• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bruce Springsteen på Ullevi, recension och filmklipp

28 juli, 2012 by Redaktionen

Bruce Sprngsteen and the E-street Band
Ullevi, Göteborg: 27 julli 2012
Betyg 5

Från Promised land, till den svenska sommarnatten. Bruce Springsteen och hans E Street Band tar oss med på en vandring och genom en berättelse, som handlar om livet och döden och allt däremellan. Med ett varmt leende ur innerlig kärlek omfamnar han vartenda en utav oss nära 70000 törstande själar, i behov av vägledning, frälsning och hopp. Ett nästan fyra timmar långt väckelsemöte är det enda som betyder något i den varma Göteborgsnatten. Så är det för var och en av de 15 musikerna på scenen och så är det för oss som publik, i grupp och individuellt.

Med utgångspunkt i bilden av det förlovade landet står berättelsen i fokus. Berättelsen om USA, människorna som har det tufft och kämpigt och om hoppet, glädjen och drömmen som hålls vid liv. Över sekler och över tid ger det förgångna en vägledning för oss som lever nu. Det konkretiseras i den känslosamma hyllning och åminnelse av den bortgångne Clarence Clemmons. Endast den med ett hjärta av sten, hade kunnat undgå att känna sorgen bland musiker och fans.

Musikaliskt är spelningen en fantastisk upplevelse likaså. Med den extremt kompetente Max Weinberg på trummor, läggs en massivt tung grund för hela ljudbilden. Han svänger helt enkelt sjukt bra och ger hela bandet den stadga och driv som krävs för att genomföra långa, briljanta gig. Uppbackningen med en stor blåssektion och doakör skapar ett sällan skådat tryck. Som ganska rutinerad besökare av konserter inom hårdrockgenren, upplever jag det som synnerligen befriande att kvällen inte torteras sönder av ändlösa soloonanister som gnider sina instrument likt den ensamme sexmissbrukaren. Tack för det. Hör har metalbanden oerhört mycket att lära. För det är verkligen inte så att kompetensen saknas hos kvällens musiker, tvärtom. De har kanske helt enkelt bara förstått det enkla faktumet att masturbation, bäst utövas i ensamhet.

När avslutningen nalkas, ökar exstasen. Vi får oss till livs Born in the USA, Born to run, Dancing in the dark och Twist and Shout (the stadium wrecker) och vi dansar ut i Göteborgsnatten. Befriade, hoppfyllda och väckta. I morgon (läs; lördag) står predikanten åter redo på Nya Ullevi, för att föra förtappade själar till exstasens rand genom sina berättelser om liv och död, himmel och helvete och vikten av att leva rock ’n roll dygnet runt.

Bäst: Ljudet, bandet, låtarna & publiken.
Sämst: Folköl i plastmugg för 50 kronor muggen.

Spellistan:
The Promised Land
Prove It All Night
Cover Me
Something in the Night
My Love Will Not Let You Down
We Take Care of Our Own
Wrecking Ball
Death to My Hometown
My City of Ruins
Spirit in the Night
Girls in Their Summer Clothes

Jack of All Trades
Youngstown
Murder Incorporated
Johnny 99
Working on the Highway
Darlington County
Shackled and Drawn
Waitin’ on a Sunny Day
Drive All Night

Extranummer.
The Rising
Radio Nowhere
Badlands
We Are Alive
Born in the U.S.A.
Born to Run
Rosalita (Come Out Tonight)
Seven Nights to Rock (Moon Mullican cover)
Dancing in the Dark
Tenth Avenue Freeze-Out
Twist and Shout (The Isley Brothers cover)

Relaterat:
Sveriges Radio och Expressen och Aftonbladet och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Bruce Springsteen, Ullevi, Göteborg, recension, musik, konserter

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Bruce Springsteen, Göteborg, Konserter, Musik, Recension, Ullevi

Recension: Paul Simon på Globen

23 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Paul Simon, Globen
Graceland 25th Anniversary Tour 22 juli 2012
Betyg 4

Iklädd hatt och blå kostym över en t-shirt trädde Paul Simon in på scenen på Globen, höll händerna framför sig och gjorde en asiatisk bugning för publiken och sedan var det full fart direkt med sången ”Kodachrome”.

Paul Simon är på turné för att fira att det var 25 år sedan han släppte albumet Graceland. När Graceland släpptes 1986 sålde det i mer än 14 miljoner exemplar över hela världen. Albumet spelades delvis in i Sydafrika med sydafrikanska musiker, däribland vokalgruppen Ladysmith Black Mambazo. Paul Simon har betytt mycket för världsmusiken och han ville låta sin musik möta och influeras av den lokala sydafrikanska musiken.

Konserten började med att Paul Simon och hans åttamannaband med blåsare, flera slagverkare, gitarrist, basist och fler keyboard spelade tio sånger ur Paul Simons solokarriär, bland annat ”Mother and Child Reunion” och ”Me and Julio Down by the Schoolyard”. Han spelade också Jimmy Cliff-sången ”Vietnam”, en sång som inspirerade honom till att skriva sången ”Mother and Child Reunion”.

Det är imponerande vad många hitlåtar Paul Simon skapat genom åren, men ändå är det lite förvånande att han ändå väljer att spela flera av sina mindre kända sånger – och när han gör det tycks han inte heller anstränga sig för att spela dem extra bra. Första avdelningen av konserten var OK, med några riktigt bra låtar men också en del som var lite oväntat medelmåttigt. Paul Simon är ändå en världsstjärna och vi har rätt att vänta oss rätt mycket av honom.

Andra avdelningen byggde på albumet ”Graceland”. Generöst har Paul Simon tagit med många afrikanska musiker på turnén för att medverka under den avdelningen.  Alla de som var med när skivan spelades in i Sydafrika kom in på scen och hans åttamannaband fick lämna sina platser till de sydafrikanska musikerna.

Vokalgruppen Ladysmith Black Mambazo fick inleda Graceland-delen med att själva helt vokalt framföra två sånger ”Hello My Baby” och ”Nomathemba”. Därefter framförde de några sånger tillsammans med Paul Simon och med de övriga musikerna. Jag är kluven till den delen. Visst, det är intressant att höra dem och första halvan av första sången var något annorlunda – men sedan märktes det att publiken tappade intresset och många passade på att smita ut och köpa öl eller gå på toaletten. Bara för att syftet är vackert och för att det är en fin tanke bakom måste vi som publik ändå då ha konstnärliga krav. När Paul Simon kom in på scenen igen höjdes nivån på konserten flera steg.

Thandiswa Mazwai gjorde en cover på Miriam Makebas sång ”African Sunset” och det var en nog en något för stor utmaning. Jag undrar om någon sångerska kan förmedla samma intensitet som Miriam Makeba?  Däremot var det riktigt, riktigt bra när Thandiswa Mazwai framförde sången ”Gumboots” tillsammans med Paul Simon (jag tror att det var den sången de framförde tillsammans: om du var där och jag har fel: rätta mig i så fall).

Om nu några låtar under första avdelningen var lite medelmåttiga var flera sånger under andra delen så mycket mäktigare. Som det härliga  öset i ”I Know What I Know” är ett exempel när västerländsk pop möter afrikanska rytmer som allra bäst och ”The Boy in the Bubble” är absolut en av Paul Simons bästa låtar.

Av och till reste sig delar ur publiken och dansade, många sånger var det bra drag i. Under sista sången före extranumren, ”You Can Call Me Al” var det knappt någon som kunde sitta still utan alla reste sig upp och dansade med.

Extranumren blev två sånger från Simon & Garfunkel tiden: ”The Sound of Silence” och ”The Boxer” och dessutom Paul Simons två sånger ”Late in the Evening” och som allra sista sång: ”Still Crazy After All These Years”.

Något förvånad är jag att Paul Simon ibland verkade slarva lite med sången, som i ”You Can Call Me Al” där han nästan mer pratade en del strofer och han sjöng nog inte sitt allra vackraste när han ensam och helt akustiskt framföre ”The Sound of Silence” – men det gjorde inget, för min del var det ändå så starkt och så känslofyllt att jag rös och var lycklig att jag äntligen fått se Paul Simon spela live.

Läs även andra bloggares åsikter om Paul Simon, Graceland, Globen, musik, världsmusik, popmusik, recension, konserter

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Globen, Graceland, Konserter, Musik, Paul Simon, Popmusik, Recension

Alla älskar dig när du är död av Neil Strauss – en guldgruva för den som är intresserad av populärkultur

22 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Alla älskar dig när du är död
av Neil Strauss
Originaltitel: Everyone loves you when you’re dead
Författare: Neil Strauss
Översättare: Niklas Darke
Illustratör: Sian Superman
Formgivare: Henrik Persson
Förlag: Lind & Co
Antal sidor: 698
Vikt i gram: 896
ISBN10: 9174610732
ISBN13: 9789174610734

Neil Strauss är journalist och författare och har fått träffa och intervjua massor av världens mest kända artister som Johnny Cash, Chris Rock, Dolly Parton, Eric Clapton, Patti Smith, Leonard Cohen, Justin Timberlake, Paul McCartney, Russel Brand, Tom Cruise, Slipknot, Nine Inch Nails, Korn, System of a Doom, Sacha Baron Cohen, Ozzy Osbourne, David Bowie, Chuck Berry och många många fler.

Han har fått träffa dem i dagar och han har spelat in intervjuerna på band. Han har samlat delar av intervjuerna till en bok. Det är delar som inte publicerats, eftersom intervjuerna visat sidor av artisterna som redaktionscheferna inte ville se publicerat. Ofta handlar det om att artisterna varit totalt nerkörda av droger. Många av intervjuerna är gjorde för tio-tjugo år sedan, så det är tur att han spelat in dem på band och sparat bandet. Annars måste det vara svårt att minnas allt.

I stort sett är boken delar ur banden som skrivit ner rakt av och inte bearbetats särskilt mycket. Det är ett lättläst språk, i stort sett känns det som om jag sitter och tjuvlyssnar när Neil samtalar med artisterna. Det är väldigt levande återgett.

Boken består av nästan 700 sidor men eftersom det är brett utrymme mellan raderna går det väldigt snabbt att läsa. Fast på ett sätt är det väldigt kompakt, för det är mycket som berättas ändå. Neil Strauss menar att den som är skicklig på att intervjua kan med några rader berätta mycket. Neil Strauss är utan tvekan skicklig på att intervjua, han får ofta kontakt på ett bra sätt med de han intervjuar, han ställer de frågor som får dem att öppna sig och börja berätta. Som när han fick Britney Spears att släppa honom innanför sitt skal genom att låtsas göra ett tankeläsningstrick.

Nu är jag ju lite skeptisk till Neil Strauss med tanke på hans bakgrund, som författare till boken ”Spelet”, som bygger på idén att relationer mellan kvinnor och män går att lära sig med vissa knep. I boken ”Spelet” tar han upp ämnet raggning ur ett manligt perspektiv. Enligt uppgifter i bland annat wikipedia var Strauss aldrig populär bland tjejer när han växte upp och han hade aldrig tur i kärlek. Spelet handlar om hur han i sällskap av likasinnade lär upp sig till att bli raggningsexpert.

Det som är skickligt av Neil Strauss i ”Alla älskar dig när du är död” är att han använder sig att sin egen person, tar med sina egna kommentarer och visar tydligt hur han själv är intresserad av det han talar med artisterna om. Han visar hur han själv söker svar på livets frågor genom samtalen, jag upplever att han är ärlig med vem han själv är och hur han själv tänker. Det är nog ett av skälen till att han får så många personer att öppna sig i intervjuerna.

I slutet sammanfattar Neil Strauss också vad han menar att han själv lärt sig genom alla intervjuer. På sitt sätt är det väl en väldigt amerikansk bok som snuddar vid all ”självhjälpslitteratur”, fast på ett ändå godkänt sätt. För den som är intresserad av samtidens och vill komma de stora världsstjärnorna lite närmare är boken en guldgruva.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Neil Strauss? Läs den här.

Läs även andra bloggares åsikter om Neil Strauss, bokblogg, kändisar, böcker, litteratur, bokrecension, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Bokblogg, Bokrecension, kändisar, Neil Strauss, Recension

Du stavar ditt namn med R – tankeväckande om ord och kommunikation som jag hoppas återkommer på en teaterscen

21 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Du stavar ditt namn med R
Text och regi: Elin Skärstrand
Puma Scenkonst
Spelades på Festival Scensommar på Teater Galeasen
20 juli 2012

Om någon förstår dig – är det dig han eller hon förstår – eller är det sig själv personen förstår och därigenom tror sig förstå dig?
Puma Scenkonsts föreställning ”Du stavar ditt namn med R” undersöker ord och kommunikation.
Fem personer sitter på var sin stol, i en lång rad på scenen, med anteckningspapper i händerna. De läser därur och de berättar om erfarenheter när de försökt prata med någon eller undvikit att prata, om kärlek och vänskap, om längtan och rädsla och om ord.
De leker med och undersöker ord och dess betydelser och de berättar om olika öden utifrån det egna perspektivet. De berättar med både ord och kropp.

Föreställningen är mäktig och ger många infallsvinklar på kärlek, vänskap och över huvudtaget relationer mellan människor. Jag tror att alla känner igen sig då och då under föreställningen.

De fem skådespelarna är skickliga och säger mycket med kroppsspråk, miner och tonfall.

På Puma Scenkonsts hemsida kan jag tyvärr inte hitta någon information om när och var föreställningen spelas fler gånger, men jag hoppas verkligen att den återkommer. Den är värd att ses av många – och värd att diskutera kring. Den ger många tankar värda att reflektera kring.

I presentationen av föreställningen står:

Den här pjäsen handlar om dig. Men den handlar också om mig. Allt det där som borde vara lätt, men som gång på gång visar sig vara så svårt. Den handlar om att mötas. Att våga släppa taget om sin egen osäkerhet och sina tvivel och i stället kasta sig ut med huvudet före, även om man inte har den minsta aning om vart, eller om, man kommer att landa.

Människan har ett behov av att mötas och kommunicera. Till hjälp har vi verktyg så som språk och uttryck, men även om vi talar samma språk kan ord enkelt förvrängas och missförstås. Ord, och hur vi väljer att säga dem, har en obehaglig makt över våra liv med tanke på hur lätta de är att ta i sin mun. Men varför är vissa ord så svåra att säga när de egentligen bara består av slumpmässigt ihopsatta konsonanter och vokaler?

”Du stavar ditt namn med R” handlar också om paradoxer. Vi vill alla vara fria självständiga individer, men kan man vara verkligt fri om man samtidigt är beroende av någon annan? Hur kan jag skilja min egen fria vilja från någon annans förväntningar och krav på mig? Hur vet man att rädslan att förlora någon egentligen inte handlar om rädslan för att bli lämnad ensam kvar?

Väl formulerat. ”Du stavar ditt namn med R” är en underhållande och tankeväckande readingföreställning som jag hoppas återkommer på någon teaterscen.

På scen: Nadja Sjöström, Saskia Oljelund, Murat Ekici, Kalle Windén, Karolina Hyllner

”Du stavar ditt namn med R” är en del av PUMA scenkonst PILOT. Publika readings har tidigare framförts på Hemliga Trädgården och Teater Tribunalens scenkonstfestival ”Två veckor i maj”.

Läs även andra bloggares åsikter om Puma Scenkonst, Scensommar, Du stavar ditt namn med R, readingföreställning, scenfestival, teaterrecension, recension, scenkonst

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Du stavar ditt namn med R, Puma scenkonst, readingföreställning, Recension, scenfestival, Scenkonst, Scensommar, Teaterrecension

Skivrecension: Anna Von Hausswolff – Ceremony

19 juli, 2012 by Redaktionen

Artist: Anna Von Hausswolff
Album: Ceremony
Betyg: 5
Släpps 18 juli 2012

Det är omöjligt att inte bli djup när man lyssnar på Anna Von Hausswolf mäktiga och gripande musik. Sedan debutplattan 2010 har de redan abstrakta frekvenser och ljudeffekter ökat och blomstrat ut till en fantastisk våg av ljudeffekter i en parallell värld till den vi stressat lever i. Jag tycker att Anna Von Hausswolffs musik är just avstressande och liksom som ett slags öppnande för nya möjligheter och sett att se livet på. Ja, man blir som sagt otroligt djup av att bara lyssna en endaste gång på detta drömlika album med titeln Ceremony.

Musiken i Ceremony är som att ta Lykke Li’s låtar till en högre nivå, det är ungefär samma genre, men ändå inte, eftersom Anna Von Hausswolffs musik är något för sig som inte borde jämföras med något annat. Men om man måste, så förs tankarna omedelbart till en något mer kaosartad Lykke Li.

Orgeln, som hela albumet präglas av, ger skivan ett tema och med tanke på titeln – Ceremony – blir allt så otroligt storslaget, nästan för stort för ett par gamla hörlurar att hantera. Detta är nytänkande och modig musik, inget för radiohit-älskaren. Det är både sorg och glädje på samma gång, det beror på vilken sida man ser musiken från, för det känns som att den har två sidor. En god och en ond.

Ceremony kan ses som en glad samling av låtar med en hyllning till livet, men också tvärtom. Jag skulle inte kunna förställa mig något bättre, djupare och mer mystiskt än detta.

Text: Izabelle Zeijlon

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Von Hausswolff, musik, skivnytt, recension, skivrecension, Ceeremony

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Anna von Hausswolff, Ceeremony, Musik, Recension, skivnytt, skivrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 112
  • Sida 113
  • Sida 114
  • Sida 115
  • Sida 116
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in