Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Middle Class Rut, förband åt Linkin Park på Globen

by

Amerikanska Middle Class Rut är klara som support på Linkin Parks konsert på Ericsson Globe den 14 juni, berättar ett pressmeddelande:

Middle Class Rut består av två killar, Zack Lopez och Seth Stockham, och det är svårt att förstå att de trots att de bara är två skapar ett så grymt sound. En gitarr, ett par trummor och växlande sång är vad som utgör den explosiva basen i bandet och i just deras fall skulle allt annat vara överflödigt.

De två gamla kompisarna sådde fröet till Middle Class Rut för fem år sedan och har sedan dess släppt två EPs och förra året kom det hyllade debutalbumet ”No Name, No Color” som fått glödande recensioner rakt igenom. Musiken, som är en skön mix av At The Drive-Ins kraftfulla tryck och Quicksands komplexitet toppat med lite Jane’s Addiction-vibbar, har slagit an en ton hos både publik och kritiker som helhjärtat tagit dem till sitt hjärta.

Sedan starten har de turnerat USA runt ett otal gånger och har varit förband till band som Alice In Chains, Them Crooked Vultures och Social Distortion. När de besöker Sverige för första gången är det som förband till ett av världens största rockband just nu, Linkin Park.

Konsertinfo
14.6 Stockholm, Ericsson Globe

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension: Torpedo med nytt album: WE

by

Artist: Torpedo
Titel: WE
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-04-27

Torpedo slår på den stora trumman på sitt andra album. Titeln är hämtad från en dystopisk bok av Yevgeny Zamyatin, låtarna har titlar som Dystopia, Comrades, Waiting For The Fall och Islands In Eternity. Musiken är ett potpurri av de senaste trettio åren med starka influenser av krautrock och Kraftwerk. Bandet – som består av medlemmar ur bland annat Firefox AK och Tiger Lou – menar att de skrivit musik som ska ackompanjera den stundande apokalypsen. Det är stora ord som bandet tyvärr inte lever upp till. Kanske är det så att vi har olika uppfattningar om hur världens undergång kommer att tonsättas. Men ska det låta såhär slipper jag nog helst undan.

Problemet med WE är att bandet alltför ofta förlitar sig på influenserna och inte på att jobba fram starkare låtar. Istället för att ta avtryck i dåtiden och jobba sig framåt är det som att Torpedo många gånger står och stampar på samma ställe. Det låter som Kraftwerk och Depeche Mode med inslag av Echo And The Bunnymen samt lite tidig U2. Utan tvekan är detta musik som bandet bemästrar men det är det många som gör. Jag saknar någonting nyskapande och någonting med finess. Det blir kraut efter standardformeln: eko på rösten, elektroniska trummor, minimalistiskt gitarrspel och framträdande synthslingor. Första spåret Dystopia sätter tonen för albumet. Det inleds med Baba O’Reily-doftande synth och går sedan över till The Edge-influerat gitarrspel och håller sedan på i samma stil i ungefär nio minuter. Och ungefär så fortsätter resten av albumet, det liksom lunkar på utan att något särskilt spännande händer.

Då och då anar man ett bättre album. Comrades och Synchronized Heartbeats är starka låtar med ett snyggt driv som jag hade velat se mer av. Bästa spåret Worth The Wait är en simpel låt där en bordun synthslinga ackompanjerar en hjärtskärande text om åtrå, vemod och kärlek. Under dessa stunder känns det äkta och befriat från de överhängande influenserna. Där och då känns WE som en försummad chans att skapa någonting nytt. Hade Torpedo skalat ner de allra längsta låtarna och stramat åt materialet hade WE varit ett såpass mycket bättre album. Det är synd att bandet missar den chansen.

Här har Kulturbloggen intervjuat Torpedo.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Arcade Fire till Popaganda 2011

by


Den trevliga indiepopfestivalen Popaganda som håller till på Eriksdalsbadet arrangeras för fjärde året i år. Det finas med pangbokningen av Arcade Fire.
Förutom Arcade Fire är Delorean och Those Dancing Days bokade.
Här är ett pressmeddelande om Popaganda 2011:

Arcade Fire, Delorean och Those Dancing Days till Popaganda 2011

Den 26-27 augusti firar Popaganda fyra år på Eriksdalsbadet, då låter vi storhetsvansinnet ta över fullständigt och bjuder därför på världens bästa band: Arcade Fire.
Tidigare i år fick bandet en Grammy för årets bästa album och gav världen hopp om att den bra musiken kan besegra allt. Förra året spelade Arcade Fire i det mäktiga kalkbrottet i Dalhalla. Nu kommer de istället till den kommunala badanläggningen på Södermalm.

– Förra året trodde vi att vi aldrig skulle kunna göra ett Popaganda mer Popaganda än med Robyn, Belle & Sebastian och Hot Chip. Men så helt plötsligt kommer bandet med stort B, världens bästa i alla kategorier, och vill spela hos oss. Arcade Fire är vår Mona Lisa, världens 8:e underverk. Och de är på Popaganda, skryter Niklas Jonsson – arrangör av Popaganda.

Men ett band är inte en festival. Även i år kommer 20 band att stå på scenerna på Stockholms enda popfestival. Det är en ära att få hit Spaniens kanske enda bra band Delorean och den svenska powerpop-kvintetten Those Dancing Days.

Vi ses sista helgen i augusti. Popaganda – sommarens slutstation.

Om Popaganda:
Popaganda äger rum 26-27 augusti på Eriksdalsbadet i Stockholm. Festivalen arrangeras av föreningen Popaganda i samarbete med Luger. I år är det fjärde gången Popaganda utspelar sig på Eriksdalsbadet. De två senaste åren har festivalen varit slutsåld. Mellan 2002 och 2006 arrangerades Popaganda på Universitetsområdet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rockbandet Tantrum To Blind bloggar i Kulturbloggen om resan till Vietnam

by

Hej allihop!

Vi är rockbandet Tantrum To Blind från Stockholm och är just nu i sista förberedelsefasen inför vår resa till Vietnam, där vi ska göra vår första spelning utomlands någonsin! Vi har jobbat stenhårt i ett par år nu och ska äntligen släppa vårt debutalbum ”Walk Out” på eget skivbolag, distribuerat av Warner Music. Och saker börjar verkligen röra på sig, vilket är fantastiskt roligt!

Nu har vi alltså blivit utvalda som enda internationella akt att spela på det ledande asiatiska ölmärket Tiger Beers stora utomhusevent ”Tiger Translate”. Vi kommer att vara huvudakt på festivalen som beräknas ha runt 10.000 besökare, det ska bli helt grymt, kommer vara det klart största giget vi någonsin gjort.

Här på kulturbloggen har ni chansen att följa med oss på resan! Allt från flygplatser, kulturkrockar och läskig vietnamesisk mat huvudsakligen bestående av ormar (gissar vi) till möten med fans, backstage och hotellhäng!

Så se till att håll koll här på kulturbloggen från och med måndag!

Hörs!

Simon, Mel, Dale och Mike

Foto: Niclas Brunzell

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Paul Simon med nytt album: So beautiful or so what

by


Artist: Paul Simon
Titel: So beautiful or so what
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-04-11

Paul Simon. Mannen, myten, musiken och legenden. Första hiten för över 50 år sedan och nu vid nästan fyllda 70 får han yngre hypade band som Vampire weekend att framstå som bleka, urvattnade kopior. Två av mina absoluta favoritplattor har han redan gjort, dels den psykadeliskt inspirerade Bookends i duon Simon & Garfunkel, dels Graceland – hans artistiska och kommersiella höjdpunkt under solokarriären. Och nu har han gjort en till. Favoritplatta.

Nu undrar ni kanske om jag har drabbats av ’gammal-favorit-gör-lite-bättre-än-OK-skiva-och-recensenten-gör-vågen-syndromet’? Eller är skivan verkligen så bra? Ja, den är så bra och ännu bättre. De flesta av låtarna skulle platsa på Graceland och med tanke på att det är 25-års jubileum för Graceland skulle det ha varit enkelt för Simon att kalla skivan för Graceland II och få en storsäljare. Rösten är lika bra som tidigare och han är fortfarande en gudabenådad låtskrivare, albumet är dessutom skickligt producerat av en annan 60-tals gigant – Phil Ramone. Överhuvudtaget har han en förmåga att samarbeta med rätt folk som lyfter musiken med sina insatser.

En skillnad mot Graceland är att de afrikanska influenserna är mindre framträdande, bara i ’Rewrite’ tillåts de dominera – då i form av afrikanska stränginstrument. I ’Dazzling blue’, den bästa låten, används indiska slagverk som höjer låten ytterligare ett par snäpp. Annars är den främsta influensen amerikansk blues, inte segt tunggung utan snabba, coola rytmfigurer i stil med Son House eller Ry Cooder. Gamla och halvgamla gubbar som ser bluesrock som det nya svarta finns det redan för många av, Paul Simon är tack och lov inte en av dem.

Däremot faller han ner i det stillsamma balladträsket ett par gånger. ’Questions for the Angels’ och ’Love and hard times’ är två komaframkallande låtar som tyvärr drar ner betyget ett steg. ’Love and hard times’ har visserligen en kul text om hur Gud och Jesus gör en artighetsvisit på jorden och en rastlös Gud konstaterar att människorna är ena ruggiga typer och att det är bäst att de drar vidare innan lynchmobben kommer. Stillsamma ballader är ju annars gamle kollegan Art Garfunkels signum, han har dessutom förmågan att få sånt här smörigt slisk närapå njutbart med sin sagolika röst.

Om man räknar bort den korta instrumentala ’Amulet’ finns det ändå sju superba låtar kvar, fler än de flesta artister gör på en livstid. Paul Simon är en av de gamla hjältarna som fortfarande kan överraska, som fortfarande bitvis är genial. Förmodligen den enda nu när Johnny Cash är död.

Relaterat: Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,