Recension

Getaway Rock Festival

5-7 juli 2012

Hej läsare av kulturbloggen.
Det är synd att ni inte fick något livereferat av Getaway-festivalen, vilket var tanken från början. Tyvärr visade det sig vara mig övermäktigt att skriva i mobilen då torsdagens långa recension valde att försvinna. Om det var alkoholrelaterat eller ej överlåter jag till er att gissa er till.

Så det får bli ett efterhandsreferat. Vi börjar med det första som hände när vi dök upp strax eftter midnatt natten mellan onsdag och torsdag på campingområdet.

När vi kom dit låg campingen en bra bit bort från festivalområdet. Och att komma till festivalen var inte lätt när det inte fanns en enda skylt som visade vart det var. Inte ens taxichaffisarna i Gävle visste riktigt var det var.
Trots att vi hade campingbiljetter tog de extra betalt för parkeringen, 150kr. I efterhand har jag sett att de skulle ta en avgift för parkering, om det stod där innan festivalen började låter jag vara osagt. Men när Tony (en av chaffisarna) ringde in för att beställa sin biljett så nämndes det inte ett pip om någon parkeringsavgift.
Inget organisation vad gäller tältplaceringar, allt stod huller om buller.
Campingen är granne med ett reningsverk…

I det här läget muttrade man bara för sig själv att – ”hoppas banden är förbannat bra…”
Men natten förfluter som en första natt på en festival ska göra, man knäcker några öl och sedan bekantar man sig med grannarna. Bara för att upptäcka att våra tältgrannar, i en camping med ca 2000 tält, är brorson till en gammal kompis från Forshaga. Kände mig både lätt överårig och lite småstolt över att Hårdrocken fortfarande lever i mina gamla hemtrakter 🙂

Hur var banden då? Det tänker jag berätta strax, efter detta.

Vi står i kön till ingången till festivalområdet strax innan 14, då det ska öppna så folk kan komma in och positionera sig till första bandet kör igång kl 15.
Klockan blir 14. klockan blir 14:15, klockan 14:30 ungefär släpps vi in (helt ok, viss försening kan man väl acceptera) och möts av an gigantisk gaffeltruck som kör omkring kravallstaket(?). Det visar sig att festivalområdet inte ens är klart. frivilliga funktionärer springer kors och tvärs med högtalare och förstärkare, mellanscenen har inget kravallstaket klart och i ett matstånd svär dom över att de inte fått ström än.

Senare får jag också veta av några av merchandise-stånden att flera bara någon vecka innan fått mail om att de inte fått plats på området, trots att de redan betalat för platsen. Det gick ju bra till sistoch de fick sina platser men av suckarna kan man ana sig till att de inte var helt nöjda med hur det skötts.

Men till slut var iallafall festivalen igång och första bandet ut var:

Obituary (US)
Detta amerikanska dödsmetallband har varit med länge, på gott och ont.
Lirar tajt och hård dödsmetall, men tyvärr funkar det inte hela vägen för mig, tiden har sprungit iväg lite och inte till deras fördel.
Men det är en bra öppningsakt och betyget blir – vare sig bra eller dåligt.
(betyg 2,5 av 5)

Lyckligtvis fanns det ett öltält i närheten och därifrån hörde man nästa akt.

Mustasch (S)
Här jävlar har vi ett liveband. Personligen har jag inte en skiva med dom och har väl inte planerat att köpa en heller, förrän nu (om de kränger en liveplatta).
Publikresponsen är enorm vid stora scenen och bandet rent ut sagt kickar arsle!.
Man kommer på sig själv med att sjunga med ett par gånger i refrängerna, vilket är fantastiskt då jag 1. inte kan sjunga, 2. inte kan låtarna.
Tyvärr får det inte fullt betyg, på grund av att ljudet svajar något fruktansvärt. Hade ljudet varit på nivå av vad man normalt hör på Sweden Rock eller Roskilde, hade femman inte varit långt borta.
(betyg 4 av 5)

Nu vet jag att Dynazty spelade på en annan scen, men då ingen hade en revolver mot mitt huvud var mitt intresse lågt för att närvara där.

Efter Mustasch var det dags att fylla på med mer öl, Festivalölen var nämligen Åbro, vilket gjorde att beslutet att gå tillbaka till campingen och dricka vår medhavda pilsner var ganska lätt att ta. Nästa band man verkligen ville se skulle inte på förrän kl 21.

Vi var lite tidiga tillbaka och hann se det sista av Black Dahlia Murder (US), tyvärr inte tillräckligt för att kunna sätta ett rättvist betyg men tillräckligt för att inse att man skulle gått tidigare från campingen. Helt klart ett band jag ska leta upp på spotify och lyssna mer på.

Nästa akt såg man även denna från en av ölserveringarna.

Venom (UK)
Uppfinnarna av begreppet ”Black Metal”, med en frontman som skiter i allt folk tycker och skramlar på år efter år med sitt Venom.
Och det är precis som förväntat. Inte helt tajt, världens högsta cymbalställ och en röst som sett bättre dagar, om man nu kan säga det om en röst som knappt haft en bra dag.
Men Venom är kult och kommer undan med det. Tyvärr kan man inte säga samma om ljudet, det svajar fortfarande betänkligt.
(betyg 2,5 av 5)

Efter 45 minuter Venom och en insmugglad öl traskade man bort till en av de grupper som borde vara större än de är.

Moonspell (PT)
Här har vi hård Goth-metall på en nivå som få någonsin befunnit sig på. Och de är på rätt humör ikväll.
Poserna sitter, mellansnacket sitter, till och med ljudet är bra.
Och allt är ett väldigt bra förspel till ”Full moon madness” som avslutar konserten och det ryser i kroppen.
(betyg 4 av 5)

Sedan kommer det som i mitt (och många andras) tycke är torsdagens huvudakt.

Ghost (S)
Här är det sprängfullt från scenkant till matstånden och jag tvivlar på att det är speciellt många kvar på campingen när introt kör igång.
Ghost har valt en vit mundering denna gången och UV-ljusen på scenkanten ramar in allt i ett lätt flouroscerande ljus. Det är suggestivt och även om detta bandet väldigt lätt hade kunnat gå över gränsen till att bli seriefigurer så är allt i kombination snarare en väldigt mörk, ond och vacker Manga.
Håren på armarna står upp under hela konserten, sen ställer sig allt hår upp under ”Here comes the sun” och avslutande ”Ritual”.
Jag har inget att jämföra med då jag inte sett dem tidigare, men har svårt att tänka mig att det kan bli mycket bättre än så här. Men jag lämnar den möjligheten öppen då de trots allt inte har så mycket material att välja mellan ännu, ett par skivor till och betyget kan ta det sista steget till en femma.
(betyg 4,5 av 5)

Sista bandet för kvällen var Nightwish och då jag fortfarande inte hade en revolver mot huvudet så blev det till att dra sig mot campingen och knäcka ett par pilsner till.

Väldigt bra öppningsdag sett till banden som lirat. Här hyste jag visst hopp om att banden skulle väga upp den, i mitt tycke, kassa organisationen.
Träffade på ett band (som jag inte tänker nämna namnet på) som fick frågan om det var lika kass organisation bakom scenen som ute på området. Svaret var ”Värre”.

—————————————-

Fredag 6/7

Dagen började som brukligt med dassbesök. Och äntligen en bra grej att säga om organisationen, bajamajorna tömdes varje morgon och det fanns gott om dem. Fanns även 2 duschrum med flera duschar i varje, fast de kunde ha märkt dem med ”herrar” och ”damer”, då unisex-dusch inte uppskattades lika mycket av den kvinnliga delen av campingen som av den manliga.

Tyvärr för er hade vi träffat gamla kompisar som vi satt och lunchfestade med på campingen, så några band som jag planerat att se, Finntroll, Meshuggah och Lillasyster fick stryka på foten.
Överlag såg bandlistan för dag 2 mycket svagare ut än dag 1.
Nån undrade om jag skulle in och se Crasdïet. Men då han/hon/spraypelle inte var beväpnad fick hen mitt ärliga svar som i kort form löd ”nej”.

Första bandet man istället såg för dagen blev:

Isole (S)
Den nya gula scenen (inne i gasklockan) är relativt liten och gemytlig, vilket passar många band. Och dagens undantag från det som sedan blev regeln, har en såpass massiv ljudbild att de borde fått spela från röda scenen, då det nästan blev övermäktigt inne i klockan.
Men de har något riktigt bra här som förtjänar en större publik, med två suveräna sångare som tillsammans med den ödesmättade ljudbilden tar med publiken på en resa till ett land där demonerna är de som skyddar dig mot änglar och den abrahamitiske guden inte är välkommen.
(betyg 3,5 av 5)

Nästa band:

Ministry (US)
Här var förväntningarna höga, riktigt höga.
Och där Ghost igår kom undan med att ha allt i överdåd så vill man bara gömma ansiktet i händerna när det kommer till Ministry. Detta föregångsband inom industrimetal har blivit en parodi på sig själva.
Gick och dränkte oss i öl och cider i serveringen längs bort, med öronpropparna kvar i öronen.
(betyg 1 av 5)

Sedan blev det:
Satyricon (N)
Satyricon är ett band som man, enligt polare Jani, måste se flera gånger. Då de i 8 fall av 10 är ganska mediokra live.
Ett par minuter in i spelningen kunde man konstatera att detta var det nionde fallet.
De var på spelhumör och verkade ha riktigt roligt på scenen, vilket publiken verkade snappa upp för det var händer och djävulstecken i vädret i princip hela konserten igenom, utan att Satyr behövde be om det.
Ett av Black Metal-världens bästa band genom tiderna visade helt enkelt var skåpet skulle stå ikväll.
Publiken belönade denna spelning med att nästan vägrade gå från scenen och här önskade man att arrangörerna kunde varit lite flexibla. Men tyvärr väntade fredagens huvudakt på att börja….
(betyg 4 av 5)

Manowar (US)
Det började inte bra med låten ”Manowar” där Eric Adams tog i från tårna med sin röst, som sprack stundtals i de högre registren, ljudet svajade värre än någonsin.
Det var bara att ta sig därifrån efter bara några låtar, för hur mycket man än gillar några av deras klassiker så ville jag inte få mitt minne av dem förstört av det som stod uppe på scenen.
Och tur var väl det, då vi fick rapporter dagen efter om att det var något av det sämsta folk sett på lång tid.
De kan skatta sig lyckliga över att de har så många hardcore-fans som skiter i hur det låter.
(betyg 1 av 5)

Efter detta närmast sprang man tillbaka till campingen för att kunna försvinna in i spritångorna och glömma bort lite av det man sett under kvällen, vilket tyvärr resulterade i att jag missade Dying Fetus, ett band som jag fortfarande inte sett live 🙁

————————–

Lördag klev man upp tidigt, klarade av sina bestyr och traskade in till området i god tid för att kunna se:

Nationalteaterns Rockorkester (S)
Finns inte mycket att säga, de är bra och de kan sin sak.
Låt efter låt har en igenkänningsfaktor och man sjunger med i det man kan, mimar med i det man inte kan och bara garvar med och dricker öl däremellan.
Vi är fortfarande barn av vår tid, bängen trålar på oavsett om det är 1970 eller 2012 och kolla kolla, betyget blir:
(betyg 4 av 5)

Sen gick vi tillbaka till campingen för att slå ihjäl några timmar innan nåt man ville se dök upp.

Saxon (UK)
Återigen befann man sig på en ölservering och tvingade i sig blaskig pissöl. Vilket nog förtog upplevelsen av Saxon.
Så här nån dag senare såkänner man att det inte var en så pjåkig spelning ändå.
Men kombinationen mellan blaskig öl och svajigt ljud (igen, tre dagar i rad, herrejävlar) gjorde att man inte uppskattade spelningen så som man borde gjort.
Det gjorde en gedigen spelning och samspelet mellan publik och band satt som ett smäck. det som från början var en 2’a höjs härmed till:
(betyg 3 av 5)

Utan att riktigt veta varför stannade vi till på:

Devin Townsend Project (CA)
Ja, du kan spela gitarr.
Ja, du kan spela snabbt.
Låtlistan låter som Meshuggah light och det är väl därefter jag sätter betyget ”light”.
(betyg 2 av 5)

Efter en kort sejour tillbaka på campingen för att svälja några groggar var det dags att lyssna till ett band jag missat alldeles för länge.

Behemoth (PL)
Det här är bra, riktigt bra.
Publiktrycket är nästan i klass med torsdagens Ghost-spelning och vi får vad vi förtjänar.
Låt efter låt av kompromisslöst mangel som nästan ger fysiska märken. Vilket nog är fallet framför scenen där det går ganska vilt till.
Tack för att ni räddade fredagen.
betyg 4 av 5

Tyvärr fick Cult of Luna lämna återbud då planet som innehöll trummisen inte kunde landa i Gävle. Vilket ledde till att helgens avslutning bestod av;

Yngwie Malmsteen (US/S)
Svaga 10 första minuter, sedan kommer ”Rising force” med efterföljande gitarr- och klaviaturduell och här får man faktiskt upp hoppet om att man kanske, kanske, Kanske, får se en Yngwie som inte får en att vilja kräkas i munnen.
5 minuter senare börjar man kräkas i munnen.
10 minuter senare vill man gurgla sig med innehållet i bajamajorna. (här visste ingen att Cult of Luna ställt in än, om ni undrar varför vi var kvar)
Ytterligare 10 minuter senare får man reda på att CoL har ställt in och det blir tjurrusning mot utgången och jag lovar att det är större tryck där än någon annanstans på området just nu. För framför scenen är det nästan tomt.

Det som är extra patetiskt är att vi nästan 1 timme senare, från campingen, fortfarande hör Yngwie gitarronanera, långt efter att ljudteknikerna borde strypt sig själva med närmaste kabel och elskåpen fått en skyddsjaktsorder från länsstyrelsen för att skydda omgivningen från spektaklet på scenen.
Det som är ÄN mer jävligt är att Yngwies jävla gig är den första spelningen från stora scenen som ljudet inte var skit på.
(betyg 0 av 5)

Slutord
När man går på en metalfestival så finns det ett par saker man kan räkna med, en av dem är att festivalbesökarna är världens bästa.
Det är få bråk och de som uppstår tas ofta om hand av besökarna själva, utan inblandning av säkerhetsfolket. Om nån däckar hårt så hjälper man dem, om nån däckar farligt så ser man till att de får rätt hjälp.
Jag har fått nya vänner, återsett några gamla

Men det väger inte upp det jag upplevt som den sämst skötta festivalen jag varit på.
Om jag ens ska överväga att återvända nästa år ska bandlistan vara överjordisk.

Text: Niklas Starow

Läs även andra bloggares åsikter om getaway, rockmusik, hårdrock, recension, musikfestival