Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Bokrecension: Exit Väst av Mohsin Hamid – en enastånde roman om vår tid, om kärlek, lojalitet och livet

by

Exit Väst
Författare: Mohsin Hamid
Utgiven: 2017-10
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
ISBN: 9789127153448
Förlag: Natur Kultur Allmänlitteratur

Ett mästerverk. En enastående roman som fått fantasy och realism att bli ett, där metaforerna är mer sanna är verkligheten. En magisk, mystisk och samtidigt skrämmande aktuell berättelse om världen idag och samtidigt en skildring av livets existentiella frågor, om liv och död och kärlek och vänskap. En roman jag kommer att läsa fler gånger, för det är ett litterärt verk där jag kommer att hitta nya saker varje gång jag läser den. Det är jag övertygad om.

Vi får följa en ung och självständig kvinna, Nadia, och en mer återhållen och religiös ung man, Saeed. De bor i ett land som är på gränsen till inbördeskrig. De arbetar, är moderna människor, är aktiva på sociala medier och träffas på en kvällskurs. De inleder en kärleksaffär samtidigt som kriget kommer allt närmare och bomber kreverar i deras omgivning.

Nadia är en intressant kvinna. Hon har brutit med de traditionella normerna och sina konservativa föräldrar och flyttat hemifrån till en egen lägenhet. Traditionen bjuder att kvinnor ska bo hos sina föräldrar tills de gifter sig. Nadia har kommit på ett bra knep för att slippa bli överfallen. Unga kvinnor som är självständiga riskerar en del. Hon klär sig i en svart klädnad som döljer hela hennes kropp. Hon ser alltså ut som en djupt religiös och traditionellt konservativ ung kvinna, trots att hon kör motorcykel.

Den militanta gruppen som strider mot myndigheterna kommer allt närmare och tar över mer och mer av samhället. De militanta kan dyka upp var som helst, de kan också ta sig in i lägenheter och kräva att få se de boendes pass för att se om de är gifta och för att genom efternamnen på de boende avgöra huruvida de tillhör de rättrogna eller inte. Om de har ett efternamn som låter misstänkt kan de bli bortförda eller dödade direkt.

Saeed och Nadia inser att de måste ta sig från staden. De hör återkommande rykten om att det finns dörrar som för bort från våld och krig om man går genom dem. Men det är svårt att ta sig fram till en sådan dörr. Så fort de stridande parterna får reda på var en dörr finns ställs soldater upp på vakt. Om det finns någon dörr som soldater ännu inte står vakt vid måste de som vill fly betala mycket för smugglare för att få hjälp att komma till dörren. Vart dörren leder vet ingen heller helt säkert. Dörrar som leder till andra världar. Det är en bild som hör ihop med andra sagolika berättelser, som böckerna om Narnia.

Nadia och Saeed är väldigt olika varandra och de möter livet på olika sätt. När de hamnar som flyktingar på nya platser vill Nadia skapa sig ett nytt liv. De har ju flytt från en stad och ett samhälle, varför då söka sig gemenskaper som är likadana som den värld de flytt från? Saeed däremot söker trygghet genom att ty sig till människor från samma område som honom själv.

Berättelsen är på många sätt en skildring av vår tid och samtidigt en framtids-dystopi och en saga. Den är spännande, vacker, stark, skrämmande – jag blir både glad och ledsen när jag läser den. Det går inte att läsa den och förbli opåverkad. Det är precis som bokbutiken skriver: … en tidlös berättelse, som samtidigt handlar om just vår tid: om kärlek, lojalitet och mod. Den handlar om så mycket på så många plan och nivåer.

MOHSIN HAMID är född i Lahore i Pakistan, och har hittills givit ut fyra uppmärksammade och kritikerrosade böcker utöver Exit väst: romanerna ”Nattsvärmare”, ”Den ovillige fundamentalisten”, ”Så blir du snuskigt rik i det snabb växande Asien” och reseberättelsen ”Missnöje och dess civilisationer”, samtliga översatta till svenska. ”Den ovillige fundamentalisten” (på svenska 2007) blev hans internationella genombrott och har filmatiserats i regi av Mira Nair.

The New York Times:
Det var som om Hamid visste vad som skulle hända med Amerika och världen, och gav oss en karta över vår framtid. // Den är både skrämmande och till slut på ett märkligt sätt hoppfull.

Intervju med Mohsin Hamid i SVT Nyheter:
– Överallt presenteras nostalgiska politiska visioner, och jag tror att dessa visioner är katastrofala. Det är viktigt att försöka formulera något hoppfullt och optimistiskt. Det är författarnas och konstnärernas uppgift att drömma om framtiden, så att vi inte bara blickar bakåt.

Ur recension i Svenska Dagbladet:
Men ”Exit Väst” är också en vacker kärleksroman. Kanske är det också så att kärleken står för en utopisk kraft i romanen, något som håller människorna samman trots alla umbäranden. Då har det ingen större betydelse att de två skiljer sig i fråga om sin andlighet. När de älskar eller delar en joint håller de helvetet på avstånd. Att de blir främmande för varandra när Saeed söker sig till Black Muslims i Kalifornien understryker snarast kärlekens roll.

Bokrecension: Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

by

Just nu är jag här
Författare: Isabelle Ståhl
Utgiven: 2017-05
ISBN: 9789127152427
Förlag: Natur Kultur

Just nu är jag här, Isabelle Ståhls debutroman har hyllats på många håll och nominerats till Augustpriset i den skönlitterära kategorin. Isabelle Ståhl är ingen nybörjare på att skriva, i och för sig – hon är kulturskribent och doktorand i idéhistoria, men att få ihop en sådan stark roman är lovande. Vad kan vi vänta oss av denna redan nu hyllade författare?

Jag vet att det är ett uttryck som börjar bli klichée-artat och används lite för ofta: men det här är en roman som kryper under huden på mig. Det går inte att värja sig. Huvudkaraktären Elise kommer så nära och jag blir både arg och ledsen över hennes agerande.

Elise är en ung kvinna som närmar sig trettio, hon pluggar konsthistoria på universitet och dejtar via Tinder. Ständigt kollar hon mobilen, kollar om det finns någon på Tinder att träffa för att ha sex den natten, kollar hur många likes hennes bilder och inlägg får på facebook och instagram. Hon längtar efter att ha en fast relation. Hon kämpar ständigt med att hon tycker allt är meningslöst och hennes självbild är på botten: hon tror alltid att alla andra har så mycket bättre liv än hon har.
Hon mår dåligt, rejält dåligt och klarar sig igenom dagarna genom mängder av olika piller, både lugnande och sömntabletter (en halv Stilnoct tillsammans med alkohol ger en mycket behaglig dåsig känsla av att allt är lugnt och hon duger) och alkohol och droger som amfetamin.

Så upptäcker hon Viktor, som går på samma kurs som hon. Hon blir intresserad och börjar kolla upp honom på facebook och instagram. Honom vill hon vara tillsammans med. Om de två skulle bli ett par skulle hennes liv förändras. Är hon kär, förälskad? Jag vet inte. Fixerad, i alla fall. Eller är förälskelse alltid att vi tror att den vi är förälskad i ska lösa vårt livsproblem?

Viktor verkar inte alls vara intresserad i början. Först när han upptäcker att hon arbetar extra i en bokhandel vaknar hans intresse. Det är som att då skulle hon duga, i hans värld.

Jag är så imponerad av romanen. Den har flyt i språket och fångar så mycket av vår tid så på kornet. Elise och Viktor är så mänskliga, så trovärdiga karaktärer och det är väldigt sorglig också, att det är så svårt för människor att mötas och vara ärliga tillsammans.

Att leva tillsammans är inte lätt. Var och en har sin uppväxt och sina förväntningar och bilder på ett förhållande. Elise ser Viktor som perfekt i början och hon kan inte se att han är en människa med känslor av ensamhet också.

Jag tror var och en som läser romanen kan se den och karaktärerna på sitt sätt. I mina ögon är Elise väldigt inkrökt i sig själv, hon kan inte se Viktors behov. Viktor är mer mån om henne, men han förstår inte hur sjuk Elise är, hur skadad hon är. De angriper världen, livet och förhållandet på så helt olika sätt. Viktor vill planera, han vill veta vad de ska göra till jul, till sommaren. Om man inte planerar för morgondagen kan man inte leva i nuet, säger han. Elise klarar inte att planera, hon blir panikslagen då. Hon kan inte svara på om de ska fira jul hos hans föräldrar eller inte. Jag ser att till exempel Expressens recensent tycker det är pedantiskt att vilja planera vad man ska tillbringa julen. Så hur vi upplever berättelsen beror väldigt mycket på vem vi är. Det är en fantastisk styrka i romanen.

Romanen skildrar inte bara ett förhållande och svårigheterna att leva tillsammans, den ger också en skarp skildring av 2010-talets Stockholm, med rasism och ekonomiska klyftor, där unga människor som Elise bygger sina liv på råd från livsstilscoacher och hellre har flyktiga träffar i natten än varaktiga under dagen. Men det finns ett men: det finns kanske en kärlek ändå, någon som Elise egentligen verkligen älskar men inte ens riktigt vill erkänna för sig själv. Det finns hopp för Elise också.

Det är en stark roman och en av de nominerade böcker som jag tror har mycket stor chans att vinna priset. Den har så mycket i sig, utöver skildringen av Elise, skildringen av ett förhållande, Stockholmsskildringen har den så stark beskrivning av nutidsmänniskan med alla beskrivningar av hur karaktrer i tv-serier kan bli mer verkliga för oss och engagera oss mer än de i vår närhet.

Författaren Isabelle Ståhl har en blogg: Isabelle Ståhl – istället för sömn. Du hittar den här.

Bokrecension: När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

by

Titel: När reglerna slutat gälla
Författare: Ariel Levy
Översättning: Anna Lindberg
Förlag: Natur&Kultur, 2017
ISBN: 978-91-27-15340-0

Lite märkligt känns det att en bok om stor sorg, om saknad, förluster och svårigheter känns så upplyftande och stärkande på vägen framåt. Men Ariel Levys bok är faktiskt så fantastisk.

Till stor del ligger styrkan i att hennes historia, nej historier, är så välskrivna (och bra översatta till svenska) i ”När reglerna slutat gälla”. Att Levy är journalist – stjärnreporter på The New Yorker – är inte någon förklaring, tvärtom. Ibland blir det i stället som att yrkeskunskaperna hindrar litterära skildringar från att växa fram, att det går så snabbt att inget fäster.

Ariel Levy har lyckats skriva både rakt och avskalat på ett vis som verkligen berör läsaren, som känns självklart utan att vara tillrättalagt. Hon berättar om livet och gör det med den skarpaste blick, den bästa av iakttagare, också när hon återberättar hur hon föder och förlorar sin son på ett hotellrum i Ulan Bator.

Hon har kommit till Mongoliets huvudstad för en reportageresa, den sista på vad hon som blivande mor antar kommer att bli på mycket länge. Och hon har tackat ja till uppdraget för att hon gillar att tänka på sig själv som en sådan kvinna som åker ut på reportage då hon är gravid i femte månaden.

Kärnan i berättelsen är sorgen, de faktiska händelserna osentimentalt berättade. Blodiga men inte spekulativa, exakta, förklarande. Inget blir som hon tänkt, hon förlorar så mycket: barnet, hustrun vid sin sida (där hon kanske aldrig riktigt var, sett i efterhand.)

Det finns något så modigt både i Ariel Levys sätt att berätta och leva att det blir inspirerande. Lite som en så kallad självhjälpsbok. Fast genuin, bättre skriven och mycket, mycket roligare.

Bokrecension: Slugger av Martin Holmén: Läs

by

Slugger
Författare Martin Holmén
Utgiven: 2017-10
ISBN: 9789100145613
Förlag Albert Bonniers Förlag

Med Slugger avslutar Martin Holmén trilogin om Harry ”Kvisten” Kvists synnerligen vedervärdiga vedermödor i ett 1930-tals-Stockholm präglat av depression, fattigdom och klassförtryck. Första boken, Clinch, kom 2015 och följdes av Nere för räkning förra året.

Kvisten blev tidigt föräldralös, bortauktionerades som fattighjon, blev regelbundet misshandlad av den bonde som ropat in honom, och sedermera sönderslagen i boxningsringen och av några tjogtal plitar under de återkommande vistelserna på Långholmen för sitt ”bögeri”. Med modernt språkbruk skulle vi nog kunna säga att Kvisten lever med posttraumatiskt stressyndrom. Nu livnär han sig som indrivare med hjälp av det livets hårda skola verkligen lärt honom något om; våldet. Hur man använder det och hur man uthärdar det.

Kvisten är, milt sagt, inget moraliskt rättesnöre. Han tvekar inte (särskilt länge) över att slå en ledbruten och utsvulten gammal arbetare sönder och samman över en småskuld till någon krämare. Men han njuter inte av det. Njuter gör han bara när han slår uppåt, mot förtryckarna, mot brutala hallickar, fascistiska poliser, självgoda överklassmän. Han upptäckte den speciella – bräckliga, tillfälliga, men högst verkliga – självupprättelse bara våldet kan ge när han första gången vågade slå tillbaka mot den brutale bonde som använt honom som barnslav och anvisat honom sängplats i svinstian. Man kommer att tänka på vad Frantz Fanon skrev om våldets psykologiska funktion i förtryckta folks befrielsekamp.

Någonstans därinne i Kvistens ofta dimmiga, men också begåvade, hjärna finns också både samvete och medkänsla. Tyvärr, för honom själv, vill man tillägga. För i Kvistens värld går sällan en god handling ostraffad.

Det talas ibland om ”Nordic noir” när nordisk litteratur och film ska lanseras utomlands. Men få verk förtjänar egentligen beteckningen. Oftast räcker det med lite ytlig cynism, en återanvänd mordintrig och en trött kommissarie som, trots stereotypa karaktärsbrister, agerar moraliskt ankare från en tryggt medelklassig mellannivå. Svart som en kaffe latte ungefär. Martin Holmén däremot, är noir på riktigt. Han skriver om världen ur ett underifrånperspektiv lika becksvart som tjäran i Kvistens sönderrökta lungor. Det andas lika delar Dashiell Hammett och Jean Genet, med ruttnande dofter från Louis-Ferdinand Céline som extra krydda.

Ur detta asfaltsperspektiv, och med hjälp av en fiktiv och mycket välkonstruerad gangsterkrigsintrig, presenterar Holmén ett bara alltför realistiskt och välbekant klassamhälle, där såväl storfinansen som kungahuset och den spirande fascismen syns i bild. Om valet av epok och jämförelser med idag säger författaren själv: ”Naturligtvis finns det paralleller. Utsatta grupper i samhället blir allt mer utsatta, de populistiska högervindarna blåser friskare än någonsin och motsättningarna tycks bara öka. Det börjar lukta desperation igen.”

Läs.

Bokrecension: Hastigheten av Jörgen Gassilewski – textens stil står iväg för innehållet

by

Hastigheten
Författare Jörgen Gassilewski
Utgiven: 2017-04
Formgivare: Jan Biberg
ISBN: 9789100159085
Förlag: Albert Bonniers förlag

Hastigheten av Jörgen Gassilewski är en av de sex böcker som nominerats till Augustpriset i år i den skönlitterära kategorin. Det är en roman som är en slags mellanform av skönlitteratur och dikt om folkmordet i Rwanda 1994, ett viktigt ämne som kanske förlorar på det experimentella sättet att skriva där perspektivet varierar mellan första, andra och tredje person. Bokförlaget menar att detta ger framställningen karaktär av förhörssituation. Jag tror att sättet att berätta snarare hindrar oss som läsare att ta till oss det som skildras, att det experimentella skrivsättet skymmer sikten emellanåt.

Hastigheten utspelar sig under folkmordet i Rwanda, april–juli 1994. Handlingen kretsar kring en ung kvinna, nittonåriga Marie-Louise, som är tutsi och romanen följer hennes liv tillsammans med cykelreparatören Félicien, som är hutu. I distriktet Nyamata där de bor ska fem av sex tutsier komma att dödas av sina hutugrannar, och efteråt ställs Marie-Louise inför rätta.
Jörgen Gassilewski skildrar ett porträtt av en ung kvinna i en extrem situation.

Jörgen Gassilewski, född 18 september 1961 i Göteborg, är poet, bildkonstnär och författare. Hastigheten är inte hans första Augustpris-nominering. 2006 blev Jörgen Gassilewski nominerad till Augustpriset för sin roman Göteborgshändelserna, också det en semi-dokumentära roman. Göteborgshändelserna utspelar sig under protesterna mot toppmötet 2001 och i den undersöker Gassilewski makten och vanmakten, massans mekanik och individens ansvar, precis som i Hastigheten.

Jörgen Gassilewski debuterade som poet med diktsamlingen Du 1987. Han har ett unikt eget poetiskt sätt att skapa såväl bilder som dikter och annan litteratur. Hans dikter karaktäriseras av komprimerade bildrika scenerier. Olika sätt att se på händelsen och olika världar ställts bredvid varandra och övergår i varandra.

Det är modernt just nu att skriva romaner utan kapitel, eller att indelningen är väldigt sublim och en del avsnitt är jättelånga. Flera av förra årets Augustpris-nominerade romaner hade sådant upplägg. Ibland är det en fördel för en bok att bryta det traditionella sättet att lägga upp och dela in en berättelse. När det gäller ”Hastigheten” av Jörgen Gassilewski känner jag att romanen har ett viktigt och allvarligt ämne som delvis förlorar på att den bryter med hur romaner byggs upp. Berättelsen pendlar hela tiden, samma person skildras som jag, som du, som hon.

Det jag irriterar mig på ännu mer är att denna person skildras som mindre vetande. Hon/du/jag springer och rätt som det är råkar hon/du/jag hitta en man som hon/du/jag har sex med och sedan bor hos. Allt skildrat som om allt sker som vi tänker oss ett djur råkar hamna i olika situationer, utan att tänka.

Jag är övertygad om att även människor som lever i krigstillstånd fungerar som tänkande intelligenta varelser. Det är i alla fall min erfarenhet och jag har under min uppväxt fått höra många verklighetsskildringar från människor som växt upp under krig.