Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Nobody 2

by

Nobody 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 augusti 2025
Regi Timo Tjahjanto

John Wick-serien med Keanu Reeves i huvudrollen har uppnått kultstatus genom sina besinningslösa slagsmål, koreograferade till perfektion, samt eldstrider där mängden krut och kulor får SAABs totala export att blekna. Dock har humor, värme och charm alltid varit lika frånvarande som förstånd från den nuvarande amerikanska politiken. Derek Kolstadt som var en av nyckelpersonerna bakom John Wick valde att expandera genren och sitt varumärke genom Nobody, en film som behöll actionsekvenserna från John Wick men injicierade en behövlig dos humor och självdistans. Genom att tilldela den alltid lika lyssnande Bob Odenkirk huvudrollen hittade Kolstadt – som stod som manusförfattare, och regissören Ilya Naishuller ett sätt att ta Wick-genren vidare.

Uppföljaren har tagit sin goda tid, mer exakt fyra år. Förhoppningen var att serien skulle hitta nästa nivå där de positiva aspekterna kunde vidareutvecklas och tydligt markera att Nobody var den sanna tronarvingen till Wick-tronen, framförallt när nu Keanu Reeves indikerar att ben och knän inte mäktar med mycket mer och spin-off försöket Ballerina med Ana De Armas föll platt. Olyckligtvis verkar striden om denna tron fortsätta i bästa Game of Thrones-anda, detta eftersom Nobody 2 visar sig definiera en uppföljare på helt fel sätt.

Efter den energiska, uppkäftiga och djupt underhållande första filmen tycks Kolstadt ha tappat stinget, orken och uppfinningsrikedomen. Hela Nobody 2 känns från första rutan förvirrad, fantasilös och mållös. Där del ett lyckades balansera mellan det absurda, groteska och eskapistiska är det här en viljelös soppa som bjuder på en av de mest menlösa intrigerna på länge. Den spjuveraktiga lekfullheten är också som bortblåst, detta beror delvis på det själlösa manuset men också på den nytillträdda regissören Timo Tjahjanto som inte behärskar konsten att balansera mellan brutalitet, komik och självdistans. Filmen kastar sig mellan att vara hänsynslöst brutal utan antydan till entusiasm eller inspiration, för att sedan förvandlas till en infantil lekstuga där trams nyttjas som en feg täckmantel för att dölja bristen på sann entusiasm eller skaparglädje.

Att Nobody 2 vill röra sig än närmare det surrealistiska och fantastiska är uppenbart, delvis genom estetiken som är avsevärt mer stiliserad än förr, men här finns även inslag som tangerar det rent parodiska utan att det ackompanjeras av någon som helst självinsikt eller finness. Sharon Stone som tar plats som filmens diaboliska skurk bjuder på ett skådespel så överdrivet och fånigt att det är svårt att tro att en vaken – än mindre kompetent, regissör varit på plats då Stone spelat in sina scener, som alla rör sig mellan att vara outhärdliga till rent tragiska. Detsamma kan sägas om Connie Nielsen som livlöst kämpar sig igenom rent dravel där hon och Bob Odenkirk desperat försöker skapa kemi.
Sedan har vi stackars Christopher Lloyd som bjöd på grandios underhållning sist men som nu endast får rossla och göra legendariska ting som att ’’stolt’’ annonsera att han köpt hamburgare…

Actionscenerna som alltid bjudit på skamlös brutalitet och morbid underhållning är denna gång bara dugliga, här finns inget lika imponerande som den magiska massakern på bussen i den första filmen. Istället blir det en evig grå – eller snare blodröd, sörja där folk får benen knäckta och hjärnsubstansen dränker publiken, dock utan någon minnesvärd inramning.

Det är endast i ett fåtal korta stunder som Nobody 2 visar upp liv och påminner om vad som gjorde den första filmen så uppfriskande och underhållande, men dessa stunder är lika korta som de är få. I slutänden är detta en uppföljare utan tillstymmelse till vilja, ork eller inspiration, och då spelar det ingen roll hur många kroppsdelar som avlägsnas.

Filmrecension: Materialists – det blir ändå tråkigt och förutsägbart som vi redan sett denna filmen hundra gånger redan

by

Materialists
Betyg 3
Visades under Way Out West, ordinarie biopremiär 15 augusti 2025
Regi Celine Song

Efter den väldigt nedtonade, känslosamma och nästintill spirituella ”Past Lives” som var en av 2023s absolut bästa filmer känns det väldigt tråkigt att manusförfattaren och regissören Celine Song återvänder med denna något mer lättsamma romantiska komedin som hade kunnat vara regisserad av nästan vem som helst. Känsligheten och stilsäkerheten från förra filmen är som bortblåst. Kvar finns en rätt bra samtidsspaning runt dejtingscenen och ett oanat mörker som ger filmen lite mer tyngd än väntat vilket räddar den från totalt haveri och ”en i mängden”-produktion.

Lucy, spelad av Dakota Johnsson, är en matchmaker på en firma i New York som vänder sig till främst övre medelklass och uppåt – alltså till människor med mer pengar än tid och en förödande känsla av att de kommer dö ensamma. Dejtingappar har de kanske prövat men aldrig kommit någon vart med. Det säger ändå någonting om vår samtid, hur isolerade vi blivit och ändå allt kräsnare. För att illustrera detta vidare inleder hon filmen med ett par personer från stenåldern där en man kommer med blommor och kvinnan gillar dem så de kysser varandra och sen är hon gravid. Var inte mycket svårare än så tydligen. Nu: ålder, höjd, jobb, hög inkomst – ja, mycket som ska klaffa för att vi ens ska överväga varandra. Att vara snäll, trevlig och intressant duger inte längre. Och detta är verkligen inte bara ett amerikanskt problem, sett till ensamhushåll är exempelvis vi i de nordiska länderna väldigt högt upp också. Liksom Tyskland och England.

Men genom formulär och intervjuer matchar Lucy, och hennes kollegor, ihop personer som tycks passa ihop och ibland blir det bara en dejt – men i flera fall också flertalet och vissa slutar ändå upp som gifta – vilket de såklart firar på kontoret då det inte bara ser bra ut för dem som tjänst utan också inger hopp för alla dem som vill signa upp i hopp om att möta någon förevigt. Men trots att det kan låta rätt allvarligt är filmen väldigt lättsam i sin ton och både skämten och de underfundigt roliga scenerna avlöser ändå varandra rätt frekvent. Kvinnors besatthet av höjd, att mannen måste vara högre än dem, är något jag själv skrattat och förundrats över länge och det görs flera goda poänger kring det genom filmen. Som när det pratas om ett ingrepp som i stort sett går ut på att bryta benet på patienten för att sedan låta läka och växa några centimeter.

Trots att Lucy hjälper andra att hitta kärleken har hon det själv svårt på området. Men som det sägs: coaches dosen’t play. Men på bröllopsfesten träffar hon Harry, spelad av Pedro Pascal, vilket ganska omgående börjar visa intresse för Lucy som först är tveksam till att ens ge honom en chans, de har inte tillräckligt lik bakgrund och ekonomiska förutsättningar tänker hon, men den enda som tävlar om hennes uppmärksamhet och känslor är John, spelad av Chris Evans, som är hennes ex som är raka motsatsen till Harry; ostadig ekonomi, jobbar som servitör i hopp om att kunna slå igenom som skådespelare (men är långt ifrån att lyckas) och bor trångt med flertalet inneboende i delad lägenhet till skillnad från Harrys lyxvåning där han bor själv. Vilket visserligen ger en bra poäng av hur ohållbar New Yorks boendesituation har blivit för låginkomsttagare där alldeles för höga hyror tvingat in alldeles för många i alldeles för trånga utrymmen. Och då är de ändå glada över att ha en toalett inne i lägenhet och inte längs någon extern korridor eller så.

Som om Lucys privata situation inte vore jobbig nog för henne bjuder även hennes jobb på oanade utmaning när en av hennes kunder först inte svarar på hennes kontakt (hon ringer alltid upp och följer upp efter hennes kunders dejter) och sedan visar sig ha blivit dåligt behandlad under hennes dejt (en underdrift men vill inte spoila för mycket) vilket hon anser är Lucys fel och beskyller henne för – ungefär som om hon skulle kunna vetat. Kanske är det svår att vara rationell när en är sviken och arg. Hursom vänder det allt eftersom och allt går till ljusare tider för dem alla. Och även om jag inte kan förstå hur någon skulle kunna tacka nej till någon som Pedro så landar det ändå i att hon tar sitt säkra kort och återgår till sitt ex igen. Så film nummer två miljoner femhundraåttio om kvinnor som väljer kärlek över pengar (ungefär som om båda inte kan samexistera) känns som sagt väldigt gjort och väntat på alla sätt – speciellt när vi fått se hur dåligt de fungerade förra gången de försökte. Men kanske är det lätt att glömma sådant och romantisera allt runtomkring för att säkrare kunna gå till ett beprövat koncept för ett enkelt liv. Men det blir ändå tråkigt och förutsägbart som vi redan sett denna filmen hundra gånger redan.

Filmrecension: The Dance Club – politiskt och klasskritiskt på bästa snyggaste sätt utan att på något sätt bli alltför plakatpolitiskt

by

The Dance Club
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 19 September 2025
Regi Lisa Langseth

Efter två säsonger av Netflix-serien Kärlek & Anarki är nu Lisa Langseth tillbaka med en ny långfilm. Den kretsar kring vårdföretaget Care som drivs av läkaren tillika VD:n spelad av Pernilla August som är inte alltför noggrann med att slänga sig med diagnoser och läkemedel till besökande patienter. Med sig i bakgrunden har hon internen spelad av Nils Wetterholm som kommer från akademiskt håll och tror starkt på att förstå trasiga människors själar och att läka dem. Det tycker chefen är lite flummigt och slänger sig med ”om patienterna har själar begår vi övergrepp på dem, alltså har de inte det” och bryr sig bara om big business snarare än läkande av människor. Det är en klar känga mot läkemedelsföretag och vårdgivare som mest vill diagnosera och medicinera för vinsternas skull snarare än samtala och förstå människor på djupet och därefter läka dem. I ett allt mer sjukt samhälle där allt fler blir deprimerade och sjuka är det rätt talande om fullsatta psykiatrimottagningar i stort sett hela landet som inte har tid att riktigt vårda människor utan bara det mest akuta för att sedan slänga ut dem så nästa kull kan akutbehandlas.

Trots att han bara är intern och inte riktigt legitimerad psykolog råkar han hamna i en situation där han framstår som en – vilket leder till samtal med Matias Varelas karaktär som är en fräsig mäklare med både fru och barn men ändå inte är riktigt lycklig. Det visar sig att han blivit mobbad och få utstå både nedsättande ord – en våldsam handling i sig som sätter sig hela livet – samt slag och sparkar. Men av en händelse möter de en ung kvinna, spelad av Alva Bratt, som också varit kund hos Care men inte riktigt blivit nöjd med deras behandling. Hon agerar nu som konst-anarkisk och får sin lilla nyfunna grupp att bära in högtalare på en konsthall där hon sedan dansar för besökarna som inte riktigt förstår vad som händer då det absolut inte stod på agendan. Och dansen är inte ens speciellt bra – vilket senare visar sig vara själva poängen. Att skita i vad andra tycker och göra vad som känns bra för en själv och stå upp för sig själv snarare än vika sig för andras nedsättande åsikter om en. Det hela kommer att påminna om den danska Dogme-filmen ”Idioterna” av Lars von Trier där de går runt i olika sammanhang och beter sig upprörande för att störa samhällsordningen och det lugna normaliserade lugnet vi kan känna igen här i lugna Skandinavien. Men istället för att främst störa samhällets normalitet beter de sig främst omstörtande för att förstå och uttrycka sig själva och kunna läka utifrån det. Och ur det föds då alltså ”The Dance Club” som också blir till en roadmovie då att göra upp med samhället inte riktigt räcker utan flera av deltagarna vill också kunna använda dansen på ett mer personligt plan för att göra upp med gamla oförrätter. Och visst blir det fysiskt, långt från dansens gränser, och ibland känns det lite flummigt då det kanske inte är så tydligt vad de vill framföra alla gånger.

Filmen är snyggt filmad, om än ibland lite rörig med handkamera som svajar, men kanske är även det inspirerat av de enklare dogme-filmerna (som i år fick en slags återfödelse på årets upplaga av Cannes-festivalen) och den fladdrar kraftigt mellan drama och komedi och behärskar båda delarna väldigt väl. Ibland känns det tungt, ibland skrattar en som i ett utbrott, och det är passande temat och uttrycket. Och det allmänmänskliga – så är ju ändå livet för det mesta. Danssällskapet hjälper dem både att möta varandra, sina känslor och vad de upplever är samhällets förväntningar på dem. Men när de befinner sig på Care och den cyniska chefen ska sälja det till några amerikaner går det illa och gruppen blir gripen av polis. Den fräsiga mäklaren låtsas om att han är där för att värdera byggnaden och att han jobbat mycket i närområdet och lämnar de andra sedan i sticket – en perfekt liknelse hur de rika oftast landar på alla fyra och sen går vidare som ingenting har hänt medan de under får ta konsekvenserna. Det gör filmen både politiskt och klasskritiskt på bästa snyggaste sätt utan att på något sätt bli alltför plakatpolitiskt. Och att affären på grund av detta går i gruset gör det ändå svårt att känna med den cyniska chefen som antagligen förlorar väldigt mycket på att affären går om stöpet då hon ändå inte är i branschen för att hjälpa människor utan bara tjäna pengar på dem och att diagnostisera dem så mycket som möjligt. Då känns det desto bättre att en viss romantisk connection kan hittas och frodas, samt att dansgruppen senare lever vidare och när de intar en butik för att kritisera människor som är mer närvarande i sina mobiler än verkliga liv så är samhället inte nedvärderande mot dem utan välkomnande och applåderande. Ett väldigt lyckligt slut för dem alla. Och tittarna.

Filmrecension: Toxic Avenger – behållningen ligger i samhällskritiken och humorn

by

Toxic Avenger
Betyg 3
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 26 September 2025
Regi Macon Blair

När Lloyd Kaufman (som även varit med och skrivit detta manus) och Michael Herz etablerade Troma Entertainment i början av 1970-talet var det med målet att göra billiga skräckkomedier med fantastiska praktiska effekter med politiska poänger – och göra det på sina egna villkor i egenproducerade verk. Resultatet blev framförallt ett väldigt framgångsrikt och färgstarkt 1980-tal när de släppte ifrån sig filmer som ”Class of Nuke ’Em High”, ”Tromeo and Juliet” och innan dess The Toxic Avanger-filmerna (som numera finns restaurerade och släppta på såväl blu-ray som 4k UHD via deras hemsida) som ofta bar på antikorporativa budskap som anti-utsläpp och kritik mot atomenergi. Billiga, enkla och resurssnåla blev de ett framgångsrikt koncept som resulterat i det längst levande och verksamma indie-label för film i världshistorien. Och nu är de alltså åter aktuella med en ny film, inte en direkt remake av The Toxic Avanger (trots sin titel) men mer en respektfull omstart av franchisen som både bjuder på igenkänning, humor men också en del nytt.

Med skådespelare som Peter Dinklage, Kevin Bacon och Elijah Wood (som ironiskt nog ser ut som en nedgången Gollum i heavy metal-skrud) och även Julia Davis samt självaste Lloyd Kaufman himself är det en riktigt stor satsning som lever lika mycket på sitt kultiga arv som nya tiders modernisering. Resultatet är ett humoristiskt upplyftande actionkomedi som visserligen hittar sin ton och format men tappar bort sig lite i det moderniserade. Från b-films-estetik till lite väl överproducerat och väl tillrättalagt känns det som mycket av seriens och bolagets själ och stil går förlorad och kvar finns mest ett komiskt skal av väletablerad samhällskritik vi hört mycket om de senaste 51 åren sedan bolaget grundades. Dock är det i många länder och delar av världen fortfarande ett problem, så absolut fortfarande värt att ta upp, men när det estetiska blir alltför tillsnoffsad och uppstyrd går inte bara själen förlorad utan även många av de scener som ska verka slafsiga och komiskt billiga. De ser för bra ut för att kännas som b-film-komedi-skräck vilket gör att många scener skaver i mig. Det känns lite som när de gjorde remake på I Spit on Your Grave, som från början var en billig men sensualistisk skräckfilm, och de filmade den alldeles för snyggt, fint och tillrättalagt för att bibehålla grundfilmens karaktär och estetik. Däri går mycket av upplevelsen och poängen förlorad, precis som här och nu. Tyvärr. Dock fungerar det på sina håll, speciellt när något år ur fokus och svårt att riktigt se, då kommer de ändå undan med det faktiskt.

Sin vana trogen har de ändå antikapitalistisk och integrerad samhällskritik i sina filmer. Som nu, när Dinklage karaktär Winston städar på ett företag och blir sjuk, men företagets sjukförsäkring inte täcker hans sjukhuskostnader. När han letar upp sin chef på en middag, Kevin Bacons karaktär Bob Garbinger, blir han lovad att de ska ta hand om kostnaderna och allting. Tacksam luras han ut från evenemanget av Kissy, Bobs assistent (Julia Davis karaktär) och hela poängen med arbetande amerikaner som måste förlita sig på företagens sjukförsäkringar då många riskerar bli utfattiga och grovt skuldsatta utan dem och ändå täcker de inte många av de sjukdomar och fysiska problem som kan uppstå. Och cheferna sopar det under mattan för att kunna ta ut högre vinster och löner själva. Och sen har vi såklart problemen med utsläpp som Winston också blir lidande utav – eller kanske frälst? Gängvåld och köpt våldskapital ristas också in i filmens karaktär och ger den både spänning och underhållning därefter. Dramat blir aldrig så personligt och drabbande som skaparna tycks önska, men det är i sådan liten dos att det heller inte spelar någon riktig roll. Speciellt inte som det är i humorn och samhällskritiken den stora behållningen ligger.

Filmrecension: Sentimental Value – väl värd sitt pris i Cannes

by

Sentimental Value
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 26 september 2025
Regi Joachim Trier

I ”Världens värsta människa” tog Joachim Trier och sin manusförfattande vän Eskil Vogt strypgrepp på filmvärlden med sin emotionellt utmanande och helt unika rom-com som inte liknade något annat ur genren – samtidigt som den make-it-or-brake-it skådespelaren Renate Reinsve fick skjuts ut till storhetens minnesböcker med sitt skådespelarpris i Cannes för sin roll som titelkaraktären. Så när samma trio, samt Anders Danielsen Lie i en mindre roll, återvänder för ett nytt samarbete är det klart att det väcker uppmärksamhet och intresse. Nyfikenhet, rentutav. Renate spelar Nora Borg som också är skådespelare, en emotionellt laddad diva som nästan inte kan ta sig ut på teaterscenen när filmen börjar. Hennes syster, Agnes (spelad av Inga Ibsdotter Lilleaas som må vara ett namn i Norge men nu antagligen får mer internationell uppmärksamhet), har en gång varit barnskådespelare i deras faders, Gustav Borg (spelad av en eminent Stellan Skarsgård som i vanlig ordning är on top of his game) tidigare filmer som visas under en fransk retrospektiv. Där träffar Gustav den amerikanska skådespelaren Rachel Kemp (spelad av Elle Fanning) som han i brist på samarbete med sin egen dotter vill erbjuda rollen till istället.

Huset de båda systrarna växte upp i, tillsammans med de alla saker som står kvar som i ett museum, är på både gott och ont vad som binder dem samman själsligen. Gott för att de växte upp med varandra, mindre bra för att pappan på grund av trauma, sorg och begravning i sitt arbete flydde familjen när det blev tufft. Gustav återvänder med ett filmmanus och vill att Nora ska filma det med honom, men då hon misstar inviten för ett vanligt jobberbjudande istället för dem att dels connecta med varandra igen och dessutom kunna jobba igenom sina känslor och minnen tillsammans så tackar hon nej. Historien tycks väga för tungt för henne för att ens överväga erbjudandet. Dessutom har hon all sin tid och kraft på teatern där hennes jobb främst är nu. Rachel som blivit så väldigt känslomässigt träffad av Gustavs tidigare filmer tackar istället ja till rollen och manuset börjar omarbetas till engelska – men frågan är om minnen, känslor och trauman som måste jobbas på verkligen kan översättas? Eller blir de ”lost in translation”?

Handlingen, eller snarare dess tema, påminner till viss del om Olivier Assayas ”Summer Hours” från 2008 där tre syskon samlas för att bestämma vad de ska göra med familjevillan och alla sakerna däri som de nu ärvt. Mycket historia och känslor att gå igenom i dem. Det är en väldigt vackert skör film vars känslighet går igen även i Sentimental Value – men av någon anledning känner jag aldrig att det lyfter lika mycket som i deras föregående film. Bitvis underhållande och skrattretande visst, men känslomässigt förstoppad på något sätt som stoppar mig från att känna något djupare för någon av systrarna eller deras pappa. Han försöker, men ändå inte, och deras oförmåga att riktigt nå fram till varandra blir mer sökt än drabbande av någon anledning. Men de har ändå sina krig att bekämpa och det blir ändå känsloladdat och personligt, men kanske för jordnära för att verkligen utforska deras känslor, sinnen och uppfattningar av varandra. Det är ändå starkt skildrat men lyckas aldrig riktigt lyfta och bli någonting extraordinärt som sist.

Filmen vann ändå Grand Prix i Cannes tidigare i år, festivalens näst finaste pris, och det kan jag ändå skriva under på att det är den värd. Minnen filmade som en stram Tarkovsky-dröm och en familj som försöker göra upp med sin historia och intrikata känslomässiga fridriveri ger ändå ett starkt slutresultat som ändå landar i någonting vackert och försonande. Det i sig gör detta samarbete nästan lika lyckat som sist. Att de är så pass olika och inte riktigt besläktade är väldigt intressant i sig. Komiken, känslomässiga whiplashen, är kvar men annat är inte mycket sig likt. Vilket mestadels är bra. Det starka systraskapet, där en är i en familj och Nora lite evigt ensam skapar ändå helt andra ingångar till deras skådespeleri och artisteri som berör. Lena Endre syns i en roll som Ingrid som försöker pusha Gustav och hans skådespelare till sina bästa gränser. Kanske hade hon behövt sitta med när filmen skrevs också för att låsa upp något mer. Eller nåt.