spelar det inte någon som helst roll för ett barn på mellanstadiet? (föreställningen säljs till skolor där man också spelar i klassrum).

Det känns bra att manuset står upp för boken, bibliotekens och kunskapens värde i värld där det är snabba kast mellan vad som är coolt och häftigt. Att bjuda på glädjen i eget lärande, skapandet och läsandet gör den stora skillnaden. Utbildning och bildning är något viktigt för var och en av oss, och förutsättningen för ungas livskvalité. Att protestera mot populismen och själv välja vilka vägar man vill gå, ger kloka barn och utvecklingsbara vuxna. ”Människan är ju rätt fantastisk”

Roligast i föreställningen var den pantomim sketch som gjordes kring människans utveckling d.v.s. hur vi som människor gått från ett stadie till ett annat. En röst berättade i bakgrunden och skådespelarna agerade till. Det kändes tydligt att just den delen i föreställningen var mycket väl inlärd, tematisk och något som aktörerna fick mycket egen glädje av. Vem har inte lite behov av att apa sig med jämna mellanrum? (Me me me)

Tänk att en sådan enkel formel i sökandet efter kunskap håller (övertygelse + goda skäl + sanning = kunskap) och gör att man strategiskt kan ifrågasätta den information som ges till en. Att prata filosofi och metoder med barn är inte alls lätt och på ett lekande sätt lyckades föreställningen göra det på ett imponerande vis. Man hoppas att många skolor har möjlighet att hyra in dem så att unga idag inte låter sig bli proppfulla av andra människors påståenden, utan vågar ifrågasätta sig själv och andras åsikter.

Medverkande Anders Jansson, Johan Ehn

Teaterkritik: Flickvännen – går inte att värja sig emot

by

Alma Pöysti, Simon J Berger, Nathalie Sundelin, Thérèse Svensson
Foto: Staffan Claesson

Flickvännen
Av Karolina Ramqvist
Dramatisering &
Regi Marianne Lindberg De Geer
Scenografi Peder Freij
Kostym och mask Rebecca Afzelius
Medverkande skådespelare: Eva Fritjofson, Simon J Berger, Nadja Mirmiran, Alma Pöysti, Natalie Sundelin, Thérèse Svensson
Urpremiär 2 februari 2019 på Lilla scen, Uppsala stadsteater

En föreställning som kryper in under huden och är svår att skaka av sig efteråt, ett mycket tragiskt drama om människors förmåga att ljuga för sig själva, om livslögner. I centrum står en ung kvinna, Karin, som lever tillsammans med John i ett dyrt, vräkigt hus. John tjänar mycket pengar och Karin går hemma och håller sig fin och fräsch för honom medan han är borta vilket han är mycket. Något gnager under ytan. Karin skrattar och flinar men det är svårt att skilja detta ljud från gråt. Hon spelar upp en lycklig yta men det vibrerar av ångest under.

Föreställningen bygger på Karolina Ramqvists hyllade roman med samma namn som kom 2009. Den som läst romanen vet förstås redan från början hur John försörjer sig, att han är yrkeskriminell och försörjer sig på våld och brott, bland annat grov knarklangning. Men Karin ska skyddas, hon ska inte veta något om vad han gör, hon ska bara försörjas.

Det är kanske lätt att betrakta berättelsen på håll och tolka den som en skildring av en viss sorts kvinnor. Men det tycker jag är att blunda för verkligheten. Karin och de övriga kvinnorna som hänger ihop med kriminella är en metafor för många människor idag. Det är väl många som blundar för vad som händer i samhället och i världen och är noga med att hålla upp en snygg fasad om hur lyckliga de är. Det finns en stor, stor fara med dessa falska lyckliga fasader, för alla som upplever att livet är lika gnistrande lyckligt mår ännu sämre för att de inte passar in i den bilden. En bild av lycka som är en illusion.

Det är många romaner som förs över till teaterscenen nu. Det har sina svårigheter. Att dramatisera Flickvännen måste haft sina utmaningar. Romanen är till stor del en monolog av Karin. De första trettio minuterna fungerar oerhört bra. Natalie Sundelin som Karin kändes äkta, hennes känslor kändes. Det var berörande. Några av de andra rollerna syntes vid sidan av scenen och trädde fram ibland, för att gestalta Karins tankar och inre monolog. Det fungerade bra men blev efter ett tag ändå lite segt. Jag hörde flera ur publiken kommentera detta när de gick in efter pausen. ”Hoppas det blir lite mer nu, att vi får möta någon mer karaktär, vi vet ju hurdan hon är nu”.

Efter paus blev det snabbt mer fart, för då dök några andra kvinnor som levde med kriminella män upp hemma hos Karin och de hade ett party för att bearbeta sin ångest. Så fort samtalet började brännas, så fort någon började närma sig att berätta hur hon kände skulle mer droger tas och musiken skulle skruvas upp och de skulle dansa och låtsas vara lyckliga. Allt för att smita från sina äkta känslor och tankar.

Det är en hemsk tillvaro. Det är en tragedi och en fruktansvärd skildring av nutidens människor. Bra scenografisk lösning med en vit jättesoffa mitt på scenen och duktiga skådespelare, men föreställningen skulle vunnit på att kortas ned tio minuter både före paus och efter paus. En del blir övertydligt och segt.

Teaterkritik: Förvandlingen på Riksteatern – fantastiskt, skrämmande och insiktsfullt

by

Foto: Yoshi Omori

Förvandlingen
Fri tolkning efter Franz Kafkas bok med samma namn
Regi Carl Knifs
Dramatisering Christoffer Mellgren
Riksteatern i samarbete med Svenska teatern i Helsingfors i Hallunda den 26 januari 2019
Föreställning som recenseras: 26 januari 2019

Riksteaterns uppsättning av Förvandlingen gestaltar en skrämmande tillflykt till insikt stadiet, med utomordentlig gestaltning av hur familjelivets krav gör att du gärna vill bli liten

Det är något väldigt speciellt med att se en föreställning på ett annat språk än sitt modersmål. Man tvingas att fokusera på ett speciellt vis och s.k. slötittning är inte aktuellt. Ännu mer utmanande är det när du inte förstår ett enda ord av det språk som talas. Ikväll syftar jag på finskan. Precis som när man går på operan, behöver man vara snabb i ögonen för att hinna med att läsa översättningarna på skärmar och samtidigt se skådespelarnas agerande. Ibland måste man unna sig att bara se aktörernas agerande och strunta i det faktum att man inte förstår ett dyft av texten. Jag inbillar mig att sinnesövningar av det här slaget ger ett hum kring hur det är att sakna syn eller hörsel. Lite finska piggar upp i hjärnan, precis som sudoku!

Det är en obehaglig känsla som snabbt infinner sig de första minuterna. Aktörerna på scen uppför sig som stela tvådimensionella plattityder. Det ler och skrattas vid fel tillfällen och upprepar självklarheter som i trans. Aktörerna rör sig i förutbestämda robotliknande rörelser och hackar på varandra när någon vågar röra sig en liten bit utanför vardagens s.k. normaliteter. Danserna är fyrkantigt kubistiska, hackiga och skådespelarna är likbleka i ansiktet som franska clowner. Dessutom ser man den japanska klassiska Noh konsten genom kodifierande rörelseträning. Det är fantastisk surrealistiskt skådespel på högnivå vi får bevittna således.

Om man vet något litet om Franz Kafka (1883-1924) så känner man omedelbart igen den ångest och panik som den tjeckiska författaren själv hade inför familjelivets krav på att jobba hårt och passa in. Precis som Gregor Samsa i föreställningen brottandes han med oron kring att han aldrig dög eller kunde leva upp till omgivningens förväntningar, ”här kan man inte sitta och vara onyttig”. Den enorma rädslan för fadern var också ett klockrent budskap både i boken och i kvällens föreställning.

Att leka med tanken att man en morgon skulle vakna upp och förvandlats till en insekt, kan vara både skrämmande och eventuellt befriande. Om man nu verkligen inte kan leva upp till sin omgivnings önskemål trots hårt arbete är det ju den totala befrielsen att göra sig mindre och mer obegriplig än vad man är. Förvandlingen från människa till insekt görs successivt, sakta men säkert. Man har en känsla av att man ser varje ben och knota utvecklas och insektens kroppsspråk utvecklas. Mest fascinerande är det när insekten klättrar upp på en säng på högkant och balanserar sig framåt och vickandes på ramen. Det känns som den perfekta balansen och att insekten ser med fasettögon framåt i rummet. Man kunde också bortse från skådespelarens storlek eftersom övriga aktörer var så briljanta på att enbart se honom som mindre. Det är svårt att inte se det självklara.

I föreställningen finns en obehaglig dansare helt maskerad i svart. Hen rycks mellan situationer, miljöer och strider. Genom hela föreställningen byter hen sin symbolik i mina ögon. Ibland känns det som att det är den berömda ”elefanten i rummet” d.v.s. de bekymmer som finns mellan oss som vi låtsar inte finns där men ändå påverkar oss. Något vi borde prata om, men väljer att tiga och blunda för. Samtidigt känns det som om det finns medveten ondska i gestalten som ständigt väljer den klassiskt lätta vägen, någon form av enbart en ja-sägare. Den maskerade gestalten erbjuds dock att flytta in, när ekonomin i familjen är skral men passar ändå inte riktigt in. Med tiden står inte den mörka gestalten ut helt enkelt och den flyr och klättrar på väggarna bokstavligen.

Den mest obehaglig karaktären i uppsättningen är fru Samsa, insektens mor. Hennes hysteriska skratt med munnen och hatiska ögon, skulle kunna få vilket barn som helst att inte veta vilken fot hen skulle stå på. Den passiva aggressiviteten är outhärdlig och bedövande bra gestaltad. I mig landar hur skönt det är med människor som är raka, tydliga och respektfulla.

Jag förstår stackars Gregor som flyr till insektstadiet med en sådan morsa.
På ett och annats vis kan man mycket väl påstå att flykten till att bli ett litet kryp är den möjlighet man kanske tar sig an när människor har ”bollat” och lekt med ens känslor för mycket. När man inte längre vet var man har sig själv eller andra…kan man ju lika väl bli en insekt och försvinna i sin litenhet och inte behöva ge sig in i storhetsvansinnena och försöka bevisa att man är något. Bättre fly än illa fäkta, heter det vist.